8 legendariska flygplan – från andra världskriget

Nazitysklands "Stuka", brittiska "Supermarine spitfire" och amerikanska "Superfortress" var tre jakt-och bombplan som fick avgörande betydelse för striderna under andra världskriget. Här listar vi åtta legendariska flygplan.

Flygplan Supermarine Spitfire
© Mark Postlethwaite

Under första världskriget blev flygaress i stil med tysken Manfred von Richthofen – mer känd som Röde baronen – världsberömda och hyllades som hjältar i sina hemländer. Luftduellerna sågs som heroiska och äventyrliga uppgörelser, men saknade egentligen avgörande betydelse för de hårda striderna på marken.

I november 1918, samma månad som kriget tog slut, slog den amerikanske generalen Billy Mitchell fast att: ”Tiden då arméer på land och flottor på havet kunde agera domare över staters öde är förbi. Styrkan i försvaret och initiativet över fienden har förflyttats till luften.”

Få trodde honom då. Men flyget – både det civila och militära – utvecklades snabbt fram till andra världskriget. 1927 genomförde amerikanen Charles Lindbergh sin soloflygning över Atlanten och blev världsberömd. Framtiden tycktes bokstavligt talat ligga i luften.

Nazityskland satsade stort

När andra världskriget bröt ut hade Nazityskland satsat stort på att bygga upp ett effektivt flygvapen, Luftwaffe, under ledning av Hermann Göring. Den tyska taktiken, blixtkriget, var beroende av effektivt flygunderstöd.

Slaget om Storbritannien (juli–september 1940) var det första slaget någonsin som helt utkämpades mellan flyg (och luftvärn). De tyska flyganfallen krävde tusentals offer men lyckades inte knäcka det brittiska flygvapnet Royal Air Force (RAF).

En av faktorerna som vägde över till britternas fördel var tillgången till en ny uppfinning – radarn. Den möjliggjorde upptäckten av de tyska planens rörelser på långt håll och hade stor betydelse för försvaret av luftrummet.

Under krigets första år föll tyska bomber på alla fronter, och dödade hundratusentals civila i bland annat Polen och Sovjetunionen. Men efter att kriget vänt vintern 1942–43, blev Tyskland det främsta bombmålet. Hur många människor som dog när flera tyska städer totalförstördes vet ingen men enligt uppskattningar kan det röra sig om närmare 500 000 civila.

Läs mer:
Militärflygets historia av Bill Gunston (2001)
Branden av Jörg Friedrich (2008)

Avro Lancaster Flygplan

Det brittiska bombplanet sattes in mot flera tyska städer.

© Mark Postlethwaite

Land: Storbritannien
Besättning: 7
Typ: Bombplan
Längd: 21,18 m
Vingbredd: 31,09 m
Maxfart: 462 km/h

Släppte förödande bombmattor

Avro Lancaster var Storbritanniens främsta tunga bombplan. Framför allt användes det till nattliga räder mot Tyskland. I juli 1943 dödades fler än 40 000 civila i Hamburg, sedan allierade bombplan orsakat en gigantisk eldstorm. Flera andra tyska städer drabbades av liknande angrepp.

Ett av de mest beryktade anfallen skedde 14–15 februari 1945. Då släppte över tusen brittiska och amerikanska plan, bland annat 529 Lancaster, närmare 4 000 ton bomber över Dresden. Tiotusentals människor omkom i eldhavet.

Planet användes också i ett av krigets mest spektakulära uppdrag. I maj 1943 utfördes en bombräd mot flera tyska kraftverksdammar. För att undvika de torpednät som skyddade dammarna använde britterna en specialkonstruerad bomb, som när den nådde dammväggen sjönk innan den detonerade nära botten, där konstruktionen var svagast. Bomberna orsakade stora skador på två av dammarna.

2. Messerschmitt Bf-109

Flygplan Messerschmitt Bf 109

En Messerschmitt tas om hand av markpersonal på en tysk flygplats i Frankrike 1943.

