Bomber-Harris lade Tyskland i ruiner

Arthur Harris, vars far var brittisk tjänsteman i Indien, föddes den 13 april 1892 när familjen var på semester hemma i England. Fadern for snart tillbaka till Indien, men Arthur blev kvar och växte upp på internat. Hans två storebröder fick gå på Eton, men inte han. Familjens pengar räckte inte.

Harris ledsnade på England och flyttade som 17-åring till Rhodesia (idag Zimbabwe), där klass och börd inte var lika viktigt. 1914 blev han, 22 år gammal, ansvarig för ett stort jordbruk. Han skulle alltid se sig själv som hemmahörande i Rhodesia.

Flygare i första världskriget

När första världskriget bröt ut tog Harris värvning som trumpetare i första Rhodesiaregementet. Han deltog i striderna i Sydvästafrika 1915 och när regementet avrustade beslöt han att åka till England och ta värvning. Han fick tjänst som pilot
i Royal Flying Corps, flög spanings- och jaktuppdrag och vann fem luftsegrar. Han slutade kriget som major och chef för 44. skvadronen som ägnade sig åt att i mörker jaga tyska bombplan över London. På sin axel bar han emblemet »Rhodesia».

Efter kriget blev Harris kvar i England och det som nu hette Royal Air Force. Ett skäl till att stanna var att han gift sig och var rädd att hans fru inte skulle gilla Rhodesia.

Bombade i Mellanöstern

Harris tjänstgjorde en tid i Mellanöstern där han lät bygga om Vickers Vernon-transportplan så att de kunde fälla bomber på upproriska stammar, ett kostnadseffektivt sätt att visa på imperiets makt. Det hade länge funnits teorier om flyget som terrorvapen och dess förmåga att föra krig närmast på egen hand.

Teorierna kring flyget som strategiskt, självständigt, vapenslag hade aldrig riktigt hunnit omsättas i praktiken under första världskriget och på 1920-talet rådde det delade meningar om vilka teorier som faktiskt fungerade.

Harris RAF-expert på nattbombning

Harris var i sammanhanget RAF:s expert på nattbombningar, en närmast futuristisk verksamhet då RAF knappt hade bombplan ens för bruk i dagsljus. Han befordrades 1927 till överstelöjtnant och skickades på stabsutbildning där han gjorde sig känd för att se ner på de andra vapenslagen och dess högvälborna ledare. Kavalleriadeln som ledde krigsmakten, skämtade Harris, skulle bara acceptera stridsvagnar om de åt hö och gnäggade. En av de få samtida han kom bra överens med var den lika sarkastiske Montgomery.

1933 blev Harris överste och tjänstgjorde på flygstaben. 1936 var han tillbaka i Mellanöstern där bombflyget var det perfekta vedergällningsvapnet, speciellt när fienden inte hade vare sig luftvärn eller jaktflyg. Harris lovade att varenda by som inte höll sig på mattan skulle bombas, fullständigt obekymrad över att civila kunde komma i vägen för hans attacker.

Hemma i England igen skiljde han sig och gifte om sig med den över tjugo år yngre Therese, som han sades vara »barnsligt förtjust» i.

Brigadgeneral i andra världskriget

I juli 1939 blev Harris utnämnd till brigadgeneral och chef för 4. bombargruppen, ett förband med åldriga Armstrong Whitworth Whitley-maskiner som när kriget bröt ut fick fälla flygblad över Ruhr. Att fälla något annat över Tyskland var inte aktuellt, en attityd som förändrades när man såg hur tyskarna använde sitt bombflyg som terrorvapen mot storstäder.

Harris blev biträdande chef för flygstaben i november 1940 och genomlevde slutfasen av slaget om Storbritannien när tyskarna mest angrep om natten. När striderna ebbade ut predikade han att det var dags att slå tillbaka med samma mynt. Harris förespråkade en satsning på ett utbyggt strategiskt bombflyg och var med och tog fram specifikationerna för de tunga bombplan som de närmaste åren skulle ödelägga Tyskland.

Misslyckade precisionsbombningar

Churchill hade morrat att om tyskarna ville spela hårt, så kunde Storbritannien också spela hårt. Men i väntan på ordentliga maskiner fick RAF nöja sig med att försöka precisionsbomba hamnar och fabriker, en måttlig vedergällning och något som var närmast omöjligt nattetid. Men utan jaktplan med räckvidd nog att skydda bombplanen var det självmord att flyga in över Tyskland i dagsljus.

Pinsam statistik cirkulerade om att bara tre av hundra bomber ens kom i närheten av målen under nattbombningarna. De tyska nattbombningarna under slaget om Storbritannien hade haft samma problem, men tyskarna hade aldrig bekymrat sig om att försöka träffa mindre mål.

