Duellen 1940: Spitfire mot Messerschmitt Bf 109

Sommaren och hösten 1940 rasade slaget om Storbritannien med två legendariska jaktplan i centrum. Frågan om vilket som var bäst – Messerschmitt Bf 109 eller Spitfire – debatteras fortfarande. Vi har sökt svaret.

Slaget om Storbritannien, spitfire Mk IA mot Messerschmitt Bf 109.

Spitfire Mk IA ovan mot Messerschmitt Bf 109 nedan (montage).

© B J Daventry/RAF/Imperial War Museum/Getty samt Ullstein/All over Press

Werner Mölders loggbok visar att han startade från flygfältet vid den franska byn Caffiers med sin Messerschmitt 109 klockan tre på eftermiddagen. I spetsen för sitt förband klättrade han upp till 6 000 meters höjd. Föregående dags hårda storm hade gett vika för en alldeles klar och blå himmel.

När Mölders nått den anbefallda flyghöjden och satt kurs åt nordväst kunde han genom de roterande propellerbladen framför sig se en annan formering 109:or blixtra i solskenet. Dessa leddes av Mölders närmaste rival om platsen som Luftwaffes toppess, Adolf Galland. Långt därnere låg Doversundets blågrå band, och längre fram tog de vita kalkstensklipporna och det gröna engelska landskapet vid.

”Pappa” Mölders, det 27-åriga tyska flygaresset, hade mer än kanske någon annan påvisat Messerschmitt 109:s fantastiska stridsegenskaper. Han hade skjutit ned 14 flygplan under spanska inbördeskriget och lagt till ytterligare 25 under det kortvariga kriget mot Frankrike.

Vid det här laget ledde han, med majors grad, jakteskadern JG 51 med omkring etthundra Messerschmitt 109. Nu var han på väg för ett nappatag med RAF, det brittiska flyget. Det var den 28 juli 1940. Slaget om Frankrike var över och slaget om Storbritannien hade precis börjat.

Galland och Mölders

Förvarnade av sin radar hade britterna gett startorder åt fyra jaktdivisioner. De första av dessa utsattes för förödande anfall ovanifrån av de tyska 109:orna. Adolf Galland och hans flygare sköt utan egna förluster ned tre av britterna. Sedan gav sig Mölders in i leken.

En lägre flygande Spitfire darrade i Mölders sikte. Det tyska esset avfyrade sina automatkanoner och det brittiska flygplanet släppte ifrån sig ett tjockt rökmoln.

Trots att Spitfirepiloten, löjtnant Anthony Lovell, blivit träffad i höften, lyckades han manövrera undan. Han styrde ned sin skadskjutna maskin mot flygbasen Manston, inom synhåll från luftstriden, och kunde efter bara några minuter landa för att omedelbart lyftas in i ambulansen.

Slaget om Storbritannien under andra världskriget.

En Spitfire Mk IA från 19. divisionen under klargörning på Fowlmeres flygfält norr om London i september 1940.

© S A Devon/RAF/Imperial War Museum/Getty Images

Webster undkom Bf 109:orna

Under tiden fick Mölders syn på en annan Spitfire som anföll en Messerschmitt. Mölders manövrerade i position bakom det brittiska jaktplanet, men detta gjorde omedelbart en överrumplande tvär sväng och hamnade bakom Mölders!

Det har länge antagits att piloten i denna Spitfire var det sydafrikanska esset ”Sailor” Malan, men en närmare granskning av befintliga dokument tyder på att det var kapten John Terrance Webster.

Denne skrev efteråt i sin stridsrapport: ”Fiendeflygplanet passerade mig och jag avfyrade korta eldskurar på mellan 100 och 50 meters avstånd. 109:an släppte ut tjock svart rök, men jag avbröt när fem–sex andra fiender dök upp ovanför mig.”

Webster utnyttjade Spitfireplanets möjlighet att kortvarigt öka toppfarten med 40–50 km/h, och tack vare detta undkom han sina förföljare.

I likhet med den brittiske pilot som han beskjutit klarade sig även Mölders och kunde ta sig tillbaka till tysk-kontrollerat territorium, där han omhändertogs för relativt lindriga skottskador.

