En Me 163 precis innan den skjuts ned bakifrån. Fotot är taget med gun camera från en amerikansk P-47 Thunderbolt. 

8 flygplan som floppade

Vapenindustrin under andra världskriget tog fram en lång rad effektiva stridsflygplan, som Messerschmitt Bf 109, Spitfire och Mustang. Men det kom också en del fiaskomodeller som aldrig borde ha varit i luften. Här är åtta plan som inte motsvarade förväntningarna.

29 september 2018 av Hans Henrik Fafner

Messerschmitt Me 163 saknade landställ. Istället hade den en glidskena och startade med hjälp av en liten vagn som blev kvar på marken.

© Australian War Memorial

Me 163 – det explosiva kraftägget

Det lilla jaktplanet Messer-schmitt Me 163 var genialt uttänkt. Motorn var en Walter HWK 109-509A-1/2 vätske-raketmotor vilket gav en maxfart på 955 km/h. »Kraftägget» (Kraft Ei) som planet kallades var därmed andra världskrigets överlägset snabbaste.

Det fanns dock ett par ordentliga problem. En full bränsle-tank räckte till ungefär sju och en halv minuts flygning, vilket gav en väldigt kort aktionsradie (35,5 kilometer). Då syftet var att använda planet defensivt mot bombplan vid försvar av markanläggningar kunde man möjligen leva med det, men ett andra problem var att den vätskedrivna raketmotorn var känslig för stötar. Vid start kunde stödhjulen (som ramlade av när planet lyfte) studsa upp och slå till bränsletanken som kunde fatta eld om det ville sig illa.

Me 163 flög ett fåtal defensiva stridsuppdrag över Tyskland under andra halvan av 1944. Men bristen på bränsle höll oftast planet på marken och så snart Messerschmitt Me 262 kom i luften var Kraftägget utkonkurrerat.

Efter att ha sett planet i aktion fick japanerna rätten att själva tillverka det. Den japanska ubåt som i mars 1944 lämnade Kiel och troligen hade en färdig Me 163 ombord sänktes emellertid i Atlanten. De kompletta ritningarna till flygplanet gick också förlorade under transporten till Japan.

Japanerna konstruerade istället planet utifrån bruksanvisningar och annan sparsam information. Efter en del provande stod planet klart för sin första flygning under namnet Mitsubishi J8M. Det var den 7 juli 1945.

Provflygaren Toyohiko Inuzuka lyckades lyfta men på 396 meters höjd dog motorn. Planet stallade, men Inuzuka återfick kontrollen glidflög ned. Kort före landning träffade planet ett tak, fattade eld och exploderade. Tekniker försökte komma till rätta med problemen. Men en månad senare var kriget slut.

LWS-6 Zubr hade ett rätt udda utseende och landställen en okonventionell konstruktion som gjorde dem vanskliga att fälla in vid flygning.

LWS-6 Zubr – polskt med svag vinge

Det polskutvecklade LWS-6 Zubr skulle egentligen ha blivit ett passagerarplan, men när flygbolaget LOT 1935 köpte tre amerikanska DC-2-maskiner istället, försökte PZL-fabrikerna i Lublin att bygga en militär version med plats för 1 200-kilosbomber.

Prototypen störtade emellertid under provflygningen den 7 november 1936, eftersom vingkonstruktionen inte klarade av de kraftigare motorer man testade. När man sedan förstärkte konstruktionen måste bombkapaciteten reduceras drastiskt för att minska vikten.

Dessutom fick piloterna rådet att inte fälla in landstället under flygning, eftersom det fanns en stor risk att det inte skulle gå att fälla ut igen före landningen.

Det polska flygvapnet fick 15 exemplar av Zubr, men inget av dem kom någonsin i strid. När Nazityskland angrep Polen i september 1939, förstördes de flesta på marken, och resten konfiskerades av tyska Luftwaffe.

Paradoxalt nog hade tyskarna större framgång med planet, som användes inom flygutbildningen en bra bit in på 1942.

B 26 Botha.

B 26 Botha – livsfarlig, men inte för tyskarna

När Blackburnfabrikerna började utveckla B 26 Botha 1936, fanns det inte tillräckligt med motorer av det slag som krävdes, så man ersatte dem med 850 hästkrafters Bristol Perseus-motorer, som var under-dimensionerade för detta plan.

Det gav det mycket dåliga flygegenskaper, och planet togs ur aktiv fronttjänst efter bara tre månader. Visserligen förlorade man bara en enda maskin, men detta hände genom att den helt omotiverat kolliderade med ett annat plan i luften. B 26 var så instabil att den befanns vara helt olämplig för formationsflygning.

Redan i maj 1940 pensionerades planet som bombplan och 473 exemplar överfördes till utbildningsenheter. När 169 av dem hade störtat under skolflygning skrotades modellen slutgiltigt i juli 1943.

»Den tingesten är livsfarlig, men inte för tyskarna», var en pilots dom. 

En Breda Ba 88 gör en grund dykning. Planet fick initialt mycket beröm för sitt utseende men tappade i prestanda när det bestyckades.

Breda Ba 88 – elegant men långsam

Den italienska Breda Ba 88 var en maskin som var snygg på utsidan. Den slanka flygkroppen var före sin tid, och året efter att planet flögs för första gången 1936, satte testflygaren Furio Niclot Doglio nytt hastighetsrekord med 518 km/h och 1938 hela 554,36 km/h på distansen 100 kilometer. Den snabba Ba 88 såg ut att kunna bli det perfekta stridsflygplanet.

När maskinen skulle användas för militära ändamål började emellertid problemen.

