Ett ess i Hurricane

Piloterna i de tre Messerschmitt Bf 109:orna trodde att det skulle bli en lätt seger när de denna den 21 juni 1941 dök på det ensamma Hurricane-jaktplanet. De hade alla odds på sin sida: de var tre mot en, de hade överraskningsmomentet och deras plan var mer än 50 km/h snabbare än Hurricanemaskinen.

Trots att den engelske piloten befann sig på patrull över havet utanför det tyskockuperade Frankrike, hade han glidit in i dagdrömmar. Det var helt oförlåtligt, i synnerhet som han var allt annat än en nybörjare.

Major Robert Stanford Tuck, känd som »Odödlige Tuck», rankades som ett av de främsta essen i det brittiska flygvapnet. »Din idiot! Din idiot!» skrek han för sig själv när han plötsligt hörde en våldsam smäll och Hurricane-jaktplanet ryckte till. Men sedan var han blixtsnabbt herre över situationen.

Hawker Hurricane må ha varit långsam, men inget tyskt jaktplan kunde svänga så snävt som denna. Tuck girade och på några sekunder var rollerna ombytta. Tuck pressade ner avfyrningsknappen och såg en 109:a försvinna i en sky av rök.

En annan tysk begick misstaget att försöka svänga efter engelsmannen. Nu var Tuck och hans Hurricane Mk IIC verkligen i sitt esse! Han drog styrspaken åt sig så hårt han kunde, kom in bakom sin motståndare och sköt. 109:an föll rakt ner i havet.

Granat i vänstra sidan

Men tre mot en var ändå för mycket för det engelska toppesset. Medan han kurvat runt med denna 109:a hade han tappat både höjd och fart och befann sig nu bara några tiotal meter ovanför vågtopparna. Ingen skulle i det läget ha haft en chans när nu den tredje Messerschmitten kom dykande ovanifrån. En 20 mm granat exploderade i cockpitens vänstra sida.

Den tyske piloten kan inte ha trott att det var sant när den rykande Hurricanemaskinen svängde runt för att ta upp striden igen. Nog var Hurricane känd för att vara stryktålig, men detta var ändå i grövsta laget! Messerschmittpilotens försök att komma undan var förgäves. Hans egen maskin skakade under träffarna från brittens beskjutning.

Med ett band av utsprutande glykol efter sig styrde tysken in över kusten, där han buklandade. Men detta såg inte Tuck. Hans egen maskin hade vid det här laget fattat eld.

Genom att han kommit upp på höjd igen kunde han hoppa fallskärm och plumsade ner i Engelska kanalens iskalla vatten. Efter två timmar i sin uppblåsbara livbåt fiskades Tuck upp av ett brittiskt kolfartyg. Strax efteråt var »Odödlige Tuck» tillbaka i elden igen.

Från Spitfire till Hurricane

Robert Stanford Tuck var en av det brittiska flygvapnets mest erfarna piloter på det toppmoderna Spitfire-jaktplanet när andra världskriget bröt ut.

Ändå var det britternas andra enmotoriga jaktplan i början av kriget, den äldre och betydligt långsammare Hawker Hurricane, som Tuck främst har kommit att förknippas med. Trots att han var betydligt mer erfaren på Spitfire vann han 16 av sina 29 luftsegrar med Hurricane – ett flygplan som Tuck skulle komma att ompröva rejält.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Tuck fick en brutal introduktion i krigets realiteter när hans förband, 92. divisionen, den 23 maj 1940 sattes in i luftstriderna över Dunkerque. Några tvåmotoriga Messerschmitt Bf 110:or slet 92. divisionens formation i stycken och sköt ner fyra Spitfire, inklusive den som flögs av divisionchefen major Roger Bushell.

Tack vare sin egen flygskicklighet lyckades Tuck träffa tre av de tyska jaktplanen med sin eld, och när slaget om Frankrike i juni 1940 var över hade han förtecknats för åtta luftsegrar.

»Slaget om Frankrike är över», sa den brittiske premiärministern Winston Churchill. »Nu börjar slaget om England!» Kraftmätningen mellan det brittiska RAF och tyskarnas Luftwaffe sommaren och hösten 1940 hör till historiens största, och kanske viktigaste, luftslag.

Nedskjuten av en Bf 110

Dag efter dag gick de brittiska jaktpiloterna upp och mötte mångfalt överlägsna tyska flygplansformationer. De sköt ner mängder av tyska flygplan men tillfogades själva en fruktansvärd åderlåtning. Det fanns förband som tillfogades hundraprocentiga förluster på en månad.

