Mitt under de varma sommarmånaderna 1941, i den lilla bosniska byn Kamenica, fattade den unga bonddottern Marija Bursać ett livsavgörande beslut. Hon skulle stödja partisanrörelsen, som hade påbörjat ett uppror mot den tyska ockupationsmakt som hade invaderat Jugoslavien i april samma år.

Anfallet, kallat operation Strafe (»straff»), ledde till ett uppstyckat Jugoslavien, med etniska utrensningar och människor på flykt över hela Balkan. Kamenica låg i den nybildade Oberoende staten Kroatien (OSK), styrd och grundad av det fascistiska Ustasja.

De serbnationalistiska tjetnikerna

Det första motståndet kom från de serbnationalistiska tjetnikerna, som hade svårt att rekrytera från andra folkgrupper. De hamnade snart i konflikt med den andra motståndsrörelsen: partisanerna, som startades av Jugoslaviens kommunistparti (JKP) och dess ledare, Josip Broz Tito, under sommaren 1941.

Partisanerna hade långsiktiga mål om ett nytt, enat och socialistiskt Jugoslavien, och organiserade därför även en civil administration med lokala råd, samordnade i ett nationellt antifascistiskt nätverk. De rekryterade brett, i alla etniska grupper, och – till skillnad från tjetnikerna – även en stor andel kvinnor, vilket skulle visa sig vara ett framgångsrecept.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Partisanerna rekryterade en stor andel kvinnor, vilket visade sig vara ett framgångsrecept.

1941 samlades så en grupp partisaner i skogarna utanför Kamenica. Marija Bursać blev snart en av dess mest aktiva kurirer, och som partizanka – som de kvinnliga partisanerna kallades – försåg hon också lägret med mat och kläder. I augusti 1942 blev hon politisk kommissarie och i februari 1943 gick hon med i den nybildade 10. Krajinabrigaden, som var ett svar på axelmakternas stora januarioffensiv Fall Weiss.

Matbrist, kyla och tyfusutbrott

Brigaden bestod av fyra bataljoner med 800 soldater, varav 120 var kvinnor. Med dessa stred Bursać i Bosansko Grahovo, Knin, Vrlika och Livno. De utsattes för ständiga fiendeattacker från både Ustasja och axelmakterna, medan de led av matbrist, kyla och tyfusutbrott.

Bursać var en mycket skicklig granatkastare, samtidigt som hon arbetade som truppens sjuksköterska. Vid sjukdom, när hon tillfälligt blev placerad i köket eller hemskickad, krävde hon snabbt att få komma tillbaka till de stridande förbanden.

Det ockuperade Jugoslavien under andra världskriget

1918–41: Serbiens kung Peter I utropar ett »kungarike för serber, kroater och slovener», efter första världskriget. Svåra konflikter uppstår i landet och när sonen kung Alexander tar makten utnämner han sig själv till härskare över riket. Han mördas 1934 och ersätts av prins Paul.
1941: Efter påtryckningar från axelmakterna går prins Paul med i en tremaktspakt med Tyskland. Beslutet leder till en kupp av probrittiska serber, där prins Paul ersätts av Peter II.
6 april 1941: Tyskland, Italien och Ungern invaderar ett splittrat Jugoslavien. Invasionen är blodig, och motståndet krossas på en vecka. Jugoslavien styckas upp och styrs av axelmakterna och marionettregeringar, som förföljer och mördar etniska minoriteter.
Maj, 1941: Överste Draza Mihailovic bildar motståndsgruppen tjetnikerna. De är nationalkonservativa serber som vill återinföra monarkin och de får stöd av Storbritannien. Gruppen för krig mot Ustasja, och avrättar muslimer och kroater. Från och med november 1941 är man främst i krig med partisanerna.
7 juli 1941: JKP:s partisanuppror utbryter, efter att Tyskland har anfallit Sovjet tidigare samma år.
Våren 1943: Efter de allierades framgångar i Nordafrika, oroar sig Tyskland för en invasion via Balkan, understödd av partisanerna. De inleder därför två stora operationer för att krossa dem: »Weiss» i januari–mars, och »Schwarz» i maj–juni. Detta innebär svåra förluster för Partisanerna, men krossar dem inte.
September 1943: Italien kapitulerar och partisanerna kan erövra nya territorier.
November 1943: Partisanernas civila del, det antifascistiska rådet för nationell befrielse i Jugoslavien, utropar sig till landets lagstiftande och verkställande organ, med Tito som premiärminister. De allierade erkänner nu partisanerna som sina allierade.
Vintern och våren 1943–44: Tyskland inleder två storoffensiver. Tito utlovar amnesti till forna motståndare som går med i partisanerna.
1944: Sovjetiska trupper anländer och hjälper partisanerna att driva undan ockupationsmakten i nordöstra Jugoslavien. I resten av landet driver partisanerna undan motståndet, för att slutligen segra i maj 1945.
1945: Folkrepubliken Jugoslavien utropas, under ledning av Tito. På grund av Ustasjas framfart fanns det ett stort hämndbegär bland partisanerna, som leder till massakrer även på civila kroater.