© Bundesarchiv

Land: Tyskland
Besättning: 1
Typ: Jaktplan
Längd: 9,0 m
Vingbredd: 10 m
Maxfart: 640 km/h**

Sköt ner flest fiendeplan

Tillsammans med Focke-Wulf Fw 190 utgjorde Messerschmitts Bf-109 stommen i Luftwaffes jaktplansstyrka. Modellen utvecklades av flygplanskonstruktören Willy Messerschmitt under 1930-talet och var banbrytande med täckt sittbrunn, infällbart landningsställ och en konstruktion helt i stål.

Dess största begränsning var den korta räckvidden – knappt 600 km – vilket gjorde längre uppdrag omöjliga. Totalt tillverkades det i 31 000 exemplar. Det sköt också ner fler fiender än något annat flygplan i historien. Flygaresset Erich Hartmann tillskrevs till exempel 352 nedskjutningar, främst på östfronten. I Nordafrika sköt Hans-Joachim Marseille ner 158 plan innan han dödades 1942.

Till skillnad från brittiska och amerikanska stridsflygare tvingades många tyska piloter flyga hundratals uppdrag, även under de mest intensiva striderna. I slutet av kriget tog tyskarna den nya Messerschmitt Me 262 i bruk. Det drevs av två jetmotorer och var helt överlägset alla de allierades plan. Men ur tysk synvinkel kom de nya jetplanen för sent och i för litet antal. Någon effekt på utgången av kriget fick de aldrig.

3. Supermarine Spitfire

Flygplan Supermarine Spitfire

Spitfire var RAF:s mest effektiva plan i slaget om Storbritannien.

© Mark Postlethwaite

Land: Storbritannien
Besättning: 1
Typ: Jaktplan
Längd: 9,1 m
Vingbredd: 11,2 m
Maxfart: 605 km/h

Symbolen för brittisk kampvilja

Under slaget om Storbritannien sommaren och hösten 1940 följde en hel värld de brittiska stridspiloternas kamp. Hitlers planer på att invadera de brittiska öarna krävde att tyska Luftwaffe lyckades skaffa sig herravälde i luftrummet över Engelska kanalen och södra England. Det brittiska flygvapnet, RAF, måste slås ut.

Dag efter dag lyfte RAF-piloterna för att slå tillbaka de tyska bombräderna. Många flög fem eller sex uppdrag under en enda dag. Alla visste att nästa uppdrag kunde bli deras sista. Jaktpiloternas strider hade inte bara stor militär betydelse. De blev också en kraftfull symbol för den brittiska kampmoralen.

”Aldrig tidigare har så många haft så få att tacka för så mycket", sa Winston Churchill om piloternas insats i ett ofta citerat tal till parlamentet den 20 augusti 1940. Under striderna 1940 bestod RAF:s jaktförband huvudsakligen av Hawker Hurricane och Supermarine Spitfire. Antalet Hurricane var betydligt fler än Spitfire och sköt därför ner fler tyska plan. Ändå var det Spitfire som kom att bli själva sinnebilden för striderna.

Mest omtalade blev duellerna mellan Spitfire och det tyska jaktplanet Messerschmitt Bf 109. Åtskilliga försök har gjorts att reda ut vilken av modellerna som egentligen var den bästa. Spitfire kunde göra tvärare svängar, medan Bf 109 var något snabbare. Dessutom var det tyska planets förmåga att stiga och dyka bättre än Spitfires. På det hela taget var de dock jämbördiga. Därför blev de enskilda piloternas skicklighet ofta avgörande.

4. Iljusjin Il-2 Sjturmovik

Flygplan Iljusjin Il-2 Sjturmovik

Il-2 var det plan som tillverkades i flest exemplar under kriget.

Land: Sovjetunionen
Besättning: 2
Typ: Markattack
Längd: 11,60 m
Vingbredd: 15,65 m
Maxfart: 414 km/h

Stalins attackplan slog ut stridsvagnar

När Nazityskland anföll Sovjetunionen var de sovjetiska flygplanen helt underlägsna de tyska. Luftherraväldet underlättade de tyska framryckningarna under de första två årens offensiv på östfronten.

