Finländarna som stred i Waffen-SS

Vinterkriget 1939–40 mellan Finland och Sovjetunionen slutade med en dyrköpt sovjetisk delseger och finländska förluster på över 25 000 döda eller saknade soldater.

Sovjetunionens fortsatta politiska tryck mot Finland i kombination med dess annektering av de baltiska staterna 1940 resulterade i en osäkerhet om det forna ryska furstendömet Finlands framtid.

Redan från självständigheten 1918 fanns i Finland ett intresse att politiskt och militärt samverka med Tyskland vilket också skedde. Men under åren 1920–35 valde tyskarna av taktiska skäl att samarbeta med Röda armén och 1939 slöts Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Sovjet och Tyskland.

Efter vinterkriget orienterade sig Finlands regering alltmer mot Tyskland som en säkerhet mot Sovjet. Det bidrog till att den finska krigsmakten fick en allt större roll när operation Barbarossa, invasionen av Sovjet, planerades.

Finländsk forskning har visat att såväl realpolitiska som revanschistiska och folkförsörjningsmässiga motiv låg bakom Finlands tyskorientering. Redan under 1930-talet betraktade Himmler de flesta finnar (inte enbart finlandssvenskar) som germaner och såg dem därför som rasfränder i Waffen-SS.

Adolf Hitler beslöt följaktligen i februari 1941 att en finländsk frivilligkontingent skulle tas emot i Waffen-SS. Saken hade den finländska regeringens och generalstabens stöd men man undvek en öppen rekrytering för att inte provocera Sovjetunionen.

Stort intresse

Intresset för tjänstgöring i tyska Waffen-SS var stort och av minst tvåtusen sökande antogs under april–maj 1941 cirka 1 200, vilka slutligen kom att bilda en frivilligbataljon i Waffen-SS.

Bataljonen var unik på så sätt att den var det enda SS-förband som ställdes upp av ett land som inte var ockuperat av Tredje riket.

Finlands politiska ledarskap betraktade bataljonen som en symbol för goda förbindelser mellan Tyskland och Finland under fälttåget i öster.

De SS-frivilliga blev för vissa finländska kretsar även ett politiskt medel för att bli delaktiga i denna kamp, delvis i kombination med expansionistiska planer på ett Stor-Finland, Suur-Suomi. Men även som en garanti för kontinuerliga tyska leveranser av vapen och livsmedel till landet.

Av de finländare som först värvades till Waffen-SS hade ungefär 400 stridserfarenhet från vinterkriget och placerades redan före operation Barbarossa i den motoriserade SS-divisionen Wiking. Dessa 400 frivilliga deltog följaktligen redan under sommaren och hösten 1941 i invasionen av Sovjet.

Efter tre månaders strider hade finländarna förluster på 27 stupade och 84 sårade och hade skaffat sig ett rykte hos tyskarna som utomordentligt tappra och skickliga soldater. Resterande 800 frivilliga genomgick sex månaders tysk rekrytutbildning.

Utbildarna imponerades av skjutskickligheten och terrängvanan hos finländarna jämfört med rikstyska SS-rekryter. I februari 1942 anlände även denna kontingent till Wiking på östfronten, där de bildade en tredje bataljon i regementet Nordland.

Under den första fasen av det tyska fälttåget i öster bevittnade finländska SS-frivilliga i Wiking under juli 1941 mord på judiska invånare i de galiziska orterna Zloczow och Ternopil (idag i västra Ukraina).

Dessa utfördes av reguljära enheter ur Wiking, Sicherheitsdienst (SD) Einsatzgruppen och lokala invånare under progromliknande förhållanden. Professor Mauno Jokipii, som forskat i den finländska SS-bataljonens historia, fann inga belägg för att finländska SS-frivilliga deltog i dessa aktioner.

Misshandlade judar

De norska forskarna Terje Emberland och Matthew Kott har i sin bok Himmlers Norge funnit uppgifter om att finländska frivilliga i samband med inmarschen i Sovjetunionen i juni 1941 deltog i misshandel av judiska invånare i Lublin.

