Albert Kesselring

I nästan ett helt år – från september 1943 och till juni 1944 – stretade och kämpade sig västallierade trupper upp från den italienska stövelns tåspets och fram till Rom. Trots en stor materiell överlägsenhet gick framryckningen enerverande sakta och förlusterna var stora. De försök som gjordes att snabba på framryckningen slutade oftast i mer eller mindre dyrköpta nederlag.

Historien om det italienska fälttåget 1943–44 kan också beskrivas som en stor framgång för det skickliga tyska fördröjningsförsvaret. Och mannen bakom detta var Albert Kesselring.

Den tyske generalfältmarskalken Albert Kesselring brukar av de flesta militärhistoriker anses vara en av andra världskrigets få riktiga fältherrar i traditionell mening. Men vad innebär detta? Finns det egentligen plats för en fältherre i det moderna, högteknologiska kriget? Även det i vårt perspektiv så antikverade andra världskriget var ju högteknologiskt jämfört med fältherrarnas klassiska epok, 1600- och 1700-talen.

Vad konstituerar en fältherre?

För att kunna reda ut detta måste man först ställa sig frågan var det är som konstituerar en fältherre, och skiljer ut honom från de andra, ”vanliga” generalerna? Självfallet måste en skicklig fältherre ha en god och professionell utbildning, liksom en omfattande egen erfarenhet av att leda trupp i strid, på olika nivåer. Men det räcker inte som förklaring.

För Napoleon – den i vissa stycken främste fältherren av alla – var saken ganska enkel. När han gjorde sitt val av vem han skulle utnämna till marskalk, och även andra högre befäl, förhörde han sig om huruvida vederbörande var villig att ta kalkylerade risker. Som den franske kejsaren formulerade sig: Est-il heureux? (”Har han tur?”)

I viss mån är förvirring alltid ett normaltillstånd under en strid, oavsett försöken att i efterhand rationalisera vad som har hänt. Få militära chefer kan ha full kontroll på skeendet under en pågående konflikt, trots alla ansträngningar att skapa system som ger chefen kunskap om händelserna i ”realtid”.

Utbildning, organisation och utrustning

Sedan kan proportionerna mellan förvirring å ena sidan och kontroll och ledning å den andra självfallet variera högst betydligt från en strid till en annan, inte minst beroende på nivån på truppens utbildning, organisation och tekniska utrustning.

I det perspektivet framstår det operativa manövrerandet för att tvinga in motståndaren i en position där han nödgas leverera batalj under ogynnsamma omständigheter eller helt enkelt bara ge upp, som extra viktigt.

Här framträder en viktig del av storheten hos fältherrar som Marlborough, Fredrik den store och Napoleon. Det är här någonstans som krigsvetenskap övergår till att bli det högre, men betydligt luddigare fenomenet krigskonst.

Kanske är den ryske författaren Tolstoj den som kommer sanningen närmast när han i romanen Krig och fred låter Napoleon vända sig till en av sina adjutanter alldeles före slaget vid Borodino och definiera kärnan i krigskonsten: ”Det är konsten att vara starkare än fienden vid en given tidpunkt – det är det hela.”

Det är på den operativa nivån, inte den taktiska, som fältherren kan påverka skeendet, genom att åtminstone vinna lokal överlägsenhet. Men när man väl ger sig in i striden, efter press från fienden eller av fritt val, då handlar det om att också ta risker, förhoppningsvis överlagda men likväl osäkra, för att kunna vinna framgång.

I det moderna kriget med alltmer utvecklade tekniska system, har ytterligare en faktor tillkommit som inte var lika väsentlig för Marlborough och Napoleon, nämligen en djup förståelse för samtliga de instrument som den högre militäre chefen har att spela med.

Albert Kesselring framgångar

Alla militära ledare har ju sina rötter i ett visst truppslag och en viss vapengren, det är här han har fått sin utbildning och det är här, på hans ”egen arena”, som han rimligen är skickligast.

Men för att lyckas på en högre operativ nivå krävs stor kunskap om och insikt i andra truppslags eller vapengrenars förmågor och begränsningar. Först då kan man nå de bästa resultaten genom att utnyttja dessa så att de tillsammans ger maximal effekt.

Hela detta resonemang leder rakt fram till Albert Kesselring och ger oss förståelse för varför han nådde sådana framgångar som han gjorde. Han var en operationskonstens mästare, inte minst för att han hyste en djup insikt i de olika förbandstypernas och vapensystemens möjligheter och begränsningar.

