Anfallet på Nederländerna 1940

Det tyska anfallet på Nederländerna under andra världskriget var stundtals förvirrat, fumligt och emellanåt närmast fiaskobetonat. Men trots det låg snart stora delar av Rotterdam i ruiner.

Den tyska invasionen av Nederländerna 1940. Fallskärmar singlar ner.

Tyska fallskärmsjägare fälls i närheten av Haag i ett misslyckat försök att inta staden 10 maj 1940.

Andra världskriget visade att operativa luftlandsättningar hade ett existensberättigande så länge de hade rimliga mål. De stora landsättningar som genomfördes i samband med varje allierad landstigning i Europa kan ses som skolexempel, alltid i anslutning till landstigningsstränderna och alltid i kontakt med andra markförband efter ett dygn eller två.

Att de allierade, trots alla dessa erfarenheter, beslöt att 1944 genomföra den chansartade operation Market Garden i Nederländerna är svårt att förstå. Dessutom kunde man faktiskt dra lärdomar från ett avskräckande exempel som utspelat sig i närområdet under Tysklands angrepp mot Nederländerna 1940. Striderna kring försäkringshuset i Rotterdam är överste Frosts försvar av Arnhem i miniatyr. Och general Student som ledde angreppen 1940 ledde 1944 försvaret av Arnhem.

Sökte separatfred med Tyskland

Våren 1940 väntade Europa på ett krig i väst och det neutrala Nederländerna försökte hålla sig utanför. Man sökte en separatfred med Tyskland medan fransmän och britter samtidigt krävde att man allierade sig med dem.

Den tyska krigsledningen hade velat mellan att strunta i Nederländarna, erövra landet eller bara gena genom de södra delarna. I januari 1940 bestämde man att landet skulle erövras i samband med Fall Gelb (operation Gul) – anfallet mot Frankrike. I slutändan för att man ville ha tillgång till nederländska hamnar och flygfält.

Maasfronten skydd för Fästning Holland

Den nederländske överbefälhavaren general Winkelmans krigsplan gick ut på att möta tyskarna i försvarslinjer vid östgränsen. Men försvarslinjerna som borde gjort Maasfronten till en mur av kanaler och bunkrar var föga mer än streck på kartan. Tanken var att skydda Fästning Holland (en del av västra Nederländerna där bland annat Amsterdam, Rotterdam och Haag ligger) och vinna tid i väntan på den franska undsättning man tog för given. Det fanns inofficiella planer på att samarbeta med belgare och fransmän, men inga beslut hade tagits på regeringsnivå.

Efter det tyska angreppet på Norge och Danmark i april 1940 hade nederländarna dessutom förstärkt försvaret av flera flygfält i Fästning Holland som skydd mot tyska luftlandsättningar.

Anfallet mot Nederländerna 1940. Invasionens början med tyska trupper på väg genom Holland.

Tyska trupper fast i bilkö under anfallet på Nederländerna 1940. Till vänster på bilden syns en nedskjuten Junkers Ju 52.

© Rijksmuseum

General student ledde invasionen

Tyskarna å sin sida kom på krokiga vägar fram till att de skulle använda sina luftburna förband för en kupp mot Fästning Holland. Om inte angreppet omedelbart slog ut hela Nederländerna så skulle undsättning komma sedan man brutit igenom de nederländska linjerna och släppt igenom 9. pansardivisionen.

General Kurt Student, befälhavare för Luftwaffes fallskärmsjägare, satte igång att planera. Han skulle landsätta vid Rotterdam för att ta Willemsbron och Moerdijkbron två mil söderut och på så sätt öppna en väg för pansartrupperna in i Fästning Holland.

Samtidigt skulle man, på Hitlers anmodan, ta tre flygfält utanför Haag och från dessa gå in i staden och tillfångata kungahus och regering (man lärde officerare lämpliga fraser att säga till den nederländska kungafamiljen). Det fanns 11 000 nederländska soldater i Fästning Holland, men tyskarna räknade med att med snabbhet och djärvhet kunna nå sina mål innan dessa hann organisera ett meningsfullt försvar.

Fall Gelb

Den tyska planen Fall Gelb byggde på den i grund och botten stolliga idén att smyga Guderians pansarkår genom Ardennerna, korsa Maas och sedan skena norrut mot kanalkusten. För att kunna göra detta behövde man under tre–fyra dagar övertyga de västallierade om att man »som vanligt» ämnade invadera Frankrike genom Belgien och södra Nederländerna.

Så var skulle man sätta in de hypermoderna fallskärmsjägarna? Framför Guderians pansartäter eller någon annanstans? Det är lite av en efterhandskonstruktion, men beslutet att sätta in den luftburna eliten i en sekundärriktning tjänade i alla fall delvis till att bekräfta att man dragit igång det vanliga anfallet med det bästa man hade. Det gav också Görings fallskärmsjägare chansen att glänsa utan inblandning från generalerna i armén. Guderian fick nöja sig med några minimala landsättningar där infanteri sattes ner med enmotoriga flygplan.

