Ardenneroffensiven – Hitlers sista chans

I slutet av 1944 ville Hitler vända krigslyckan och gå till anfall på västfronten. Ett tiotal pansardivi­sioner skulle rycka fram genom Ardennerna mot Antwerpen. Detta skulle resultera i ett stort neder­lag för de västallierade och ge tyskarna tid att hejda Röda armén och få fram nya supervapen.

ardenneroffensiven tysk offensiv 1944 t SYMe29twHw3iOAdh3C

SS-soldater rycker fram i Ardennerna, den sista tyska offensiven under andra världskriget. I bakgrunden över­given amerikansk krigsmateriel. 18 december 1944.

© Corbis/Scanpix

Anfallsplanen drogs upp av Hitler och uppgiften att genomföra operationen gavs till fältmarskalken Gerd von Rundstedt, befälhavare för de tyska styrkorna i väst tillsammans med fältmarskalken Walter Model, chef för armégrupp B. Norra flygeln omfattade generalöversten i SS (SS-Oberstgruppenführer) Sepp Dietrichs 6. SS-pansararmé med Antwerpen som mål. I söder skulle general Hasso von Manteuffels 5. pansararmé anfalla mot Bryssel.

Den här gången var det inte fråga om en klassisk tysk kniptångsmanöver utan de båda pansararméerna skulle anfalla sida vid sida i full fart mot kanalkusten. Hitler hoppades att upprepa framgången från 1940 med ett klassiskt genombrott på djupet.

Rundstedt och Model skeptiska

Både von Rundstedt och Model hade varit skeptiska mot planen från början. Tyskarna led brist på erfaret manskap, drivmedel och ammunition. Dessutom skulle anfallet ske under allierat luftherravälde. Det var inte möjligt att anfalla i så stor skala med sådana förutsättningar, ansåg de, och hade föreslagit en mindre ambitiös plan, mer inriktad på försvar, men den avfärdades av Hitler som förespråkade ett anfall i stor skala.

Planen var beroende av en rad osäkra faktorer. Eftersom pansardivisionerna inte hade tillräckligt med drivmedel för att avancera till kusten var trupperna tvingade att erövra amerikanska bensinförråd intakta under vägen. Vidare krävde anfallet dåligt väder för att underhållstransporterna inte skulle slås ut av massiva allierade flyganfall.

Operationen var också i tidsnöd. Det fick inte ta mer än fyra dygn att etablera ett brohuvud på den västra sidan av floden Meuse och tyskarna var beroende av överraskningsmomentet om anfallet skulle ha en chans att lyckas.

USA ignorerade varningarna

På den amerikanska sidan av frontlinjen rådde lugn inför julfirandet. De amerikanska styrkorna hade gått i vinteride och ingen trodde att den sargade tyska armén var kapabel till motoffensiv. En ihärdig amerikansk underrättelseofficer varnade för att tecknen tydde på att tyskarna planerade en offensiv i Ardennerna, men hans överordnade avfärdade det hela och skickade istället iväg honom på permission i Paris.

Ardennerna betraktades som ett lugnt frontavsnitt och de amerikanska trupperna var antingen nyanlända divisioner eller sargade divisioner som återhämtade sig efter landstigningen i Normandie.

ardenneroffensiven hitlers plan karta

Antwerpen och Bryssel var huvudmålen för Ardenneroffensiven 1944.

Ardenneroffensiven inleds

I gryningen den 16 december öppnade det tyska artilleriet eld och tog amerikanerna med fullständig överraskning. Infanterienheter ur 6. pansararmén gick till attack mot de amerikanska posteringarna för att bana väg för pansarförbanden.

Stridsgrupp Peiper, namngiven efter SS-översten (SS-Standartenführer) Joachim Peiper, var den mest kända anfallsstyrkan. Stridsgruppen inledde sin framryckning med cirka 4 800 man och 600 fordon ur 1. SS-pansardivisionen Leibstandarte SS Adolf Hitler. Peiper hade före offensiven varit tveksam inför uppgiften men prövat att köra en pansarkolonn i stridsformering 80 kilometer under en natt och insett att planen var möjlig – åtminstone under övning.

