Anfallet mot Taranto den 11 november 1940 (beskuren målning).

© John Hamilton estate/Imperial War Museum (IWM ART LD 7398)

Anfallet mot Taranto 1940

När kriget mot Italien bröt ut 1940 fick det brittiska marinflyget chansen att sätta sin plan på ett överraskande torpedanfall i verket. I det tänkta målet – örlogsbasen Taranto – samlades samtidigt hela den italienska slagskeppsstyrkan.

7 augusti 2019 av Johan Lupander

Fartyg sänker man bäst genom att göra hål som släpper in vatten. Det är en uråldrig kunskap vars praktiska tillämpning vi kan spåra redan i antikens rammförsedda galärer. 

När man, tvåtusen år senare, lärt sig att detonera krutladdningar med god exakthet skapade det en ny variant på samma tema – sjöminan. Strävan att bringa den i nära kontakt med det fientliga fartygsskrovet vid detonationen gjorde att de konstigaste uppfinningar såg dagens ljus, som stångtorpeden och häftminan. 

Torpedbärande flygplan 1915

Det stora steget mot ett undervattensvapen som var både effektivt och mindre farligt för den egna sidan än för motståndaren togs under 1870-talet i form av den självgående torpeden. Bara några decennier senare hade den förfinats därhän att beaktandet av användningen av torpeder blivit ett avgörande inslag i planeringen av i stort sett alla typer av marina konflikter.

Vid samma tid hade flygtekniken utvecklats och skulle snabbt införa helt nya dimensioner i fråga om fart och framkomlighet för vapenbärare och observationsmedel. 

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

När dessa teknologiska framsteg och egenskaper kombinerades blev resultatet det torpedbärande flygplanet, som var en praktisk realitet år 1915 och redan samma år sänkte ett fientligt fartyg. Offret var ett turkiskt transportfartyg i Dardanellerna som den 12 augusti träffades av en torped fälld från ett brittiskt sjöflygplan typ Short 184, som opererade från depåfartyget Ben-My-Chree.

Britterna trodde på hangarfartyg 

De tekniska och praktiska svårigheterna var stora, men vid första världskrigets slut fanns både planer och resurser hos brittiska Royal Navy för ett storskaligt anfall med torpedplan mot den tyska marinbasen Wilhelmshafen. De kom dock inte till utförande innan kriget slutade. 

Man hade samtidigt kommit till klarhet över att framtidens marinflyg måste utgå från specialiserade hangarfartyg, och ett antal sådana byggdes också. Under 1920- och 1930-talen utvecklades såväl fartyg och flygplan som operativa koncept, bland annat det överraskande anfallet mot betydande fientliga baser, gärna redan i ett krigs inledningsskede.

Fairey Swordfishplan ur flottans 785. division under övning med torpeder. Planet hade inget avancerat bombsikte vilket gjorde att det krävdes stor skicklighet av piloten för att fälla torpeden.

© S J Beadell/Royal Navy/Imperial War Museum (A 3533)

Anfallsplan mot Taranto 1936

När Storbritannien och Italien stod nära ett krig i samband med Abessinienkrisen år 1936 planerade Royal Navy ett sådant anfall med torpedplan mot den italienska huvudbasen i Taranto, men något krig bröt aldrig ut och anfallsplanerna arkiverades för eventuellt framtida behov. 

Fyra år senare blev de högaktuella sedan krig utbrutit mellan Storbritannien och Italien i juni 1940, med östra Medelhavet som viktigaste konfliktområde. Dit kunde italienarna samla alla sina sex slagskepp. 

I den brittiska huvudbasen Alexandria fanns bland annat det spritt nya hangarfartyget Illustrious och den äldre Eagle (byggt på ett slagskeppsskrov) och deras divisioner av Swordfish-plan.

Italiens viktigaste örlogsbas

Örlogsbasen i Taranto var en av Italiens viktigaste och hade fått ett försvar i enlighet därmed. Förvarning om eventuella flyganfall räknade man med att få genom särskild lyssnarapparatur, som under goda förhållanden kunde fånga upp planens motorljud på flera mils avstånd (italienarna hade ingen radar vid denna tid).

