General Paulus ledde 6. armén mot undergången

Söndagen den 31 januari 1943 grydde grå och kall över de snötäckta ruinerna av Stalingrad. Här och var irrade svultna människospillror omkring och grävde förtvivlat bland bråten på jakt efter något ätbart. Överallt i stadens huskällare låg tiotusentals svårt sårade ihopträngda i ett tillstånd av apati, håglöshet eller medvetslöshet orsakat av skador, näringsbrist eller törst.

Det var mörkt och iskallt – allt brännbart i staden hade för länge sedan förbrukats. Endast få uttalade några ord – nästan det enda som hördes var stönanden av smärta och förvirrade skrik i feberyrsel. All sjukvårdsutrustning, alla mediciner var slut. Från stora, obehandlade sår droppade blod och var ned på det halmtäckta golvet.

»De var inte soldater längre, de var beklagansvärda människovrak», skrev den tyske soldaten Joachim Wieder.

I veckor hade de legat så och väntat på slutet. Stanken av död, förruttnelse och exkrementer var outhärdlig. När de första sovjetiska soldaterna kom ned i en sådan källare hände det ofta att de omedelbart rusade upp igen – så fruktansvärd var stanken och åsynen av dessa långsamt döende människor i uniform.

General Paulus befordras till fältmarskalk

I sin uppvärmda stabsplats i en annan källare låg tyska 6. arméns befälhavare, den 52-årige Friedrich Paulus, och sov. Han behövde inte dela sina soldaters misär, men var väl bekant med situationen. Elva dagar tidigare hade han rapporterat till Hitler: »Soldaterna har vare sig ammunition eller förplägnad.»

Klockan sju på morgonen knackade det på dörren. Det var generallöjtnant Arthur Schmidt, Paulus stabschef. Paulus satte sig upp i sängen och Schmidt räckte honom ett papper med orden: »Gratulationer. Det kom just ett meddelande om att ni befordrats till fältmarskalk.» Paulus läste lappen med ett bekymrat ansiktsuttryck och sade: »Det ser ut som en uppmaning till självmord.»

Schmidt fortsatte: »Samtidigt måste jag rapportera att ryssarna står utanför dörren», och med de orden öppnade han och släppte in en sovjetisk general och dennes tolk. Så odramatiskt slutade slaget om Stalingrad.

Paulus övergav Hitler i fångenskap

Vem var då denne Friedrich Paulus som var chef för 6. armén, andra världskrigets största och mäktigaste? För nazisterna och även många av dagens högernationalister i Tyskland var han förrädaren som gick över på sovjetisk sida. Detta är dock en uppfattning som behöver modifieras.

Sant är att Paulus i fångenskap tog ställning mot Hitler, men först efter en lång process under stor beslutsvånda. Faktum är att hans sista meddelande från Stalingrad, dagen innan han togs tillfånga, var en lyckönskning till tioårsdagen av det nazistiska maktövertagandet 1933. Det avslutades med orden: »Heil Hitler».

När den sovjetiske generalen klev in på hans stabsplats för att ta honom tillfånga den 31 januari 1943, hälsade Paulus honom med samma nazistiska fras.

Löjtnant i första världskriget

I alla händelser var Paulus fel man på fel plats. Född 1890 tjänstgjorde han som löjtnant i första världskrigets skyttegravar. Men omdömet om honom som officer var inte odelat positivt. En överordnad skrev följande utlåtande: »Denne officer saknar beslutsamhet», vilket förklarar varför det tog Paulus 21 år att gå den förvisso långa vägen från löjtnant till överste.

Men han var väldigt intelligent och metodisk i sitt sätt att planera, »en noggrann skrivbordsmänniska som älskar krigsspel och att utforma planer på väggkartan», som en av hans chefer skrev. Därför utsågs han 1938 till chef för staben i 16. armékåren under generallöjtnant Erich Hoepner och befordrades till generalmajor.