Bf 109:s dykegenskaper

Denna luftstrid sammanfattar skillnaderna mellan två av 1940 års tveklöst bästa jaktflygplan – Messerschmitt Bf 109 E och Vickers Supermarine Spitfire Mk I. Medan 109:an hade överlägsna dykegenskaper och ett par 20 mm automatkanoner som var betydligt kraftigare än britternas 7,7 mm kulsprutor, kunde Spitfire oftast relativt enkelt utmanövrera sin motståndare.

Det tyska esset Adolf Galland berättade: ”Jag inpräntade i mina flygare: När ni ska skjuta ned en Spitfire gäller det att slå till snabbt och hårt och sedan ge sig av lika kvickt. Stannar ni kvar och det blir kurvstrid kommer ni inte tillbaka ifall ni inte får undsättning av andra!”

Det har sagts att Galland till och med föredrog Spitfire framför Messerschmitt 109. Grunden till detta är att han under ett möte med flygvapenchefen Göring sa att han önskade få sina 109:or utbytta mot Spitfire. Men detta uttalades bara i hettan under en kontrovers mellan de båda starka viljorna. I själva verket passade knappast något flygplan Gallands stridstaktik bättre än just Messerschmitt 109.

messerschmitt bf 109 e 4n Ke1rt6uV91wIrKcB2

Den Messerschmitt Bf 109 E-4/N som flögs av major Adolf Galland den 24 september 1940. Versionen E-4 hade en bättre bepansring än tidigare versioner och modifierade automatkanoner med högre utgångshastighet. E-4/N var dessutom försedd med en starkare motor.

© Claes Sundin

En annan tysk pilot, Hans Schmoller-Haldy, sa att han aldrig i livet skulle ha bytt ut sin 109:a mot en Spitfire. Efter att ha testflugit en erövrad Spitfire skrev Mölders en rapport där han menade att 109:an prestandamässigt var klart överlägsen Spitfire.

Å andra sidan kom testflygningar av erövrade 109:or vid brittiska Royal Aircraft Establishment i Farnborough i september 1940 fram till slutsatsen att Messerschmitt 109 var underlägsen Spitfire.

Så vilket av de båda flygplanen hade övertaget gentemot det andra under 1940? Vi ska återkomma till det, men låt oss först kort titta på utvecklingen av de båda flygplanen.

Messerschmitt Bf 109

Först ut var 109:an. Denna var ett svar på den beställning det tyska riksluftfartsministeriet utfärdadat på ett kortdistansjaktplan med en toppfart på 400 km/h på 6 000 meters höjd och en flygtid på 90 minuter. Syftet var att få ett snabbt och modernt jaktplan som kunde försvara fasta mål i Tyskland mot bombanfall.

Chefskonstruktören vid Bayerische Flugzeugwerke i Augsburg, Wilhelm Messerschmitt, grep sig an uppgiften med stor energi och den 28 maj 1935 gjorde prototypen sin första flygning. Helmetallflygplanet uppvisade goda flygegenskaper, men när det landade knäcktes det ena av de två spinkiga landställen.

I sin strävan att göra flygplanet så lätt som möjligt hade Messerschmitt gjort avkall på landställets kvalitet, och detta var något som skulle komma att förfölja samtliga 109-versioner.

Tyska riksluftfartsministeriet gav modellen beteckningen Bf 109 och bad om ytterligare utveckling. Men det fanns andra modeller att välja mellan. Medan de tyska byråkraterna funderade över om de skulle välja 109:an eller någon av de andra kom britterna ikapp.

Supermarines Type 300

I Storbritannien hade flygministeriet utfärdat en beställning liknande den tyska, på ett monojaktplan med en toppfart på 400 km/h. Flygplanskonstruktören Supermarine – som köpts upp av konkurrenten Vickers-Armstrong 1928 – tog fram ett enmotorigt helmetallflygplan med en ellipsformad vinge.

Betecknad Type 300 gjorde den sin jungfruflygning den 5 mars 1936. Bara tre månader senare utfärdade flygministeriet en beställning på 310 sådana flygplan, och redan den 27 juni 1936 deltog maskinen vid RAF:s flyguppvisning vid Hendon.

werner molders adolf galland slaget om storbritannien 1941

Jaktesset Werner Mölders återberättar en luftstrid för sin kollega Adolf Galland (till vänster) i april 1941.