Själva basen försvarades av en ovanligt omfattande koncentration av luftvärnskanoner, cirka 300 av olika kaliber, vartill kom artilleriet på de örlogsfartyg som låg i hamnen. 

Talrika strålkastare gav luftvärnet en viss mörkerkapacitet. Till detta kom ett system med drygt åttio spärrballonger för att försvåra anfall från låg höjd. Basens geografi med två bassänger avskilda från havet begränsade anfallsmöjligheterna starkt. 

Torpednät tio meter under ytan

Ett system av torpednät hängde ner från pontoner och sträckte sig ett tiotal meter under vattenytan i den yttre bassängen. Varje gång något av de tunga fartygen skulle förflyttas måste torpednäten dras åt sidan. Proceduren var mycket arbetskrävande och avskydd i örlogsbaser världen över.

Stor betydelse för det kommande brittiska anfallet hade den löpande flygspaningen mot Taranto som utgått från ön Malta sedan krigets början. Genom den följde man upp förändringar av antalet fiendefartyg i hamnen, deras förtöjningsplatser och – vilket visade sig helt avgörande – placeringen och hanteringen av torpednäten. 

Brittisk instruktionsplansch med tolv viktiga kontrollsteg innan besättningen lyfter med en flygburen torped.

Man noterade snart att italienarna tröttnat på det ständiga släpandet av torpednäten hit och dit. Därmed öppnades anfallsvägar för de brittiska torpedplanen man inte vågat hoppas på, men med osäkerheten att detta naturligtvis kunde ändras på några timmar.

Brand på Illustrious däck

När underrättelseunderlaget började bli acceptabelt inledde britterna uppdateringen av de gamla planerna för ett nattligt torpedanfall med flygplan baserade på de båda hangarfartygen. 

Som så ofta i krig stördes förberedelserna och planeringen av något oförutsett – en brand utbröt på Illustrious hangardäck. Innan den var släckt hade sju Swordfish-plan blivit flygodugliga – mer än en tredjedel av hennes totala bestånd. Anfallet fick skjutas upp tills nya plan kunde levereras och planerades nu in för natten mellan 11 och 12 november. 

Under tiden fortsatte flygspaningen mot Taranto, och resulterade i fotografier på vilka varje pilot kunde planera sin anflygning för att undvika torpednät och andra hinder. 

Ny plan när Eagle blev oduglig

Två dagar innan hangarfartygen skulle lämna Alexandrias hamn för att påbörja anmarschen till anfallets startpunkt inträffade ett nytt missöde – Eagles gamla rör- och pumpsystem för hanteringen av flygbränsle kollapsade ohjälpligt och gjorde det omöjligt för henne att delta i något anfall. 

Hellre än att avlysa hela angreppet mot Taranto valde man att föra över fem av Eagles Swordfish-plan till Illustrious för att ingå i hennes anfallsstyrka. Det var allt som kunde rymmas och hanteras på Illustrious flyg- och hangardäck.

Illustrious kunde inte starta alla 21 plan i en omgång – det fanns det inte plats för på flygdäcket – varför anfallet organiserades i två omgångar med en timmes mellanrum.

Sex slagskepp i Taranto

I skymningen utfördes ännu en spaningsflygning mot Taranto, som avslöjade inte bara att torpednäten låg kvar på samma platser som tidigare utan också det intressanta faktum att Italiens alla slagskepp nu fanns samlade i Tarantos hamn. Dessutom framgick att en storm nyligen slagit ut drygt hälften av spärrballongerna, vilket gjorde angriparnas situation lite enklare.

Amiral Andrew Cunningham blev chef för brittiska Medelhavsflottan i juni 1939. Efter anfallet skrev han att flottan hade sitt starkaste vapen
i marinflyget.

© C H Parnall/Royal Navy/imperial War Museum (A 15702)

I hamnen fanns nu sex slagskepp: Vittorio Veneto och Littorio som var några år gamla samt de på 1930-talet grundligt moderniserade Conte di Cavour, Guilio Cesare, Caio Duilio och Andrea Doria som alla var av förstavärldskrigsmodell. Härtill kom sexton kryssare och tretton jagare, talrika mindre fartyg och viktiga landanläggningar.