Största luftlandsättningen

När invasionen inleddes på natten den 10 maj slog Luftwaffe ut halva det nederländska flygvapnet på en halvtimme. Samtidigt inleddes historiens dittills största luftburna angrepp där nästan 12.000 man fälldes på låg höjd eller landade med glidflygplan.

Inne i Fästning Holland gick 3.000 fallskärmsjägare ledda av general von Sponeck till angrepp. Norr om Haag landade man på Valkenburgfältet, som inte var riktigt färdigbyggt men ändå försvarades. Efter hårda strider då tyskarna även besköts av nederländska örlogsfartyg var fältet i deras händer. Då visade det sig att »inte färdigbyggt» innebar att fältet inte gick att landa förstärkningar på. Man hade vunnit en meningslös seger.

Anfallet mot Nederländerna 1940. Slagkarta över invasionens förlopp.

Slaget om Nederländerna pågick mellan den 10 maj och den 14 maj 1940 då den nederländska arméns kapitulerade.

© Johnny Öberg

Tyska misstag och hårt motstånd

På Ypenburgfältet öster om Haag lyckades luftvärn och Landsverksvagnar förvandla den tyska landsättningen till ett kaos. Nästan två dussin transportplan sköts ner eller förstördes på marken. När tyskarna äntligen fick kontroll över fältet hindrade brinnande flygplansvrak dem att landa förstärkningar. Att röja landningsbanor var en av många saker man inte tänkt på hur man skulle göra. På eftermiddagen angrep nederländarna och tog tillbaka fältet.

Söder om Haag lyckades tyskarna ta Ocklenburgfältet utan större problem men när de skulle avancera mot staden kom de ingenvart mot minimalt men beslutsamt motstånd. Under eftermiddagen rådde fortfarande kaos, men kuppen mot Haag hade misslyckats. Nederländarna hade gjort oväntat hårt motstånd och tyskarna hade fullständigt misslyckats med att föra in förstärkningar.

Striderna urartade nu till ett par dagars cowboys och indianer bland sanddyner och kanaler. Nederländarna nöjde sig mestadels med att försvara broar och knutpunkter och von Sponeck med att inte göra så mycket alls. 1 600 fallskärmsjägare togs tillfånga.

Landade mitt inne i Rotterdam

Medan det tyska angreppet mot Haag präglades av otur, sjabbel och en närmast naiv övertro på den egna förmågan så gick det mesta i landsättningen söder om Rotterdam som planerat och man hade dessutom tur. På morgonen den 10 maj landade 90 man med He 59 sjöflygplan på Maas mitt inne i Rotterdam och erövrade Willemsbron. De fick hjälp av en pluton som landsatts på fotbollslaget Feyenoords hemmaplan. Tyskarna skrämde upp poliser och körde bort nyfikna civila, men mötte inget motstånd.

Samtidigt landade två tyska bataljoner vid Wallhaven flygplats i Rotterdams södra förorter medan jaktplanen som varit baserade på fältet fortfarande stred mot bombplan i luften ovanför. Fallskärmsjägarna hade ibland inte ens tid att leta rätt på sina vapenkapslar utan gick i strid med pistoler och handgranater. Kapslarna för vapen var en märklig tysk idé som fälldes en per grupp. Tanken var att man inte skulle skada sig på sitt vapen under hoppet. Istället fick man springa runt obeväpnad tills man hittade en kapsel.

I förvirrade strider drevs en nederländsk bataljon på flykt och tyskarna började landa förstärkningar innan striderna ens ebbat ut.

Den tyska invasionen av Nederländerna i maj 1940. Nederländska soldater med cyklar.

Försvaret av Rotterdam blev till sist upp till den cykelburna lätta divisionen.

Scharroo organiserade försvaret

Framåt eftermiddagen hade tyskarna situationen under kontroll och kunde fortsätta flyga in förstärkningar. Man skickade trupp söderut för att få kontakt med de två bataljoner som landsatts vid bron till Dordecht respektive den stora Moerdijkbron. Läget där var kaotiskt, men de bättre tränade tyskarna hade med nöd och näppe lyckats ta och hålla broarna i strider mot nederländska garnisons- och utbildningsförband.

Det nederländska försvaret av Rotterdam hade varit fullständigt oförberett. Ingen hade föreställt sig att det skulle luftlandsättas på Maas. Det föll på en överste Scharroo att få ordning på ett försvar av Rotterdams stadskärna vid norra ändan av Willemsbron. Det fanns 7 000 soldater i staden, mest sjömän och luftvärnspersonal, men också tusentalet vältränade marinsoldater.

