Bron över floden Kwai: Verkligheten värre än filmen

Åren 1957–58 gjorde Bron över floden Kwai succé på biograferna världen över. Ett spännande manus, lysande skådespelarprestationer, vackert foto och ett musikaliskt tema som står sig än i dag – allt bidrog till framgångarna. Filmen belönades med sju Oscars och tolv andra utmärkelser.

Att filmen, som utspelar sig under andra världskriget i området väster om Thailands huvudstad Bangkok, har en skenbar verklighetsanknytning bidrog också till framgångarna. Den bygger delvis på en roman från 1952 av författaren Pierre Boulle. Den som forskar djupare i de verkliga händelser som filmen och boken bygger på upptäcker snart att de var grymmare än fiktionen. Men det var också en verklighet fylld av tapperhet och humanism.

Japansk offensiv in i Burma

Japan inledde militära operationer mot bland annat Sydostasien i december 1941 och under de följande fem månaderna hade de japanska styrkorna mycket stora framgångar. Bland annat besatte Japan Thailand utan strid och fortsatte sedan in i Burma. I maj 1942 hade man nått gränsen mot Indien, som då var en brittisk koloni. Där avstannade den japanska offensiven.

Underhållstransporter till Burma från av japanerna besatta områden kunde dels ta sig fram på de mycket bristfälliga vägarna genom Thailand och delar av Kina, dels gå med fartyg runt Malackahalvön och sedan norrut till Burmas huvudstad Rangoon. Skulle japanerna kunna försvara Burma och föra kriget vidare in i Indien krävdes säkra underhållsleder med tillräcklig kapacitet.

Järnväg Bangkok–Rangoon behövdes

Sjövägen tycktes vara den naturligaste, men kriget ansträngde de japanska fartygsresurserna till det yttersta, samtidigt som den långa sjöleden till Rangoon snart blev hotad av amerikanska och brittiska ubåtar. Japanerna valde att satsa på järnvägstransporter mellan Bangkok och Rangoon, en sträcka på cirka 820 kilometer. Problemet var att en lång del, 415 kilometer, krävde byggandet av en komplett ny järnväg genom ett delvis bergigt och av floder genomskuret område.

60.000 krigsfångar i järnvägsbygget

I brist på japansk personal och specialmaskiner för detta bygge beslöt man sig för att använda tvångsarbetare. Dels tvångsrekryterade japanerna 180 000 asiater, dels hade de 60 000 krigsfångar – britter, amerikaner, australiensare, indier, holländare och andra – som hamnat i deras våld genom den snabba framgången i krigsoperationerna. De förflyttades till området och placerades i primitiva fång- och arbetsläger. Där fick de börja slita med att bygga järnvägen med dess räls, bankar, terrängskärningar, tunnlar, terrasseringar och broar.

Att användning av fångar för att understödja krigsansträngningarna stred mot Haagkonventionen var ingenting japanerna brydde sig om. Japan led svår brist på arbetskraft under kriget, inte minst på chefspersoner, även av enklaste slag. Fånglägren administrerades därför av dels japaner som av en eller annan anledning var odugliga till krigstjänst, dels av koreaner som valt att arbeta för japanerna. Mätningar, beräkningar och projektering av bygget sköttes av japanska sakkunniga.

Fler än hundratusen dog

Arbetsförhållandena för krigsfångarna, liksom för den asiatiska arbetskraften, var mycket svåra. I området var tropiksjukdomar vanliga och vädret växlade mellan stark hetta och intensiva regnperioder. Provianttilldelningen var knapp. Värst var dock den misshandel, ibland med dödlig utgång, som fångarna utsattes för, ofta utan någon orsak alls. Antalet personer som svalt ihjäl, misshandlades till döds, avrättades eller dog av sjukdom uppgick till ungefär 90 000 asiatiska medborgare och runt 16 000 allierade soldater.

Byggandet av järnvägen gick förvånansvärt fort, i någon mån hjälpt av att dess sträckning redan tidigare var uppmätt. I oktober 1943 var den färdig och då hade fångarna med handkraft bland annat flyttat över 3 miljoner kubikmeter jord och byggt över 12 kilometer broar och anslutningar. Huvuddelen av fångarna skickades då till Japan eller till andra byggplatser. En mindre del stannade kvar för att sköta järnvägens löpande underhåll.

Philip Toosey förlöjligad?

Det är under detta enorma järnvägsbygge som Bron över floden Kwai utspelar sig. Huvudpersonen är den lätt parodiskt skildrade brittiske överstelöjtnanten Nicholson, spelad av Alec Guinness, som anländer till ett japanskt fångläger med sina soldater.