Den destruktiva mentaliteten i Hitlers förintelsekrig i öster respektive i Waffen-SS kan heller inte ha gått de finländska frivilliga spårlöst förbi. Kott och Emberland påpekar även att »SS-lederskapet nå förberedte soldatene psykologisk på deltagelse i en radikal ny type av krig: rasekrigen».

Den finländska SS-bataljonen i Wiking deltog från sommaren 1942 i Hitlers offensiv mot södra Sovjetunionen, operation Blå. Syftet var att ta kontroll över oljekällorna vid Kaspiska havet.

Under de hårda striderna i Kaukasus bergsmassiv bjöd emellertid Röda armén hårt motstånd, gynnad av den starkt kuperade terrängen och de accelererande tyska förlusterna. Redan under striderna om Kaukasus utlöpare hade de finländska kompanierna smält ned till 15–20 man.

Nu inträffade ett för den finländska SS-bataljonen ödesdigert taktiskt beslut. Trots divisionschefens protester beslöt de överordnade arméstaberna i oktober 1942 att sätta allt på ett kort: den finländska SS-bataljonens resterande kompanier fick order att till vilket pris som helst erövra höjd 701 vid Malgobek i Ingusjien i Kaukasus. Den finländske plutonchefen och SS-Obersturmführern Tauno Pohjanlehto antecknade:

Höjd 701 var sedan 9 oktober 1942 föremål för flera attacker av andra bataljoner ur Wiking. Det hade skett med viss framgång men de våra lyckades aldrig erövra den dominerande höjdkammen som förblev i sovjetisk ägo.

Insatsplanen för den finska SS-bataljonen var att i gryningen den 16 oktober 1942 överraskande och utan egen artillerield angripa de sovjetiska ställningarna. Ifall anfallet misslyckades, visste vi att det skulle bli vårt sista överhuvudtaget. På morgonen härskade tjock dimma och ryssarna blev helt överraskade av vårt angrepp.

Men ju högre vi avancerade mot toppen av höjd 701, desto mer hårdnade det sovjetiska motståndet. Framför oss slog den egna artillerielden ned, bakom oss stod den fientliga spärrelden som en tjock vägg och däremellan dånade skotten från våra stridsvagnar och den sovjetiska försvarselden från kulsprutor och kulsprutepistoler.

Ryssarna sköt vilda salvor av pansarvärnseld. Skyttegruppen Pyyhtiäs försvann i en fullträff. Efter intensiva strider föll till slut hela höjd 701 i vår finska bataljons hand efter svåra förluster. Våra 11. och 12. kompanier räknade nu tillsammans tolv man …

Nådde sin östgräns

Den finländska bataljonen decimerades ytterligare de närmaste dagarna under våldsamma sovjetiska motanfall understödda av stridsvagnar, men höll sina ställningar på höjd 701. Hitlers offensiv in i Kaukasus hade emellertid nu, nära Groznyj i Tjetjenien, nått sin definitiva klimax och yttersta gräns i öster.

I mars 1943 bildades en ny finländsk regering, kort efter det tyska nederlaget vid Stalingrad. Regeringens viktigaste program blev nu att försöka lirka Finland ur kriget. Ur det perspektivet sågs det som en belastning gentemot västmakterna att en finländsk SS-bataljon stred långt nere i Kaukasus.

När bataljonens överlevande finländska soldater i mars 1943 lämnade östfronten för permission i Finland tog den finländske överbefälhavaren Carl Gustaf Mannerheim saken i egna händer.

Han skrev i juni ett brev till Adolf Hitler med begäran att bataljonen definitivt skulle återkallas från tysk krigstjänst och dess soldater införlivas i Finlands egen krigsmakt.

Det tidigare militära samarbetet mellan de två länderna hade numera, skrev Mannerheim, tagit andra former och Finland behövde varje erfaren soldat för att försvara sitt eget territorium mot Sovjetunionen.

Den 4 juli godkände Hitler Finlands önskemål att upplösa bataljonen med motivet att de finländska SS-soldaterna därmed slapp dagtinga med sitt samvete.

När finländska politiker informerade de permitterade finländska SS-soldaterna i Hangö om bataljonens formella upplösning möttes de av protester från ett stort antal av bataljonens officerare och soldater.