I september 1943 planerade bataljonen en attack mot en tysk bas i Prkosi. Bursać anmälde sig som frivillig granatkastare mot de bunkrar och maskingevärsförsedda försvar som omringade basen. På kvällen den 18 september anföll man från tre håll. Bursać och hennes grupp lyckades förstöra flera mål, och tyska soldater beskrev den nattliga striden som kuslig, med partizankornas ekande rop om framryckning.

Partisanerna lyckades ta delar av basen, döda 29 fiendesoldater, erövra flera artilleripjäser, tiotals vapen samt en komradio, innan tysk förstärkning anlände i gryningen och de tvingades retirera med sitt byte. Då hade Bursaćs fot skadats av granatsplitter, och hon bars blödande iväg till lägret.

Första kvinnliga folkhjälten

Därifrån bar man den svårt sårade partizankan på en bår, över fyrtio kilometer i otillgänglig terräng, för att nå närmsta partisansjukhus. Färden tog flera dagar. Under tiden sjöng Bursać kampsånger för sina medsoldater.

Under tiden blev benet så infekterat (olika källor uppger kallbrand eller stelkramp) att hon avled på sjukhuset den 23 september. Bursać blev en av de legendariska och mytomspunna partizankorna, och den första kvinnan från kriget att bli förklarad som nationell folkhjälte.

Hur kom det sig att så många kvinnor, likt Marija Bursać, anslöt sig till gerillarörelsen, i en tid då de hade en mycket låg social rang, saknade rösträtt och i många fall skolgång och läskunnighet? Flera faktorer spelade in: dels att kommunisterna – åtminstone i teorin – förespråkade jämlikhet, dels att de tidigt insåg att för att kunna hålla män vid fronten, behövdes en pålitlig tross av kvinnor som kunde förse förbanden med mat, rena kläder, husrum och sjukvård – precis som det Marija Bursać inledningsvis gjorde.

Bursacs fot hade skadats av granatsplitter, och hon bars blödande iväg till lägret.

Trots initiala tveksamheter, började en omfattande organisering av kvinnor redan i augusti 1941, med en konferens i Drvar, som låg i närheten av Marija Bursaćs by. 1942 bildades det nationella organet Antifascistiska Kvinnors Front (AFŽ). Tack vare den organisationsvana som kvinnorna hade fått med sig från vänster- och feministgrupper före kriget blev AFŽ mycket framgångsrika. Genom skickligt propagandaarbete lyckades man värva en stor andel hittills oorganiserade, fattiga och medelålders bykvinnor.

Vädjade till moderskänslorna

Ett sätt var att vädja till deras moderskänslor, som med Kata Pejnovič, kallad »moder Kata», som blev en av AFŽ:s mest prominenta ledarfigurer. Hon var en serbisk bondhustru från Lika i Kroatien, vars tre söner hade mördats av Ustasja i början av kriget.

Detta ledde till att hon, som hon själv uttryckte det: »knöt sitt hjärta och sin näve», och engagerade sig i partisanerna, där hon blev en förebild. Mödrarnas förut passiva roll som sörjande vändes på så sätt till en aktiv hjältinneroll.

Marija Bursac

Marija Bursac.

En viktig faktor var att andra världskriget hade kommit att bli det »totala kriget», där attacker mot civilbefolkningen var en krigsstrategi bland andra. Ett välorganiserat civilförsvar blev viktigt, vilket gav kvinnor en mer aktiv roll, och för andra – inte minst de judiska partizankorna – var livet vid fronten mindre riskfyllt än att stanna i sin hemby.

Sabotage och avledningsmanövrar

AFŽ:s primära mål var att sköta trossen, men man organiserade också väpnade grupper till försvar av byarna, utförde sabotage och avledningsmanövrar, transporterade vapen, utbildade sjukvårdspersonal, hindrade stöd till fascistiska grupper och transporter av arbetare till Tyskland.