Filmfiguren är i allt väsentligt ohistorisk, men väckte ändå mycket ont blod bland överlevande krigsfångar från »Dödens järnväg» när först boken och sedan filmen kom ut. Skildringen av Nicholson upplevdes – troligen oavsiktligt – förlöjliga den brittiske överstelöjtnanten Philip Toosey, som ansågs vara järnvägsbyggets största hjälte.

Philip Toosey föddes 1904 utanför Liverpool i en medelklassfamilj. Vid tretton års ålder skickades han till internatskola långt hemifrån, där han utmärkte sig idrottsligt men inte studiemässigt. Kanske som kompensation för en allmän opraktiskhet utvecklade Toosey en utomordentlig social förmåga, på vilken han sedan skulle bygga sitt vuxenliv.

Sitt första arbete fick han som lärling vid ett företag i textilimportbranschen. Vid samma tid enrollerade han sig i territorialarmén och fick 1927 en officersfullmakt. Två år senare anställdes han av en stor affärsbank där hans förmåga att knyta kontakter och fullfölja affärer väckte uppmärksamhet.

Till Frankrike och Singapore

I augusti 1939 inkallades han till aktiv tjänst när territorialarmén krigsorganiserades. Han utsågs till chef för ett artilleribatteri som skeppades över till den brittiska expeditionskåren i norra Frankrike och deltog i striderna i maj 1940. Hans upplevelser under denna för britterna katastrofala tid påverkade honom djupt.

Efter att ha genomgått högre chefsutbildning placerades Toosey sommaren 1941 som chef för ett fältartilleriregemente om tre batterier. I oktober samma år skeppades förbandet till Singapore och deltog i försvaret av Malackahalvön i början på 1942. Tooseys ledarskap under dessa strider väckte högre chefers uppmärksamhet.

Han dekorerades för sin tapperhet och när det stod klart att Singapore skulle falla beordrades han att följa med en evakueringstransport. Man försökte att rädda så många framstående chefer som möjligt för insatser på andra fronter. Toosey vägrade med mottiveringen att han föredrog att följa sina soldater i fångenskap och där försöka göra tillvaron så uthärdlig som möjligt för dem.

Toosey sattes att bygga bro 271

Som krigsfångar flyttades Toosey och männen i hans regemente till Thailand där de placerades i lägret Tamarkan, ungefär fem kilometer utanför orten Kanchanaburi. De tvingades där tillsammans med 2 000 andra krigsfångar att bygga bro 271, som senare skulle vinna berömmelse som bron över floden Kwai. Detta var den största flodövergången i japanernas stora järnvägsbygge och gick över Khwae Yai, en ungefär 150 meter bred biflod till den större Mae Klong.

Toosey och övriga fångar hade en besvärlig sits. Å ena sidan ville de inte genom att arbeta med bron bidra till de japanska krigsansträngningarna, å andra sidan var just detta arbete en förutsättning för överlevnad. Den som inte ville arbeta blev misshandlad av lägervakterna, ibland till döds.

Toosey, som i sin egenskap av högste brittiske officer blivit lägerchef, ansträngde sig för att under rådande omständigheter försöka organisera lägret på bästa sätt. Han kämpade för att göra fångarnas tillvaro så dräglig som möjligt.

Behöll ordervägarna i Tamarkan-lägret

Tooseys metod gick ut på att administrera lägret med dess egen personal och med bibehållna ordervägar, dels för att minska friktionsytor med japanerna, dels för att åstadkomma en fungerande och rättvis fördelning av mat, förläggningsvillkor, arbetsbelastning och tillgång på sjukvård.

Toosey misshandlades av japanerna många gånger men vann med tiden deras respekt. Hans huvudargument för att japanerna skulle behandla fångarna humant var att de jobbade bättre om de var friska än om de var sjuka. Därigenom skulle bron kunna färdigställas snabbare vilket låg i japanernas egenintresse. Toosey blev omtyckt, närmast älskad, av de egna. Han försvarade konsekvent sina män vid konflikter med fångvaktarna, besökte dagligen lägrets sjukhus, deltog i varenda begravning och förrättade ofta själv ritualen vid dessa.

Kontrasten mellan Tamarkan och andra läger utefter »Dödens järnväg» var slående. I läger längre västerut rådde emellanåt anarki och den starkes rätt, men Tamarkan var genom Tooseys ledarskap efter omständigheterna välskött. Det intygade till och med japanerna själva.

