Landstigningen i Normandie under andra världskriget.

Amerikanska soldater på väg in mot avsnittet Easy Red på Omaha Beach. Genom röken skymtar de många hindren och de höga sluttningarna som mötte anfallarna på stranden.

© Robert F Sargent/US coast guard/National archives

D-dagen avgjordes på Omaha Beach

Det var försvarets dröm och de invaderandes mardröm. Från höga brinkar kunde tyskarna prickskjuta på de breda stränderna som de allierade försökte ta sig över. Men Omaha Beach var central för hela invasionen och skulle intas till varje pris.

7 mars 2020 av Marco Smedberg

Klockan 06.30 den 6 juni 1944 fällde de amerikanska Higginsbåtar som inte sjunkit i den grova sjön eller träffats av tysk artillerield sina ramper strax utanför stranden på Omaha Beach. Den första landstigningsvågen utgjordes av åtta kompanier om knappt 1 500 man ur 16. och 116. regementsstridsgrupperna. Det tog några sekunder för tyska kanon- och kulspruteskyttar att rikta in mot sina mål varpå de öppnade eld.

För de amerikanska soldaterna som försökte ta sig ut ur stormbåtarna och i land var det som en scen ur Dantes Inferno. De som inte drogs ner av sin tunga utrustning och drunknade eller stupade i skurar av tysk eld försökte chockade och sjösjuka ta sig i land och finna skydd. Överlevande hukade bakom tyska stormhinder i vattenbrynet eller brinnande stormbåtar. De som lyckades ta sig i land och fram till en låg skyddsvall på stranden utsattes också för eld från tyska granatkastare vars exploderande granater dessutom fick småstenar att vina genom luften som druvhagel.

"En röra av skrot, män och materiel"

Infernot är väl återgivet i början av filmen Saving Private Ryan från 1998. Nästa landstigningsvåg kom 30 minuter senare och drabbades nästan lika hårt. En amerikansk officer beskrev hur det såg ut på stranden:

Det var bara en enda stor röra av skrot, män och materiel. Där fanns många brinnande och utbrända fordon. Lik och bortkastad utrustning låg utspridda åt alla håll. Kroppar fortsatte att sköljas upp och rullade runt som trästockar i bränningarna, parallellt med vattenbrynet.

Landstigningen i Normandie under andra världskriget.

Första anfallsvågen stormar i land på avsnittet Easy Red 06.31. Klipporna i bakgrunden är dolda av röken från flottans bombardemang.

© National Archives

Längre ut var det också kaos. Landstigningsplatserna skymdes av rök och tidvattenströmmar drev stormbåtarna ur kurs vilket gjorde att förbanden hamnade fel och splittrades. Väntande stormbåtar kretsade omkring som en ”skenande boskapshjord”. Flottan tvekade om vilka som skulle skickas in och vilka som skulle vänta.

27 stridsvagnar sjönk i havet

Ombord på sexton större landstigningsfartyg fanns två bataljoner med Shermanstridsvagnar avsedda för understöd åt de två regementsstridsgrupperna. Stridsvagnarna hade modifierats till att kunna simma. Den ena bataljonen sjösatte två kompanier drygt fyra kilometer från stranden. I den grova sjön var detta alldeles fel och av 32 stridsvagnar vattenfylldes 27 och sjönk. 

Två lyckades simma i land medan de tre sista Shermanvagnarna faktiskt kördes ända in till stranden. Det gjorde så småningom även hela det tredje kompaniet. Den andra bataljonen klarade sig bättre då man körde närmare stranden men av deras 51 stridsvagnar som kom i land slogs 21 ut av tysk eld.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Landstigningen förvandlades snabbt till en av den amerikanska krigsmaktens värsta dagar med 2 500 stupade, sårade och försvunna ur 1. respektive 29. divisionens första landstigningsvågor. A-kompaniet ur 116. regementsstridsgruppen från Virginia inledde dagen med 215 man varav bara åtta fortfarande var oskadade på kvällen.

Omaha Beach sämsta platsen

Flera faktorer samverkade till att denna landstigning, till skillnad från de fyra andra allierade stränderna, blev ytterst besvärlig. Omaha Beach var inget lämpligt landstigningsområde med sina breda sandstränder att ta sig över. Innanför själva stranden fanns höga strandbrinkar varifrån försvaret hade bra skottfält. Enda sättet att komma upp för de minerade strandbrinkarna var längs ett antal raviner som ledde upp till byar utbyggda till befästningar. 

Slagkarta över Omaha Beach under D-dagen, invasion av Normandie under andra världskriget.