Scharroo fick ihop marin- och ingenjörssoldater till att på eftermiddagen börja driva tillbaka tyskarna mot Willemsbron. Det var tidvis egendomliga strider med tusentals civila som åskådare. Ett par nederländska kanonbåtar försökte understödja men angreps av tyskt flyg. Framåt kvällen var några dussin tyskar förskansade i ett kontorshus kallat Försäkringshuset vid norra brofästet. Det låg med en liten kanal som en vallgrav, och med understöd från södra sidan av Maas kunde tyskarna avvärja alla nederländska attacker.

Över gränsen på tre ställen

Medan striderna pågick i Nederländernas hjärta hade tyskarna korsat den nederländska gränsen längs tre stråk. I norr började första kavalleridivisionen att valla nederländska förband mot Afsluitdjik, något man skulle ägna de närmaste dagarna åt. I söder brakade Reichenaus 6. armé igenom sydöstra Nederländerna och in i Belgien utan att ens stanna för att hämta andan. Angreppen för att bryta igenom Maasfronten och öppna vägen till Fästning Holland inleddes med trevande tyska attacker mot nederländare som var väl snabba att retirera.

Det var ett fumligt krig i lågt tempo. Den nederländska ledningen försökte skapa ordning i kaos, men det var fallskärmsjägare överallt och de tycktes ha skurit av vad som i det närmaste var Nederländernas kroppspulsåder. General Winkelman beordrade sin enda större reserv, den cykelburna lätta divisionen, att undsätta Rotterdam.

Den tyska invasionen av Nederländerna i maj 1940.

Tyska soldater vid en förstörd bro skjuter mot fiendeflyg 13 maj 1940.

© Ullstein/Getty

Franska trupper på väg

Nästa dag försökte tyskarna ta sig över Willemsbron i Rotterdam och undsätta Försäkringshuset. Men nu var så många vapen riktade mot den över 200 meter långa bron att det var omöjligt. Scharroo började få ordning och organiserade ett försvar mot tyska försök att i smyg korsa floden på andra ställen. Samtidigt började befolkningen i stridsområdet att spontant lämna staden, något som skulle visa sig tursamt ett par dagar senare.

Fallskärmsjägarna söder om Rotterdam lyckades få kontroll över broarna i söder och hade nu kontroll över hela vägen fram till Nederländernas hjärta. Men undsättningen var fortfarande långt borta. Genombrottet av Maaslinjen gick plågsamt långsamt och det började bli bråttom, för den franska armén var på väg igenom Belgien. Hann den först till södra Nederländerna så kunde den hindra tyskarna från att någonsin nå Rotterdam.

Den 12 maj var situationen runt Haag och Rotterdam oförändrad. Tyskarna började oroa sig för hur länge de skulle kunna hålla ut. Mat fanns det gott om, men ammunition var ett problem och det nederländska artilleriet besköt Wallhaven flygplats.

Inne i Fästning Holland hade general von Sponeck samlat några hundra fallskärmsjägare öster om Haag och försökte sig på en mer meningsfull marsch mot Rotterdam. Han stötte dock på motstånd norr om staden och försöket gick om intet. Samtidigt nådde den nederländska lätta divisionen fram och tog delar av Dordrecht, delvis utan att tyskarna märkte det. Skulle de kunna ta tillbaka broarna?

Tyskarna bröt igenom Maasfronten

Mot eftermiddagen den 12:e lyckades tyskarna äntligen bryta igenom Maasfronten.

  1. pansardivisionen anföll in i ett tomrum och ryckte fram mot Rotterdam. Vid femtiden nådde de första stridsvagnarna Moerdijkbron. En timme senare, 30 mil söderut, rullade Guderians täter in i Sedan på Maas, något som inte den allierade krigsledningen fäste någon vikt vid just då. Däremot beslutade man under kvällen att avbryta alla försök att bistå Nederländerna.

General Winkelman såg mörkt på läget. Nederländerna var isolerat, hans förband i öst var upprivna eller på reträtt, och vad som återstod var att försöka försvara Fästning Holland. Scharroo i Rotterdam fick order att till varje pris få bort tyskarna från Willemsbrons norra brofäste och sedan förstöra bron. Samtidigt fick lätta divisionen order att skära av vägen till Rotterdam.

Striden om Försäkringshuset

På morgonen den 13:e angrep Nederländernas sista fungerade bombplan Moerdijkbron och missade. I Rotterdam anföll 200 marinsoldater i blåsvarta uniformer Försäkringshuset. Små ursinniga strider utkämpades över kanaler, igenom lägenheter och under broar. Tyskarna lyckades försvara sitt hus, men nu var varannan av försvararna sårad. Man övervägde att ge upp, men så nåddes man av nyheten (på av allt att döma det civila nederländska telefonnätet) att tyska stridsvagnar var på väg in i södra Rotterdam.