Men Peiper drabbades omedelbart av förseningar. De inledande infanterianfallen drog ut på tiden samtidigt som pansaret fastnade i trafikstockningar. Stridsgruppen bildade en över 20 kilometer lång kolonn eftersom området vid sidan av vägen inte var farbart. Snön och kylan under Ardenneroffensiven kom först efter ett par dagar och när anfallet inleddes var det ett par plusgrader med snöblandat regn som förvandlade terrängen till gyttja.

Peiper lät sin tunga pansarbataljon med Tiger II stridsvagnar åka längst bak eftersom han snabbt insåg att om ett sådant 68-tonsmonster blev utslaget på en slingrig skogsväg skulle det hejda hela offensiven i timmar.

Massakern i Malmédy

Peipers stridsgrupp kom inte i strid förrän vid tretiden på morgonen den 17 december. Men under dagen hade Peiper ryckt fram längs de skogiga vägarna i god takt och lyckats avancerade cirka 20 kilometer. Amerikanerna upprättade mindre stödjepunkter av hoprafsad personal men de kämpades alla ned omgående. Flera fordonskolonner körde rakt på den tyska täten och slogs ut. Vid Baugnez överraskade stridsgruppen ett transportförband och tog ett nittiotal amerikaner till fånga.

Någon timme efter att täten fortsatt började fångarna att avrättas i en okontrollerad aktion som senare kom att kallas massakern i Malmédy. Peipers stridsgrupp sköt över 200 krigsfångar och ett antal belgiska civila under sin framryckning.

Styrkan fortsatte att avancera och körde ytterligare 10 kilometer mot Stavelot den 18 december. När tyskarna nalkades orten försvarades den bara av ett amerikanskt ingenjörskompani. Amerikanerna sköt med alla sina vapen och Peiper gav order om halt i tron att garnisonen var starkare än den i själva verket var. Peiper hade planerat att avancera mot sydväst, men den vägen spärrades i och med detta och istället skickade han sina tätförband mot nordost och Trois Ponts. Först på morgonen den 19 december intogs Stavelot.

ardenneroffensiven malmedy oeiV87uwA

Utanför staden Malmédy i Belgien avrättades ett hundratal amerikanska krigsfångar av SS-trupper. Efter kriget genom­fördes rättegångar där 73 personer dömdes för massakern.

© Mary Evans/IBL

Peiper avskuren från underhållet

På väg mot La Gleize stötte Peipers förband på 30. amerikanska infanteridivisionen, som grupperat längs vägen och gav ett helt annat motstånd än de hoprafsade enheter Peiper dittills hade stött på. Än värre blev det när amerikanska eftertrupper gick till motanfall också vid Stavelot och återtog staden.

Peiper var plötsligt avskuren från sitt underhåll. Men han beslöt att fortsätta offensiven den 20 december och lita på att de efterföljande infanteriförbanden skulle öppna vägarna igen.

På det norra frontavsnittet lyckades 12. SS-pansardivisionen Hitlerjugend, som utmärkt sig väl i Normandie, bara avancera ett par kilometer längs Peipers norra flank. Vid byarna Rocherath och Klinkert stoppades pansardivisionens tät av en infanteribataljon ur amerikanska 2. infanteridivisionen. Flera anfall slogs tillbaka och till slut satte tyskarna in pansarregementet i ett direkt frontalanfall.

Division Hitlerjugend långt efter schemat

Inte heller det lyckades utan resulterade i över 30 totalförstörda stridsvagnar. Först klockan 17.45 den 18 december retirerade amerikanerna. Då återstod endast 217 man av bataljonens 600 soldater, men de hade uppehållit en SS-pansardivision i över tre dagar. Hitlerjugend, som redan var långt efter schemat, hade under tiden börjat omgruppera söderut för att köra på samma vägar som stridsgrupp Peiper.

