Italienska soldater på marsch genom Abessinien i början av 1936.

© Ullstein/All over press

Mussolinis revansch i Abessinien

Med moderna stridsvagnar, flygunderstöd och automatvapen angrep Mussolini ett illa rustat Abessinien 1935. I sin strävan efter att bli en fullvärdig kolonialmakt drog man sig inte för att använda förbjuden gas.

15 december 2018 av Bo Bjelfvenstam

D en 3 oktober 1935 klockan 05.00 ryckte italienska trupper över gränsen från Eritrea in i norra Abessinien. I huvudstaden Addis Abeba framträdde några timmar senare kejsare Haile Selassies härold framför palatset. Bakom honom trumslagaren beredd med sin största trumma. Handen med trumklubban höjd. En stor folksamling i otålig väntan på kejsarens budskap:

Italien har svikit sina förpliktelser och tränger in över våra gränser. Situationen är allvarlig. Ni måste gripa till vapen och vara beredda att försvara ert land. Följ era hövdingar och slå tillbaka fienden. De som är för svaga att delta i kampen får hjälpa oss med sina böner. Gud vare med oss!

I samma ögonblick träffades flodhästskinnet med våldsam kraft av trumslagarens klubba. En skräckinjagande mörk ton ekade mot bergen, dundrade vidare och spreds med otaliga trummor över hela Abessinien. Folkmassan jublade. Äntligen! Kejsaren hade dröjt så länge fast alla viss-te att kriget var oundvikligt. Varför hade kejsaren tvekat?

Haile Selassie fick garantier

Haile Selassie hade besökt Europa, bland annat Sverige. Resan var tänkt som en grundkurs i europeisk civilisation. I London förklarade kung George att Storbritannien aldrig skulle tillåta en kränkning av Abessiniens gränser. Kejsaren trodde på det. Med Italien hade Abessinien en vänskapstraktat som innebar att ingen av parterna skulle använda sig av vapenmakt vid en konflikt. Kejsaren trodde på det. 

Enligt en internationell lag som även Italien undertecknat skulle gas aldrig få användas i krig. Kejsaren trodde på det. 1923 hade Abessinien blivit medlem av Nationernas Förbund och därmed fått garantier för fred. Kejsaren trodde på det också.

Kejsaren kunde alltså förefalla naiv. Så var det inte riktigt. Han hade knappast något annat val än att tro på löften och överenskommelser. Det stod klart redan året innan när italienska trupper i december 1934 angrep abessinska trupper vid gränsen mot Italienska Somaliland, men långt inne i Abessinien. 

Haile Selassie litade på vänskapstraktatet som fanns mellan Abessinien och Italien, men till slut blev strid oundviklig. Efter kriget tvingades han i exil till England. Foto från 1936.

© Corbis/Scanpix

Italiensk provokation vid Walwal 

Italien hävdade dock att oasen Walwal där stridigheterna ägde rum tillhörde Italienska Somaliland. Vid det här tillfället hade kejsaren kunnat gripa till vapen, möjligen med framgång, eftersom Italien ännu inte börjat mobilisera för krig i Abessinien. Det menade kritikerna, framförallt de många småfurstarna runt om i landet. Men kejsaren höll igen.

Det tycks framförallt ha varit hans militära rådgivare, svenske generalmajoren Eric Virgin, som fått honom att avstå från att ingripa. Virgin hävdade att det mer än något annat gällde att hålla ingångna avtal. 

I den italienska propagandan förkunnades att man omöjligt kunde lita på att en svag afrikansk kejsare skulle hålla överenskommelser. Den uppfattningen skulle vinna tilltro i Europa och i Nationernas Förbund (NF) om Abessinien grep till vapen. Nu skulle det i stället visa sig att det var Italien man inte kunde lita på; Abessiniens sak och kejsarens person väckte sympatier överallt i Europa.

