Sjökriget i Engelska kanalen under första världskriget utkämpades med flera olika syften. Britterna försökte hindra tyska ubåtar från att ta sig ut i Atlanten denna kortare väg. För att lösa uppgiften organiserades Doverspärren som utgjordes av mineringar och ubåtsjaktfartyg.

Medan de större tyska ubåtarna huvudsakligen opererade på Atlanten baserades de mindre kustubåtarna, som även kunde lägga ut minor, i de belgiska hamnarna Brugge och Ostend för att därifrån bekämpa brittisk sjöfart runt Storbritannien.

Starkt kustförsvar

Efterhand byggde tyskarna ut sina belgiska ubåtsbaser med bra skydd och försåg dem även med ett starkt kustförsvar. Dessutom baserades tyskt marinflyg utanför Brugge vid kusten i Zeebrugge varifrån brittiska fartyg i Engelska kanalen anfölls.

Våren 1918 gick kriget mot ett klimax. Tyskarna förberedde en avgörande offensiv på västfronten innan allt för stora amerikanska förstärkningar skulle hinna över Atlanten.

Britterna hade hösten 1917 lyckats avvärja det värsta ubåtshotet genom att införa konvojer men oroades för att detta i sin tur skulle få ubåtarna att kraftsamla mot deras kustsjöfart i Engelska kanalen då allt inte gick att skydda. Den 1 januari 1918 fick de brittiska sjöstyrkor som ingick i Doverspärren en ny chef. Den dynamiske viceamiral Roger Keyes ingöt omgående nytt mod i sina något slitna styrkor.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Amiral Keyes.

Amiral Keyes.

Samtidigt som Doverspärren aldrig helt kunde hejda ubåtarna anföll tyska jagarförband från de belgiska baserna vid flera tillfällen de brittiska skyddsstyrkorna i kanalen. Keyes blev än mer övertygad om att de belgiska baserna måste neutraliseras.

Blockerade kanalen

Han lät sin stab utarbeta en plan som gick ut på att blockera kanalen från Zeebrugge in till ubåtsbasen i Brugges och Ostends hamninlopp genom att i ett nattligt anfall sänka sammanlagt fem gamla cementfyllda kryssare som spärrfartyg. Operationen var också ett försök att hjälpa den brittiska armén, som befann sig i ett kärvt läge, med en moralhöjande insats.

De välskyddade ubåtsbaserna var i stort sett immuna mot flyganfall och kustbeskjutning, vilket gjorde att ett direkt anfall var den enda möjligheten. Zeebruggekanalen skyddades av tyska kanoner på en stor vågbrytarpir som skulle stormas. Vidare tänkte man spränga bron ut till vågbrytaren med hjälp av två ubåtar fyllda med sprängmedel för att hindra tyska förstärkningar från att komma fram.

De välskyddade ubåtsbaserna var i stort sett immuna mot flyganfall.

Som stormningsfartyg mot Zeebrugge specialutrustades kryssaren Vindictive med granatkastare, eldkastare, kulsprutor och fällbara ramper. Kryssaren bogserade också två färjor över Engelska kanalen. Stormningssstyrkan ombord på kryssaren och färjorna utgjordes av 700 soldater ur Royal Marines. Plutonerna var förstärka med lätta kulsprutor och eldkastare. Alla i stormningsstyrkan hade extra handgranater och var utrustade med flytväst.

Ombord på kryssaren och färjorna fanns även stegar för att kunna klättra över till piren. Vidare fanns särskilda sambands- och sprängpatruller. Sammanlagt utgjordes Keyes hela anfallsstyrka av 1 780 man och 165 fartyg.

Vilseledande manöver

Stridsplanen förutsatte också ett omfattande utnyttjande av rökridåer. I vilseledande syfte skulle andra kustavsnitt beskjutas och bombas före anfallet. Inledningsvis disponerade Keyes även fem divisioner ur marinflyget vilket minskades till två när Royal Air Force bildades den 1 april och tog över ansvaret för alla flygförband. Keyes protesterade men det nybildade flygvapnet gjorde andra prioriteringar. Flyget gav honom dock ett bra spaningsunderlag och genomförde vilseledande bombanfall före räden.