Till slut blev även Tuck nedskjuten. Den 18 augusti hamnade han framför en Messerschmitt Bf 110 som sköt hans Spitfire i lågor. Det brittiska esset klarade sig genom ren tur i ett fallskärmshopp.

Detta kallas i historieskrivningen »den kritiska perioden» i det brittiska jaktflygets historia. I september 1940 överfördes Tuck till 257. divisionen, som blivit helt demoraliserad av den senaste tidens höga förluster.

Inte nog med att Tuck fick ta hand om ett gäng håglösa piloter – i 257. divisionen skulle han också få byta ut sin älskade Spitfire mot ett av deras gamla Hurricaneplan. »Det passade mig inte alls», berättade Tuck, »eftersom Hurricane påminde om en trött gammal draghäst bredvid Spitfire, som var rena kapplöpningshästen».

Insåg fördelarna

Men redan under sin första flygning med Hurricane ändrade Tuck mening. Han upptäckte att med Hurricane kunde han loopa, rolla, svänga och konstra som det aldrig skulle gå med en Spitfire. Dessutom var Hurricane mycket stryktålig och hade en betydligt bättre eldstyrka än Spitfire.

På några dagar utvecklade Tuck taktiken med Hurricane och fick de unga männen i 257:an på fötter. Den 15 september ledde han förbandet i ett perfekt anfall med solen i ryggen mot en formation tyska bombplan. Utan egna förluster sköt 257:an ner fem fiendemaskiner.

Den dagen lyckades RAF slutgiltigt knäcka ryggraden på det tyska flygvapnet, och två dagar därpå beslöt Hitler att ställa in sin planerade invasion av England. Förtrollningen var också bruten för 257:an, och Tuck hade lärt sig att älska sin Hurricane. Fram till årsslutet ökade han sitt eget nedskjutningsantal till 23.

Vid det laget hade tyskarna övergått till att bomba brittiska städer nattetid, eftersom det brittiska nattjaktflyget ännu var ganska outvecklat. Tuck och hans piloter började nu flyga på natten, men utan egen radar i flygplanen var det sällan de såg till något tyskt flygplan.

När Tuck själv blev nedskjuten den 21 juni 1941, var det faktiskt vid ett av få tillfällen under första halvåret 1941 som han flög i dagsljus.

När han kom tillbaka i tjänst igen längre fram på sommaren 1941 hade situationen förändrats helt. Tyskarna hade dragit bort större delen av sitt jaktflyg för invasionen av Sovjetunionen, som startade den 22 juni, och det brittiska flyget befann sig på offensiven.

Tuck sköt ner ett sista fiendeflygplan – en Messerschmitt Bf 109 som blev hans 29:e seger – med sin Hurricane den 7 augusti 1941. Därefter utnämndes han till chef för en eskader som flög Spitfire.

Träffad av luftvärn

Den 28 januari 1942 tog hans tur slut. Under ett låganfall mot tyska ställningar blev Tucks Spitfire nedskjuten av luftvärn. Tuck hamnade i fångenskap och placerades i fånglägret Stalag Luft III i Sagan (dagens Polen), där han till sin häpnad mötte sin gamle divisionchef Bushell.

Bushell visade sig vara organisatören bakom en sinnrik flyktplan genom tre tunnlar ut från fånglägret. Tuck skulle ha deltagit i rymningen i mars 1944 – som kom att gå till historien som »den stora flykten» – om det inte varit för att han strax dessförinnan överfördes till ett annat fångläger.

Av 76 man som lyckades rymma infångades samtliga utom tre, och 50 – bland dem Bushell – avrättades av Gestapo.

Mot slutet av kriget lyckades Tuck ändå rymma under en fångtransport. Han tog sig till de sovjetiska linjerna, där han hade god nytta av den ryska han som liten lärt sig av sin ryska barnflicka. Den »borne jaktpiloten» Tuck avslutade kriget som marksoldat i Röda armén på östfronten.

Efter kriget drog han sig tillbaka till ett stillsamt liv på en gård på den engelska landsbygden. Han undvek det slags offentliga liv som många andra flygaress ägnade sig åt, och det enda som påminde om hans tid som jaktflygaress var den hobby han hade – viltjakt. Robert Stanford Tuck gick bort den 5 maj 1987, 71 år gammal.

Publicerad i Militär Historia 3/2015