De tog hand om jordbruket, soldaternas familjer och flyktingar, och efter hårda dagars slit ordnades studier i kvällslampans sken, där kvinnor fick lära sig att läsa och skriva. Ledarna för JKP menade efter kriget att man inte hade kunnat vinna utan AFŽ. För många kvinnor var dock arbetet i bakgrunden inte nog – de ville själva, likt Bursać, delta vid fronten.

Kroatiska soldater med mördade civila 1942.

Kroatiska soldater med mördade civila 1942.

Det var främst genom lokala initiativ som kvinnor först kom in i de stridande förbanden. I Montenegro, där man tidigt hade lidit stora förluster, skickade ledningen ut en kungörelse och bad »varje syster att plocka upp sin fallna broders gevär».

I februari 1942 kom det avgörande nationella beslutet, när Tito deklarerade sin positiva inställning till kvinnliga soldater, efter påtryckningar från flera kvinnor. En stor förlust av manskap under vintern 1941–42 spelade också in, och under sommaren strömmade kvinnorna in till förbanden.

Partizankorna fick beröm för sitt mod, sin stridsvilja och uthållighet.

Till skillnad från männen, som senare kunde bli utskrivna till vapentjänst, deltog alla kvinnor som frivilliga. Förutom ideologisk övertygelse och flykt från våld, lockades de av friheten, kamratskapet och äventyret. Den serbiska partizankan Dana Milosavljević beskrev det som att hon »sprang hundratals gånger under regnbågen med önskan om att få bli en man».

Partizankorna vid fronten var – till skillnad från i AFŽ – ofta mycket unga; en kvinna från den bosniska 4. Krajinabrigaden minns det som ovanligt att någon var äldre än 20 år. Många etniciteter fanns representerade bland kvinnorna: i slaget vid Sutjeska deltog till exempel hundratals serber, montenegriner, kroater, judar, muslimer, slovener, tjecker, samt en slovakisk, en rysk och en tysk partizanka.

Ett tufft liv

I fält arbetade kvinnorna som telegrafister, med underättelsetjänst och agitation, men framförallt som soldater och sjuksköterskor. Även de som hade rekryterats enbart som sjuksköterskor kunde tvingas ta till vapen när striderna utbröt. Trots det – och deras livräddande insatser – ringaktades de ofta av andra soldater, och levde ett mycket tufft liv.

Soldater ur Titos partisanarmé

Soldater ur Titos partisanarmé, här beväpnade med brittiska Sten MkII kulsprutepistoler.

© Roger Viollet/Getty

Kvinnorna utgjorde runt 12 procent av alla partisansoldater under kriget och över två miljoner kvinnor var aktiva på något sätt. De montenegrinska shockbataljonerna var bland de första att rekrytera en betydande andel kvinnor, vilket också inspirerade andra i rörelsen. Några hundra kvinnor i dessa bataljoner gick också vidare till de elittrupper som kallades de proletära förbanden.

Arbetet med sjukvård utfördes i saniteten, och vanligtvis hade varje pluton en sjuksköterska med sig ut i strid som gav första hjälpen på plats. Samtidigt fanns det en medicinsk enhet som evakuerade sårade och krävde
»starka, friska flickor» för att kunna bära de skadade från fronten.

Många stupade i onödan

Flera problem mötte kvinnorna i fält. De montenegrinska brigaderna larmade tidigt om att många stupade i onödan, eftersom de skickades ut i strid utan militär träning. Ett tillfälligt förbud infördes, tills de hade fått mer erfarenhet och träning – vilken ofta var mycket kort och elementär.

Ett undantag var Lika-divisionen, där fem helt kvinnliga förband tränades framgångsrikt under en månad, för att sedan splittras upp och skickas ut till olika trupper. Sjukvårdsutbildningen var mer omfattande, men inte i den militära delen, och många sköterskor dog i strid. Kvinnornas dödstal fortsatte därför att vara höga under hela kriget.

Detta avskräckte inte partizankorna – tvärtom beskrivs de i officiella dokument från kriget med mycket beröm för sitt mod, sin stridsvilja och uthållighet. En kommitté från Lika skrev självkritiskt: »Kvinnornas stridsmoral är högre än männens, och detta har vi nyttjat dåligt.»

Affisch från 1944 med en kvinna i spetsen för partisanerna.