För att hejda den tyska offensiven beordrade Stalin massproduktion av nya plan. Ett av dessa var markattackplanet Iljusjin Il-2 Sjturmovik, som hade till uppgift att slå ut tyska pansarfordon.

I ett telegram slog Stalin fast att "Röda armén behöver Il-2 som den behöver luft och bröd". Totalt tillverkades planet i 36 183 exemplar, men förlusterna var enorma och piloterna levde med döden som ständig följeslagare.

En av dem var Anna Jegorova. I augusti 1944 sköts hennes plan ner. I sitt hemland antogs hon vara död och tilldelades utmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Trots svåra skador hade Jegorova dock överlevt kraschen. Hon befriades ur ett tyskt fångläger 1945. Först 2009 dog hon, 93 år gammal.

5. Junkers Ju 87 "Stuka"

Flygplan Stuka

Stukaplanen kunde anfalla med omkring 80 graders vinkel.

© Bundesarchiv

Land: Nazityskland
Besättning: 2
Typ: Störtbombare
Längd: 11,1 m
Vingdbredd: 13,8 m
Maxfart: 340 km/h

”Tjutande” bombplan störtdök mot målet

När Nazityskland inledde anfallet mot Frankrike i maj 1940 vilade ett tungt ansvar på störtbombaren Junkers Ju 87, kallad ”Stuka” som förkortning av tyskans Sturzkampf-flugzeug. De tyska bombplanen var en grundbult i blixtkrigsstrategin. Genom att snabbt slå ut fiendens artilleri och försvarspositioner skulle de ge markförbanden möjlighet att snabbt rycka fram över stora avstånd.

Mannen bakom planet var Ernst Udet, ett tyskt flygaress från första världskriget. Senare blev han stuntflygare och i USA provflög han en amerikansk störtbombare. Han blev övertygad om flygplanstypens potential och fick så småningom en ledande befattning inom det tyska flygvapnet – Luftwaffe.

När Stuka-planen närmade sig sitt mål dök de kraftigt – ofta med omkring 80 graders vinkel – och släppte sin bomblast. Angreppen gav hög precision och dödade många, både civila och militärer.

Första gången planet användes var under spanska inbördeskriget 1936–39. Där skapade motorljudet från det dykande planet ofta panik på marken. För att förstärka den psykologiska effekten utrustades Junkers Ju 87 med propellerdrivna sirener, ”Jeriko-trumpeter”, som fästes på landningsstället och skapade ett högt tjutande ljud när planet dök.

Stuka-planens dykningar var dock ytterst riskabla. När Luftwaffe miste initiativet i luftrummet blev störtbombarna enkla måltavlor för allierat jaktflyg.

6. B-29 Superfortress

Flygplan B29 Superfortress

Bombplanet B-29 byggdes för att kunna angripa det japanska fastlandet.

© Akg/Scanpix

Land: USA
Besättning: 10
Typ: Bombplan
Längd: 30,2 m
Vingbredd: 43 m
Maxfart: 574 km/h**

Flygande jättar släppte atombomberna över Japan

När de allierade genomförde sina stora bombangrepp mot Tyskland använde USA:s flygvapen bland annat det kraftfulla planet B-17 Flying Fortress. Namnet var passande. Dess 13 kulsprutor gav ett utmärkt skydd mot anfall från fientliga jaktplan.

Men B-17 lämpade sig inte för bombräder mot USA:s andra huvudfiende Japan, eftersom räckvidden inte var tillräcklig i Stilla havet. Stora resurser lades därför på att utveckla ett ännu
större bombplan, Boeing B-29 Superfortress.

Det kunde ta en last på 9 000 kilo bomber och attackera mål på mer än 400 mils avstånd. Dessutom utrustades det med tio fjärrstyrda kulsprutor och ett elektroniskt eldgivningssystem. Besättningen satt i en tryckkabin, vilket också var helt nytt för ett bombplan. Det innebar att flygarna inte var beroende av syrgasmasker under uppdragen.