På grund av brist på kemikalier för rökskjutning kunde lämpligt väder i mars inte utnyttjas. Två gånger avseglade också styrkan men återkallades på grund av dåligt väder. Med hänsyn till fördelaktigt tidvatten valdes slutligen natten 22–23 april som ny tidpunkt för anfallet.

Det innebar att det skulle ske på S:t Georgsdagen, uppkallad efter Englands skyddshelgon. Redan under det första anfallsförsöket hade tyskarna hittat anfallsplanen ombord på ett grundstött brittiskt fartyg men informationen misstroddes och kustförsvarets beredskap höjdes inte nämnvärt.

zeebrugge karta

28 tyska ubåtar sänktes av minor utanför Dover, Ostend och Zeebrugge.

Anfallet mot Zeebrugge inleddes med att brittiska jagare lade ut rökridåer för att skydda anfallsstyrkan, vilket dock inte fungerande. Tio minuter innan Vindictive och de två färjorna nådde sina mål upptäcktes
de av tyskarna som öppnade eld i ljuset av strålkastare och lysgranater. De sista 200 meterna blev förlusterna ombord avsevärda.

Både chefen för stormningsstyrkan och hans ställföreträdare stupade ombord på Vindictive. Trots att kryssaren ökade farten gjorde tidvattnet att hon hamnade 300 meter fel på vågbrytaren. Det innebar att tyskarnas kanoner hamnade utom räckhåll för stormtrupperna som utsattes för ytterligare beskjutning.

Vidare gick det inte att förtöja kryssaren som det var tänkt utan en av färjorna fick ligga och trycka in Vindictive mot piren under den timme som den kaotiska striden pågick.

Flydde i jollar

Däremot lyckades den ena av de två sprängmedelsfyllda brittiska ubåtarna att komma rätt varpå besättningen tände laddningarna ombord och försökte komma undan i några jollar. De upptäcktes när de rodde iväg och besköts men räddads av att ubåten exploderade och förstörde den 300 meter långa bron ut till vågbrytaren, vilket även slog ut en del tyska förstärkningar.

Ombord på Vindictive beskrev marinsergeant Harry Wright spänningen i anfallsstyrkan:

”Vi talade i viskningar. Alla stod skuldra vid skuldra med gevären i händerna beredda på att rusa iland. Man hörde egentligen bara propellerslagen. När vi hade hundra meter kvar öppnade fienden en fruktansvärd eld mot oss och våra led tunnades snabbt ut. Tre olika pjäsbetjäningar till vår lätta automatkanon på överbyggnaden sköts bort. Den sårade pjäschefen stannade dock kvar på sin post hela tiden. Av fjorton ramper återstod bara två. Då vår plutonchef sårats hade jag äran att leda 10. plutonens anfall. Av fyrtiofem män kom tolv iland.”

När vi hade hundra meter kvar öppnade fienden en fruktansvärd eld mot oss.

Marinsoldater från Vindictive tog sig över till den 1 800 meter långa och 80 meter breda piren. Därifrån försökte de i mörkret och förvirringen att anfalla trots den tyska kulspruteelden. Samtidigt lyckades de tre spärrfartygen komma mycket nära kanalinloppet innan de upptäcktes och började beskjutas.

Det ledande fartyget Thetis kunde visserligen svårt skadat ta sig in i kanalen men sjönk innan det hann fram till sin avsedda plats. De två andra spärrfartygen lyckades däremot sprängas av sina besättningar på rätt ställen och sjönk. En tysk jagare deltog också i striden inne i kanalen och besköts av de brittiska soldaterna från piren.

Blev kvar på piren

Anfallsförbanden på färjan som tryckte Vindictive mot kajen hann knappt ta sig över kryssaren och ut på piren innan man blåste signalen att dra sig tillbaka. Vindictives siren hade slagits ut varpå ett annat fartyg blåste fel signal; inte flera korta utan korta och långa vilket somliga missuppfattade varpå en del soldater blev kvar på piren och togs till fånga av tyskarna. Sergeant Wright tillhörde dessa och beskrev slutet:

”Vi var bara 200 meter från Vindictive när hon backade undan. Vi trodde att motorbåtar skulle hämta oss men så skedde inte. Vi blåste upp våra flytvästar och väntade samtidigt som vi lade oss ner och spelade döda. Bara 30 meter bort fanns en tysk kulspruta. Där låg vi i två timmar, två man var svårt sårade.

