Flakturm I i Tiergarten i Berlin var det första av de väldiga luftvärnstorn som Hitler lät bygga till skydd mot allierat bombflyg.
I april 1941 hade Berlins siluett fått ett nytt utseende. Två väldiga, kamouflagemålade betongbunkrar reste sig högt över trädkronorna i västra änden av den stora parken Tiergarten.
Eftersom de låg granne med Berlins djurpark blev den större av bunkrarna snart känd som »Zoobunkern». Dess officiella namn var dock Flakturm I, det vill säga luftvärnstorn I. Flak var den tyska militära förkortningen för Fliegerabwehrkanone, luftvärnskanon.
När den unge luftvärnssoldaten Erwin Bartmann för första gången såg en av dessa skapelser tyckte han att den liknade »en parodi på en medeltidsborg», och dess dimensioner och dysterhet ingav betraktaren en kuslig känsla. Den amerikanske Berlinkorrespondenten Howard Smith skrev:
Tornet i Zoo ser ut som ett fantastiskt monster från en försvunnen värld eller en främmande planet. Det är väldigt och skrämmande att bara se på det. […] Det är en enorm, fyrkantig cementklump, hundra fot hög, ungefär fem eller sex våningar. Den är grönmålad så att den inte ska synas så bra uppifrån där den står bland träden. I varje hörn står en lång, kraftig kanon och pekar mot skyn.
Det var i oktober 1940 som Hitler hade gett order till arkitekten Albert Speer att bygga flera luftvärnstorn i Berlin. Hitler var personligen intresserad av projektet och gjorde flera idéskisser till byggnaderna. Projektet var högprioriterat och leveranserna av armeringsjärn, cement och annan materiel till byggena fick förtur på järnvägarna.
De egenartade tornen var inte bara ett resultat av nazisternas smak för monumentalbrutal arkitektur, utan också en kombinationslösning på problemen med bristen på skyddsrum för befolkningen och ett effektivare försvar mot fientliga bombangrepp.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
På samma gång inleddes även byggandet av fler civila skyddsrum i Berlin – både under och ovan jord – men de räckte inte på långa vägar. Många berlinare tvingades tillbringa skräckfyllda timmar under räderna i dåligt skyddade källare, samtidigt som de offentliga skyddsrummen ofta var överfulla.
Vissa historiska skildringar ger intryck av att ett luftvärnstorn bara bestod av en enda bunker, men i själva verket byggdes de alltid i par – en större och en mindre. Den större bunkern var det så kallade stridstornet (G-Turm eller Gefechts-Turm) medan den mindre var eldledningstornet (L-Turm eller Leit-Turm).
Flakturm III i Berlinparken Humboldthain var första generationens torn. Det stod klart i april 1942.
De bägge tornen stod några hundra meter ifrån varandra och hade förbindelse via en underjordisk kulvert i vilken kommunikationskablarna gick.
Flakturm I:s stridstorn var en enorm betongkloss med fyra hörntorn, eller snarare plattformar, på vilka stora luftvärnskanoner pekade mot skyn. I själva verket var hela taket på den stora bunkern späckat av luftvärnskanoner i olika storlekar, vilka spydde ut skurar av projektiler mot fiendens bombplansarmador.
Stridstornets yttermått var 75 gånger 75 meter – höjden 39 meter. Bunkern var byggd för att stå pall för direktträffar – taket var fem meter tjockt och väggarna 3,5 meter. Innanmätet bestod av sju våningar och en källare.
Våningen strax under taket – eller batteridäck för att använda en nautisk analogi – utgjordes av logement för luftvärnssoldaterna som bemannade kanonerna, cirka 300 man. På en annan våning fanns ett sjukhus, komplett med operationssalar medan en av de nedre våningarna användes som bombsäker förvaringsplats för ovärderliga föremål från Berlins museer.
Där fanns bland annat den berömda skulpturen av drottning Nefertitis huvud och »kung Priamos skatt» som den tyske arkeologen Heinrich Schliemann grävt upp i Troja på 1870-talet.