På en del ställen var det uppenbart att de tyska soldaterna inte var tillräckligt utbildade. I 3. fallskärmsjägardivisionens sektor, vars ”fallskärmsjägare” var överskottspersonal från Luftwaffe, sköt en amerikansk pluton ned en halv bataljon på ett fält efter att tyskarna flera gånger fantasilöst anfallit frontalt. Amerikanska vittnesmål talade förundrat om hur de aldrig hade varit med om att tyskt infanteri uppträtt så amatörmässigt.

Allierad förvirring

Inledningsvis uppstod förvirring i de allierades högkvarter i Paris. Frågan var om det handlade om en tysk huvudoffensiv och hur pass omfattande den var. General Omar Bradley, befälhavare för amerikanska 12. armégruppen, trodde att det var en fördröjningsoperation, men britterna som mindes det liknande anfallet 1940 varnade för att det kunde röra sig om en fullt utvecklad offensiv genom Ardennerna.

Den amerikanske överbefälhavaren Dwight D Eisenhower satte de enda tillgängliga reserverna, 82. och 101. luftburna divisionerna, i beredskap och gav dem förflyttningsorder. General George S Patton, en av Bradleys armébefälhavare, vidtog snabbt åtgärder för att överföra pansarförband från sin amerikanska 3. armé norrut, en order som skulle visa sig vara framsynt.

ardenneroffensiven amerikanska krigsfangar tiger ii stridsvagn

Inledningsvis var det tyska anfallet framgångsrikt. En Tiger II-stridsvagn rullar förbi en kolonn med amerikanska krigsfångar från den stridsoerfarna 1. armén. Foto från offensivens andra dag.

© Corbis/Scanpix

Tyska framgångar i söder

I den södra sektorn blev offensiven mer lyckosam för tyskarna. Hasso von Manteuffels 5. pansararmé hade bedrivit mer aktiv stridsspaning och lagt större vikt vid infiltration. Medan SS-pansardivisionerna körde rakt på anföll Panzer Lehr och 2. pansardivisionen med den skicklighet som den tyska armén normalt uppvisade.

I samarbete med 18. volksgrenadierdivisionen framryckte tyskarna framgångsrikt. På morgonen den 18 december var större delen av amerikanska 106. infanteridivisionen inringad samtidigt som amerikanska 28. infanteridivisionen hade splittrats. Dagen därpå kapitulerade nästan 9 000 soldater, det högsta antal amerikanska fångar som tyskarna någonsin tog i en enskild operation. Tyskarna hade fått sitt genombrott.

Slaget om Bastogne

Framryckningen inleddes mot staden Bastogne som var en knutpunkt för hela elva asfalterade vägar. Om tyskarna kontrollerade Bastogne skulle det bli lättare att försvara den södra flanken och för täterna att rycka fram mot nordost.

Men tack vare Eisenhowers snabba order hade amerikanska fallskärmsjägare raskt förflyttat sig österut och vid midnatt den 18 december rullade de första lastbilarna med fallskärmsjägare ur 101. luftburna divisionen Screaming Eagles in i Bastogne. Tillsammans med en stridsgrupp ur amerikanska 10. pansardivisionen upprättade de stödjepunkter och gjorde sig redo att möta pansarförbanden med den hoprafsade utrustning som de hade hunnit få med sig.

Enheter ur Panzer Lehr, 26. volksgrenadierdivisionen och 2. pansardivisionen inringade Bastogne och besköt staden med artilleri, medan återstoden av de båda pansardivisionerna rullade vidare västerut.