Ras Tafari tog namnet Haile Selassie

Kejsare Haile Selassie hette egentligen ras Tafari och var son till ras Makonnen, kusin och nära medarbetare till kejsare Menelik II som ledde sin tids kamp mot Italien. Menelik dog 1913. Han hade inga söner och så småningom utsågs ras Tafari till tronföljare. Ras Tafari kröntes till kejsare 1930 och tog då namnet Haile Selassie I. Han lät bygga sjukhus och skolor, reformerade rättssystemet och moderniserade krigsmakten med hjälp av bland andra svenska officerare.

Efter striderna vid Walwal krävde Italien skadeersättning, en ursäkt från Abessinien och dessutom ett erkännande att Walwal låg i Italienska Somaliland. Abessinien föreslog skiljedom enligt gällande traktat. Italien vägrade och i december 1934 vädjade Abessinien till Nationernas Förbunds råd som hänvisade till direkta förhandlingar mellan parterna.

Förhandlingarna ledde inte till något resultat. Medan månaderna gick skeppade Italien stridsvagnar, kanoner, flygplan och ett par hundratusen soldater till den italienska kolonin Eritrea och till Italienska Somaliland.

Mussolinis skäl till krig

I maj 1935 tillsatte NF skiljedomare som i september kom fram till att händelserna vid Walwal var en ren olyckshändelse, ingen av parterna kunde göras ansvarig och alltså kunde Italien inte kräva skadestånd eller ursäkt. Italien måste finna andra skäl att motivera ett rovkrig. 

Benito Mussolini, sedan 1922 Italiens diktator, behövde ett krig. Bland annat ekonomiska svårigheter hade fått entusiasmen för fascismen att falna. Mussolini var inte den förste diktatorn som framkallat en yttre katastrof för att undgå en inre. Det gällde för honom att övertyga folket om krigets nödvändighet. Det fanns många ”ädla” motiv. Det första var hämnd.

1896 besegrade abessinierna en italiensk armé i slaget vid Adua. Hämnd för det nederlaget var ett av Mussolinis skäl till att starta ett nytt krig mot Abessinien. Bilden: Slaget skildrad på en etiopisk målning.

Hämnd för slaget vid Adua

N ästan fyrtio år tidigare, 1896, hade Italien försökt erövra Abessinien och från Eritrea trängt fram till staden Adua i norr. Anfallet slogs tillbaka och den italienska armén närmast förintades. En afrikansk krigsmakt hade i grunden besegrat en europeisk! En skymf som till varje pris måste utplånas. Namnet Adua blev ett trauma i det italienska medvetandet och Mussolini utnyttjade det gärna och ofta i sin propaganda.

Ett annat skäl att börja krig var den vanliga koloniala ursäkten: De högt utvecklade européerna hade en plikt att så gott det gick civilisera de primitiva folken i kolonierna, att med eller mot deras egen vilja ge dem möjlighet att njuta av den europeiska kulturens välsignelser. 

De abessinska folken led under en ohyggligt brutal diktator som måste oskadliggöras, hette det. I det feodala Abessinien förekom ännu slavhandel trots landets beslut att avskaffa den i samband med inträdet i Nationernas Förbund. Abessinien var ett splittrat land med många folk, en del förtryckta av andra. Abessinierna var grymma och omänskliga med brutala straff för minsta förseelse. 

Allt detta skulle nu enligt Mussolini ändras genom Italiens civilisatoriska ingripande. Det abessinska folket skulle ”befrias”. Dessutom – i Abessinien fanns de råvaror som Italien behövde. Där fanns också gott om plats för italienska nybyggare.

Brittiskt vapenembargo

Sett med den tidens ögon var krigsplanerna inte alltför stötande. Storbritannien, Frankrike, Belgien och Portugal hade ju alla tillskansat sig kolonier i Afrika och på andra håll, så varför inte Italien? När landet gick med i första världskriget på den segrande ententens sida var det efter generösa löften om kolonier. Löftena sveks, Italien fick just ingenting av värde. Abessinien var en lämplig kompensation. Italien skulle nu enligt Mussolini erövra sig ”en plats i solen”.