De nedre våningarna var inrättade som skyddsrum för cirka 10 000 personer, men inte sällan trängdes tre gånger så många därinne under flygräderna. I källaren fanns ammunitionsförrådet varifrån granaterna fördes med hissar till taket. Bunkern hade även egen ström- och vattenförsörjning.
På taket/batteridäck bestod huvudbestyckningen på hörnplattformarna till en början av 10,5 cm luftvärnskanoner från flottan, men dessa ersattes efter cirka ett år av de största luftvärnskanoner som Tyskland hade tillverkat, nämligen de parmonterade 12,8 cm Flak 40 Zwilling.
De ansågs vara själva kulmen på det konventionella luftvärnsartilleriet. En Flak 40 kunde slunga en 28 kilo tung luftvärnsgranat till drygt 10 000 meters höjd (enligt andra källor nästan 15 000 meter).
Eftersom drivladdningen var fyra gånger kraftigare än till 8,8:an flög 12,8 cm-granaten tre gånger snabbare än denna och ansågs därmed vara effektiv mot snabbrörliga mål på hög höjd. Genom att parkoppla två eldrör ökades pjäsens teoretiska eldhastighet till 24–28 skott i minuten.
En parkopplad luftvärnskanon 12,8 cm Flak 40 Zwilling på musuem i USA.
Varje pjäs vägde mer än 25 ton och rekylen skapade en belastning på lika många ton till – något som garanterade att ingen av bunkerns »invånare» kunde missa när de egna kanonerna avfyrades.
När tornets samtliga 12,8:or avfyrade en salva och de åtta granaterna detonerade i ett förutbestämt mönster skapades en dödszon på 240 meters radie.
På lägre plattformar runtomkring de fyra primärvapnen placerades en massa fyrpipiga luftvärnskanoner av 3,7 cm och 2 cm kaliber vilka bara var effektiva mot flygplan som flög på betydligt lägre höjd. Därför var de oftast utan betydelse under de allierades bombräder mot Berlin, annat än som pyroteknik.
I teorin torde dock varje luftvärnstorn kunna avge runt 8 000 projektiler i minuten ur alla eldrör. Ammunitionshissarnas öppningar på taket täcktes av kraftiga pansarkupoler för att förhindra att bombnedslag i hissarna skulle få förödande konsekvenser. I mitten av taket fanns det också möjlighet att montera en avståndsmätare, om eldledningstornet skulle bli utslaget.
Eldledningstornet, L-Turm, som stod en bit därifrån, var smalare än stridstornet (50 gånger 23 meter), men lika högt. På dess tak fanns en radaranläggning av typ Würzburg Riese, strålkastare, optiska avståndsmätare och lyssningsutrustning. Även fyra fyrpipiga 20 mm luftvärnskanoner var placerade på taket, som närskydd mot attackflyg som försökte slå ut anläggningen.
Inne i tornet var en avancerad stridsledningscentral belägen, varifrån stridstornets eldgivning dirigerades. Men inte bara det – i eldledningstornet vid Zoo hade även chefen för 1. luftvärnsdivisionen, som ledde hela Berlins luftförsvar, sin stabsplats.
Hur besättningarna på tornen vid Zoo kunde uppleva striden mot fientliga bombplan vittnar en ung luftvärnssoldat vid namn Heinrich Möller om. Han tjänstgjorde vid avståndsmätaren på eldledningstornet under Royal Air Forces synnerligen förödande bombräd mot centrala Berlin en natt i slutet av november 1943.
Fyra hissar förde upp ammunitionen från källaren till taket på Flakturm III. Hissöppningen skyddades av en pansarkupol.
Det var för övrigt den natten då ett av dagens Berlins mest kända landmärken, kyrkan Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche på Kurfürstendamm, förvandlades till en ruin:
Bombplanen rapporterades i närheten av Hamburg och deras kurs var direkt mot Berlin, nästan direkt mot oss i Zoo-luftvärnstornen. När de nådde Stendal fick vi order om att hålla inne elden. Kanonerna följde de inflygande bombplanen, alla laddade, men tysta. Det gjorde oss väldigt nervösa. Kanonerna nådde till sist maximal elevering; då visste vi att bombplanen måste vara direkt över oss. Det var dödstyst i hela staden.