»Dehousing» målet

Ville man spela hårt var man tvungen att tänka om. Teknokrater som Harris började jonglera med siffror och till sist rullade man ut en serie antaganden som gick ut på att det faktiskt inte var så viktigt att träffa en krigsviktig fabrik, för så länge man träffade staden fabriken låg i så drabbade man fabrikens arbetskraft, och kunde man »avhusa» arbetskraften (dehousing) så slutade fabriken att fungera. Hastigt och lustigt hade man alltså skapat en matematisk modell som ursäktade angrepp på civila.

Scenen var krattad för Harris. I början på 1942 fick han befälet över hela Bomber Command och ytmål – hela städer – gavs högsta prioritet. I efterhand har historien formulerats så att bombningarna närmast var Harris eget påfund, men han hade stöd av Churchill, chefen för flygvapnet och sedermera även Roosevelt. Alla gillade att straffa Tyskland med stora bombningar – då.

I efterhand skulle alla skylla excesserna på den strame, envise särlingen Harris från kolonierna. Harris som citerade bibeln när han sade att tyskarna »hade sått en vind och nu skulle få skörda en storm».

Tusenbombarräden mot Köln

I mars 1942 bombades Lübeck och Rostock systematiskt, förövningar till vad som komma skulle. Det talades om att bombningarna var ett sätt att hjälpa det hårt pressade Sovjetunionen och kanske kunde Tyskland bombas till nederlag utan en landstigning i Europa. »Vi ska se», muttrade Harris.

Natten mellan den 30 och 31 maj 1942 genomförde RAF operation Millenium, den första »tusenbombarräden» mot Köln. Harris stab rabblade siffror. 868 flygplan nådde fram till staden och skadade och förstörde si och så många byggnader, däribland tio av »historiskt intresse». Man förlorade 43 plan. Än idag är det svårt att hitta siffror på de civila förlusterna.

Nöjt med resultaten fortsatte Bomber Command att angripa Tyskland och i mörkret utkämpades ett tekniskt allt mer raffinerat krig där stridsteknik, målmarkering och stridsledning (radiofyrar, radarteknik och störsändare) utvecklades i ett rasande tempo. Harris höll stenhårt på sin linje och sitt Bomber Command och var skoningslös mot meningsmotståndare.

Han blinkade inte ens av bakslag som att på en natt förlora vart tionde bombplan. Han gav inte upp och kallades snart både »Bomber Harris» och »Butcher Harris». De som slaktades var hans egna besättningar.

Gick emot invasionen av Normandie

Med operation Gomorrah i augusti 1943 ödelade Bomber Command Hamburg. 30 000 civila dödades, men Harris hävdade att bombningarna var »relativt humana».

I november 1943 började räderna mot Berlin som Harris dundrade skulle »bränna ut fiendens svarta hjärta». Han blev generallöjtnant 1 maj 1944, trots att han ilsket protesterade mot order att stödja landstigningarna i Normandie. Harris hade barnsligt svårt att erkänna att landstigningen, som var arméns och flottans projekt, ens behövdes. Hans bombplan skulle krossa Tyskland och sedan kunde Röda armén sopa ihop resterna.

Bombningen av Dresden

Det mest kontroversiella angrepp Harris beordrade var bombningarna av Dresden den 13 februari 1945. Armador av brittiska och amerikanska bombplan utlöste en eldstorm som dödade minst 25 000 civila. Dresden hade minimalt militärt värde och angreppet ses idag som de västallierades kanske värsta krigsbrott i Europa under andra världskriget.

Men Harris fortsatte in i det sista, närmast som i raseri. Mars 1945 blev den månad då Bomber Command fällde flest bomber under kriget och i slutet av april bombade man fortfarande Berlin trots att Röda armén redan stod i förorterna.

Bombningarna av Tyskland kostade minst en halv miljon tyskar livet och ställde till med ofattbar ödeläggelse. Det råder inget tvivel om att dessa bombningar påskyndade krigets utgång, men hur och i vilka delar diskuteras än idag.

Harris vägrade i efterhand att göra den minsta avbön och sa sig vara redo att göra alltsammans en gång till och menade att 55 000 stupade brittiska flygare var ett lågt pris att betala för att den tyska ekonomin skulle krossas.

Harris vägrade att adlas

Harris gick i pension kort efter kriget och övervägde att flytta hem till Rhodesia där civila och militära uppdrag lockade. Han dekorerades och fick motta mängder av internationella utmärkelser. Men i England började man snart distansera sig från Harris och Bomber Command. De deltagande i flygfälttåget fick ingen egen »kampanjmedalj» och Harris vägrade
i protest att adlas. Till sist lyckades Churchill övertala honom att bli baron.

Baron Arthur bosatte sig väster om London och ägnade sig, när han inte försvarade sin och Bomber Commands ära, åt diverse styrelseuppdrag. Han dog den 5 april 1984, 92 år gammal. Åtta år senare restes det, efter påtryckningar från veteraner ur Bomber Command, en staty av honom i London. Den avtäcktes av drottningmodern medan folk buade. Statyn fick bevakas en längre tid.

Publicerad i Militär Historia 7/2018