© Dreesen/Bundesarchiv, Bild 183-B12019/CC-BY-SA

Flygplanet var huvudsakligen en konstruktion av den begåvade ingenjören Reginald Joseph Mitchell. Det uppseendeväckande namnet Spitfire fick det av Robert McLean, en ledamot i Vickers styrelse, som ville ge den samma smeknamn som han hade på sin dotter Annie.

Premiär under Berlinolympiaden

Spitfire satte fart på det tyska riksluftfartsministeriet, som den 12 mars 1936 bestämde sig för 109:an och lämnade in en tillverkningsbeställning. Under Berlinolympiaden i augusti 1936 flög planet för första gången offentligt.

Från och med 1936 utvecklades Bf 109 med tanke på den konkurrerande Spitfire. Så utökades till exempel beväpningen från två till tre och därefter fyra kulsprutor som ett svar på Spitfirens åtta kulsprutor. 109:an hade en klar fördel genom att den utrustades med en direktinsprutad motor.

Detta skulle prägla luftstriderna mot Spitfire. Den senare var försedd med en Rolls-Royce förgasarmotor. Om en 109:a förföljdes av en Spitfire kunde den tyska maskinen ofta undkomma genom en snabb dykning, som Spitfiren hade svårt att följa efter. G-kraften vid den plötsliga kursändringen fick Spitfirens motor att hacka till, vilket gjorde att tysken kunde accelerera ifrån på fullt motorpådrag.

Bf 109 i spanska inbördeskriget

Från våren 1937 deltog Bf 109 på Francos sida i spanska inbördeskriget, och en av många lärdomar där var att flygplanets beväpning måste förbättras. Nu hamnade britterna på efterkälken.

Produktionen av Spitfire kom endast stapplande igång och skedde i långsam takt. Medan flera privata underleverantörer visade sig oförmögna att leverera i tid till Vickers Supermarine grep den tyska staten in för att förse Messerschmitt med vad som behövdes.

Mitt i allt detta avled R J Mitchell – i juni 1937 – medan Willy Messerschmitts eget företag, Messerschmitt AG, övertog Bayerische Flugzeugwerke i juli 1938. (Det sistnämnda är förklaringen till den ”dubbla beteckningen” Bf 109/Me 109.)

Medan tyskarna hade över tusen Bf 109 när andra världskriget bröt ut, och tillverkade ytterligare 449 fram till årsskiftet, framställdes endast 171 Spitfire mellan september och december 1939.

spitfire mkia grafik

Den Spitfire Mk IA som flögs av fänrik Richard H Hillary den 3 september 1940. Hillary tillhörde 603. divisionen baserad i Hornchurch (i dag i nordöstra London).

© Claes Sundin

Spitfire mot Messerschmitt över Frankrike

Under slaget om Frankrike fick britterna huvudsakligen klara sig med den äldre och inte lika snabba Hurricane som jaktplan, medan de fåtaliga Spitfireplanen behölls för hemlandets försvar.

När en formering Spitfire- och Defiantjaktplan skickades ut på ett uppdrag över Frankrike den 13 maj 1940 ledde det till den första sammandrabbningen mellan Spitfire och Messerschmitt 109. Här gick vardera en Spitfire och 109 förlorad, medan fem Defiant blev nedskjutna.

Under det första storskaliga uppdraget över Dunkerque, i samband med evakueringen den 23 maj 1940, drabbade Spitfireplan samman med tyska tvåmotoriga jaktplan av typ Bf 110 som sköt ned fyra Spitfire mot endast en egen förlust. Sammanlagt kostade luftslaget över Dunkerque en förlust av 70 Spitfire.

Slaget om Storbritannien

När slaget om Storbritannien började i juli 1940 återstod endast 348 Spitfireplan och 675 Hurricane, trots att den nye ministern för flygplansproduktion, Lord Beaverbrook, åstadkommit påtagliga effektiviseringar av flygindustrin.