Sedan duckade vi. Det kom ett fasansfullt tjutande, vars like jag aldrig hört förut, när bombsvärmarna kom ned mot oss. De verkade falla över hela det omgivande området på en och samma gång. Det var tusentals brandbomber; en massa av dem föll ovanpå både vårt torn och stridstornet, cirka 300 på vardera. Borta vid stridstornet såg det ut som ett fyrverkeri. Åtminstone tio landade alldeles i närheten av mig; lyckligtvis blev jag inte träffad.
Vi kastade de flesta av dem över kanten. Två av våra artillerister stupade på stridstornet. En fick huvudet krossat av en brandbomb som föll rakt på hans stålhjälm; den mosade hans hjärna. Den andre blev träffad av en brandbomb på axeln. Jag tror att det var enda gången som några av våra soldater på taket blev dödade.
Efter detta inferno av brandbomber kom sprängbomberna och hela området runtomkring oss stod i lågor, och blev rödare och rödare efter vad jag kunde se. Sedan kom en liten orkanvind; den var så häftig att vi var tvungna att binda fast oss vid räckena för att inte blåsas över kanten. Borta vid stridstornet var de tvungna att sluta skjuta eftersom vinden var så hård och även för att en fosforbomb slog ned bland den elektroniska utrustningen och slog ut Würburg Riese-radarn. Då var bara de andra två luftvärnstornen kvar, de fick alla medaljerna den natten.
Efter krigsslutet sprängdes Flakturm II. Ruinerna täcks sedan över med rasmassor.
Även om luftvärnstornet vid Zoo har blivit det mest berömda i historieböckerna, var det långt ifrån ensamt. Efter att tornet stod klart i april 1941 byggdes ytterligare två luftvärnstorn (det vill säga stridstorn plus eldledningstorn) i två andra allmänna parker i Berlin, nämligen Flakturm II i Friedrichshain (färdigt i oktober 1941) och Flakturm III i Humboldthain (färdigt i april 1942).
Ett fjärde hade planerats, men det placerades istället i stadsdelen St Pauli i Hamburg (klart i oktober 1942) och det kom att spela en viktig roll under de förödande brittiska bombräderna mot Hamburg 1943.
De fyra första luftvärnstornen i Berlin och Hamburg var av samma konstruktion. Längre fram under kriget tillkom ytterligare fyra luftvärnstorn, varav ett i Hamburg och tre i Wien, som hade annorlunda utförande och dimensioner, men som fyllde samma funktion.
Ännu fler torn var på planeringsstadiet i Berlin, Hamburg, Wien, Bremen och München, men de hann aldrig förverkligas.
De tre tornen i Berlin, som var placerade i en triangel runt stadskärnan, var kronan på verket
i huvudstadens luftförsvar. Det var meningen att de skulle hindra fiendens bombplan från att slå till mot Berlins historiska och administrativa centrum.
Luftförsvaret var ett både kraftfullt och sofistikerat system med flygvarningssystem, sirener, skyddsrum, luftskyddspolis, spärrballonger, kamouflagenät, rökgeneratorer och några divisioner dag- och nattjaktsplan som stod i beredskap på baser utanför staden.
Ryggraden utgjordes dock av de hundratals luftvärnskanonerna och de dussintals strålkastarna i 1. luftvärnsdivisionen. Antalet kanoner och strålkastare varierade över tiden, men 1941 handlade det om 29 luftvärnsbatterier med de berömda 8,8 cm-kanonerna och 14 batterier med kanoner av mindre kaliber, samt elva strålkastarbatterier.
Kanoner och strålkastare hade grupperats i parker, på öppna platser och hustak över hela staden, men de allra flesta stod i förorterna i norr och nordväst. Inga luftvärnskanoner fanns i öster, eftersom det inte var en inflygningsväg för allierade bombplan.
