Alfred Trzesowski

Alfred Trzęsowski föddes 1926 i staden Poznan, men han och hans lillasyster växte upp i Warszawa eftersom fadern omflyttats dit i arbetet. När Tyskland anföll Polen i september 1939 skulle Alfred ha påbörjat andra året på högstadiet.

Fadern Jan, som enrollerats i den tyska armén under första världskriget och var dekorerad, kunde fortsätta sitt arbete som tjänsteman. Han såg till att Alfred kunde fortsätta sin skolgång, men det fick bli en hantverksskola eftersom tyskarna stängt all annan utbildning för polacker. Ibland kom tyska inspektörer till skolan för kontroller.

Första tragedin

Alfred som behärskade tyska försäkrade dem om att eleverna undervisades i tyska, vilket inte var sant. Utbildningen innehöll praktik och pågick till sommaren 1944.

Den första tragedin kom i slutet av 1940 när modern, av någon anledning, arresterades av Gestapo och misshandlades svårt. Jan lyckades få henne fri. Hon fördes till ett sjukhus men läkarna kunde inte rädda hennes liv.

Vid ett tillfälle 1943 hamnade även Alfred i ordentligt trubbel när han infångades av tyskarna i en av deras rutinmässiga gaturäder. Han internerades i det ökända Pawiakfängelset och först efter tre veckor kunde fadern ordna med hans frigivning.

Alfreds första kontakter med motståndsrörelsen hade inledningsvis varit sporadiska. Formellt skrevs han in Hemarmén (Armia Krajowa) i samband med Warszawaupprorets utbrott den 1 augusti 1944.

Så fort skottlossning hördes över staden anmälde han och en kompis sig som frivilliga. Vid inskrivningen valde han täcknamnet »Sokół» – Falk. Bataljonen de tillhörde kallades Chrobry I. Ett av Alfreds och kompisens första uppdrag var att hämta en rakapparat åt en underlöjtnant. Troligen ville han testa deras nerver eftersom de var tvungna att korsa en gata och undvika ett tyskt pansarfordon.

De tryckte i en port och skakade av fasa tills fordonet passerat och de kunde springa över. Uppgiften utfördes och de hade klarat av det första mötet med fienden, om än på darrande ben.

Lärde sig snabbt stridstekniker

Efter några dagar övergav enheten sina positioner i Haberbuschbryggeriet i stadsdelen Wola och förflyttade sig till Gamla stan. Där utrustades Alfred med ett gevär och sattes på vakttjänst.

Tyskarna bedömde att Gamla stan tillhörde ett av de starkaste polska fästena. Stadsdelen isolerades och tyskarna gick till massivt angrepp den 19 augusti. Polackerna utnyttjade skickligt gränderna och de smala gatorna i sitt försvar. Vid varje barrikad, gata och byggnad avvärjde de tyska anfall.

Alfred och hans kamrater lärde sig stridsteknikerna snabbt. De sköt från ett fönster och förflyttade sig omedelbart till nästa, för att inte avslöja sina positioner. Effektiva vapen i närstrider var handgranater och molotovcocktails, som främst användes mot pansarfordon och stridsvagnar.

Enligt Alfred räckte sällan en butelj för att försätta en vagn ur stridbart skick. En gång såg han hur en soldat, som bar på en väska med molotovcocktails, kastade en flaska på en stridsvagn som började brinna. Mannen kastade då hela väskan med följden att han blev skjuten. Vagnen brann rejält och försökte undkomma, medan Alfred och några till hjälpte den sårade kamraten i skydd.

Under tredje veckan i augusti fick Alfreds enhet order om att lämna sina positioner från Gamla stans inre delar och inta ställningar i dess utkant, i den så kallade Arsenalen, ett gammalt kungligt magasin.

Denna byggnad från 1600-talet hade riktigt tjocka väggar. Tyskarna närmade sig Arsenalen flera gånger innan de till sist sprängde sig ner till källarplanet och tvingade bort de polska försvararna. Alfreds enhet förflyttade sig då till handelscentret Simons som låg strax norr om Arsenalen. Huvudvägen in i Gamla stan passerade detta handelskomplex kring vilket polska styrkor hade anlagt ordentliga eldställningar och barrikader.

Försvarspositionerna vid Simons utsattes för intensiv tysk artilleribeskjutning och upprepade flyganfall. Det bästa skyddet från bomberna och granaterna fanns nere i källarutrymmena. Men därnere kunde man enbart vara i samband med vila som ändå inte varade några längre stunder. Merparten av tiden tillbringades vid försvarslinjen.