Bepansringen ökade vikten kraftigt, och monteringen av tunga vapen påverkade aero-dynamiken mycket negativt.

Det innebar att de båda motorerna nu var hopplöst underdimensionerade. Eftersom de dessutom försetts med sandfilter med tanke på operationer i Nordafrika, hade toppfarten nu reducerats till 250 km/h.

Efter erfarenheterna av den första leveransen annullerade staten kontraktet, men bad ändå företaget Regia Aeronautica att fortsätta produktionen för att undvika att fabriken skulle behöva stänga.

Maskinerna gjorde en viss insats under krigets första del, men det berodde till största delen på att de allierades flygvapen nästan inte hade någon närvaro i området, varför de långsamma Ba 88:orna i stort sett hade luftrummet för sig själva. 

Messerschmitt Me 323 behövde sex motorer för att – nätt och jämnt – kunna lyfta. 

© Bundesarchiv, Bild 101I-596-0367-05A/Menzendorf/CC-BY-SA 3.0

Me 323 Gigant flög med nöd och näppe

Under 1941 började Messerschmitt bygga en motoriserad version av transportglidplanet Me 321. Det blev till ett av andra världskrigets största flygplan,
Me 323, med namnet Gigant.

Prototypen hade haft fyra motorer, men man hade inte lyckats få den att lyfta. Den färdiga versionen hade sex, och även då gick det bara med nöd och näppe, så flygegenskaperna var dåliga.

Planet hade en marschhastighet på blygsamma 218 km/h, och även för att vara ett transportplan var det osedvanligt klumpigt i luften.

Den 22 april 1943 gick det helt galet, när 27 fullt lastade gigantplan var på väg över Medelhavet med förnödenheter till Rommels Afrikakår.

Engelska Spitfire och amerikanska Curtis P-40 Warhawk gick till anfall, och de eskorterande jaktplanen var i hopplöst numerärt underläge. De tunga transportplanen kunde inte göra tillräckliga undanmanövrer, och 21 av dem störtade i havet.

Icke desto mindre tillverkades maskinen ända fram till april 1944, varefter Messerschmitt satte in alla resurser på att bygga jetjaktplanet Me 262.

Blackburn Roc bemannades av en pilot och en skytt som satt i kanontornet.

Blackburn Roc – kunde inte skjuta framåt

Blackburnfabrikerna i Skottland hade inte turen med sig, när de den 23 december 1938 presenterade Blackburn Roc, som var baserad på det effektiva störtbombplanet Blackburn Skua.

Beväpningen på Roc var originell, men visade sig vara ett misstag. Ombord fanns en skytt, som via en elektrisk anordning kunde styra ett litet, vridbart kanontorn, som satt bakom cockpit. De fyra kulsprutorna kunde skjuta bakåt, åt sidorna och uppåt, men de kunde inte skjuta framåt, vilket är en viktig förutsättning för att klara sig i traditionell luftstrid.

Ännu allvarligare var det dock att kanontornet var så tungt att en Roc bara kunde hinna ikapp de långsammaste av de tyska bombplanen, som den skulle skjuta ned.

Trots att det tillverkades 136 exemplar, finns det bara ett enda bekräftat fall då en Roc skjutit ned ett fientligt flygplan.

Det skedde den 28 maj 1940, när en Roc utanför Ostende i Belgien lyckades komma in under ett tyskt Junkers Ju  88 bombplan och beskjuta det underifrån. Paradoxalt nog var Ju 88 bland tyskarnas snabbaste bombplan. Dess toppfart på 550 km/h var nästan dubbelt så hög som Rocs.

Ett antal exemplar utrustades även med pontoner för att kunna användas vid sjöräddning. 

De sista togs ur tjänst 1943.

Me 210.

Me 210 – felköp utan potential

Redan 1938 hade de tyska myndigheterna beslutat att man skulle utveckla en förbättrad version av jaktbombplanet Messerschmitt Bf 110.

Några dagar efter den tyska invasionen av Polen i september 1939 lyfte Messerschmitt Me 210 därför för första gången, men provflygaren Hermann Wuster kallade den »helt oacceptabel, närmast farlig». Den skakade kraftigt vid sväng och dykning.

Staten hade emellertid redan beställt 1 000 exemplar. Under 1941 och 1942 försökte tekniker lösa planets många problem, allt medan produktionen av den nu föråldrade Bf 110 återupptogs.

När Me 210 omsider kom i aktiv tjänst 1943 var den fortfarande inte mycket bättre än prototypen.

LaGG 3 med raketbeväpning.

LaGG 3 – lackerad likkista

»Icke-strategiskt material» var nyckelordet, när Sovjetunionen konstruerade jaktplanet LaGG 3. Hela ramen var byggd i björk, som fanns i rikliga mängder i de ryska skogarna. Ytbehandling med ett bakelitinnehållande lack skyddade den mot fukt och röta. LaGG 3-maskinen hade rykte om sig att vara tidens modernaste, och på Stalins order byggdes 6 258 exemplar.

När den tyska invasionen kom 1941 uppvisade dock LaGG 3 allvarliga problem. På grund av tekniska svårigheter med den nyutvecklade Klimov-106 motorn hade denna ersatts med den driftssäkra Klimov-105. Denna var emellertid svagare, vilket gjorde det omöjligt för LaGG 3 att mäta sig med de tyska jaktplanen. Dessutom hade träramen en tendens att splittras, när den träffades av skott.

LaGG stod egentligen för Lavochkin Gorbunov Goudkov, men piloterna kallade den Lakirovanny Garantirovanny Grob (garanterat en lackerad likkista). 

Publicerad i Militär Historia 4/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också