En amerikansk B-17 Flygande fästning undgår elden från luftvärnstornen och sveper in över Kreuzberg under en bombräd. Till höger syns flygplatsen Tempelhof.
Den intensiva spärreld som denna arsenal kunde leverera bidrog till att bevara befolkningens tillförsikt i det längsta, trots luftkrigets alltmer kännbara konsekvenser på marken. Enligt den nazistiska propagandan var Berlin världens bäst försvarade stad mot luftangrepp – något som för en gångs skulle stämde överens med verkligheten.
Frågan är icke desto mindre hur effektivt det var. Luftvärnstornens och det övriga luftvärnsartilleriets eldkraft var förvisso imponerande, men det hade i praktiken väldigt liten effekt, om man jämför med antalet nedskjutna bombplan.
En bombräd över Berlin var definitivt ett mycket farligt uppdrag för de brittiska och amerikanska flygbesättningarna, som inte sällan drabbades av kännbara förluster, men en stor del av luftvärnets insats kan ändå beskrivas som en ljud- och ljusshow i stil med det irakiska luftvärnet i Bagdad 1991 och 2003.
Hur skräckinjagande Berlins luftvärn än var kunde det inte hindra de allierade att bit för bit smula sönder stadens bebyggelse och infrastruktur med hjälp av 45 517 ton bomber. Mellan 20 000 och 50 000 berlinare dödades i bombräderna och hundratusentals förlorade sina hem.
Men i lika hög grad som att tillfoga fienden förluster är poängen med luftvärnseld att tvinga fiendens plan upp på högre höjd och hindra bombfällarna från att sikta ordentligt. I det avseendet fyllde Berlins luftförsvar sin funktion. Samtidigt var Berlin ett alltför stort mål att missa om man tar hänsyn till de allierades taktik med bombmattor över stora områden.
Inte heller stadskärnan klarade sig undan en grundlig förstörelse, trots den inre försvarsringen av luftvärnstorn. I synnerhet den amerikanska dagräden den 3 februari 1945 drabbade de centrala delarna hårt – däribland förvandlades flera regeringsbyggnader till ruinhögar. Även Berlins slott totalförstördes (slottet håller för övrigt just nu på att återuppbyggas, efter att de kommunistiska myndigheterna i Östberlin efter kriget låtit spränga ruinerna).
Samtidigt som bombräderna mot Berlin tilltog från och med 1943 minskade kvaliteten på luftvärnsartilleriets besättningar – även på luftvärnstornen. Alltfler välutbildade och erfarna luftvärnsartillerister skickades till fronten för att ersätta de växande förlusterna, medan de ersattes vid luftvärnskanonerna och strålkastarna av ännu ej värnpliktiga pojkar i 15–16-årsåldern som delade sin tid mellan skolbänken och luftförsvaret.
15–16-åriga Flakhelfer bemannar denna 2 cm kanon på Flakturm III i Humboldthain, Berlin, 1943.
Även flickor fick i allt högre grad tjänstgöra i luftförsvaret, exempelvis vid strålkastarna, dock ej vid själva artilleripjäserna. Dessa pojkar och flickor snabbutbildades och kallades för Flakhelfer, ungefär luftvärnsmedhjälpare, och skötte sina uppgifter under ledning av mer erfarna luftvärnsartillerister.
Det förekom även att krigsfångar användes i luftförsvaret. I luftvärnstornen arbetade exempelvis ryska krigsfångar nere i ammunitionsförråden med att bära fram granater till ammunitionshissarna.
Luftvärnssoldaterna och -hjälparna hade ett extremt riskfyllt arbete eftersom de tjänstgjorde ovan jord när bomberna föll och alltid var oskyddade för bombnedslag och kringvirvlande splitter. Även nedfallande glödheta och rakbladsvassa splitter från de egna luftvärnsgranaterna utgjorde en riskfaktor.