Swordfish-planen upptäcktes

Den första omgången Swordfish-plan hade upptäckts i god tid av den italienska luftbevakningen och order om beredskapshöjningar gick ut. Detta innebar också att britterna förlorade överraskningsmomentet – historiskt en avgörande förutsättning för framgång vid anfall mot väl försvarade örlogsbaser.

Efter drygt två timmars flygning samlades de tolv planen i mörkret ovanför målet, från vilket spridda skurar luftvärnseld redan började avges, och divisionschefen beordrade planen med fallskärmsljus att börja fälla dem (ordern utgick med signallampa – inget plan hade utrustning för radiotelefoni). 

Ljusen fälldes i några linjer så att hamnen skulle bakgrundsbelysas för angriparna och på en höjd som skulle ge en belysningstid på ungefär fyra minuter. Inte bara hamnen och alla fartygen i den avslöjades obarmhärtigt i det konstgjorda ljuset – både Swordfish-planen och spärrballongerna framträdde nu tydligt för alla. 

Det italienska luftvärnet öppnade omgående eld samtidigt som de anfallande planen dök brant ner mot sina mål. ”Det var som att flyga ner i en vulkan under fullt utbrott”, beskrev en av piloterna det senare.

Träff på Conte di Cavour

Divisionschefen i tätplanet kryssade mellan ballonglinor samtidigt som han tog ner sitt plan på några tiotals meters höjd. Precis på den plats flygbilderna pekat ut låg hans mål – slagskeppet Conte di Cavour. Han rätade upp planet, riktade in det mot pansarkolossen framför sig och fällde torpeden. 

Knappt hade han inlett en brant undangir när granater slog in i planets motor, som tvärstannade. I en kaskad av skum slog Swordfish-planet ner i hamnbassängens vatten. Torpeden träffade Conte di Cavour i jämnhöjd med de främre kanontornen och sprängde upp ett åtta meter brett hål.

Littorio undkom torpederna

Nästa plan hade det modernaste slagskeppet av alla, Littorio, som mål. Även där träffade torpeden. De båda följande planen riktade sina torpeder mot de slagskepp som skymtade vid kajen snett bortom Littorio. Här gick emellertid vapnen för djupt, passerade under fartygsskroven och detonerade mot kajen utan att skada fartygen nämnvärt. 

Medan torpedanfallen pågick hade de sex bomblastade planen inriktat sig på att skapa bränder och förvirring och med framgång fällt sina vapen mot en sjöflygplansdepå, en drivmedelsanläggning och några kryssare och jagare. Rökmoln bolmade från brinnande byggnader och cisterner, försämrade sikten och ökade förvirringen.

Fler Swordfish

När planen i omgång två (nu sju till antalet) en timme senare började nalkas Taranto hade de inga problem att hitta målet, som belystes av såväl bränder och fortsatt luftvärnseld som strålkastarnas sökande ljusknippen över himlen. Nya fallskärmsljus spädde på belysningen för deras anfall. 

Ett av Swordfish-planen lyckades torpedera slagskeppet Caio Duilio. Genom ett sju gånger elva meter stort hål började fartyget vattenfyllas. Två andra plan satte ytterligare två torpeder i Littorio. De bomblastade planen vållade mindre skador – deras bomber var för lätta för att få någon nämnvärd effekt på annat än oskyddade mål. Ett av dem sköts ned.

När de brittiska planen började lämna målområdet kunde de under bortåt en kvart se hur den nu närmast besinningslösa eldgivningen med luftvärnskanoner fortsatte och hur dess granater slog ner bland örlogsfartyg och handelsfartyg, i hamnanläggningen och till och med i själva staden. Tjugo minuter senare späddes förvirringen på när ett ensamt, försenat Swordfish-plan smög sig in och fällde sin torped, dock utan att träffa något.

Tre slagskepp sjönk

Under nattens timmar kämpade besättningarna på de träffade slagskeppen och basens personal en förtvivlad kamp för att om möjligt rädda fartygen från att sjunka. Littorio och Caio Duilio lyckades man flytta så att de satte sig på hamnens botten där det var relativt grunt, men för Conte di Cavour lyckades detta inte utan hon sjönk där det var djupare. 