I Polen under von Reichenau

När andra världskriget bröt ut var han chef för staben i 10. armén, som spelade en nyckelroll i invasionen av Polen. Paulus hustru, den rumänska adelsdamen Constance Elena Rosetti-Solescu, sade till sin make att hon ansåg att Hitlers angrepp på Polen var omoraliskt. Men Paulus verkar inte ha haft några sådana synpunkter – åtminstone visade han dem inte utåt.

Trots att hans närmaste chef, 10. arméns befälhavare general von Reichenau, var en kallhamrad nazist som gjorde sig skyldig till krigsförbrytelser, visade Paulus honom lojalitet. »En typisk stabsofficer, med utomordentligt artigt sätt och en god kamrat», löd ett annat omdöme om honom.

Planerade invasion av Sovjetunionen

Efter att ha deltagit i krossandet av Polen och Frankrike 1939–40 fick Paulus en ny, stor uppgift av Hitler: Han skulle som medlem i krigsmaktens överkommando förfärdiga den topphemliga planen för en invasion av Sovjetunionen.

Den nazistiske diktatorn hade ingått en pakt med Stalin i augusti 1939, men detta var bara ett falskspel för att vinna tid. I själva verket ingick invasionen av Sovjetunionen och krossandet av kommunismen Hitlers huvudplan.

Den 29 juni 1940, mindre än en vecka efter Frankrikes kapitulation, informerade Hitler sina högsta befäl om sina avsikter att invadera Sovjetunionen. Den 31 juli 1940 beordrade han den tyska generalstaben att gå igång med planeringsarbetet.

Det första resultatet var den så kallade Marcksplanen den 5 augusti 1940, utarbetad av generalmajor Erich Marcks, ledamot av det nyligen etablerade arméstab Öst i Ostpreussen. Denna kompletterades med ett utkast av överste Bernhard von Lossberg vid krigsmaktens överkommando den 15 september 1940.

Men detta var bara skisser. Istället var det Friedrich Paulus som fick i uppdrag att utifrån detta material arbeta fram den detaljerade, slutgiltiga invasionsplanen.

Hitler godkände Paulus angreppsplan

Paulus grep sig an verket av allt att döma med stor entusiasm och åtminstone god energi. Den 5 december 1940 var han färdig med sitt arbete och presenterade planen för Hitler, som omedelbart godkände den med endast små justeringar.

Därmed hade Friedrich Paulus bestämt hur den tyska krigsmakten skulle gå tillväga för att vinna sitt anfallskrig mot Sovjetunionen. Vad han planerat var den största militära invasionen i krigshistorien. Den 18 december 1940 utfärdade Hitler den formella ordern för invasionen, Direktiv nr 21, där operationen gavs kodnamnet Barbarossa.

Barbarossa ett erövrings- och förintelsekrig

Efter kriget väckte Paulus sensation när han 1946 vittnade i krigsförbrytardomstolen i Nürnberg. Han kunde då berätta detaljerat om hur invasionen av Sovjetunionen planerades och genomfördes som ett erövrings- och förintelsekrig.

När chefen för krigsmaktens överkommando, Wilhelm Keitel, den 6 juni 1941 presenterade nazisternas avsikter med att invadera Sovjetunionen för de militära befälhavarna, inledde han med orden:

»I denna strid är barmhärtighet eller hänsyn till internationell rätt falska.» Fem veckor tidigare hade Hitlers andreman, Hermann Göring, förklarat för de tyska generalerna: »Kriget mot Ryssland kan bara bedrivas ifall hela Wehrmacht får sina livsmedel från Ryssland. Konsekvensen av detta kommer att bli att tiotals miljoner människor dör av svält.»

Reichenauordern

Återigen reagerade Paulus hustru med avsky, återigen förhöll han sig lojal gentemot ledningen. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att hans gamle chef, Walther von Reichenau, var den kanske mest ökände krigsförbrytaren bland alla tyska generaler i operation Barbarossa.

Exempelvis var det han som utfärdade den så kallade Reichenauordern till sina soldater: »Den enskilde soldaten måste ha full förståelse för nödvändigheten av en sträng men rättfärdig hämnd på den omänskliga judendomen.» Detta var ganska magstarkt även bland andra världskrigets tyska generaler.