B-29 Superfortress var både det största och mest avancerade bombplanet under andra världskriget. Tillverkningen var mycket komplicerad och kantades av problem. Först våren 1944 togs planet i bruk och i krigets slutskede släppte B-29:or bland annat stora mängder brandbomber över japanska städer. Det var också två B-29-plan, Enola Gay och Bockscar, som släppte atombomberna över Hiroshima respektive Nagasaki i augusti 1945.

7. Mitsubishi A6M Zero

Flygplan Mitsubishi A6M Zero

Ett japanskt kamikazeplan störtade in
mot slagskeppet USS Missouri i maj 1945.

© Ullstein/ All over press

Land: Japan
Besättning: 1
Typ: Jaktplan
Längd: 9,0 m
Vingbredd: 12,0 m
Maxfart: 660 km/h

Japans vapen – självmordsbombare

Kriget i Stilla havet dominerades av hangarfartygen och deras flygplan. I dessa strider hade den japanska flottan ett trumfkort: Mitsubishi A6M Zero.

De allierade underskattade Japan och trodde att kejsardömets plan endast var bleka kopior av västerländska motsvarigheter. Med sin låga vikt var Mitsubishi Zero snabbt och hade utmärkt rörlighet. Även räckvidden var utomordentlig.

Trots att det var konstruerat speciellt för användning på hangarfartyg var Zero klart bättre än alla amerikanska jaktplan under det första halvårets strider i Stilla havet. Genom framgångarna blev planet en symbol för den japanska krigsinsatsen på samma sätt som Spitfire blev i Storbritannien.

Men Zero blev snabbt föråldrat. Dess tunna bepansring gjorde det sårbart och i krigets slutskede var förutsättningarna de omvända. Nu var USA:s plan överlägsna. Dessutom led Japan stor brist på utbildade piloter. Zero-planen fick istället en tragisk uppgift. Lastade med sprängämnen flögs de av självmordspiloter mot amerikanska fartyg.

8. P-51 Mustang

Flygplan P-51 Mustang

Jaktplanet imponerade på den tyske flygvapenchefen Göring.

© Mark Postlethwaite

Land: USA
Besättning: 1
Typ: Jaktplan
Längd: 9,8 m
Vingbredd: 11,3 m
Maxfart: 703 km/h**

Amerikanska jaktplan med lång räckvidd

De allierade bombräderna mot Nazityskland krävde enorma förluster. Sammanlagt förlorade Storbritannien och USA 160 000 flygare och fler än 25 000 flygplan.

För att skydda bombplanen över tyskt luftrum behövdes ett nytt jaktplan med lång räckvidd. Lösningen blev det amerikanska P-51 Mustang, ett av andra världskrigets mest klassiska plan.
Tack vare P-51:ornas närvaro i det tyska luftrummet sjönk förlusterna av allierade bombplan drastiskt.

Under krigets sista år var Luftwaffe slaget i spillror och de allierade hade skaffat sig totalt luftherravälde. Efter kriget slog Luftwaffe-chefen Hermann Göring själv fast: "När jag såg dessa Mustanger över Berlin, visste jag att kriget var förlorat."

En av de piloter som flög P-51 var Chuck Yeager från USA. Han hann visserligen bara skjuta ner ett tyskt plan innan han själv störtade och togs till fånga i det tyskockuperade Frankrike. Med hjälp av den franska motståndsrörelsen lyckades han dock fly. Under krigets sista år sköt han ner ytterligare tio plan.

I sina memoarer beskrev han med fasa de grymheter som båda sidor gjorde sig skyldiga till i luftstriderna och vid attacker mot civila. Som testpilot blev Yeager senare historisk, när han 1947 sprängde ljudvallen med det raketdrivna planet Bell X-1.

Publicerad i Allt om historia 2013/4

Läs också:
Andra världskriget

Rekryteringsaffisch för marinens ingenjörtrupper under andra världskriget. Namnet Seabee kommer av CB – US Navy Mobile Navy Construction Battalion. 

Andra världskriget

I ett samarbete med Wikimedia publicerar den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti hundratalet tidigare osedda fotografier från andra världskriget.

Andra världskriget

När britterna vände slaget om Storbritannien till storstilad seger föddes myten om Spitfire – men frågan är om jaktplanet faktiskt levde upp till legenden.