De sista tyska motståndsnästena (WN) gav upp under eftermiddagen varefter vägarna upp från stranden kunde öppnas för fordon.

Att de allierade ändå valde att landstiga på Omaha Beach berodde på att det gällde att knyta ihop hela brohuvudet. De andra landstigningsstränderna låg närmare städerna Caen och Cherbourg som var prioriterade mål. Landstigningen på Omaha skulle knyta samman Utah Beach med Gold Beach och hindra det tyska försvaret att agera ostört mitt emellan de allierade områdena.

Underskattade det tyska försvaret

Amerikanerna underskattade det tyska motståndet. Före invasionen försvarades hela det blivande allierade landstigningsområdet av ett antal fasta värnkompanier och den statiska 716. infanteridivisionen, inklusive tre östbataljoner med tvångsrekryterade krigsfångar från östfronten med lågt stridsvärde. 

Men den allierade underrättelsetjänsten missade att tyskarna förstärkt försvaret. Den betydligt slagkraftigare 352. infanteridivisionen grupperades i själva verket fram i mars och övertog ansvaret för Omaha. Det innebar att stranden kom att försvaras av en bra bataljon och en sämre underställd bataljon med understöd av en artilleribataljon. Dessutom fanns en hel regementsstridsgrupp om tre motoriserade bataljoner i reserv bakom Omaha.

Flygunderstödet missade målet

Det allierade flygunderstödet genomfördes inte av attackflyg utan av tungt amerikanskt bombflyg som hade sämre precision. En halvtimme före landstigningen fällde nästan 500 tunga amerikanska bombplan sin last över försvaret. Piloter och bombfällare var beordrade att inte fälla några bomber närmare stranden än 1 000 meter för att minimera risken att träffa egna. 

För att minska risken för motverkan av luftvärn flög dessutom bombplanen in mot land från havet i stället för att följa kustlinjen, vilket avsevärt hade minskat bombfällarnas felmarginaler. Dålig marksikt och rädsla för att fälla bomber för nära stranden gjorde också att huvuddelen av bomblasterna fälldes alldeles för långt in i land. Från fartyg och stormbåtar var det ett storslaget fyrverkeri som dock lämnade försvaret helt opåverkat.

Den branta strandbrinken på Easy Red kunde erbjuda soldaterna ett tillfälligt men dåligt skydd. 

© Gamma/IBL bildbyrå

Samtidigt med bombfällningen började amerikanernas kustbeskjutning mot stranden. Den utfördes av två slagskepp, tre kryssare och ett antal jagare. Fartygen slog ut en del tyska pjäsvärn men 30 minuters eldgivning var för kort, man hann helt enkelt inte bekämpa tillräckligt många mål innan landstigningen började. 

Tackade nej till Hobart's funnies

Dessutom hade Montgomery tidigare under invasionsförberedelserna erbjudit amerikanerna en tredjedel av sina brittiska specialkonstruerade pansarfordon – Hobart’s funnies. De hade utvecklats ur erfarenheterna från räden mot Dieppe 1942 och skulle hjälpa infanteriet att övervinna olika former av hinder och motstånd. 

Chefen för de amerikanska landstigningsförbanden, general Bradley, avvisade erbjudandet med motiveringen att det skulle ta för lång tid att lära sig använda fordonen. Detta straffade sig på D-dagen och amerikanerna saknade dessa fordon som gjorde stor nytta på och innanför de brittiska landstigningsstränderna.

En timme efter den första landstigningsvågen vadade general Norman ”Dutch” Cota i land på Omaha Beach tillsammans med överste Charles Canham och hans främre stab. Cota var ställföreträdande chef för 29. infanteridivisionen och Canham chef för 16. regementsstridsgruppen som var divisionens tätförband. 

Runt de två stupade flera officerare och soldater. Cota och Canham, som fick en kula genom handleden men fortsatte leda sina män, var väl medvetna om hur allvarligt läget var och hur viktigt det var att soldaterna inte låg kvar utan fortsatte längre in i land. De lyckades få igång de män de hade omkring sig, organiserade lite understöd och fick andra att rycka fram. Männen uppmuntrades med tillrop som: ”det finns två sorters män på den här stranden – de redan döda och de som kommer att dö. Se för fan till att komma härifrån”. 

Landstigningsbåtar, LCVP, passerar kryssaren USS Augusta på väg in mot Omaha. General Bradley, chef för de amerikanska trupperna, hade sin stab ombord på kryssaren under invasionen.