Paulus var väl medveten om detta, men det tycks inte ha påverkat hans vänskap med von Reichenau. Även om den senare nu hade en ny stabschef, upprätthöll herrarna en brevväxling.

Massakern i Belaja Tserkov

I augusti 1941 skickades Paulus till von Reichenaus stab för att inspektera och skaffa sig en överblick för generalstabens räkning. Detta sammanföll tidsmässigt med den fruktansvärda massakern i den ukrainska staden Belaja Tserkov.

Den 22 augusti 1941 blev här 90 judiska barn mördade av ukrainska nationalister och ett tyskt mordkommando. En tysk överstelöjtnant fick i förväg reda på att så skulle ske och vände sig till 6. arméns stab och bad denna att ingripa för att förhindra barnamorden. Men von Reichenau svarade då att inte bara de vuxna, utan även barnen skulle skjutas.

Paulus fick befäl över 6. armén

De båda tyska befälen stod varandra så nära att när von Reichenau utsågs till chef för armégrupp Syd lyckades han driva igenom att Paulus skulle efterträda honom som chef för 6. armén.

Han kan knappast ha haft andra bevekelsegrunder än rent personliga eftersom Paulus aldrig haft befäl över mer än en bataljon om 800 man, och nu skulle han leda en armé på en kvarts miljon. Dessutom känner vi ju till de negativa omdömena om honom som förbandschef.

Den 5 januari 1942 tillträdde Paulus sin nya post på östfronten. Bara några dagar senare avled von Reichenau i en hjärtattack.

Med Paulus som chef förändrades både ledning och metoder för 6. armén. Hans första åtgärd var att låta upphäva den så kallade Reichenauordern. Men von Reichenau hade också varit en begåvad förbandschef som ofta hade lett sina trupper direkt från frontlinjen.

Paulus däremot var en försiktig skrivbordsbefälhavare. Mycket av den direkta operationsledningen överlät han därför åt sin mer handlingskraftige stabschef, Arthur Schmidt – för övrigt en styvnackad nazist.

Paulus egna politiska uppfattningar har man inte kunnat klarlägga, men det troliga är att han helt enkelt blundade för politiken och försökte att vara »bara soldat». Detta var ett populärt ideal bland dåtidens tyska officerare.

Nyckelroll i operation Blå

Några månader senare var Paulus 6. armé mäktigast i hela den tyska krigsmakten, med 14 divisioner och sammanlagt 250 000 man. Den skulle komma att spela en nyckelroll i operation Blå, Hitlers nya sommaroffensiv på östfronten.

Den tyska armén hade blivit så illa medfaren av operation Barbarossa, som misslyckades i och med nederlaget i slaget om Moskva i december 1941, att den inte längre var kapabel att anfalla längs hela den långa frontlinjen. Istället koncentrerades de tyska anfallsstyrkorna till det södra avsnittet. Planen var att strypa Sovjetunionen ekonomiskt genom att erövra oljefälten i Kaukasus och samtidigt skära av området genom att ta kontroll över den viktiga flodförbindelsen på Volga.

Det blev Paulus 6. armé som fick den sistnämnda uppgiften, och målet var att framrycka till den stora staden Stalingrad (idag Volgograd), som ligger just där Volga böjer av från sydvästlig till en sydöstlig riktning mot Kaspiska havet, med Kaukasus i väster.

Långt pansarslag i Donkröken

Offensiven inleddes den 28 juni 1942, och två dagar senare satte Paulus 6. armé igång. Det var en tryckande het sommar, och framför de tyska förbanden bredde ett till synes oändligt slättlandskap ut sig. I början gick det bra. Tyskarna hade en betryggande numerär överlägsenhet samt luftherravälde och drev Röda armén framför sig. På en månad förlorade Sovjet över en halv miljon man.

6. armén hade 40 mil till Stalingrad, men i slutet av juli 1942, när man avverkat två tredjedelar av sträckan, körde tyskarna fast i ett fyra veckor långt pansarslag. Detta rasade i en nästan ökenliknande, trädlös terräng i den så kallade Donkröken, området där floden Don gör en båge från nordväst i riktning mot Volga, för att därefter vika av västerut.