Storbritannien och Frankrike kom överens om att inte blanda sig i det väntade kriget. Ingen av dem ville stöta sig med Italien eftersom det fanns en risk att landet då orienterade sig mot det nationalsocialistiska Tyskland. 

Storbritannien införde även ett vapenembargo i juli 1935 mot de båda inblandade länderna, vilket drabbade Abessinien hårdast. De italienska vapentransporterna till konfliktområdet kunde trots embargot fortsätta obehindrat genom Suezkanalen, något som Storbritannien lätt hade kunnat hindra.

Karta över anfallsvägarna i andra Abessinienkriget 1935-1936 med porträttbild på Italiens diktator Benito Mussolini.

I den norra delen av Abessinien stod de viktigaste slagen, som ledde till italienarnas erövring av huvudstaden Addis Abeba. Några dagar efter den italienska nordarméns intåg i huvudstaden nådde sydarmén fram till Harar. Infälld: Benito Mussolini.

© Lönegård & Co samt Corbis/Scanpix

Italienarna nådde Adua

M edan krigstrummorna dundrade runtom i landet ryckte italienarna fram i norra Abessinien utan större motstånd. Det var helt enligt planerna. Kejsarens svenska och belgiska militära rådgivare hade rekommenderat att de abessinska trupperna inte skulle inlåta sig i avgörande drabbningar på slättlandet i norr. Den italienska tekniska överlägsenheten skulle bli förödande. 

I stället skulle den italienska framryckningen försvåras genom gerillakrig där små styrkor särskilt nattetid skulle oroa fienden. Det var till och med så att de abessinska trupperna redan flera veckor före krigsutbrottet dragit sig tillbaka trettio kilometer från gränsen. Det skulle inte råda något som helst tvivel om vem som var angripare. 

Verkligt motstånd skulle bjudas först i de otillgängliga bergstrakterna söder om Takkazefloden. Det innebar att städerna i norr snabbt intogs – Axum, Makale och Adua! 

Adua bombades och ”befriades” av italienarna redan efter tre dagar och därmed utplånades ”den stora skymfen”. Enorma glädjedemonstrationer och hyllningar för Mussolini följde hemma i Italien.

Italienskt anfall mot Ogaden

Samtidigt som anfallet i norr, inleddes också ett mindre omfattande anfall från söder, från Italienska Somaliland. Även här ingick i de abessinska planerna att låta italienarna mer eller mindre ostört genomkorsa Ogaden, en öken så hemsk att ”till och med schakalen skriver sitt testamente innan han ger sig in i den”, enligt lokalbefolkningen. 

Tanken var att anfallarna skulle hejdas först i trakten av Harrar sedan de genomlidit det heta vattenfattiga ökenområdet.

NF-sanktioner mot Italien

Nationernas Förbunds råd samlades i Genève och enades om att Italien börjat kriget och därmed brutit mot NF-stadgan. Nu skulle sanktioner mot Italien införas. Vapenexport till Italien förbjöds, handeln med Italien inskränktes. Men det viktigast av allt, olja, omfattades inte av sanktionerna. Inte heller stål, koppar och bomull. Det gick inte att ena medlemsstaterna. 

Mussolini lär senare ha förklarat för sin diktatorskollega Hitler att om NF inkluderat olja i sanktionerna så hade han varit tvungen att avsluta kriget efter en vecka.

K riget gick långsamt, alltför långsamt för en otålig Mussolini. Emilio De Bono som förde befälet över nordarmén var en försiktig general som inte gärna drev sitt folk för hårt. Efter sex veckors krig hade hans trupper inte nått längre än hundra kilometer från gränsen. 

Abessinska soldater under ett av slagen i februari 1936. Trots att de var dåligt rustade var deras stridsmoral hög, men stridsgasen skapade panik i leden. 