Alfred Trzesowski träffades av splitter

En dag i slutet av augusti, när Alfred och hans kamrater hade bemannat linjen i över fyrtioåtta timmar, såg de en tysk Stuka-formation uppe på den blå himmelen. De antog att planen var på väg att utföra anfall någonstans i Warszawa.

Men så verkade planen förbereda sig för anfall mot deras ställningar. Alfred och hans stridsbröder blev givetvis ängsliga, men ingen övergav sin eldställning. Alfred tittade på en av sina vänner och han verkade helt orädd. Dock noterade Alfred att kompisens läppar rörde sig. Han bad en bön.

Piloterna lade planen i en brant dykning och med ett tjutande släppte de sina bomber över Simons-komplexet och de polska ställningarna.
Fler anfall följde och slutligen kollapsade byggnaden. Troligen dog ungefär 120 soldater ur bataljonen Chrobry I, men Alfreds grupp hade klarat sig. Omtöcknade och smutsiga av allt damm förväntades de inta eldställningar, eftersom tyska marktrupper började ta sig in i ruinerna.

I samband med att eldstriden tilltog i styrka träffades Alfred av splitter i ena benet och i magen när en granat detonerade inte långt från honom. Han fick hjälp med att ta sig till en förbandsplats, men där rådde kaotiska förhållanden och stället höll på att utrymmas.

I virrvarret försvann de två som skulle hjälpa honom vidare ner i kloaksystemet. För att undvika fångenskap eller bli skjuten, tog sig Alfred ut från lokalen och grävde sig ner till ett källarrum.

Han höll sig gömd i flera dagar utan mat bortsett från några sockerbitar. Allra värst var törsten. Han letade efter vatten men fann enbart en kanna med lite gammalt kaffe som han drack upp trots hinnan som hade bildats.

Ett par skvättar vatten fanns också i några glasburkar. Såren gjorde att han fick feber, men tack vare ett par kvarlämnade bandage kunde han hålla skadorna någorlunda fria från allvarligare infektioner.

Några dagar in i september hörde han plötsligt två kvinnor som pratade polska. De letade efter sjukvårdsmaterial. Alfred kom fram ur sitt gömställe. Det visade sig att kvinnorna arbetade åt tyskarna i en stab i närheten. Förmodligen var det så kvinnorna överlevde, genom att utföra vissa hushållstjänster.

Ohållbar situation

De tog honom till staben och övertygade vakten om att Alfred var en hjälpreda. Nere i källaren fick han en kopp potatissoppa och började omgående fundera på vad han skulle göra och ta vägen. Han kunde inte bli långvarig på den platsen eftersom det bara var en tidsfråga innan någon fattade misstankar.

Även kvinnorna förstod det ohållbara i situationen, så en dag lyckades de få ut honom till ett fordon som skulle evakuera tyskar ut ur staden. Ingen av tyskarna sade ett ord när han tryckte in sig utan förarens vetskap. När de kom fram till byn Wilanowek strax väster om Warszawa, stannade fordonet och föraren, en tysk löjtnant, öppnade dörrarna. Han blev förvånad över att se Alfred men det enda han sade var: »Gå … gå hem».

Alfred såg inget annat alternativ än att promenera till en kvinnlig släkting i en by inte långt därifrån. Hon tog honom direkt till en läkare. Hos henne inväntade Alfred sin far, men systern hade förlorats. Pappan hyrde en lägenhet i byn och där höll de ut tills Röda armén svept västerut genom Polen.

Fick arbete direkt efter examen

När kriget var över gav de sig först av till släktingar i Poznan men valde till slut att söka en ny tillvaro i hamnstaden Gdynia. Alfred inledde studier vid Gdansk tekniska högskola och utbildade sig till ingenjör inom väg- och vattenbyggen. Efter examen fick han arbete direkt. Samtidigt ville han inte avancera och tilldra sig uppmärksamhet från den kommunistiska säkerhetspolisen.

Hösten 1957 flydde han och två kompisar till Sverige ombord på en yacht de tagit från seglarklubben de tillhörde. Alfred kunde påbörja ett nytt kapitel i sitt liv.

Av Artur Szulc, militärhistorisk skribent.

Publicerad i Militär Historia 9/2020