Under hela denna tid bombarderades Paulus med klagomål från sina chefer för att han inte tillräckligt energiskt drev på sina förband, men de sovjetiska soldaterna försvarade sig med förtvivlans kraft och tyskarna hade brist på drivmedel och ammunition. Samtidigt led Paulus själv svårt av dysenteri – något som för övrigt även plågade många av soldaterna på båda sidor i detta frontavsnitt.

Beroende av underhåll från Luftwaffe

Den stora svårigheten med att föra krig just i detta glesbefolkade område var bristen på ordentliga vägar och det glesa järnvägsnätet. Redan från mitten av sommaren 1942 var Paulus armé helt beroende av underhåll som flögs in av Luftwaffe. Faktum är att merparten av Luftwaffes transportflygplan tidvis ställdes till 6. arméns förfogande. Med hjälp av en massiv luftbro kunde Paulus offensiv komma igång igen.

Den 21 augusti 1942 korsade Paulus trupper floden Don i öster och avancerade rakt mot Stalingrad. Samtidigt svängde 4. pansararmén in mot staden från söder, och från luften genomfördes en hel serie fruktansvärda bombanfall.

Det sista visade sig emellertid vara ett stort misstag: Sammanstörtande hus blockerade gatorna inne i staden, vilket senare skulle vara till fördel för försvararna och en stor nackdel för tyskarna, som hade svårt att ta sig fram med sina stridsvagnar.

Richthofen krävde Paulus avgång

Den 12 september kallades Paulus av en rasande Hitler till dennes östfrontshögkvarter i ukrainska Vinnytisa. Führern hade hört klagomål från flygchefen i området, Wolfram von Richthofen, om Paulus »oinspirerande» ledning av striderna. von Richthofen hade till och med begärt att Paulus skulle bytas ut mot någon annan, bättre lämpad general.

Förskräckt över vad han fick höra försäkrade Paulus att slutoffensiven mot Stalingrad skulle inledas redan nästa dag.

Anfallet sattes in halv sju på morgonen den 13 september. Trots ett fruktansvärt ojämnt styrkeförhållande – det stod 300 000 man på den tyska sidan mot 20 000 försvarare av själva staden – bjöd de sovjetiska soldaterna ett nästan ofattbart segt motstånd. Detta skrämde många av de tyska soldaterna, som ofta vägrade att gå till anfall utan massiva föregående störtbombanfall.

Förbittrade strider i Stalingrads ruiner

von Richthofen rapporterade förtvivlat: »Armén sviker. Vi sätter in mycket omfattande bombanfall mot begränsade områden av staden, och sedan anfaller armén med bara hundra man!» Snart skulle rollerna vara de omvända – med armén anklagande flyget för svek.

Under resten av september, hela oktober och en bra bit in i november 1942 rasade ett förbittrat krig om husruiner, källare, avloppstunnlar och minsta lilla höjd inne i staden. Genom sin självuppoffrande kamp stupade de sovjetiska soldaterna i mängder, men hela tiden fördes nya reserver över Volga. Även om Paulus trupper pressade tillbaka motståndarna till endast ett par smala remsor på flodens västra strand, lyckades de aldrig erövra staden helt.

Genom att hålla ut så länge och binda upp denna starka tyska armé i Stalingrad, gav de sovjetiska soldaterna Röda armén möjlighet att bygga upp stora förband norr och söder om staden. Den 19 november 1942 slog dessa till i en gigantisk kniptångsoperation.

Hela 6. armén inringad

När de sovjetiska anfallsspetsarna möttes befann sig hela 6. armén med omkring 300. 000 man inneslutna. I ett slag ändrades Paulus uppgift från att erövra »Stalins stad» till att organisera ett försvar i en »kittel» som sträckte sig sex mil västerut från staden, och tre mil från norr till söder. Frontlinjens sammanlagda längd var omkring 20 mil.