Under tiden på Dordrecht var den lätta divisionen Nederländernas sista chans. Men divisionen snubblade mer eller mindre in i strid och när man stötte på tyska stridsvagnar som man först uppfattade som nederländska eller franska utbröt närmast panik. Anfallet rann ut i intet medan fler och fler tyska förband rullade norrut över broarna. Den tyska kårchefen general Schmidt var osäker på hur man skulle komma över Maas. Att anfalla över Willemsbron och in i en medeltida stadskärna lät inte så lockande, speciellt som Sharroos väl förberedda manskap låg och väntade. 9. pansardivisionen hade redan förlorat många stridsvagnar i rusningar över broar som inte varit en bråkdel så välförsvarade.

Schmidt började planera ett anfall över Maas på flera ställen samtidigt och anhöll om understöd med precisionsbombningar av de nederländska ställningarna. Men så fick han ett meddelade från Göring. Schmidt skulle hota nederländarna med bombningar som skulle förstöra Rotterdams stadskärna. Den tyska ledningen kände att det var bråttom att slå ut Nederländerna ur kriget och att von Sponecks fallskärmsjägare behövde räddas.

Kungahuset och regeringen flyr

På kvällen seglade Nederländernas kungahus, regering och statskassa till England. General Winkelman fick hantera Nederländernas överlevnad bäst han ville. Samtidigt på andra sidan Ardennerna hade Guderians pansarkår korsat Maas. Dagen därpå var alla franska motanfall avvärjda och kriget i väst var avgjort. Men på kvällen den 13 maj förstod varken den tyska eller franska ledningen vidden av vad Guderian åstadkommit, och beslutet att till varje pris få nederländarna att ge upp kan ses ur det perspektivet.

Morgonen den 14:e skickade Schmidt över parlamentärer till Scharroo och hotade med bombning. Scharroo var tvungen att tala med Winkelman och efter några turer kom man överens om att Nederländarna skulle svara på ultimatumet senast klockan 16.40. Vad varken tyskar eller nederländare i Rotterdam visste var att bombplanen, tack vare ett antal (möjligen avsiktliga) missförstånd, redan var på väg. Görings terrorvapen skulle demonstreras.

Den tyska invasionen av Holland i maj 1940.

Rotterdams centrum med byggnader från medeltiden jämnades med marken i de tyska bombningarna av staden.

© Everett Historical/Shutterstock

Rotterdam bombas sönder

När dånet från bombarmadan började höras i Rotterdam var förvåningen total på bägge sidor. Den tyske parlamentären hos Scharroo lär ha sagt: »Jag kan förstå att ni är besviken, överste.»

Strax efter klockan 13 flög 60 Heinkel bombplan in från nordöst och angrepp Rotterdams stadskärna. Bombningarna utlöste en eldstorm, som på grund av skador på vattenledningar och brist på brandmän fick en enorm omfattning och förstörde 25.000 byggnader. Tack vare att staden var så gott som utrymd dödades bara 800 civila.

De nederländska försvarsställningarna klarade sig emellertid väl genom bombardemanget. Liksom Försäkringshuset. Men hela norra sidan av Maas var insvept i eld och rök. Nederländska förband började dra sig ur. Scharroo var tvungen att ta ett beslut, väl medveten om vad det innebar om han kapitulerade. Han gick för att tala med Schmidt och lär ha skällt ordentligt på den tyske generalen innan han berättade att han tänkte kapitulera.

Tyskarna rullade över Willemsbron och började tråckla sig igenom röran som några timmar tidigare varit en medeltida stad. I Tyskland hotade en exalterad Göring med att nästa dag bomba Utrecht.

Nederländerna kapitulerar

Dagen därpå skrev Winkelman under Nederländernas kapitulation. Det gjordes motstånd i Zeeland ett par dagar till och tolv örlogsfartyg seglade till England. Men fokus på kriget hade redan flyttats till Guderians pansartrupper.

Tyskarna hade trots många misstag kommit lindrigt undan. Det stupade ungefär 2.000 och sårades 6 000 man på respektive sida. Tyskarna miste däremot halva sin transportflygflotta och de upphaussade fallskärmsjägarna var inte så framgångsrika som väntat.

Tyskarna drog fel slutsatser

Angreppet mot Haag var det största tyska taktiska fiaskot under operation Gul. Men det sopades under mattan till förmån för den spektakulära attacken på fästningen Eben Emael i Belgien (som var ett plutonsanfall som gick som på räls trots att Witzig, som planerat angreppet, tvingades nödlanda och missade alltsammans).

Man drog fel erfarenheter och satte djärvhet och teutonisk vilja framför minutiös träning och planering. Det skulle komma att få förödande konsekvenser ett år senare, under slaget om Kreta, då slarvig spaning och slarviga förberedelser ledde till en massaker.

Publicerad i Militär Historia 4/2019