Affisch från 1944 med en kvinna i spetsen för partisanerna.

Ett annat problem var att partizankorna bemöttes fördomsfullt av manliga kamrater, och utnyttjades till bristningsgränsen när det gällde att utföra alla de tröttsamma och tunga vardagssysslorna i lägret. Ravijojla Janković Rava, den första kvinnan i Varešbataljonen i Bosnien, var både sjuksköterska, soldat och den som handtvättade hela manskapets kläder i en kall bäck. Duja Marič-Vujanovič sydde och tvättade alla sina soldaters kläder medan de vilade, trots att hon var plutonchef.

Tvingades att desertera

Kvinnorna var också de sista att få nya kläder, skor och vapen, vilket var avgörande för det hårda livet i fält. Partizankan Kosa Šoć minns hur de gick omkring i trasor tills Tito själv ingrep, och krävde att nästa krigsbyte av uniformer skulle gå till kvinnorna i Šoćs bataljon. Problemet kvarstod på många ställen, och under den kalla vintern 1944–45 såg sig kvinnorna i 21. brigaden tvungna att desertera för att överleva – vilket annars var mycket ovanligt bland partizankorna.

Senare övertog AFŽ även en del av omvårdnadsarbetet vid fronten, vilket underlättade för de kvinnliga soldaterna. De hårda påbuden om jämlik arbetsdelning från partiledningen förverkligades dock aldrig på plats.

Sjukvård i 6. Likadivisionen

Sjukvård i 6. Lika–divisionen vid Sremskifronten, 1945.

© NARA

Ett annat problem var att partizankorna bemöttes fördomsfullt av manliga kamrater, och utnyttjades till bristningsgränsen när det gällde att utföra alla de tröttsamma och tunga vardagssysslorna i lägret. Ravijojla Janković Rava, den första kvinnan i Varešbataljonen i Bosnien, var både sjuksköterska, soldat och den som handtvättade hela manskapets kläder i en kall bäck. Duja Marič-Vujanovič sydde och tvättade alla sina soldaters kläder medan de vilade, trots att hon var plutonchef.

Kvinnorna var också de sista att få nya kläder, skor och vapen, vilket var avgörande för det hårda livet i fält. Partizankan Kosa Šoć minns hur de gick omkring i trasor tills Tito själv ingrep, och krävde att nästa krigsbyte av uniformer skulle gå till kvinnorna i Šoćs bataljon. Problemet kvarstod på många ställen, och under den kalla vintern 1944–45 såg sig kvinnorna i 21. brigaden tvungna att desertera för att överleva – vilket annars var mycket ovanligt bland partizankorna.

Danica Materič

Senare övertog AFŽ även en del av omvårdnadsarbetet vid fronten, vilket underlättade för de kvinnliga soldaterna. De hårda påbuden om jämlik arbetsdelning från partiledningen förverkligades dock aldrig på plats.
Däremot överkom man snart fördomarna om kvinnorna som soldater, även om många började livet i fält som Danica Materič.

Hon föddes i en fattig bondfamilj i Bosnien 1921, var aktiv kommunist och gick i januari 1943 med i brigaderna i Krajina. Trots att hon utsågs till politisk kommissarie för ett kompani, blev hon utsatt för misstro och trakasserier. Hennes trupp – kallad mustasch-brigaderna – bestod nämligen till största delen av vidskepliga äldre veteraner från första världskriget, som trodde att det gav otur att ha en kvinna med i strid.

Inställningen ändrades efter ett slag mot italienska styrkor och tjetniker i byn Vrpolje, i april 1943. Partisanerna omringades, och Materič, svårt sårad, infångades när hon offrade sig och täckte flykten för de andra. Hon dog efter svår tortyr av fienden, blev hjälteförklarad av sina män, och postumt utsedd till nationalhjälte. En veteran har berättat en liknande historia om partizankan Ravijojla Jankovič Rava, och tillade »våra kämpar, dessa ordinära, halvillitterata människor, som aldrig hört om kvinnors rättigheter förut ... när de väl sett kvinnor i strid, accepterade de dem som jämlikar».

Levde avhållsamt

Partizankorna utsattes också för diskriminering rörande sexualiteten. I fiendens propaganda framställdes de som beviset på att partisanerna var depraverade, och svartmålades som både lösaktiga och blodtörstiga. För JKP blev det viktigt ur både propagandasyfte – men också för att förhindra graviditeter och spridandet av könssjukdomar – att soldaterna levde avhållsamt. Giftermål skulle helst vänta till efter kriget. När detta inte efterlevdes, var det kvinnorna som i regel drabbades hårdast av bestraffningen.