När brobygget avslutats hölls Toosey kvar vid Tamarkan. Där fick han i uppgift att organisera om lägret till ett centralt sjukhus för fångar. Senare placerade japanerna honom som chef eller kontaktperson i andra fångläger. I början på 1945 beordrade japanerna att officerarna från olika fångläger skulle samlas i en särskild anläggning. Hur väl Tooseys ledarskap fungerat visades när underofficerarna i hans gamla läger nu fick placeras i officersbefattningarna och lägret fortsatte att fungera enligt de inarbetade rutinerna.

Bron bombades sönder våren 1945

Under 1944 började bron över floden Khwae Yai att utsättas för systematiska anfall med tunga bombplan. Att träffa broar från luften har dock aldrig varit enkelt och det dröjde ända till våren 1945 innan en direktträff vräkte centralspannet ner i floden. Thailand förblev ockuperat av japanerna kriget ut. Några markstrider kom aldrig att utkämpas och krigsfångarna förblev i sina läger där de fortsatte att lida av undernäring och sjukdomar.

Vid krigsslutet i augusti 1945 kunde Toosey samla de flesta av männen från sitt regemente i ett läger öster om Bangkok i väntan på repatriering. Samband hade nu etablerats med underhållsbaser i Indien, varifrån livsmedel, kläder och läkemedel flögs in.

Han fick även lämna formellt vittnesmål inför de stundande processerna mot krigsförbrytare. Den japanske ställföreträdande lägerchefen för Tamarkan, fanjunkare Saito, undgick åtal genom Tooseys vittnesmål, i vilket fanjunkaren beskrevs som en relativt human chef.

Engagerade sig i veteranförening

Toosey återvände till hemlandet i november 1945 och togs emot med öppna armar. Trots att han under fångenskapen gått ner från 80 till 47 kilo återvann han gradvis sin fysiska hälsa. I likhet med de flesta överlevande fångarna led han dock av problem som vi idag känner som posttraumatiska stressymptom. Dessa blev inte mindre av att det land de lämnat fyra år tidigare hunnit förändras i grunden. Toosey hade efterlämnat ett djupt intryck på de flesta av fångarna, och många av dem vände sig nu till honom för att få råd och hjälp.

Parallellt med sitt civila arbete engagerade han sig djupt i veteranföreningen för Fjärran Östern-fångar och drev bland annat på så att de fick skadestånd från japanska staten. Med sitt stora kontaktnät kunde han organisera insamlingar för medicinska skolor och specialkliniker, även i tredje världen. För detta blev han såväl adlad som utnämnd till hedersdoktor.

Åren med undernäring hann dock så småningom i fatt honom. En hjärtoperation kunde inte annat än temporärt avhjälpa skadorna av långvarig proteinbrist. Philip Toosey avled vid jul 1974. I ett brev han fick från fanjunkare Saito (nu konverterad kristen) kort före sin död beskrev denne honom som »En människa, i sanning en bro över slagfältet».

Bron byggdes upp igen

Hur gick det med bron över floden Kwai då? Den bombade bron återställdes efter kriget och fick ett nytt mittspann, levererat utan kostnad av Japan. Det är därför den bro som kan beskådas idag har fackverksspann i mitten medan de andra sektionerna är byggda som bågbroar. Själva järnvägen var efter kriget på långa sträckor i mycket dåligt skick och inte civilt användbar. Vissa sektioner revs upp och räls och sliprar användes vid andra järnvägsarbeten.

Några delar av järnvägen har efterhand renoverats och inlemmats i det thailändska järnvägsnätet, men någon komplett järnvägsförbindelse hela sträckan mellan Thailand och Burma finns inte idag. Själva bron och omgivningen vid staden Kanchanaburi har blivit ett betydande besöksmål.

Turister från hela världen kommer hit för att åka tåg över bron, se krigskyrkogårdar och museer och äta på någon av alla de restaurangpråmar som ligger förtöjda i floden. De flesta som besöker denna turistattraktion har antagligen sett filmen först. Men det är en film som trots sina många förtjänster som dramatisk krigsskildring är betydligt mycket mer dikt än verklighet. Den grymma japanska behandlingen av krigsfångarna har förskönats, något som under 1950-talet var närmast självklart i en underhållningsfilm.

Överste Nicholson är i själva verket löst baserad på en blandning franska officerer, och har mycket litet att göra med Toosey. Händelserna är heller inte återgivna på ett verklighetstroget sätt. Till exempel sprängs bron i filmen, något som inte stämmer överens med den sanna historien. Faktum är att inte ens inspelningsplatsen är autentisk. Filmen är inspelad på Sri Lanka, inte i Thailand.

Publicerad i Militär Historia 5/2019