D-dagen: Franska arméns återkomst

På Sword Beach stormade nära tvåhundra franska kommandosoldater i land mot Oustrieham. De var en liten men symboliskt viktig del i den allierade styrka som skulle befria Frankrike från den tyska ockupationen.

7 maj 2012 av Karl-Gunnar Norén

I invasionsflottan som under natten 5–6 juni styrde mot Normandies kust stångade sig två LCI landstigningsfarkoster med franska kommandosoldater fram i den grova sjön. De leddes av örlogskapten Philippe Kieffer som imponerad av de brittiska kommandostyrkorna fått tillstånd att sätta upp en fransk motsvarighet i England. De knappt 180 fransmännen var inför invasionen integrerade i brittiska 4. commando. De var alla frivilliga och noggrant utvalda, hade hårdtränat för uppgiften och memorerat gator och byggnader i Ouistreham, och gjort klart för sig hur det tyska försvaret skulle bekämpas. Varje man visste gruppens uppgift, och den skulle genomföras till varje pris.

Ouistreham längst österut på invasionskusten var en mycket starkt utbyggd ställning. Uppgiften att erövra ställningen och omedelbart därefter hålla flanken mot anfallande tyska styrkor var avgörande för hela invasionen. Inom några timmar kunde tyskarna sätta in 21. pansardivisionen och 12. SS pansardivisionen och det krävdes elitförband för att stå emot dem.

Männen i 4. commando hade befunnit sig i sina fartyg sedan den sista dagen i maj och den värsta fienden hittills hade varit sjösjukan. Nu kom krigets verklighet upp alldeles intill dem då tre tyska torpedbåtar klockan 05.30 den 6 juni dök upp ur rökslöjan och avlossade sina torpeder. De missade fransmännens fartyg men träffade den norska jagaren Svenner. Hon bröts i två delar och sjönk hundra meter från fransmännens fartyg.

Med början klockan 07.31 landsteg de franska kommandosoldaterna på Swordstrandens Red Queen-sektor. För de franska kommando­soldaterna som levt i exil medan familjerna stannat i Frankrike var en otålig väntan över. Nu skulle de, tillsammans med franska flygare och matroser, delta i befrielsen av sitt eget land.

Då Frankrike efter Tysklands framgångsrika offensiv våren 1940 begärde vapenstillestånd klövs nationen i tre delar. Den första och största med Paris och den strategiskt viktiga Atlantkusten ockuperades av Tyskland. Resten av Frankrike administrerades från den lilla kurorten Vichy. Den franske överbefälhavaren, marskalken Philippe Pétain, ställde sig här i spetsen för en tyskvänlig lydregering som även behöll kontrollen över de flesta av Frankrikes kolonier samt den mycket betydelsefulla franska flottan. Det tredje Frankrike bestod av ett fåtal kolonier samt fransmän i exil, men även den växande motståndsrörelsen i hemlandet räknades hit. Från England gjorde sig general Charles de Gaulle till en samlande kraft för Forces Françaises Libres, de fria franska styrkorna. Dessa från början ganska blygsamma enheter växte till att i juni 1944 omfatta omkring 400 000 man i armé, flygvapen och flotta.

Forces Françaises Libres upphörde formellt den 1 augusti 1943 då de slogs samman med tidigare Vichytrogna förband i Afrika. Dessa hade bytt sida på hösten 1942 när det tyska motståndet i Nord­afrika brutit samman. Den nya armén fick namnet Armée Française de la Libération.

Den övergripande uppgiften för 4. commando var att tillsammans med sin brigad förena sig med den brittiska 6. luftburna divisionen efter att de kämpat ned motståndet vid stranden. Tillsammans skulle de hålla den vänstra flanken av de allierades brohuvud under invasionen.

Med fransmännen i spetsen skulle 4. commando slå ut det starkt befästa Riva Bella-kasinot i Oustrieham och artilleribatterierna framför det, samt oskadliggöra den högsta tyska observationsbunkern på hela Atlantvallen. Den var med sex våningar nära 16 meter hög och hade avståndsinstrument med 40 kilometers räckvidd. Därifrån leddes eldgivningen för batterierna som försvarade Orne och Caen­kanalen. Bunkern användes också som högkvarter för den tyska kustförsvarsledningen.

I Ouistreham rådde ingen särskild beredskap, och soldaterna i den tyska 716. infanteridivisionen sov antagligen ganska gott tidigt på morgonen den 6 juni. Stormen som härjat flera dagar hade bedarrat framåt kvällen den 5 juni, men havet var fortfarande upprört. Den otillåtna, smala träspången över det breda diket på baksidan av kasinot låg kvar.