6. armén skulle försörjas från luften, vilket inte skilde sig särskilt mycket från vad som varit fallet tidigare. Problemet var att Röda armén också dragit samman ett mycket starkt jaktflyg som nu tämligen effektivt skärmade av Stalingrad så att det tyska transportflyget inte kunde ta sig fram i den utsträckning som krävdes. Detta blev den avgörande faktorn.

Minimala tyska ransoner

Istället för de 500 ton om dagen som utlovats, lyckades Luftwaffe inte komma upp i ett dagsmedeltal på mer än 120 ton i december 1942. Bit för bit nödgades tyskarna minska soldaternas livsmedelsransoner. Den 7 december halverade Paulus dem. Snart var ransonerna nere i 50 gram bröd om dagen. I början av januari 1943 deserterade ett växande antal tyska soldater till fienden, drivna av inget annat än en desperat hunger.

Vägrade kapitulera på Hitlers order

Vid det laget förhöll sig rödarmisterna avvaktande runt Stalingrad. De kände till det svåra försörjningsläget och väntade sig att tyskarna skulle kapitulera. Men Hitler hade strängeligen förbjudit detta och Paulus förblev honom trogen.

Den 6 januari 1943 fällde sovjetiska flygplan tiotusentals flygblad över Stalingrad med en uppmaning att acceptera en förhandling om kapitulation. Nästa dag anropade man Paulus via radio och meddelade på tyska att ett erbjudande om en kapitulationsförhandling skulle komma.

Men när två sovjetiska parlamentärer under vit flagg den 8 januari närmade sig de tyska linjerna utsattes de för beskjutning och tvingades dra sig tillbaka. Det var Paulus själv som givit order om beskjutningen.

Disciplinen i 6. armén bröt samman

Den 10 januari 1943 gick Röda armén till anfall. De drev en flyende, grå massa av hungrande och sjuka trashankar framför sig – återstoden av den en gång så stolta tyska 6. armén. Vid det här laget fanns knappt heller någon ammunition kvar.

All disciplin i Paulus armé bröt samman. På nätterna drog banditgäng av beväpnade tyska soldater omkring och plundrade och rånade sina kamrater på minsta lilla matbit. Dessa jagades av allt större grupper av militärpoliser, som under de sista dagarna av slaget om Stalingrad sköt oräkneliga tyska soldater som förvandlats till kriminella av svälten och desperationen.

Hur många som dödades på detta sätt inne i det tyskhållna området av Stalingrad i januari 1943 kommer aldrig att klarläggas – sannolikt rör det sig om hundratals, kanske tusentals. Detta, liksom den kannibalism som uppstod bland de hungrande, är en historia som berättats av överlevande men aldrig riktigt nått fram till historieböckerna.

Hälften av de döda hade svultit ihjäl

Så sent som den 22 januari avvisade Paulus ett nytt sovjetiskt erbjudande att kapitulera. Under tiden dog hans soldater som flugor. 6. arméns patolog, doktor Hans Girgensohn, gjorde en undersökning på ett stort antal döda tyska soldater i Stalingrad.

Han fann att många hade symtom på svältdöd: förtvinade muskler, förminskat hjärta, så kallad atrofi. Hälften av de döda visade sig ha dött av hunger. I vissa förband, som i 113. divisionen, var svält den huvudsakliga dödsorsaken.

För de sårade som inte längre kunde strida drog man in matransonerna. Därför var det många sårade som kravlade iväg från förbandsplatserna och till skyttegravarna, där de grep ett gevär. De räknades då inte längre som sårade, trots att de ofta hade stora, oombundna sår eller led av svåra sjukdomar. I många förband var uppemot 80 procent av soldaterna i realiteten sårade.

Ingen organiserad kapitulation

Det talas ibland lite schablonmässigt om 6. arméns kapitulation i Stalingrad. Men faktum är att någon organiserad kapitulation aldrig ägde rum. Paulus erkände själv: »Vi sträckte inte vapen, vi var utmattade och orkade inte kämpa vidare. Sedan de sovjetiska trupperna brutit igenom och närmat sig våra förband, fanns det inte längre någon ammunition att strida med och därför upphörde striden.»