Krigsakademien och Artilleriskolan

Kesselring föddes år 1885 i Bayreuth i Bayern. Familjen var väl etablerad i Bayreuths borgerlighet – fadern var skollärare och stadsfullmäktig – så det fanns goda möjligheter för en civil karriär. Men Albert Kesselring valde den militära banan och efter läroverksexamen 1904 hamnade han som officersaspirant vid 2. bayerska artilleriregementet som vid denna tid var förlagt till Metz i det Lothringen som 1871 hade erövrats från Frankrike.

I kejsardömets Tyskland före 1918 fanns det inte en armé utan flera olika: en preussisk, en bayersk, en württembergsk och så vidare. Men alla kunde kommenderas av den högste befälhavaren, kejsaren själv. Däremot var de viktigaste militära skolorna gemensamma och Kesselring gick igenom både Krigsakademien och Artilleriskolan.

De militära eleverna fick göra noggranna fältstudier på slagfälten från det fransk-tyska kriget 1870–71 och här, hävdade senare Kesselring själv, fick han sina första insikter i vad som krävdes av en operativ chef, i ”konsten att manövrera”.

Konservativ och auktoritär

Under första världskriget avancerade Kesselring till regementsstaben innan han 1917 uppmärksammades av högre chefer och kommenderades till generalstaben. Men i november 1918 var allt över. Tyskland var besegrat och kejsaren hade flytt. På flera platser i landet rådde anarki och social oro. Värst var det kanske i Kesselrings hemregion, Bayern. En marxistisk regering hade störtat den bayerska monarkin och gripit makten i München.

För Kesselring, konservativ och auktoritär, var detta något oerhört. Efter kriget tjänstgjorde han också med demobiliseringsfrågor på östfronten och insåg med bestörtning hur den tsarryska armén fallit sönder under trycket av väldiga förluster och inre politiska motsättningar.

Kesselrings erfarenheter från marxismen i Bayern och Ryssland gjorde att han längre fram i livet kom att föredra Hitler och dennes nazister som ett försvar mot kommunismen.

Upprustning med moderna vapensystem

År 1922 kommenderades Kesselring som stabschef i utbildningsavdelningen i Truppenamt hos Hans von Seeckt, befälhavaren för Reichswehr, efterkrigs-Tysklands hårt nedbantade armé. Här arbetade Kesselring med att i hemlighet förbereda den upprustning som ledande tyska militärer räknade med skulle komma en dag.

På Kesselrings lott föll att bygga upp en stabsorganisation som kunde planera för en upprustning med moderna vapensystem. Därmed öppnades vägen till den nya vapengrenen, flygvapnet. Efter en kort tid som regementschef i artilleriet beordrades Kesselring 1933 till Hermann Görings luftfartsministerium som administrativ chef.

De första åren ledde Kesselring det viktiga, men inte alltför glamorösa, arbetet på att bygga upp Luftwaffes infrastruktur av baser och förläggningar. Men 1936 befordrades han till stabschef i Luftwaffe sedan företrädaren omkommit i en flygolycka. Därmed var marschen inledd mot de stora operativa uppgifterna.

Vid angreppet mot Polen i september 1939 förde Kesselring befäl över Luftflotte 1, vars flygplan främst skulle göra taktiska insatser mot fientliga markförband. Men han förfogade även över en del jakt- och bombplan.

Störtbombarnas operativa betydelse

Nu visade sig artilleristen Kesselring väl vuxen uppgiften att leda flygstridskrafter i nära samverkan med armén. Det tyska blixtkrig som vann sådana framgångar åren 1939-41 byggde på en insats av mekaniserade förband med stridsvagnar i täten, i nära samverkan med taktiskt flyg. Flygets störtbombare gav de rörliga markförbanden det eldunderstöd som man tidigare hade fått av artilleriet.

För den erfarne artilleriofficeren Kesselring var det inte ett så stort steg från markburet artilleri till flygande dito. Han insåg störtbombarnas taktiska och operativa betydelse. Dessutom lärde han sig själv flyga så att han kunde sitta vid spakarna på sitt eget tjänsteflygplan under de många inspektionsresorna.