På luftvärnstornens tak kunde det ibland se ut som slakthus, berättar överlevande Flakhelfer. »På de oskyddade plattformarna ovanpå de höga bunkrarna förekom det många sårade och döda», enligt Friedrich Behrens som var en av dessa pojkar. Herbert Voigt, som tjänstgjorde i Flakturm III i Humboldthain minns:
Den enda akilleshälen i en luftvärnsbunker var taket, kanonplattformen. Den stora skölden framför kanonen erbjöd inte mycket skydd. Situationen var särskilt hopplös när det fälldes bombmattor. […] Förlusterna på taket måste hela tiden ersättas. Jag var kommenderad till en av 2-cm kanonerna på den nordvästra plattformen. Vår stridsinsats var obetydlig jämfört med 88:ornas. […] Vi hjälpte också till med att bära fram ammunition. I går fick taket en direktträff i en av staplarna med reservammunition. 8,8 cm-kanonen sprängdes och det fanns inga överlevande ur besättningen. Sex av oss Luftwaffenhelfer gick upp och avlägsnade de blodiga bitarna av vad som en gång hade varit en besättning på åtta man. De andra fem killarna i städpatrullen, tydligen nya för detta, kunde inte hålla magen eller var skräckslagna.
Berlinbor skyndar sig till Flakturm I i Tiergarten inför ett förväntat flyganfall mot den tyska huvudstaden.
Kontrasten till den trygga tillvaron innanför tornets tjocka väggar kunde inte bli mer slående, fortsätter Herbert Voigt:
När den åtta centimeter tjocka ståldörren […] stängdes bakom mig kändes det som att komma in i en kuslig drömvärld. Vad jag hade lämnat bakom mig på andra sidan av dörren var en stad i kaos där miljontals människor stod inför död och förintelse. Livet inuti dessa tre luftvärnstorn påminde om en fredstida atmosfär.
Fast riktigt så fredstida kändes det inte för de tusentals civila som sökte skydd i tornen under räderna. Det var trångt och kväljande varmt, toaletterna täpptes snabbt igen och spred en vidrig odör medan slamret från de eldrivna ammunitionshissarna kunde vara öronbedövande.
Lyset fladdrade och slocknade tidvis helt. När bomberna föll och det tunga luftvärnsartilleriet började skjuta svajade, riste och gungade bunkern som ett stort fartyg
i stormsjöar.
När slaget om Berlin började den 20–21 april 1945 blev luftvärnstornen en tillflyktsort för tiotusentals civila i över en veckas tid, med alla de umbäranden som det innebar i form av proviantbrist, skräck, ovisshet och sanitära olägenheter.
De stora luftvärnspjäserna på plattformarna bekämpade med stor framgång sovjetiska stridsvagnar på långa avstånd, ända tills Röda arméns framryckning allt närmare centrum gjorde det omöjligt att sänka eldrören mera.
Tornen visade sig även osårbara för den sovjetiska artillerielden, med undantag för de oskyddade luftvärnsplattformarna. Inte ens när ryssarna grupperade sina respektingivande 20,3 cm haubitsar så nära att artilleristerna kunde skjuta direkt mot bunkrarna utan hjälp av eldledare åstadkom de mer än ytliga skråmor i väggarna.
Flakturm I vid Zoo var också ett av de sista motståndsnästena att kapitulera den 2 maj 1945.
De tyska luftvärnstornen var ett försök att möta det nya flygkrigets villkor i två avseenden – skydd och aktivt försvar. De erbjöd dock aldrig tillräckligt mycket av någotdera, trots de spektakulära (och oerhört kostsamma) tekniska lösningarna.
De lyckades inte skydda Berlins bebyggelse lika lite som de kunde skrämma bort eller förgöra de allierades bombplansarmador. I ett avseende var de dock en framgång. Den bråkdel av alla berlinare som fick plats i tornens skyddsrum kunde trots alla olägenheter skatta sig lyckliga när bomberna och granaterna föll över staden.
Publicerad i Militär Historia 8/2015
Flakturm VI står kvar i Hamburg och har klätts med solpaneler som generarar energi till området.