In i det sista vägrade Paulus att kapitulera. När den sovjetiske generalen Michail Sjumilov uppmanade honom att beordra de tyska soldater som ännu höll ut i den norra »kitteln» i Stalingrad (som övermannades den 2 februari), nekade han.

91.000 tyskar blev krigsfångar

Mellan den 31 januari och 3 februari 1943 samlade de sovjetiska soldaterna ihop de 91.000 överlevande tyska soldaterna i Stalingrad som fångar. De blev själva överväldigade över att det var så många – med tanke på det svaga motstånd som tyskarna bjudit i januari 1943, hade rödarmisterna trott att det bara fanns några tusen kvar.

Inga förberedelser hade vidtagits för att ta emot detta enorma antal fångar, som dessutom i de flesta fall var svårt sårade eller försvagade av dysenteri, fläcktyfus och andra allvarliga sjukdomar. Det var mitt i vintern, så det fanns inga skördar att tillgå, och Volga var tätt minerat av tyskt flyg.

Alla kommunikationsleder i området var illa åtgångna av flera månaders tyska flyganfall, så det var till och med svårt att föra fram proviant och sjukvårdsutrustning åt det stora antalet sovjetiska soldater.

För att inte alla tyska soldater skulle dö av svält utgick en order till de sovjetiska soldaterna i Stalingrad – de som kämpat och lidit i flera månader, och nu äntligen stod som segrare – att dela med sig hälften av sina ransoner till de tyska fångarna.

Tusentals tyskar dog varje natt

Men det gick ändå inte att rädda livet på tiotusentals utmärglade, sjuka, förfrusna och redan halvdöda tyska soldater. Det fanns inte ens byggnader att husera dem alla i. Varje morgon var det flera tusen som inte vaknade upp, som hade dött i sömnen under natten.

Den massdöd som inletts i Stalingrad fortsatte i flera veckor. Därigenom förbättrades försörjningsläget för de överlevande – det blev allt färre som delade på den tillgängliga maten. Av uppskattningsvis 300 000 tyska soldater under Paulus befäl i Stalingrad överlevde endast omkring 40 000; flertalet av dem hade haft turen att flygas ut under belägringen.

Paulus bosatte sig i DDR

Efter kriget har Paulus blivit känd för att han »bytte sida» i fångenskap. Det stämmer att han gick med i Nationalkommittén, organisationen för Hitlermotståndare bland tyska soldater i sovjetisk fångenskap, men så gjorde faktiskt ungefär hälften av de tyska krigsfångarna. Efter kriget bosatte han sig också i Östtyskland, men detta var sedan han brännmärkts i Västtyskland för sitt föregivna »samarbete» med Sovjetunionen.

Även om Paulus aldrig gav uttryck för någon nazistisk övertygelse, vägrade han länge styvnackat att ha något med Nationalkommittén att göra. Han lär ha fortsatt att hälsa med »Heil Hitler» under den första tiden i fångenskap.

Det var först sedan hans två vänner, generalerna Erich Hoepner och Erwin von Witzleben, hade blivit avrättade i Berlin för sin inblandning i 20 juli-attentatet mot Hitler som Paulus tog steget att ansluta sig till Nationalkommittén.

Släpptes av Sovjet efter Stalins död

Paulus var nu en bruten man som aldrig mer kom att spela någon vare sig viktig eller aktiv roll. Han var deprimerad eftersom han saknade sin hustru, och detta förvärrades efter kriget när Stalin behöll honom längre i fångenskap än de flesta tyska soldater. Efter att ha vittnat i Nürnbergrättegången 1946 fördes Paulus tillbaka till sin sovjetiska fångenskap. Han frisläpptes först 1953, strax efter Stalins död. Då var hans älskade hustru död sedan fyra år tillbaka.

Friedrich Paulus framlevde sina sista år som chef för det militärhistoriska forskningsrådet vid folkpolisens högskola i Östtyskland. Han avled i ALS 1957, endast 66 år gammal.

Publicerad i Militär Historia 7/2017