Soldaterna i denna statiska division var äldre tyskar och sovjetiska krigsfångar som fått välja mellan fortsatt fångenskap eller att anmäla sig som ”frivillig”. Stridsvärdet varierade, men divisionen skulle göra hårt motstånd. Flyende trupp får stora förluster och tyska soldater som övergeav sin post utan order arkebuserades senast dagen efter. Men några skulle ha tur, en del av öst­bataljonernas soldater skulle för andra gången bli krigsfångar, nu hos de allierade.

3. infanteridivisionen hade gått i land på Red Queen-avsnittet före fransmännen. De hade inte helt kunnat eliminera strandhindren och den ena av de franska landstigningsfarkosterna, LCI 523, kraschade in i ett av dem och kom inte längre. Men vattnet var inte djupare än att soldaterna ändå kunde ta sig iland via smala och svajiga ramper på båda sidor om bogen. För LCI 527 gick det sämre. Hennes propeller slogs sönder mot ett hinder och ramperna förstördes av direktträffar. Soldaterna fick under eldgivning istället debarkera via nät som slängdes ut längs sidorna. Det gick långsamt, somliga soldater var så otåliga att de hoppade rakt ner i vattnet och vadade iland, en osäker manöver med en 40 kilos ryggsäck, vapen i händerna och fickorna fulla av ammunition.

Vare sig fransmännen debarkerade direkt på stranden eller vadade sista biten fick de se samma fruktansvärda syn, unga grabbar ur den första anfallsvågen låg döda eller sårade i vattnet eller uppe på stranden, där många försökt gräva skydd mot den mördande elden hellre än att fortsätta.

De brittiska och franska kommandosoldaterna var lite äldre och framför allt bättre tränade; de visste att det var självmord att stanna medan att fortsätta kunde betyda överlevnad, trots att detta alternativ verkade farligare. Nu rusade de framåt genom de öppningar som sprängts i taggtrådshindren och vidare över minfältet och äntligen, äntligen kunde de som klarat gatloppet vika av mot vänster in bakom de första byggnaderna i Ouistreham.

114 man plus sex anknutna brittiska signalister och sjukvårdare nådde samlingspunkten. 63 fransmän hade antingen stupat eller sårats så svårt att de inte kunde ta sig vidare. Här bytte många ut sina stålhjälmar mot de gröna baskrar som var kommandotruppernas signum, om de inte gjort det redan innan (som en av få arméenheter kunde kommandosoldaterna välja själva).

På samlingsplatsen gjorde sig både britter och fransmän sig redo för nästa viktiga moment. De tunga ryggsäckarna med allt som behövdes för den fortsatta framryckningen längs kanalen lades av för bättre rörlighet i den kommande striden. Befälen kontrollerade vilka som nått platsen och reorganiserade sina grupper. Samtidigt skyddade små grupper med Bren-kulsprutor samlingsplatsen mot tyska motanfall. Här bakom husraden var det nästan overkligt tyst efter kaoset nyss, nu bortom det värsta stridslarmet kunde man prata med vanlig samtalston.

Före avfärden från South­ampton hade brigad­chefen överste Dawson i sann interallierad anda beslutat att framryckningen mot kasinot skulle ske med fransmännen i täten, ledda av kapten Kieffer. Detta blev mycket uppskattat. Nu blev kommandosoldaterna de första fransmännen att befria sitt land.

Hälften av fransmännen, under löjtnant Alex Lofi, avancerade längs den bakre huvudgatan, den väg man tränat så omsorgsfullt veckorna innan avfärden. De hade tur och passerade flera obemannade kulspruteställningar, men innan de kom fram till sitt mål råkade de in i svår granatkastarbeskjutning som ytterligare decimerade styrkan. Strax därpå låg det kraftigt förstärkta kasinot rakt framför dem, en byggnad omgiven av väl maskerade skyttegravar och stridsvagnsdiken.

Lofi grupperade på botten­våningarna i husen intill och öppnade eld med alla vapen, inklusive några Vickers GO flygplanskulsprutor med mycket hög eldhastighet och PIAT raketgevär, en brittisk motsvarighet till bazooka fast utan bakblås. Dessa vapen fick svag effekt mot kasinot men fungerade bättre mot ställningarna utanför. Fransmännen försökte sig på en attack som slogs tillbaka.

Kapten Kieffer med den andra franska truppen närmade sig kasinot bakifrån, tills de stötte på en betongvägg – ett stridsvagnshinder som inte upptäckts på flygfoton innan invasionen och som därför inte övats. Muren blev mest till nackdel för kasinots försvarare eftersom den dolde de anfallande, och genom en trång öppning kunde Kieffers män pressa sig igenom. Också de grupperade och öppnade eld. Försvararna svarade med eldgivning från en 88 millimeters kanon som fullständigt raserade ett hus – som fransmännen precis lämnat.

