Bader – flygaren utan ben

Douglas Baders far var ingenjör och dog av skador från första världskriget när pojken var tolv år. Bader växte upp främst i London och trakterna kring Sheffield. Han var en bufflig pojke som tyckte om att spela rugby. Han ville läsa på universitetet, men det fick bli Royal Air Forces officersskola.

Unge Bader var långt ifrån en mönsterelev men lyckades bli pilot och fick flyga den snabba dubbeldäckaren Bristol Bulldog. Han blev snabbt känd som en skicklig våghals med lite klent omdöme. Den 14 december 1931 kraschade Bader under en roll på låg höjd. Han fördes till sjukhus där man tvingades amputera bägge hans ben. Ett över och ett under knät.

Blev snabbt rotechef

21 år gammal var Douglas Bader invalidiserad. Han tillbringade ett halvår på sjukhus och hans tjuriga envishet hjälpte honom att lära sig gå på proteser. Till sommaren 1932 kunde han gå utan käpp, dansa och köra en lätt ombyggd bil. Men han fick inte bli pilot igen trots att han utan problem kunde flyga icke-modifierade flygplan. Reglementet tillät inte handikappade. Bader började arbeta på kontor och gifte sig med flickan som lärt honom dansa.

Vid andra världskrigets utbrott ansökte han på nytt till RAF. Han återantogs i oktober 1939. Eftersom han var modiga 29 år blev han en naturlig ledare för de yngre piloterna. Snart var han rotechef.

I maj 1940 strömmade brittiska soldater mot Dunkerque och Bader var en av dem som skyddade evakueringen från Frankrike över Engelska kanalen. Den 1 juni vann han sin första seger när han sköt ner en tysk Messerschmitt Bf 109.

Slut på ammunition

Efter Dunkerque blev Bader chef för 242. jaktdivisionen, utrustad med Hawker Hurricanes. Han var en populär men krävande chef och ledde sin division i slaget om Storbritannien. Han sköt ner flera tyska bombplan och tvåmotoriga Bf 110-jaktplan.

Baders temperament höll flera gånger på att kosta honom livet. En gång gav han sig in i en strid bara för att upptäcka att han hade slut på ammunition. Rasande försökte han ramma en tysk bombare och lyckades skada den innan han lugnade ner sig.

Striderna över Storbritannien fortsatte in i september. Då hade Baders division skjutit ner 62 fiender, elva av dem stod han själv för. Bader dekorerades och befordrades.

Fastnade med protesen

Våren 1941 blev Bader flottiljchef och hans förband utrustades med Supermarine Spitfires. De sökte strid med tyskt jaktflyg som försvarade den franska kanalkusten.

Den 9 augusti tog hans tur slut. Vad som exakt hände är än i dag oklart, men Bader tog strid med en större grupp fiender och tappade bort sina kamrater. I röran lyckades han skjuta ner en Messerschmitt Bf109 och skada en annan innan han kolliderade med en tredje.

Hans Spitfire miste sitt stjärtparti och föll mot marken. Bader kämpade för att ta sig ur men hans ena protes satt fast. Halvvägs ur cockpiten utlöste han sin fallskärm. Rycket när skärmen slog ut slet loss protesen och Bader var räddad.

Bader togs till fånga

Bader landade oskadd utanför Saint-Omer och togs tillfånga. Han behandlades väl och det tyska esset Adolf Galland (som vid det laget var uppe i sjuttio segrar) lyckades driva igenom att britterna skulle få fälla en ny protes till honom. Benet levererades med fallskärm.

Bader gjorde sitt bästa för att driva sina fångvaktare till vansinne och gjorde upprepade försök att rymma. Till sist spärrades han in på det rymningssäkra slottet Colditz. Han befriades i april 1945.

Efter kriget började Bader arbeta för Shell. Han blev en förkämpe för funktionshindrade och trivdes bra i rollen som berömd krigshjälte. Men han fortsatte att vara bufflig hela livet ut.

Publicerad i Militär Historia 6/2012