Under tiden besköts piren av våra fartyg, vi hörde granaterna vina över oss. När det lugnade ner sig kom tyskarna och började leta efter döda. När de såg att någon av oss rörde sig hoppade de i skydd. Vi gjorde oss beredda att slåss och dö om det var nödvändigt men en tysk officer ropade till oss på god engelska att spelet var över.

När han såg oss tveka ropade han att ’om ni slåss gör vi det också. Lägg ner era vapen och sträck upp händerna så skall vi inte skada er’. Vi lydde honom och blev krigsfångar.”

© Erik Lindholm

Utanför Ostend var anfallet mindre dramatiskt men misslyckades totalt. Vinden blåste bort britternas rökridåer och exponerade deras ljusbojar, vilka omgående sänktes av tysk eld. Dessutom hade tyskarna flyttat sin egen ljusboj som markerade hamninloppet. Följden blev att de två spärrfartygen hamnade drygt en kilometer fel och sänktes vid sidan av hamninloppet.

Ur anfallsstyrkan stupade 170 man och 45 blev krigsfångar. Jagaren North Star och två motorslupar sänktes också utanför Zeebrugge. Åter i England hälsades de återvändande soldaterna av amiral Keyes som var noga med att säga några uppmuntrande ord till var och en av de 400 sårade.

Tyska våroffensiven

Attacken fick stor moralisk betydelse för den brittiska allmänheten som fruktade den pågående tyska våroffensiven på västfronten. Keyes adlades och elva man ur anfallsstyrkorna tilldelades Viktoriakorset, som var Storbritanniens högsta utmärkelse för tapperhet.

Men egentligen var anfallet mot baserna ett misslyckande. Bara efter några dagar lyckades tyskarna öppna en passage för sina mindre ubåtar och fartyg mellan spärrfartygen i Zeebruggekanalen. Dessutom innebar kanalsystemet att tyskarna kunde använda alternativa transportvägar.

Keyes gjorde ett nytt försök att anfalla Ostend natten mellan den 10 och den 11 maj med den ramponerade Vindictive och den gamla kryssaren Sappho. Den senare skulle sänkas som spärrfartyg men kunde på grund av en maskinskada inte fullfölja anfallet. Rök och dimma gjorde att Vindictive hade svårt att överhuvudtaget hitta hamninloppet.

brittiska spärrfartygen i inloppet till kanalen i Zeebrugge

De brittiska spärrfartygen i inloppet till kanalen i Zeebrugge den 24 april 1918. I bildens överkant syns vågbrytaren.

© Ullstein bild/All over press

Kryssaren besköts intensivt, gick på grund och sprängdes av sin besättning men bara så att hon blockerade en tredjedel av hamninloppet. Den för uppdraget anpassade lilla besättningen på Vindictive plockades upp av Keyes flaggskepp Warwick som i sin tur gick på en mina och skadades under återfärden till sin bas i England. Keyes föreslog ett tredje anfallsförsök i juni men det avslogs av amiralitet.

Ubåtsflottan tappade sitt värde

För den tyska ubåtsflottan var dock baserna i Belgien inte längre lika viktiga. Visserligen fortsatte man att använda dem samtidigt som britterna anföll fartygstrafiken och kanalinstallationerna med flyg. Men det överskuggades av att tyska ubåtar totalt misslyckades med att bekämpa de amerikanska trupptransporterna.

Våren 1918 skeppades drygt 200 000 man per månad över Atlanten närmast utan motverkan, bara 68 amerikanska soldater dog när ubåtar sänkte tre olika fartyg. Totalt transporterades två miljoner amerikanska soldater till Europa vilket var krigsavgörande. De tyska offensiverna på västfronten misslyckades också och i juli gled initiativet över till de allierade. I och med detta hade de belgiska baserna definitivt förlorat sin betydelse.

Publicerad i Militär Historia 3/2013