Den brittisk-franska attacken mattades av men kasinot var fortfarande intakt. Då dök en fransk gendarm upp, veteran från första världskriget, och erbjöd sig att visa var tyskarnas telefonkablar mellan observationsbunkern och batterierna löpte. Några man följde honom och efter lite grävande var tyskarnas förbindelser brutna.

Kieffer var missnöjd med läget. Lofi och hans män hölls nere av den fientliga eldgivningen, själv planerade han att försöka sig på en attack, då han över radion uppfattade att några brittiska amfibiestridsvagnar som rensat stranden nu var på väg in i Oustrieham. Kieffer tog sig snabbt till dem och återkom inte långt därefter triumferande, uppsutten på en stridsvagn. Han dirigerade själv dess eldgivning mot kasinots försvar, varpå de fientliga kanonerna tystades. Kommandosoldaterna stormade in och rensade upp. Inom en halvtimme var kasinot erövrat och kommandogruppens tolv första fångar inräknade.

Nästa uppgift för kommandot var att återgå till samlingsplatsen, ta på de tunga ryggsäckarna och rycka fram längs Caenkanalen. Under konstant eldgivning tog fransmän och britter sig över broarna till Ornes östra strand och marscherade de 15 kilometrerna upp till byn Hauger där man klockan 21.30 uppnådde kontakt med den 6. luftlandsatta divisionen. Utan denna förstärkning skulle divisionen ha hamnat i ett mycket kritiskt läge. Nu grupperade franska och brittiska kommandosoldater i och runt byn, grävde skytte­gravar i omedelbar kontakt med fienden och strax efter midnatt var invasionens vänstra flankskydd säkrat. Det skulle ta fyra dagar innan kommandosoldaterna fick tillfälle att vila. Fransmännens förluster var 21 stupade och 93 sårade, inklusive Kieffer som sårats två gånger.

Träspången som glömts kvar utanför kasinot? Den hade fransmännen god nytta av under stormningen. Att ta sig ner i och upp ur ett brett dike kostar människoliv.

I invasionen deltog en hel flottilj franska örlogsfartyg, vilket var en medveten gest av det allierade högkvarteret. De franska och brittiska flottorna behövde en gemensam uppgift eftersom de hade ett smärtsamt minne att kurera. Då Churchill efter Frankrikes nederlag 1940 fruktade att Hitler skulle ta över den franska flottan ställde han ett ultimatum: Överlämna fartygen till oss, annars skjuter vi dem i sank. De franska amiralerna valde det senare, och under striden som följde sänktes åtskilliga fartyg och 1 300 franska sjömän miste livet.

Den lätta kryssaren Georges Leygues undkom att sänkas av britterna utanför Algeriet i april 1940. I november 1942 anslöt hon med resten av Vichyflottan till Storbritannien. Nu svarade Georges Leygues tillsammans med sitt systerfartyg Montcalm för viktig artilleribeskjutning mot de tyska befästningarna ovanför Omahastranden, samtidigt som fregatterna Escarmouche, Aventure och korvetten Roselys eskorterade den amerikanska 5. kårens landstigningsfarkoster in mot stranden.

Det utmönstrade slagskeppet Courbet från 1911 var det fartyg som förde Kieffer till England och hans kommandouppgift. Nu var Courbet, fylld med betong, sänkt som vågbrytare med hela sitt artilleri intakt i Mulberryhamnen utanför Arromanches och kunde beskjuta de tyska ställningarna. Tyskarna fick henne på hjärnan. Trots att hon redan stod stadigt på botten torpederades, bombades och besköts slagskeppet gång på gång, och några dagar senare meddelades den tyska allmänheten triumferande i radiosändningar att ”det franska slagskeppet Courbet blivit allvarligt skadat och drivit iland”.

För de fria franska styrkorna och för de Gaulle var det oerhört viktigt att man fick delta i invasionen. General Eisenhower hade redan före Dagen D lovat de Gaulle att franska soldater skulle få vara de första in i Paris om man lyckades ta sig i land den 6 juni. I förlängningen hägrade ett fritt Frankrike och de Gaulles fjärde republik som ett västallierat land. Nu kämpade, om än i små styrkor, franska soldater, sjömän och piloter i de allierade styrkorna för att befria sitt land.

Dessutom hade den franska motståndsrörelsen gjort omfattande sabotageinsatser mot de tyska kommunikationslinjerna bakom Normandiefronten, som försinkade tyska reserver och försvårade underhållstransporterna.

Publicerad i Militär Historia 5/2012 

Kanske är du intresserad av...

Läs också