Inför storanfallet i väster i maj 1940 fick Kesselring, i sista stund, befälet över Luftflotte 2. Med den skulle han understödja generalöverste von Bocks Armégrupp B när den slog sig in i Belgien och Nederländerna. Det gällde att snabbt krossa försvararna, så att allierade markförband eller brittiskt flyg inte hann etablera sig och stödja det belgiska eller nederländska försvaret.

Tiden var avgörande

Den tyska anfallsplanen gick ut på att, via de skogklädda Ardennermassiven, driva in en kil mellan de allierades arméer och så snabbt som möjligt nå Engelska kanalen. Därför var det extra viktigt att området norr om de utdragna tyska anfallslinjerna skyddades.

Om de allierade gavs möjlighet att bygga upp stora styrkor i Nederländerna och sedan angripa söderut kunde hela invasionsplanen haverera och stora tyska förband hotas av inringning och förintelse. För Kesselring och andra högre chefer var tiden med andra ord helt avgörande.

Till Luftflotte 2 hörde även general Kurt Students luftburna kår med en division fallskärmsjägare och en luftburen infanteridivision (som landsattes med glidflygplan). De luftburna trupperna landsattes på en rad strategiska punkter för att säkra broar och flygfält innan de egna markförbanden hann fram. Kesselring var mycket aktiv i planläggningen av samverkan mellan hans egna och von Bocks trupper.

Anfallet inleddes den 10 maj 1940 och en rad luftlandsättningar gjordes inte minst i Nederländerna. På flera håll lyckades dock nederländska trupper försvåra det för angriparna och flera flygfält gick aldrig att utnyttja fullt ut på grund av det nederländska motståndet. Anfallet rullade emellertid i stort på enligt plan.

Luftlandsatta trupper i Rotterdam

I det skedet hamnade de luftlandsatta tyska trupperna inne i Rotterdam i svår knipa (se separat text). Kesselrings bombplan anföll och lade delar av staden i ruiner. Det nederländska motståndet bröts, men mot Kesselring riktades anklagelser om avsiktlig terrorbombning. Dagen efter flyganfallet, den 15 maj, kapitulerade den nederländska armén.

Under sommaren 1940 fick Kesselrings luftflotta två omöjliga uppgifter att lösa. För det första att enbart med luftinsatser krossa de brittiska trupper som trängdes upp mot kanalkusten vid Dunkerque. Utan aktiva anfall från tyska markförband misslyckades det hela och huvuddelen av den brittiska armén kunde evakueras.

För det andra kom det på Kesselrings lott att förbereda den planerade invasionen av Storbritannien, först genom att försöka mala ned det brittiska flygvapnet RAF (»slaget om Storbritannien»), sedan genom terrorbombningar av ett stort antal brittiska städer (»Blitzen»). Båda uppgifterna misslyckades och Kesselring försvarade sig med att hans förband saknade tyngre, strategiska bombplan.

De hade behövts för att nå framgång med en sådan flyg­offensiv, menade han. Här hade han delvis rätt, men han vägrade också att erkänna att hans egna piloter faktiskt blivit besegrade av RAF:s Spitfire- och Hurricane-piloter.

Blodig kamp

Nästa uppgift blev ännu svårare: invasionen av Sovjetunionen. Den 22 juni 1941 inleddes den tyska invasionen och Kesselrings luftflotta understödde åter von Bocks markförband, nu i form av den stora Armégrupp Mitt som rullade mot Smolensk och vidare i riktning Moskva.

Trots exceptionella framgångar både i luften och på marken hejdades det tyska anfallet framför Moskvas portar i december 1941. Sedan återstod tre och ett halvt år av blodig kamp tills ryssarna stod i Berlin. Men innan vändpunkten kom hade Kesselring åter förflyttats, nu till betydligt hetare breddgrader.

I den libyska öknen hade tyska förband under Erwin Rommel våren 1941 satts in för att stödja italienarna som höll på att förlora kampen mot den brittiska 8. armén.

Axelmakternas överbefälhavare i Medelhavsområdet

I december 1941 utnämndes Kesselring till axelmakternas överbefälhavare i Medelhavsområdet. Men det var en högst nominell post. Verkligheten var betydligt mer komplicerad än så. Högsta operativa befäl över alla italienska och tyska trupper i regionen utövades av det italienska överkommandot under ledning av generalen Cavallero.