McAuliffe vägrade kapitulera

Efter beskjutningen skickade tyskarna in en parlamentär som uppmanade brigadgeneralen McAuliffe att kapitulera. Generalen utbrast ”Nuts!”, tokstollar, och vägrade att kapitulera. När tyskarna begärde ett skriftligt svar skrev han helt sonika ”Nuts” på en lapp och överlämnade den till tysken som blev tvungen att fråga vad svaret betydde innan han återvände till de tyska linjerna. McAuliffe tillade: ”En sak till – om ni fortsätter att anfalla ska vi döda varenda en som försöker komma in i den här stan.”

ardenneroffensiven julafton 1944 amerikansk soldat

Julafton 1944. Det amerikanska försvaret samlade sig snabbt efter det tyska överraskningsanfallet och gick till motoffensiv.

© AKG/Scanpix

Manteuffel misslyckades på julafton

Tyskarna använde två dagar till att stridsspana längs den amerikanska försvarslinjen och beskjuta försvarsställningarna med artilleri. De amerikanska förråden sinade snabbt och bristen på ammunition blev akut. Den 22 december gick tyskarna till anfall men lyckades inte att avancera mer än någon kilometer, terrängen och gyttjan gjorde det nästan omöjligt att ge understöd till flankerande anfall.

Von Manteuffel avdelade ett regemente ur 15. pansargrenadjärdivisionen för ett nytt storanfall på julafton, men inte heller det lyckades bryta igenom det amerikanska försvaret. De inringade amerikanarna höll ut i Bastogne och hejdade den sista möjligheten för tyskt avancemang. McAuliffe fick rätt.

Montgomery tog över

Eisenhower hade kallat de allierade armécheferna till en konferens den 19 december. Situationen var kaotisk och Bradley hade svårt att föra befäl över amerikanska 1. och 9. arméerna. Dessa överfördes istället, under stora protester, till brittiskt befäl under fältmarskalken Bernard Montgomery, befälhavare över brittiska 21. armégruppen och därmed samtliga samväldesstyrkor på kontinenten.

Montgomery såg till att den brittiska 30. kåren grupperades längs broarna över Meuse som ett bakre lås. I söder gjorde goda amerikanska insatser och ett högt stridsvärde på förbanden att Patton kunde hålla ett högt framryckningstempo mot Bastogne.

Inför offensiven hade tyskarna planerat att åstadkomma maximal förvirring bakom de amerikanska linjerna genom subversivförband och fallskärmsjägare. Engelsktalande tyska soldater i amerikanska uniformer skulle infiltrera de amerikanska linjerna och skapa förvirring genom sabotage. De ingick i 150. pansarbrigaden under Otto Skorzenys befäl. Han var berömd för att 1943 ha fritagit Mussolini i en djärv kommandoraid i Italien.

Skorzeny kom inte igenom

Huvudstyrkan i brigaden på knappt 2 000 man var tänkt att använda amerikansk erövrad utrustning och avancera i täten framför stridsgrupp Peiper mot Meuse. På grund av trafikstockningarna kom de aldrig fram till täten förrän Peiper redan var avskuren, och Skorzeny begärde att få sättas in som regelrätt trupp.

Detta beviljades och han valde att anfalla norr om Malmédy där han trodde att det amerikanska försvaret var svagt. Anfallet blev rena katastrofen och brigaden körde rakt in i förberedda försvarsställningar den 22 december. Efter detta drogs brigaden ur och upplöstes.

ardenneroffensiven bastogne amerikanska soldater 101 airborne division

Vägknuten Bastogne var viktig för utgången av offensiven. Enheter ur 101. luftburna divisionen, här på marsch ut från staden, lyckades dock hålla Bastogne och fördröja tyskarnas framryckningar.

© Corbis/Scanpix

Några av soldaterna i amerikansk uniform lyckades sprida en del oreda, men de flesta tillfångatogs och avrättades kort därefter som sabotörer eftersom de stred i amerikansk uniform. Ryktet om dem spreds däremot okontrollerat och överallt krävde nervösa vaktposter lösenord ”som bara amerikaner kunde känna till”, till exempel namnet på Musse Piggs flickvän eller huvudstäder i olika amerikanska delstater.