Flygfoto över hamnen i Taranto den 12 november 1940, dagen efter anfallet. Två av de italienska slagskeppen syns i övre vänstra hörnet samt ett närmare kajerna i mitten.

© E A Whiteley/RAF/Imperial War Museum (CM 164)

Det tog ett år att få fartyget flott och bogsera henne till Trieste för reparation och modernisering. Denna kom dock inte att fullföljas och hon återkom aldrig i tjänst. Caio Duilio lyckades italienarna bärga redan efter två månader och bogsera till Genua för reparationer, som var färdiga i maj när slagskeppet återvände till Taranto. Även Littorio kunde fås flott, repareras och sättas i tjänst efter ett halvår.

Italiens slagflotta halverad

I den katastrof som nu drabbat den italienska flottan fanns samtidigt moment av stor tur – flera av de torpederade slagskeppen hade läckt ut stora mängder pannbrännolja i Tarantos hamnbassäng, men den fattade aldrig eld trots alla granater och glödande splitter som regnade ner under striden. En brand hade kunnat sprida sig på vattnet till andra fartyg, landanläggningar och rentav till själva staden.

Italiens slagflotta hade därmed halverats och de oskadade tre slagskeppen flyttades nu till Neapel. Dock skulle Taranto inom några månader åter bli en bas för stora örlogsfartyg och en utgångspunkt för både sjöstrider (där italienarna drog det kortaste strået) och offensiva men resultatlösa operationer mot Royal Navy.

Den italienska marinen gjorde – handikappad av drivmedelsbrist – det bästa med den inte obetydliga styrka som fanns kvar, inklusive det allt aktivare marinflyget. Den italienska underlägsenheten beträffande slagskepp skulle dock bestå, men i takt med marinflygets ökande betydelse fick detta mindre inflytande än vad man skulle kunna tro. 

Underlät att följa upp framgången

Britterna underlät att följa upp framgången med nya angrepp. Därmed fick anfallet en något mindre och kortvarigare betydelse för det fortsatta sjökriget i Medelhavet än vad man trodde på brittisk sida. 

Däremot har det sin givna plats i krigshistorien som en utomordentligt väl utförd operation, där britterna med en begränsad insats och minimala förluster genom att använda nya stridsmedel på ett optimalt sätt vållade motståndaren förluster, som i en annan strategisk situation hade kunnat vara krigsavgörande. 

Nu blev anfallet trots detta också ett exempel på sanningen i tesen att ett krig aldrig avgörs med ett enda slag, hur överväldigande dess resultat än kan te sig för stunden.

Ingen förebild för Pearl Harbor

I historieskrivningen har anfallet mot Taranto länge setts som en förebild för det japanska anfallet mot örlogsbasen Pearl Harbor, som ägde rum i december 1941 och innebar att USA drogs in i andra världskriget. 

Man har då pekat både på ett (helst överraskande) flygangrepp mot fiendens huvudbas som ett operativt koncept värt att kopiera och lösningen på det vapentekniska problemet med att använda flygtorpeder i hamnbassänger och deras grunda vatten. 

Det äger sin riktighet att den japanska marinattachén i Berlin besökte Taranto kort tid efter anfallet och skrev en fyllig rapport. Dess betydelse blev emellertid ringa.

Japanerna hade arbetat med problemet med torpeders djupkontroll i flera år redan och var på god väg att ta fram en lösning som var både avancerad och väl fungerande. Den viktigaste komponenten var att torpederna utrustades med två rörliga djuphållningsroder midskepps som medgav snabba och exakta förändringar av deras djupgående. 

Systemet var så effektivt att det skulle komma att medge torpedfällning i Pearl Harbors hamnbassäng där djupet uppgick till bara 10 meter – att jämföra med Tarantos upp till 30 meter utan att torpeden körde nosen i bottnen.

Bara 61 döda vid Taranto

De mänskliga förlusterna under anfallet mot Taranto blev förvånansvärt små. Bara två brittiska flygare miste livet (två andra blev krigsfångar). På den italienska sidan dödades 59 man. 

Att inte siffran blev vida större berodde säkert på att inget av de träffade slagskeppen exploderade utan i stället sjönk under loppet av några timmar, en tid som gjorde att de kunde evakueras under ordnade former.

Publicerad i Militär Historia 1/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också