Mot dem stod omkring 1 400 tyska jaktplan, varav drygt tusen Bf 109:or. Nu utgjordes de senare nästan uteslutande av den senaste versionen 109 E, medan Spitfire fortfarande var av modell Mark I, om än förbättrad med bland annat en trebladig propeller istället för den ursprungliga tvåbladiga.

Men som bekant skulle Spitfire under slaget om Storbritannien visa sin verkliga duglighet som jaktplan. Nu hade de tidigare oerfarna brittiska jaktpiloterna hämtat många lärdomar från striderna över Dunkerque.

Adolf Galland berättade: ”Efter vår första strid med Spitfire över England såg vi allvarligt på varandra. Vi visste nu att vår fiende verkligen var något att räkna med.”

En vanlig uppfattning är att Bf 109 var snabbare än Spitfire, vilket inte riktigt stämmer. På upp till 5 000 meters höjd var Bf 109 något snabbare i planflykt (560 km/h mot 552 km/h).

På 6 000 meters höjd – där många av luftstriderna under slaget om Storbritannien utspelades – var Spitfire ansenligt snabbare än sin motståndare (nära 570 km/h mot drygt 550 km/h). Därefter var Spitfire snabbare upp till 7 600 meters höjd. Slutsatsen måste bli att de var jämspelta i hastighet.

messerschmitt bf 109 e jg51 calais 1940

Tyska jaktpiloter ur JG 51 vilar framför sina Messerschmitt Bf 109 E på en fältflygplats utanför Calais i augusti 1940.

© Erhardt Eckert/Bundesarchiv, Bild 101I-058-1784A-14/CC-BY-SA

Beväpningen

En jämförelse mellan de båda flygplanens beväpning är något svårare. Spitfire hade åtta 7,7 mm Browning-kulsprutor. Versionen Bf 109 E-1 var med sina fyra 7,9 mm kulsprutor (två ovanpå motorn och en i vardera vingen) underlägsen i detta avseende, men senare versioner av 109 E hade bytt ut de två kulsprutorna i vingarna mot två 20 mm automatkanoner av typ MG FF.

Två eller tre träffar med spränggranater från en sådan automatkanon kunde räcka för att slita sönder en Spitfire.

Å andra sidan var både eldhastigheten och utgångshastigheten hos MG FF ganska långsam, vilket förstås var till nackdel om motståndaren var mer vändbar. Möjligen kan det sägas att det hade varit till båda sidornas fördel om de haft motståndarens beväpning.

Bättre motor i Spitfire

Vändbarheten har redan diskuterats, likaså 109:ans direktinsprutning gentemot Spitfires förgasarmotor. Den otvivelaktigt största svagheten hos Bf 109 var dess begränsade flygtid som endast medgav 15–20 minuters stridsuppdrag över England.

En annan fördel för de brittiska jaktplanen under slaget om Storbritannien var att de var utrustade med Rolls-Royce Merlin-motorer som gick på det nya 100-oktaniga drivmedlet.

Detta gjorde det möjligt för en brittisk pilot i nödläge att under maximalt fem minuter överskrida motorns egentliga kapacitet och öka toppfarten med 40–50 km/h. Vi såg detta i den inledande stridsskildringen där kapten Webster tack vare detta undkom sina förföljare.

På grund av bristande tillgång till råolja använde tyskarna huvudsakligen ett mer lågoktanigt bränsle, vilket inte medgav denna fördel. Dock tillverkades en liten kvantitet så kallat C-bränsle – som gav ett oktantal på nära 100. Daimler-Benz byggde en särskild motor för detta, DB 601 N, som byggdes in i Bf 109-versionen E-4/N.

Under slaget om Storbritannien fanns emellertid endast få av den tillgängliga. När han höll på att bli nedskjuten i juli 1940 flög Mölders en E-3. Därefter övergick han till en E-4/N, i likhet med andra ess såsom Galland och Helmut Wick.

Stigförmåga till Spitfires fördel

Stigförmågan var ungefär likvärdig mellan de båda flygplanen, men genom sin extra nödförmåga kunde Spitfiren i krissituationer dra ifrån en förföljande 109:a. Löjtnant Douglas Watkins i RAF:s 611. division berättade om ett sådant tillfälle: ”Två Me 109 försökte komma upp bakom mig, men med den extra nödförmågan steg jag ifrån dem rakt in i solen.”

