Andra världskrigets okända förband

Sydamerikaner i Norditalien

Brasilianska infanteridivisionen. Den 22 augusti 1942 fick Tysklands ubåtskrig i världshaven Brasilien att förklara krig. Landets krigföring kom huvudsakligen att ske till sjöss, men det fanns en högtflygande idé om att skicka en armékår till Europa. Kåren, liksom Brasiliens ambitionsnivå i kriget, krympte snart medan landets i grunden isolationistiska regim försökte undvika större åtaganden.

Divisionens emblem var en piprökande orm, ett komplicerat skämt kring att den inte skulle sättas in i strid »förrän ormar röker pipa».

Först i juli 1944 skickades 1. brasilianska infanteridivisionen till Italien. Den var organiserad som en amerikansk division och även större delen av utrustningen var amerikansk. Efter en tid av träning och kulturkrockar underställdes divisionen i slutet av augusti amerikanska 4. kåren, det mest mångkulturella förbandet någonsin i amerikanska armén. I kåren fanns indier, greker, sydafrikaner och speciella förband för amerikaner av afrikansk och japansk härkomst.

Den brasilianska divisionen sattes in på italienska västkusten i trakten av Florens och tog i sina första strider staden Massarosa. Under åtta månader skötte divisionen sig väl, trots extremt ovana förhållanden bland snöklädda berg. Man deltog i anfallen mot den tyska försvarslinjen Gotenstellung och några dagar före krigsslutet tog divisionen över 13 000 fångar vid Fornovo. Den slutade i andra världskriget i närheten av Turin.

Totalt tjänstgjorde 25 000 brasilianare i Italien. Drygt 900 dödades och 2 000 sårades.

Amerikanska norrmän stred mot SS

99. infanteribataljonen. Våren 1942 beslutade USA att man skulle sätta upp förband som kunde samla flyktingar från några av de länder som ockuperats av axelmakterna. En sådan bataljon var 99. infanteribataljonen som organiserades i Minnesota och bestod av en tredjedel norska flyktingar och resten av ättlingar till norrmän. Den tränades i vinter- och bergsstrid i Colorado och fick avdela en del personal till OSS hemliga operationer i Norge.

Bataljonen skeppades till Europa hösten 1943 och steg i land i Frankrike 22 juni 1944. Ledd av sin bataljonchef överstelöjtnant Harold Hansen deltog man i operationerna i Nordvästeuropa. Den stred bland annat i Ardennerna (där Hansens bataljon stod öga mot öga med SS Kampfgruppe Hansen, döpt efter norrmannen Max Hansen) och vid Aachen. I april 1945 var bataljonen inblandad i att frakta den tyska guldreserven till några gruvor i Frankfurt.

Den 7 juni 1945 återvände kung Håkon till Oslo med 99. bataljonen som hedersvakt. När den upplöstes den 1 november 1945 hade 52 man ur bataljonen stupat.

Spökförband i norr med svulstigt namn

Panzerdivision Norwegen var en av många spökformationer som dök upp i den tyska armén under 1943; ett svulstigt namn som såg bra ut på Hitlers kartbord och som samtidigt sysselsatte några officerare som annars skulle ha hamnat på östfronten.

Divisionen organiserades i Oslo i augusti 1943 och bestod av en pansarbataljon med 47 slitna Panzer III vagnar som ingen annan ville ha.

På pappret innehöll divisionen även ett skytteregemente, en artilleribataljon, en pansarvärnsbataljon och en ingenjörsbataljon. Samtliga enheter saknade materiel och manskap. Det fanns en »pansarspaningsavdelning» på cykel och förbandet leddes en tid av en äkta tysk prins, Max zu Waldeck und Pyrmont.

Divisionen var i en dimmig fantasi tänkt att möjligen leda en invasion av Sverige, men plundrades successivt på manskap och den lilla utrustning den hade. I juli 1944 bestod den av en skyttebataljon och en minimal divisionsstab som degraderades till pansarbrigad och fick några nya stridsvagnar. Omdöpt till Stormbataljon Norge flyttades den till Narvik där den var grupperad till krigsslutet.

Taiwaneser i kejserliga armén

Takasagofrivilliga. Japan annekterade den kinesiska ön Taiwan 1894 och utvecklade med tiden en speciell relation till öns icke-kinesiska ursprungsbefolkning. Från att ha bekämpat varandra med vettlös grymhet fick ursprungsbefolkningen en bit in på 1930-talet en speciell status i den japanska rasläran. De blev »våra vildar som började förvandla sig till japaner» och många av dem tog värvning som kommandosoldater i Japans krig.