En majoritet ville fortsätta sin tjänstgöring på östfronten. SS-bataljonens krigsdagbok noterade att 14 officerare, 234 underofficerare och 534 meniga den 11 juli 1943 överfördes till olika finländska arméförband eller till reservofficersskolan i Niinisalo-Kankaanpää.

Totalt miste 256 finländare livet under tjänstgöring i Wiking på östfronten, 686 sårades och 14 rapporterades saknade.

Fortsatte i Waffen-SS

Enskilda finländare tjänstgjorde ända till krigsslutet i Waffen-SS, exempelvis plutonchefen Ulf-Ola Olin vid pansarregementet i 5. SS-pansardivisionen Wiking. Efter striderna utanför Warszawa i augusti 1944 blev han den högst dekorerade finländaren i Waffen-SS.

Ny forskning av pol dr Lars Westerlund har visat att den ideologiska profilen hos den finländska SS-bataljonens officerare och soldater var mer konservativt protysk än som tidigare framkommit.

En tredjedel röstade på det högerradikala och antidemokratiska partiet Fosterländska Folkrörelsen (IKL), en tiondel var nationalsocialister och en anmärkningsvärd del av de resterande företrädde finsknationella och mer allmänna högervärderingar.

Westerlund fann följande dominerande motiv att värva sig till SS: en protysk och antisovjetisk hållning, utsikten till militär kompetensutveckling och förhoppningar om en kommande maktposition i det storgermanska riket.

Dessutom tillkom troligen önskemål om att göra karriär i världens mest mekaniserade armé och i dess elit Waffen-SS.

Tyska riket hade även generösa lönevillkor för de frivilliga. Under tiden juni 1942 till oktober 1943 transfererade Berlin en summa motsvarande 20 miljoner finska mark till deras konton och anförvanter i Finland.

Efter att Finland den 4 september 1944 slutit ett vapenstilleståndsavtal med Sovjetunionen tvingade Moskva finländarna att vända vapnen mot sina forna vapenbröder och krävde att de körde ut de tyska trupperna ur Finland.

Över en natt utbröt alltså krig mellan Finlands krigsmakt och delar av de 120 000 man starka tyska trupperna i Finland. Detta så kallade Lapplandskrig, Lapin sota, medförde finländska förluster på 1 000 stupade medan Tyskland förlorade 2 000 döda soldater.

Den finländske forskaren Åke Söderlund har beräknat att under de finsk-tyska striderna i Lappland valde ett trettiotal finländska tidigare SS-frivilliga att desertera ur finländsk tjänst och gå över till tyskarna.

Tyskarna ordnade officersutbildning för avhoppade finländare vid Waffen-SS krigsskola i Bad Tölz medan andra skickades till SD:s spionage- och radioskola i Pommern. Hitler var av prestigeskäl intresserad av att återupprätta den finländska SS-bataljonen.

Totalt rekryterades 100 finländare, delvis med tvång, till ett SS-kompani vars politiska betydelse dock blev lika med noll. Andra finländare i Waffen-SS tjänstgjorde i Otto Skorzenys och SD:s sabotage- och kommandoförband, SS-Jagdverbände, och upplevde olika dramatiska odysséer under Tredje rikets sammanbrott 1945.

Greps av statspolisen

För de drygt tusen finländare som 1941–43 tillhört den av regeringen sanktionerade frivilligbataljonen i Waffen-SS blev krigsslutet odramatiskt. De demobiliserades ur den finländska krigsmakten och återgick till ett civilt liv eller blev senare stamanställda i Finlands krigsmakt och polisen.

Under 1946–48 arresterades och förhördes dock många tidigare SS-frivilliga av den kommunistiskt dominerade finländska statspolisen, Valpo. Många avskedades då ur armén eller trakasserades på sina arbetsplatser av kommunisterna.

De finländare som efter september 1944 deserterat ur den finska armén för att enrollera sig i Waffen-SS gick skilda öden till mötes. Flera emigrerade till Sydamerika, Tyskland eller Sverige, andra värvade sig till Främlingslegionen.

De som återvände till Finland fick i regel milda domar för sin desertering.

Publicerad i Militär Historia 2/2017