Dömd till döden av Göring

Greve Hans von Sponecks beslut räddade livet på tusentals tyska soldater. Men samma beslut kostade honom också hans karriär – och sedermera livet.

Hans von Sponeck.

Hans von Sponeck.

Hans von Sponeck föddes i Düsseldorf, en Sponeck i skuggan av borgen Sponeck. Hans far ryttmästaren dog strax efter Hans födelse och pojken fann sig vara greve innan han kunde gå. Han växte upp fast rotad i den tyska högadeln, började kadettskola vid tio års ålder och var tio år senare löjtnant vid gardesgrenadjärerna.

Bilderna på von Sponeck visar en elegant herre med hög panna och kisande blick. En av allt att döma charmerande ädling som var bäst i sin kadettklass och en god gymnast och ryttare. Hans garde marscherade ut i första världskriget och von Sponeck gjorde sin plikt.

Tilldelades järnkorset

Han sårades tre gånger och tilldelades järnkorset innan han 1915 valdes ut till generalstabsofficer. Resten av kriget tjänstgjorde han vid hertigen av Württenbergs stab.
Efter första världskriget blev von Sponeck kvar i armén.

Hans karriär var spikrak. Han arbetade i generalstaben och förde befäl över ett infanteriregemente. 1937 överfördes han till fallskärmstrupperna som var i skriande behov av stabsofficerare. Men von Sponeck, som nu var generalmajor och chef för 22. luftlandsättningsdivisionen, kom på kant med Luftwaffechefen Hermann Göring.

Han sades ha muttrat att armén borde avlägsna Hitler från makten, men som så många andra adliga tyska officerare var han fångad i en kombination av obrottsligt lojalitet mot sitt land och en grav underskattning av de ”vulgära” nazisterna.

Andra världskriget bröt ut och den 10 maj 1940 deltog von Sponecks division i luftlandsättningarna runt Haag. Operationen var ett mer överraskande än framgångsrikt kaos. von Sponeck sårades allvarligt och togs nästan till fånga. Men han belönades ändå med riddarkorset i den medalj- och befodringsfest som följde på det franska fälttåget.

följande år stred von Sponeck och 22. divisionen i södra Ukraina och på Krim. I november 1941 utsåg von Manstein honom till chef för 42. kåren som försvarade Kerchhalvön på östra Krim medan huvuddelen av Mansteins armé belägrade Sevastopol.

Vägrades retirera

På annandagen, i fasansfull köld, landsatte Sovjet över fyrtiotusen man på Kerch för att försöka undsätta Sevastopol. von Sponecks 46. infanteridivision hotades av inringning och han bad Manstein om tillstånd att få retirera. Han fick nej. Den 29:e landsattes än mer sovjetiska trupper bakom von Sponecks kår. Utan att vänta på tillstånd beordrade han reträtt. Truppen skulle räddas, det kom i första hand.

Under två dagars marscher i snöstorm slank von Sponecks förband ur fällan. Svultna, köldskadade och utan vare sig fordon eller artilleri upprättade man en ny försvarslinje och avvärjde med Mansteins hjälp flera sovjetiska anfall.

Manstein gjorde ingen affär av von Sponecks reträttorder. Som han och det tyska systemet såg det var det von Sponeck på platsen som i slutänden tog de beslut han ansåg lämpliga. Men Hitler tyckte annorlunda. Han hade förbjudit alla reträtter och avskedat de generaler som likväl dragit sig tillbaka, undan snöstormar och hotande anfall. På nyårsafton kallades von Sponeck till Berlin. Mannen som några dagar tidigare räddat både sitt förband och rett upp en svår situation fick bli ett varnande exempel.

Avrättades

Han dömdes till döden för insubordination av en domstol ledd av Hermann Göring. Att ordern von Sponeck anklagades för att ha brutit mot inte nått fram ens till hans chef Manstein tog man ingen hänsyn till. Men dödsdomen ändrades dock till sex år på fästningen Germersheim.

Efter attentatet mot Hitler den 20 juli 1944 lät Himmler avrätta von Sponeck. Mest för att han kunde, tycktes det. Den 23 juni ställdes von Sponeck inför en arkebuseringspluton. Han vägrade bära ögonbindel eller att hans händer skulle vara bundna och han sa sig ”dö för ett bättre Tyskland”.

Han begravdes vid fästningen, men efter kriget flyttades hans kvarlevor till Dahn utanför Karlsruhe. Först 1999 fick hans yngste son Hans-Christoff, biträdande generalsekreterare i FN, hålla en minnestjänst vid sin fars grav.

Publicerad i Militär Historia 2/2013