Vid de tillfällen då Messerschmittjaktplan anfölls ovanifrån av Spitfire hade tyskarna ingen sådan möjlighet att komma undan. Dessvärre för tyskarna inträffade detta inte sällan, då britterna hade fördelen av att förvarnas av sin radar och sitt utmärkta stridsledningssystem.

Ett exempel är striden den 18 augusti 1940, när 200 Messerschmitt 109 eskorterade 85 Ju 87 Stuka störtbombplan. Ett fyrtiotal Spitfire och omkring två dussin Hurricane som anföll från högre höjd lyckades skjuta ned sexton Ju 87 och åtta Bf 109 mot en egen förlust av endast en Spitfire och två Hurricane.

Stora förluster på båda sidor

Förlusterna var, som bekant, fruktansvärda på båda sidor. Enbart den 30 augusti blev åtta av 222. divisionens Spitfire nedskjutna av 109:or. Nästa dag förlorade den tyska jakteskadern JG 3 fem Bf 109, flertalet av dem till Spitfirepiloter från 603. divisionen. En av de deltagande brittiska piloterna, Richard Hillary, beskrev striden i sina memoarer:

”En efter en gjorde vi en brant dykning. Jag valde ut en maskin och osäkrade kulsprutorna. På trehundra meters håll fick jag in honom i siktet. På tvåhundra meters avstånd öppnade jag eld och gav honom en lång eldskur på fyra sekunder; jag såg hur spårljusen gick rakt in i nosen på hans maskin. Sedan kastade jag mig undan i en så brant stigning att det kändes som om ögonen skulle ramla ut genom nacken.”

"Loopar, rollar och öppnar eld"

Fänrik Max-Hellmuth Ostermann i den tyska jakteskadern JG 54 skrev om den dagens luftstrider i sin dagbok: ”Vi är nu totalt utmattade av striderna över England. Återigen har jag förlorat kontakten med min division. Spitfireplanen visar upp sin fantastiska vändbarhet. Deras konstflygningsuppvisningar – där de loopar, rollar och öppnar eld ur en stigande roll – fyller oss med häpnad. Jag hade ingen möjlighet att skjuta men försökte hänga på dem så gott jag kunde medan jag höll ett vakande öga bakåt.”

Därmed satte Ostermann fingret på en annan av 109:ans svagheter jämfört med Spitfire, nämligen sin begränsade sikt bakåt. Där var Spitfire med dess bågformade cockpithuv påtagligt bättre utrustad. Visserligen var Bf 109 utrustad med ”backspeglar” ovanpå förarhuven, men nästan alla piloter lät plocka bort dem eftersom de ökade luftmotståndet.

Bättre sikt i Bf 109

Framåt-nedåt hade Bf 109-piloten emellertid bättre sikt, som den tyske piloten Hermann Neuhoff berättade: ”När jag för första gången satte mig i en [erövrad] Spitfire, slogs jag av hur mycket av sikten nedåt som skymdes av vingarna eftersom sittbrunnen var placerad mycket längre bak än på våra 109:or. Det var en fördel som vi hade och som jag var glad för.”

Annars var Spitfirens bredare vingar bättre än 109:ans smalare, vilket i det tyska fallet gav högre belastning per kvadratmeter. ”Spitfirens elliptiska vingar gav en fantastisk lyftförmåga”, mindes den tyske piloten Günther Rall.

En annan fördel var att vid extremt snäva svängar förvarnades Spitfirepiloten av att vingarna började vibrera kraftigt, medan 109:ans vingar inte gav någon sådan förvarning. Därför kunde de brittiska piloterna också våga att så att säga ”ta ut svängarna mer” där det krävdes betydligt större erfarenhet av tyskarna.

Messerschmitt mer svårflugen

Över huvud taget var Messerschmitt 109 mer svårflugen än Spitfire, och definitivt svårare när det gällde att landa. En annan tysk pilot, Hans-Ekkehard Bob, beskrev maskinen som ”en diva som man måste behandla försiktigt”.