De Takasagofrivilliga, som de kallades, var uppväxta i djungel och följaktligen betydligt mer lämpade för djungelkrig än japanska bönder och arbetare. Många av dem tränades vid Nakanoskolan som specialiserade sig på strid med »okonventionella metoder».

Några tusen Takasagofrivilliga tjänstgjorde i småförband i Stillahavskriget. Samtidigt tvingades mängder av folkets kvinnor till prostitution för den japanska armén.

En av de frivilliga, Attun Palalin (Terno Nakamura på japanska), höll ut på en ö i Indonesien till 1974, den siste soldaten att ge upp efter andra världskriget.

I Vichyregimens tjänst

Levantarmén. Efter Frankrikes fall 1940 blev det franska mandatet i Libanon-Syrien den Vichyfranska lydstatens koloni som man knappt kom åt. För att försvara sig mot det brittiska mandatet i Palestina-Jordanien hade det franska mandatet vad som kallades Levantarmén, en styrka på dryga 45 000 man.

Den bestod av ett regemente främlingslegionärer, bataljoner från Algeriet, Senegal, Marocko och Tunisien och en del lokala förmågor, inklusive libanesiska 1. jägarbataljonen och ett par hundra man drusiskt kavalleri. Dessutom fanns där Chasseurs d’Afrique (Afrikanska jägarna) utrustade med knappa hundratalet stridsvagnar, mest Renault R35, och pansarbilar.

När Storbritannien invaderade Libanon-Syren i juni 1941 tog det ungefär en månad för hälften så många man – från Australien, Brittiska öarna, Indien och diverse franska kolonier – att tvinga Levantarmén till kapitulation. Knappt 6 000 man valde att ställa sig på de Gaulles fria Frankrikes sida. Över 35 000 (inklusive anhöriga) repatrierades till det franska moderlandet.

Chasseurs d’Afriques stridsvagnar blev kvar i Syrien och övergick efter kriget i det självständiga Syriens ägo. Några av dem slogs ut av israeliska förband i 1948 års krig.

Fångar på Italiens sida

Fria indiska bataljonen. Denna enhet var ett av flera främlingsförband som bildades i Tunisien våren 1942 när italienska militärer kammade igenom fångläger efter icke-européer som ville strida mot det brittiska kolonialväldet.

Battaglione Azad Hindoustan (Fria indiska bataljonen) sattes upp under sommaren och bestod av ett motoriserat skyttekompani, ett motoriserat kulsprutekompani och en fallskärmsjägarpluton.

Det knappt 400 man starka manskapet var i huvudsak från Indien, men där fanns även araber och sudaneser och en del italienare med bakgrund i Afrika. Officerarna var italienska. Man bar italiensk uniform kompletterad med turban.

Tanken var att de indiska soldaterna skulle kunna spela de brittiska kolonialtrupper de en gång varit och infiltrera de brittiska linjerna, De genomgick en ambitiös träning i trakten av Tivoli. Manskapet fick kritik för sin bristande disciplin och kom inte överens med sina officerare. Den 10 november vägrade de att inställa sig till morgonuppställning och återfördes till fångläger.

Fijianer med djungelvana

South Sea Scouts. Ögruppen Fiji tillhörde vid andra världskrigets utbrott det brittiska imperiet. Under krigets första år växte Fijis egen lilla armé från ett kompani infödda till ett par bataljoner som bevakade hamnar och dylikt. När kriget mot Japan bröt ut blev plötsligt regementet en strategiskt viktig garnison.

När den amerikanska krigsmakten sommaren 1942 sökte efter djungelerfarna soldater anmälde sig sexton fijianer frivilligt att strida som spanare på Guadalcanal. South Sea Scouts, som gruppen kallades, gjorde gott intryck på amerikanerna och enheten växte.

Sommaren 1943 stred ett kompani fijianer på New Georgia i Salomonöarna, ofta bakom fiendens linjer djupt in i djungeln. Som mest deltog tre Fijibataljoner i striderna på olika Stillahavsöar, totalt ungefär 8 000 man. Två bataljoner kommandosoldater tränades dessutom för att sättas in i Burma, men det blev aldrig av.

23 juni 1944 på ön Bougainville räddade korpral Safanaia Sukanaivalu ur 3. Fijibataljonen flera sårade innan han själv träffades. När hans kamrater försökte undsätta honom reste sig Sukanaivalu och lät sig skjutas till döds så att hans kamrater skulle slippa riskera sina liv för att försöka rädda honom. Han är den ende fijian som belönats med Viktoriakorset och då postumt.

Publicerad i Militär Historia 4/2017