Generalen Bradley själv fastnade i en sådan vägspärr där han fick frågan om huvudstaden i Illinois. Bradley svarade korrekt Springfield, men vakten kvarhöll honom i tron om att det var Chicago.

Fallskärmsjägare spreds för vinden

De tyska fallskärmsjägarna, det vill säga de som faktiskt var riktiga fallskärmsjägare, lyckades inte mycket bättre. Den luftburna operation som skulle understöda offensiven på morgonen den 16 december fick skjutas upp på grund av vädret. Transportplanen lyckades den 17 december lyfta i snöstorm och vindförhållandena gjorde att fallskärmsjägarna spreds över ett stort område. Som mest lyckades bara 250 av förbandets 1 300 man återsamlas och de flesta bedrev spaning och störande verksamhet i smågrupper.

Nu började tiden rinna ut för tyskarna. I norr var Peipers stridsgrupp avskuren sedan den 19 december och styrkan krympte än mer efter att den amerikanska 82. luftburna divisionen tillkommit. Tyska anfall mot Stavelot, för att nå fram till Peiper misslyckades, och underhållssituationen blev snabbt katastrofal.

Natten till den 24 december övergav Peiper alla fordon, kvarlämnade cirka 300 sårade och 107 amerikanska krigsfångar och bröt sig ut i skogarna till fots. På en vecka hade han förlorat över 2000 soldater, alla sina stridsvagnar och var inte i närheten att uppnå sina mål. Endast 1000 man lyckades ta sig tillbaka till de egna linjerna. Ändå presterade hans stridsgrupp bättre än de övriga SS-pansardivisionerna i 6. pansararmén.

Gratulationer från Hitler

Väster om Bastogne fortsatte Panzer Lehr och 2. pansardivisionen mot Meuse. På kvällen den 23 december uppnådde 2. pansardivisionen offensivens höjdpunkt när enheter ur divisionen rapporterade att de befann sig endast 9 kilometer från Meuse. Hitler jublade, officiella gratulationer kablades ut från Berlin och alla förväntade sig ett allmänt genombrott.

Men en brittisk Shermanstridsvagn Firefly dämpade snabbt glädjen. Från en dold position slog den ut två Panzer IV ur 2. pansardivisionens tät som rullade mot broarna. Övriga fordon i patrullen tvekade, retirerade och anfallet kom av sig. Den utsträckta 2. pansardivisionen var slutkörd, den saknade bränsle och ammunition. Amerikanska förband strömmade till sektorn och störningsanfallen blev allt starkare.

ardenneroffensiven wirbelwind luftvarnskanon i sno wo0YQwWlLzU

I ett sista försök att vinna slaget kraftsamlade Luftwaffe i attacker mot de allierades flygfält. Men samtidigt drabbades man av stora för­luster från både fientligt och eget luftvärn. Här en övergiven ”Wirbelwind” (en tysk luftvärnskanonvagn).

© Corbis/Scanpix

Patton på väg mot Bastogne

När även amerikanska 2. pansardivisionen anlände med över 200 stridsvagnar blev läget hopplöst för tyskarna. Divisionschefen tvingades på eftermiddagen den 26 december beordra en allmän utbrytning med de kvarvarande förbanden. Över 1 500 soldater och ett hundratal stridsvagnar befann sig i de avskurna områdena. På nyårsafton 1944 hade färre än 700 man lyckats ta sig tillbaka till de tyska linjerna.

Samtidigt hade Pattons pansartrupper börjat slå sig fram mot Bastogne söderifrån. Klockan 16.45 på eftermiddagen den 26 december, nästan samtidigt som tyska 2. pansardivisionens anfall bröt samman vid Dinant, rullade ett pansarkompani från amerikanska 4. pansardivisionen in i Bastogne. McAuliffe saluterade kompanichefen i sin Sherman och skojade om att Screaming Eagles aldrig hade begärt någon undsättning.