© Ullstein/All over press

Militär Historia – med övervakningskamera

Pröva två nummer av Militär Historia – tidningen som tar ditt militärhistoriska intresse på allvar. Desstom får de en övervaktningskamera som håller koll på ditt hem tillsammans med din smartphone. Här är ditt specialerbjudande!

De Bono och Badoglio i spetsen

De Bono sparkades och ersattes med Pietro Badoglio. Sydarmén leddes av Rodolfo Graziani. Ingen av dessa herrar visade något större intresse för krigets lagar eller humanitära värderingar.

Invasionen måste drivas med en helt annan kraft, hette det nu. Världen skulle ställas inför fullbordat faktum innan några beslut hunnit tas om ytterligare sanktioner. Någon större effekt hade inte sanktionerna haft. Vapen kunde Italien i stor utsträckning tillverka själv och flera länder var villiga att sälja vapen, till exempel Tyskland och Sovjetunionen. 

Som fallet ofta är med sanktioner fick de en rakt motsatt effekt än den avsedda. Starka nationella krafter fick fritt spelrum, sammanhållningen, krigsviljan och uppslutningen kring Mussolini bara ökade.

Föråldrade vapen i Abessiniens armé

När kriget började fanns hos de abessinska soldaterna en stark tro på den egna styrkan trots usel beväpning. Ett begränsat antal moderna mausergevär tilldelades en del av trupperna, liksom ett fåtal äldre kulsprutor. 

Men mycket snart letades gamla vapen fram som en gång brukats av kejsare Meneliks armé fyrtio år tidigare, bland annat flintlåsgevär. När också de tog slut återstod de traditionella vapnen. Abessinska soldater kunde dra i fält med spjut och sablar mot stridsvagnar, artilleri och flyg.

Det var nu inte bara beväpningen som var bristfällig. Telefon- och radioförbindelserna fungerade nyckfullt eller inte alls. Kejsaren, överbefälhavaren, hade små möjligheter att snabbt kommunicera med sina generaler, löpande ordonnanser var det vanliga. I stor utsträckning skötte varje officer sitt eget lilla krig utan tanke på helheten, något som i hög grad underlättade för italienarna att slå tillbaka de abessinska anfallen.

Mod och spjut mot flyg och stridsvagnar

Flygkrig var något helt okänt. En vanlig uppfattning tycks ha varit att de traditionella silverbeslagna sköldarna endast behövde vändas mot skyn för att skydda mot bomber. Abessiniernas mod skulle uppväga italienarnas tekniska överlägsenhet. Det hade väl segern vid Adua fyrtio år tidigare bevisat?

Gemene man hade knappast någon uppfattning om vapenutvecklingen sedan dess. Gamla män, veteraner från Adua, skickades ut till krigsskådeplatserna som en sorts coacher. De berättade om forna tiders bravader, om modet och stridsviljan som resulterat i den stora segern.

För underhållet svarade trupperna själva. Det innebar att de ”rekvirerade” proviant från de byar som passerades, de tog vad som behövdes, en urgammal sedvänja i krigens historia. Och som alltid blev de egna trupperna lika fruktade och hatade som fiendens.

Den abessinska arméns utrustning bestod till största delen av uråldriga vapen från det förra kriget mot Italien, 40 år tidigare. Abessiniernas huvudstrategi var att undvika drabbningar på slätterna och attackera i skydd av mörkret.

© Ullstein/All over press

Senapsgas användes i hemlighet

T rots sin minst sagt bristande utrustning lyckades abessinierna uppehålla italienarna i de otillgängliga bergstrakterna. Det skulle bli slut på det nu, bestämde Mussolini och hans generaler. Medlet hette gas, främst senapsgas.