I några extrema fall avrättades partizankor för förbjudna sexuella relationer, och vid giftermål var det vanligen hustrun som skickades iväg till en annan bataljon. Vid sexuellt utnyttjande kunde det ändå vara offret som straffades, som i fallet med partizankan Lenka I, som ofredades av en kamrat, men där skickade man iväg henne – inte honom.

Den fysiska ansträgningen gjorde att många partizankor slutade att menstruera, men några blev också gravida i fält och för dem väntade mycket tuffa beslut.

Den 15. Majevica–brigaden träffar sårade partisaner ur den 2. dalmatiska brigaden under slaget vid Sutjeska.

Djina Vrbica, född i april 1913 i Podgorica, var tobaksarbetare och aktiv i arbetarrörelsen, eftersom hon inte hade råd att studera vidare.

Hon gick med i JKP och arbetade med stöd till antifascisterna i spanska inbördeskriget under 1930-talet, och blev både fängslad och torterad för sina politiska åsikter. 1941 gick hon med i partisanerna, gifte sig och blev gravid. Men mannen dog i strid redan hösten samma år. Hon fortsatte då med motståndsarbete och startande kvinnokommittéer i Podgorica.

Djina Vrbica

Djina Vrbica

I juni 1942 tvingades hon att föda sin dotter på ett partisansjukhus i Goransko, mitt i fiendens kulregn. Direkt efter förlossningen var hennes trupp tvungna att fly på en lång marsch genom bergen. Enligt en kamrat gick Vrbica med »ett gevär på ena armen och en nyfödd på den andra».

När barnet började gråta, blev situationen akut: ljudet kunde avslöja dem. Högt uppe i bergen bestämdes det att barnet måste dödas. Uppgiften gick till Vrbicas bästa vän, partizankan Nada Jovović, som måste övertyga henne att låta Jovović ta dottern. När Jovović återkom hade hon med sig barnet – levande.

Lämnade bort barnet

Hon kunde inte utföra uppgiften, och istället lämnades barnet till en okänd familj i en by som de passerade några dagar senare. Vrbica hoppades hela tiden kunna återvända och hämta henne. Hon ansökte om förflyttning till området, men hann aldrig dit; i maj 1943 dog hon i strid vid floden Blatnica.

Under slutet av kriget minskade antalet kvinnor vid fronten, och de placerades i andra funktioner. De första att föreslå en förändring var de montenegrinska styrkor som tidigt hade tagit in dem. Men förslaget fick vänta, eftersom man led stora förluster vid Tysklands två dödligaste operationer: »Weiss» och »Schwarz» (den senare inkluderade slaget vid Sutjeska).

Kulspruteskytt

Kulspruteskytt ur den tyska 369. (kroatiska) infanteri-divisionen, som bestod av kroatiska överlöpare.

I augusti 1943 hade alla partizankor från dessa bataljoner omplacerats. Det motiverades med att de kvarvarande partizankorna skulle få överleva kriget (även om många fortsatte att strida till slutet).
I rapporten konstaterades att de var få, men av »högt värde». Faktum var att flera av de tidigt anslutna partisanerna hade hunnit stryka med – både män och kvinnor.

Enligt en kamrat gick Vrbica med ett gevär på ena armen och en nyfödd på den andra.

Den montenegrinska femte brigaden hade förlorat halva sin styrka vid Sutjeska, och nu ville man omplacera och hålla veteranerna vid liv. Men man slutade att rekrytera nya kvinnor till fronten. I stället placerades de i sjukhus och i en växande civil administration.

Könskonservativa roller

Det var ett förstadium till återkomsten av mer könskonservativa roller efter kriget: i det nya Jugoslavien tilläts kvinnor inte att göra militärtjänst. Detta skedde även i flera andra länder där kvinnor hade deltagit aktivt i kriget.

De följande decennierna återinfördes mycket restriktiva könsroller, vilket säkert bidrog till att många kvinnor mindes sin krigstjänst mycket positivt. Veteranpartizankorna har efteråt beskrivit livet vid fronten – trots diskriminering och faror – som en tid av jämlikhet och kamratskap: en tid då de kände att livet hade verklig mening och att de gjorde skillnad. Många anser att det var den bästa tiden i livet.

Publicerad i Militär Histroria 4/2021