Den tysk-italienska styrkan i Libyen under Rommel lydde formellt under den italienska arméchefen general Bastico, som i sin tur tog order av Cavallero. Dessutom saknade Kesselring en integrerad tysk-italiensk stab; han hade bara tillgång till de mindre delar av Luftflotte 2:s stab som han fått med sig när han lämnade ryska fronten.

Kontrasten var skriande gentemot den väl utmejslade och integrerade amerikansk-brittiska stab som general Eisenhower försågs med när han 1942 blev högste västallierad chef i Europa.

Visserligen lyckades Kesselring, med ett vinnande sätt och en god dos psykologisk insikt, etablera goda relationer med såväl Cavallero som dennes politiske chef, diktatorn Mussolini. Men det hjälpte föga när Rommel helt enkelt vid behov rundade även den italienska ledningen och tog direkt kontakt med den tyska krigsmaktens överkommando (OKW) och även Hitler själv.

Rommel hade tillgång till Führerns öra på ett sätt som Kesselring aldrig skulle komma i närheten av, och det utnyttjade han maximalt. Resultatet blev att Rommel enväldigt bestämde om offensiv och defensiv i den nordafrikanska öknen, medan Kesselring bara hade att efter förmåga lösa de väldiga logistikproblem som helt plötsligt uppstod när Rommels pansarförband rusade österut mot den egyptiska gränsen.

Underhållet av Rommels Afrikakår försvårades betydligt av att Malta fortfarande var under brittisk kontroll. Kesselring avfärdade möjligheterna att krossa försvaret enbart med flygbombardemang och försökte, utan framgång, vinna Hitler för en landstigningsoperation.

Kampen om Italien

Malta förblev brittiskt och istället vann Montgomerys britter i november 1942 slaget vid El-Alamein samtidigt som amerikanska förband landsteg i franska Nordafrika. Ett halvår senare var Nordafrika förlorat och en kvarts miljon tyska och italienska soldater krigsfångar.

Kesselring hävdade senare att ett mera genomtänkt försvar hade kunnat rädda axelmakternas positioner, men sannolikt talade han då mot bättre vetande och driven av en önskan att hämnas på Rommel. Nu satt Kesselring med ansvaret för att hålla fronten i söder.

Den 10 juli 1943 landsteg allierade trupper på Sicilien och Kesselring bestämde sig omgående för att inte lockas till en omöjlig strid. I skydd av en stark försvarslinje runt Messina evakuerade han upp emot 80 000 tyska och italienska soldater.

De fick med sig sin tunga materiel till det italienska fastlandet, och därmed var detta »axelmakternas Dunkerque» framgångsrikare än britternas tre år tidigare. Kesselring inriktade sig på att fortsätta kampen om Italien.

Oersättliga förluster

Om han var en skicklig operativ chef, så hade Kesselring betydligt sämre insikter i det politiska spelet. Därför togs han på sängen när marskalken Badoglio och några medsammansvurna den 25 juli 1943 störtade Mussolini. Den 9 september gick Montgomerys 8. brittiska armé över Messinasundet och landsteg i Kalabrien medan Clarks amerikanska 10. armé landsteg i Salernobukten med sikte på Neapel. Kesselring förmådde inte kasta tillbaka angriparna utan tvangs framemot årsskiftet dra sig tillbaka till förberedda ställningar i Gustavlinjen som löpte från floden Sangros mynning i Adriatiska havet via en rad bergstoppar och Cassino till floden Rapido-Gariglianos mynning i Medelhavet.

Trots motgångarna – Italien bytte sida i kriget dessa kritiska septemberdagar 1943 varefter stora italienska förband avväpnades av sina tidigare tyska vapenbröder – hävdade Kesselring att han hade varit ytterst nära att segra. Om bara Hitler, och den gamle antagonisten Rommel som förde befäl i Norditalien, hade gett honom nödvändiga förstärkningar hade hans 10. armé drivit amerikanerna vid Salerno tillbaka ut i havet. Istället led det tyska flyget oersättliga förluster i Salernostriderna.

Nu blev Gustavlinjen grundbulten i Kesselrings försvar av Italien. Det lyckades över förväntan, men frampå våren 1944 blev läget allt svårare. Allierade trupper landsteg i Anzio, i Gustavlinjens rygg, och efter oerhört kostsamma anfall bröt de allierade igenom vid Cassino, sedan det medeltida klostret Monte Cassino med sina kulturskatter pulvriserats av flygbomber och artillerield.