Gas som stridsmedel var förbjudet i internationella konventioner undertecknade även av Italien. Erfarenheterna från första världskriget hade skapat en stark opinion mot gaskrig i hela världen, Italien inte undantaget. Gas ansågs omänskligt och fegt. Det gick inte ihop med fascistisk ideologi. Därför förtegs det som skedde i Abessinien. Först 1996 tvingades Italiens försvarsminister erkänna att gas använts i Abessinienkriget. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

En svensk officer, Viking Tamm, grundare och chef för den kejserliga krigsskolan, skriver:

Självfallet blevo verkningarna av dessa gasanfall fruktansvärda. Gasskyddsmedel saknades helt. Möjligheterna att bispringa de gasskadade och att sanera de gasbelagda områdena voro praktiskt taget obefintliga. Icke ens de få ambulanserna voro tillräckligt utrustade härför. Man hade icke räknat med, att gaser skulle komma till användning.

Tamm berättar vidare att tusentals gasskadade dagligen sökte sig till kejsarens högkvarter ”sträckande sina av blåsor täckta händer och armar mot honom”. Kejsaren var övertygad om att nu skulle kriget ta slut. Inte kunde världen tillåta att gas användes av en angripare! Det var ju uttryckligen förbjudet av hela världen och nu måste alltså världen ingripa!

Gas och hunger knäckte motståndsviljan

K riget intensifierades. Bomber med eller utan gas fälldes över städer och byar. Trupperna i norr ryckte söderut, de i söder norrut. Framförallt gasen knäckte motståndsviljan hos abessinierna. Artillerield och kulregn skrämde dem mindre, men ”de onda molnen” skapade panik. 

Därtill kom hungern. När provianten som soldaterna fört med sig hemifrån tagit slut och byarna utplundrats kom svälten. Soldaterna deserterade och återvände i stora skaror till sina hemorter. Till det bidrog säkert också de talrika flygblad som italienarna spred från luften:

Kejsar Haile Selassies herradöme är olagligt och tyranniskt. Italienarna skall befria eder, skydda edra fält och hjordar, understödja handel och samfärdsel och bringa eder bättre tider. Kom därför till oss, hav förtroende för oss, frukta inte.

Mussolinis son stridsflygare 

En av stridsflygarna hette Vittorio Mussolini och var son till diktatorn. Han skrev en bok om sina upplevelser under kriget.

…detta krig blev för oss ungdomar en skön fulländad sport. Allt blev till ett stort äventyr […] vårt arbete var utomordentligt upphetsande och ledde till tragiskt-sköna verkningar.

Abessinska soldater framställs flyende i panik från Italiens flygattacker. Illustration från den italienska tidningen La Domenica del Corriere 1 mars 1936.

© Bridgeman art library/IBL

Han berättar gärna om bomber och kulsprutor men om gas inte ett ord i hela boken. Löjtnant Mussolini flög till en början Caproni CA 101 som efter ett par månader byttes mot modernare tremotoriga CA 133. Mussolini berättar hur han vid ett tillfälle flög över ett tydligt markerat Rödakorsläger då han plötsligt angreps av kulsprutor från lägret, något som givetvis var helt förkastligt. Han uttrycker sin besvikelse:

För mig personligen var upplevelsen en stor besvikelse; jag hade föreställt mig att jag skulle sett därnere en vacker svenskas blonda hår vaja i vinden, hon skulle vinkat kamratligt med en näsduk. I stället var det nära att kosta mig liv och lem.

R ödakorslägret bombades sönder och samman. Löjtnant Mussolini glömmer att nämna vad som hände ett annat Rödakorsläger ett par månader tidigare.

Svenskt rödakorsläger bombades

Omedelbart efter krigsutbrottet hade svenska Röda korset skickat ett komplett fältsjukhus till Abessinien bestående av fem 3,5 tons Volvolastbilar, tält utrustade med operationsbord och steriliseringsanordningar, laboratorium, röntgen. Det bemannades med läkare, sjukvårdare och chaufförer från Sverige. I utrustningen ingick rödakorsflaggor som breddes ut på marken för att undvika flygbombardemang. 