Luckor i det tyska försvaret

Pionjärer som råkade finnas till hands ordnade laddningar och sprängde hinder och bunkrar som hejdade framryckningen. Stridsvagnar som fått slut på ammunition körde i skytteltrafik så att soldater kunde komma bort från den utsatta stranden i skydd av vagnarna. Långsamt började amerikanerna vinna terräng.

Längre österut lyckades överste Georg Taylor på liknande sätt få igång sin 116. regementsstridsgrupp, som saknade stridsvagnsunderstöd sedan merparten av vagnarna sjunkit.

Det amerikanska eländet var ojämnt fördelat. Rök från gräsbränder dolde somliga amerikanska enheter. Tyskarna kunde inte försvara överallt och det fanns luckor. I dessa började soldater och befäl spontant att organisera understöd och sedan rycka fram. Att amerikanerna överhuvudtaget lyckades avancera var till stor del flottans förtjänst.

Flottans kanoner sköt från 900 meter

Kommendör Harry Sanders var chef för 18. jagarflottiljen vars uppgift var att lämna eldunderstöd. När han förstod hur allvarligt läget var beordrade han sina fartyg att gå så nära stranden att de nästan gick på grund. På bara 900 meters avstånd syntes tydligt hur illa det var i land varpå flottiljens åtta amerikanska och tre brittiska jagare öppnade eld. 

Tyskarna försökte svara och en av jagarna träffades av två granater men 55 stycken 12 cm kanoner utgjorde en formidabel eldkraft. Jagarna sköt så att eldrören behövde kylas av med vatten och deras träffsäkra eld slog ut eller höll ner flera viktiga tyska ställningar. Det effektiva fartygsunderstödet innebar att amerikanerna både kunde avancera på stranden och få i land mer personal och utrustning.

Avgörandet vilade som alltid på vilken sida som snabbast kunde få flest vapen och soldater att verka på rätt plats. Initialt disponerade amerikaner och tyskar vardera knappt 2 000 man även om de var ojämnt fördelade i terrängen. Vid anfall krävs normalt styrkeöverlägsenhet vilket amerikanerna egentligen inte hade. 

Soldater ur 2. divisionen marscherar upp från Omaha Beach nära Saint-Laurent den 7 juni. Området besköts fortfarande sporadiskt av tyskt artilleri och fronten var bara några kilometer bort. Men invasionen hade lyckats.

© US Army signal corps

Tyskarna splittrade reserverna

Men lokalt lyckades amerikanerna faktiskt kraftsamla. Redan klockan 07.35 rapporterade tyska 352. divisionens stab till kårstaben att: ”nordöst om Coleville-sur-Mer har fiendestyrkor om 100 till 200 man trängt igenom våra linjer”. Divisionens motoriserade reserv om 2 500 man var då på marsch två mil från kusten bakom Omaha på väg mot britterna på Gold Beach som bedömdes vara det allvarligaste hotet. Tyskarna valde då – i strid mot egna rutiner och krigskonstens grundprinciper att dela upp reserven. En bataljon skickades mot Omaha medan resten av stridsgruppen fortsatte mot Gold.

Genom att parera i olika riktningar kraftsplittrade tyskarna i stället för att agera kraftsamlat. Resultatet blev ”för lite och för sent” i båda riktningarna. Vid beslutstidpunkten befann sig reserven närmare Omaha (två mil) än Gold (tre mil). Dessutom var reserven opåverkad av det fruktade allierade attackflyget som först började verka då vädret klarnade upp två timmar senare. 

Om tyskarna kraftsamlat reserven mot det närmaste hotet hade de haft en större möjlighet att åstadkomma något vid Omaha. Knappast en seger men även en rejäl framgång skulle indirekt ha kunnat påverka händelseutvecklingen. Amerikanerna hade bara ett halvår tidigare under landstigningen vid Salerno i Italien börjat planera att evakuera en hel armékår inför ett tyskt motanfall av likande styrka i en liknande situation.

Dyrköpt amerikansk framgång

Nu slapp amerikanerna ett tidigt och kraftfullt tyskt motanfall. När de själva började bryta igenom det tyska strandförsvaret, som efter några timmars strid dessutom började få ont om ammunition, kunde utgången därför bara bli en. Styrketillväxten accelererade och redan klockan 12.30 hade amerikanerna lyckats få i land nära 19.000 man på Omaha Beach.

Amerikanerna på Omaha lyckades vända ett besvärligt läge till en dyrköpt framgång. Vi kan inte veta vad som hänt om tyskarna agerat annorlunda, men som så ofta handlar krigshistorien om små marginaler – till och med i något så stort och välkänt som D-dagen i Normandie.

Publicerad i Militär Historia 5/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också