Vad gäller sittbrunnen känns det markant annorlunda när man sätter sig i en 109:a jämfört med en Spitfire. I fallet Messerschmitt 109 känner man riktigt att detta är en kall krigsmaskin, inte avsedd för något annat än att föra död och förintelse till motståndaren.

Sittbrunnen är liten, fyrkantig och väldigt trång även för en person av medellängd. Det gjorde det även svårt för piloterna att trycka styrspaken åt sidorna vid höga hastigheter, eftersom det smala utrymmet inte gav mycket till hävkraft. Messerschmitt 109 var också ökänd för att bli mycket ”tung” i rodren vid höga hastigheter. Detta bidrog ytterligare till 109:ans större svängradie.

Rymlig Spitfire

Sittbrunnen på en Spitfire är i jämförelse lyxigt rymlig, nästan komfortabel. Det känns som om man har gott om utrymme och sikten bakåt är påtagligt bättre.

En annan fördel för Spitfire var att den var större och därmed mer stryktålig än den lilla 109:an. Detta hjälpte dock inte om tyskarna fick in några träffar med sina 20 mm kanoner. Särskilt illa ute var en Spitfire om den blev träffad av en tvåmotorig Messerschmitt 110, som hade två automatkanoner och fyra kulsprutor koncentrerade i nosen. Den 2 september 1940 slog Bf 110:or ur II./ZG 76 Haifischgruppe ned på en formering Spifire och sköt ned fem och skadade flera andra mot en egen förlust av ett flygplan.

spar av luftstrid slaget om storbritannien

Spår efter en luftstrid under slaget om Storbritannien.

© Imperial War Museum

Vid det här laget riktade britterna i regel sina Spitfire mot den tyska jakteskorten och Hurricane mot de tyska bombflygplanen. Den 6 september rapporterades Spitfire-förbandet 234. Squadron ha skjutit ned åtta Bf 109 utan att något av de egna flygplanen ens blivit skadat.

Spitfireplanet har fått rykte om sig att vara britternas räddare under slaget om Storbritannien. Den brittiske premiärministern Churchills beslutsamhet att inte ge sig, samt RAF:s stridsledningsorganisation, spelade förmodligen en viktigare roll, men Spitfirens betydelse för den brittiska segern kommer inte långt efter.

394 Spitfire förlorades

Det råder viss oklarhet om de faktiska flygplansförlusterna under slaget om Storbritannien, men enligt de efterforskningar som gjorts av Derek Wood och Derek Dempster gick 394 Spitfire och 603 Hurricane förlorade mellan den 11 juli och 31 oktober 1940. På den tyska sidan gick 530 Bf 109 förlorade under samma period.

Ett vanligt misstag är att ställa dessa siffror mot varandra, vilket lett många att dra slutsatsen att Bf 109-piloterna i genomsnitt sköt ned nästan två brittiska jaktplan på varje egen förlust. Men en stor andel av de brittiska flygplansförlusterna orsakades av Bf 110:or och tyska bombplans defensiva beskjutning.

Jaktpiloterna avgjorde

Så vilket var då det bättre av de båda flygplanen? Det mesta pekar på att britter och tyskar lagom till andra världskriget hade lyckats framställa varsitt flygplan som var så jämbördigt med det andra som bara möjligt är. Det går helt enkelt inte att objektivt hävda att det ena var bättre än det andra.

Det beror som så ofta på vem man frågar, och i striden mellan dem var det piloternas skicklighet och erfarenhet som fällde avgörandet. Därför kan slaget om Storbritannien inte utan anledning också betraktas som en kraftmätning mellan Luftwaffes och RAF:s unga jaktpiloter.

Båda flygplanen fortsatte att tjänstgöra som sitt respektive flygvapens standardjaktplan genom hela kriget, och utvecklades i en mängd olika versioner. Några år efter andra världskriget använde Israel en tjeckisk version av Bf 109 i strid mot egyptiska Spitfire. Det sistnämnda flygplanet tjänstgjorde i flera olika flygvapen, inklusive det svenska – där Mark XIX fick beteckningen S 31.

Men framför allt minns eftervärlden dessa båda flygplan för deras roll i det mytomspunna slaget om Storbritannien 1940.

Publicerad i Militär Historia 12/2013