Flaggorna tycks i stället ha fungerat som siktmärken för de italienska flygarna. Dagen före nyårsafton 1935 fällde tio italienska plan bomber över det svenska fältsjukhuset. En svensk sjukvårdare och 42 patienter dödades. Chefsläkaren Fride Helander som själv sårades skriver:

Man såg stora bombkratrar, sönderrivna tält, sönderslitna lemmar, kringkastade sängkläder huller om buller. Överallt blodpölar och sönderfläkta kroppar med ännu skälvande människokött. En köttslamsa hade till och med blivit kastad upp på toppen av vårt mattält. Här och där flämtade liv, men före dagens slut hade 28 människoliv slocknat. Senare steg dödsoffrens antal till 42.

När kejsaren hörde om angreppet sa han: ”Nu kanske Europa ser till att göra slut på kriget.” Om Vittorio Mussolini hade rätt beträffande angreppet från rödakorslägret så kan en förklaring men knappast en ursäkt vara att det rörde sig om en hämnd för angreppet på det svenska lägret.

Italiensk offensiv i januari 1936

I januari 1936 ökade de italienska krigsinsatserna. Betydande förstärkningar hade anlänt från Italien. Herraväldet i luften var inte tillräckligt. Det gällde också att rycka fram i terrängen och säkra det erövrade området. 

Andra Abessinienkriget 1935-1936. Segerparad i Rom.

Benito Mussolini välkomnar de italienska trupperna till Rom 1936, efter erövringen av Abessinien. 

© Scanpix/AKG images

Ett stort italienskt anfall utgick från staden Makale med avsikt att erövra höjderna söder om staden och berget Alaji. Anfallet blev en stor italiensk framgång. De abessinska trupperna flydde under intensiva italienska flygbombningar. Av motståndet på nordfronten återstod nu endast de styrkor som stod under ledning av kejsaren själv.

Slaget vid Mai Chiou avgörande

Krigets avgörande slag stod vid Mai Chiou norr om Ashangisjön. Klockan 05.45 den 31 mars gick abessinierna till anfall. Italienarna var förvarnade och väl förberedda. Abessinierna gick till attack i våg efter våg men slogs tillbaka. 

En andra styrka, 15 000 man, sattes in och möttes av bomber och kulspruteeld från sextio Caproniplan. Nu kommenderade kejsaren fram sitt eget garde av elitsoldater. De höll ut i tre timmar innan också de tvingades retirera. Vägen till huvudstaden låg öppen.

K ejsaren flydde med tåg till kusten. Brittiska kryssare förde honom till England där han tillbringade de följande åren. Där fick han uppleva hur Storbritannien och andra europeiska stater erkände den italienska erövringen av Abessinien.

Badoglios intåg i Addis Abeba

Den 5 maj nådde general Badoglio med sina trupper fram till Addis Abeba. Han bytte sin bil mot en för en segrande fältherre mer passande häst och red in i huvudstaden. I Rom utropade det stora fascistiska rådet kung Viktor Emanuel till kejsare av Abessinien.

Den 30 juni framträdde Haile Selassie i Nationernas Förbund. På pressläktaren skränade italienska journalister och kastade glåpord efter kejsaren. De kördes ut och kejsaren talade om sin besvikelse över det stora sveket. Kort därpå lyftes sanktionerna mot Italien av Nationernas Förbund som nu definitivt spelat ut sin roll för världsfreden. Eller som kejsaren nästan profetiskt yttrade:

Det gäller inte blott att lösa den italiensk-abessinska konflikten, det gäller Folkförbundets existens, staternas förtroende för fritt undertecknade fördrag, samt nationernas integritet och jämlikhet. Det är hela den internationella moralen som står på spel.

Haile Selassie tillbaka på tronen

I juni 1940 gick Italien med i andra världskriget på Tysklands sida. På nyåret 1941 inledde britterna en offensiv mot Italienska Östafrika och den 5 maj samma år kunde Haile Selassie tåga in i Addis Abeba och återinsättas på kejsartronen. Landet antog officiellt namnet Etiopien.

Publicerad i Militär Historia 3/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också