Tusen jaktplan i operation Bodenplatte

Men slaget var inte över än. Luftstriderna inleddes först efter att markoffensiven nått sin klimax. Det dåliga väder som de första dagarna hållit flyget på marken blev bättre den 23 december och från julafton och framåt gick det allierade attackflyget till anfall i stor skala.

Luftwaffe valde att sätta allt på ett kort i operation Bodenplatte, ett anfall som ursprungligen var tänkt att genomföras redan på offensivens första dag. I stället kraftsamlades över 1 000 jaktplan i anfall mot allierade flygfält den 2 januari 1945. Anfallet gick relativt bra och tyskarna slog ut nästan 500 allierade flygplan, de flesta på marken, samtidigt som det allierade jaktflyget undveks.

Vad tyskarna däremot inte hade räknat med var att de allierade, trots luftherraväldet, grupperat starkt luftvärn i närheten av sina baser som skydd mot V-1, flygande bomber. Över 200 tyska plan sköts ned av luftvärnet. Tyska plan blev också nedskjutna av det egna luftvärnet som inte blivit förvarnat om operationen. Totalt gick 280 plan förlorade. Medan de allierade förlusterna var ersatta efter bara en vecka var Luftwaffes förluster oersättliga.

Återerövringen av Ardennerna

I Ardennerna började tyskarna dra tillbaka sina pansardivisioner för transport till östfronten, där Stalin kraftsamlat för att slå mot Berlin i en offensiv som inleddes den 12 januari 1945. Patton föreslog att de allierade skulle slå mot frontutbuktningens mynning och inringa de tyska förbanden i Ardennerna. En plan som var von Rundstedts stora skräck eftersom det var exakt vad han skulle ha gjort om han varit allierad befälhavare, berättade han senare.

Eisenhower vågade dock inte riskera något i det kaotiska läget och lät de amerikanska styrkorna sakta återerövra Ardennerna på bred front. I slutet av januari var fronten återställd, men amerikanerna missade tillfället att förinta resterna av de tyska anfallsförbanden.

Tyskarnas offensiv misslyckades med sitt mål att så splittring mellan de allierade, men Montgomery var nära att göra jobbet åt tyskarna. Han höll en presskonferens där han arrogant berättade hur han ”hanterat” Ardenneroffensiven och därmed indirekt räddat amerikanerna. Detta trots att britterna knappt varit i strid alls. Bradley, Eisenhower och Patton blev upprörda och den brittiske premiärministern Winston Churchill blev till slut tvungen att göra ett offent­ligt uttalande för att lugna ner situationen.

Hitler satte allt på ett kort

Även om historiens dom över den tyska Ardenneroffensiven med rätta varit hård, fanns det omständigheter som talade för planen. De allierades underhållssituation var ansträngd som en följd av att det mesta fick fraktas ända från basområdena i Normandie. Hamnen i Antwerpen blev inte öppnad förrän den 28 november 1944 och tyska garnisoner höll flera av Frankrikes övriga viktiga hamnar.

Tyskarna kämpade väl och lyckades trots allt avancera åtta mil. Men även de amerikanska soldaterna gjorde bra ifrån sig. Förlusterna var jämnstora med runt 75 000 man på vardera sidan. Men tyskarna kunde inte ersätta sina förluster i manskap och materiel.

Genom att satsa allt på ett kort spelade Hitler bort sin sista chans på ett företag som hade små möjligheter att lyckas. De förband som förlorades i Ardennerskogarna hade i stället kunnat användas på östfronten så att tyskarna hunnit evakuera fler människor undan Röda arméns framryckning. Men att inse att kriget var förlorat och att det vore bättre att försöka rädda civilbefolkning var inte något som Hitler förstod. För honom gällde det att segra eller dö.

Publicerad i Militär Historia 2/2010