Fantasilösa och kostsamma expeditioner

Den 4 juni drog Kesselring bort sina trupper från Rom utan strid och återgrupperade i Gotiska linjen som löpte längs norra Apenninerna. Det tyska försvaret var segt och flexibelt. Trots svåra förluster förmådde förbanden ombilda sig till nya stridsgrupper och fortsätta en effektiv försvarsstrid.

Samtidigt gjorde bristande flexibilitet och svåra personmotsättningar mellan de allierades högsta chefer att snart sagt alla anfallsföretag blev fantasilösa och kostsamma expeditioner.

Egen professionalism parad med motståndarnas svagheter ledde alltså till att Kesselring förmådde föra en seg och effektiv försvarsstrid i södra Italien, allt medan de allierades trupper bokstavligt talat fick krypa norrut meter för meter, trots sitt numerära och materiella övertag.

En hög grad av rörlighet, medvetenhet om vikten av att hålla tillräckliga reserver och förmågan att improvisera – detta var grundstenarna i Kesselrings operationskonst. Resultatet blev att det allierade fälttåget i Italien utvecklades till själva sinnebilden av en ineffektiv krigföring.

Situationen förvärrdes

Men så, den 6 juni 1944, landsteg de allierade i Normandie. Alla tillgängliga förband sändes nu västerut för den av Rommel ledda försvarsstriden vid Engelska kanalen. I Italien fick Kesselring klara sig med det han hade, allt hårdare pressad av de allierade och alltmer aktiva italienska partisaner i sin rygg. Kesselrings trupper hade dock på hösten 1944 än en gång i stort sett fått stopp på de allierades framryckning.

I detta läge drabbades han av en personlig katastrof. Den 23 oktober 1944 körde hans bil in en kanon och Kesselring fick svåra huvudskador. Mot alla odds repade han sig och i mars 1945 kunde Kesselring återta befälet över sina gamla trupper i Italien. Men nu var situationen extremt förvärrad. Kesselring behövde dock inte fundera länge på hur han skulle tackla problemen. Redan i mars kallades han till Hitler och utnämndes till överbefälhavare på västfronten.

Kesselring fick veta att nya undervapen var på väg och att nya trupper, den 12. armén, var under uppsättning. Med dessa resurser skulle han vinna kampen i väster. Detta var dock fria fantasier hos Hitler. Moralupplösningen gick snabbt inom de hopplöst underlägsna tyska trupperna och Kesselring fick ägna mycket tid åt att organisera infångandet av desertörer och förhindra total upplösning.

Förståelse för truppslag och vapensystem

I april fick han överta befälet över försvaret av Sydtyskland, Norditalien, Jugoslavien och den sydöstra fronten mot ryssarna. Det var om möjligt en än mer övermäktig uppgift. Istället blev det hans uppgift att i maj 1945 leda kapitulationen för de allierade.

Albert Kesselring var utan tvivel en av de skickligaste operativa cheferna under hela andra världskriget, med en djup förståelse för hur olika truppslag och vapensystem skulle samverka för att uppnå maximal effekt. Men inte heller han undgick att fläckas av att ha tjänat en förbrytarregim.

År 1947 ställdes Kesselring inför en brittisk krigsförbrytardomstol i Venedig anklagad för att ha varit ytterst ansvarig för att 335 italienare i mars 1944 mördades av tyskarna i Ardeagrottorna utanför Rom. Morden var en vedergällning för att italienska partisaner hade dödat 33 tyska SS-soldater vid ett attentat inne i huvudstaden.

Dömdes till döden

Kesselrings försvarare framhöll att ordern om vedergällning kom från Hitler personligen och verkställdes av SS- och Gestapoledningarna i Rom. Dessutom framhöll man att partisanerna agerat mot krigets lagar. Trots detta dömdes Kesselring till döden och bara vädjanden från Winston Churchill till efterträdaren som brittisk premiärminister, Clement Attlee, förmådde omvandla straffet till livstids fängelse.

Kesselring låstes in i ett fängelse i Werl i Tyskland och där tillbringade han tiden med att skriva sina memoarer. År 1952 benådades han av medicinska skäl sedan huvudskadan från 1944 åter gjort sig påmind.
Åtta år senare, några månader före sin 75-årsdag, avled Albert Kesselring – en av krigshistoriens sista fältherrar.

Publicerad i Militär Historia 2/2009