Guadalcanal 1942 – US Marines elddop

När Japan anlade en flygbas på den djungel­bevuxna ön Guadalcanal blev den centrum för kriget i Stilla havet. USA, som till varje pris ville hindra japanernas planer, satte in Marinkåren på dess första uppdrag i kriget. Sex månaders ursinniga strider följde.

guadalcanalus marines landstiger 1942

Marinkårssoldater landstiger på Guadalcanal den 7 augusti 1942.

© Bettmann/Corbis/Scanpix

And when he gets to Heaven to St Peter he will tell: “One more Marine reporting Sir, I have served my time in Hell.”

I Dagbok från Guadalcanal beskriver menige James Donahue de fasor och umbäranden som unga amerikanska marinkårssoldater upplevde i djungeln, på en fjärran ö de knappt hört talas om några månader tidigare. De led av dysenteri, ögoninfektioner, hudinfektioner, malaria och sömnbrist.

Förläggningen var ofta en gyttjepöl med ständigt närvarande ödlor, ormar och insekter, och vardagen fylldes av intensiva strider mot japanerna, som inledningsvis behärskade djungelkrigets konst bättre än de själva.

Detta var marinkårens första insats under andra världskriget. Den skulle följas av många landstigningar, men de som överlevde Guadalcanal skulle aldrig glömma detta kårens elddop – tiden på Guadalcanal var ett helvete.

Japanska flyget utslaget

Guadalcanal, en av Salomonöarna öster om Nya Guinea, blev strategiskt viktig i kriget om Stilla havet sedan USA slagit ut det japanska marinflyget vid Midway i juni 1942. Förlusten av fyra hangarfartyg och över 200 flygplan tvingade japanerna att förlita sig på landbaserat flyg och de började anlägga en flygbas på norra delen av Guadalcanal.

USA såg flygbasen inte bara som ett hot mot försörjningslinjerna till Australien och Nya Zeeland, utan även som en möjlig förberedelse för en japansk offensiv. Det amerikanska överkommandot beslöt i juli 1942 att Guadalcanal måste erövras genom en landstigning, fastställd till den 1 augusti.

Operation Watchtower

Fem amerikanska armédivisioner fanns i sydvästra Stilla havet, men de behövdes för försvaret av Australien och Nya Zeeland. De saknade dessutom utbildning och utrustning för landstigning på öppen kust.

Istället blev operation Watchtower en uppgift för amerikanska marinkårens 1. division, som under sommaren börjat anlända till Nya Zeeland.

guadalcanal andra varldskriget karta

Guadalcanal ligger i den östra delen av Salomonöarna.

© Lönegård & co

Amfibieoperationer med landstigning på öppen kust var vid denna tid ett relativt nytt koncept för marinkåren. De hade sneglat på just japanerna som i början av 1930-talet utvecklade amfibieförband och materiel för kustlandstigning. Amfibiebandvagnar var också en helt ny materieltyp som krävde utbildning och utveckling av förbandens taktik.

Vandergrift fick en månad på sig

Divisionschefen, generalmajor Alexander Vandegrift, hoppades få sex månader med den nya materielen och stridstekniken innan han skulle börja offensiven mot japanerna – han fick en månad för att planera, stridslasta transportfartygen samt genomföra en förövning.

Allt skulle göras med divisionens delar och hans underlydande chefer spridda på transportfartyg på väg någonstans mellan USA och Nya Zeeland. Vandegrift ville undvika en stridsplan byggd på osäkra underrättelser och okända parametrar och begärde därför åter mer tid – och fick en vecka.

Landstigningen skulle ovillkorligen genomföras den 7 augusti trots bristen på trupp, utrustning, proviant – och inte minst – underrättelser om fienden.

Landstigningsstyrkan med arton stora transportfartyg, diverse mindre fartyg samt 19 000 man ur marinkåren inledde den 26 juli 1942 förövningen vid Fiji. Den fick dock avbrytas på grund av för hög sjö, varpå den bristfälligt övade styrkan avseglade mot sin första skarpa uppgift.

Huvudstyrkan, som skulle ta Guadalcanal, och den del som skulle ta mindre öar norr därom understöddes av hangarfartygen Saratoga, Enterprise och Wasp, slagskeppet North Carolina samt 14 kryssare och 29 jagare. Det dåliga vädret gynnade amerikanerna som oupptäckta nådde sitt mål.

Gick iland på Lunga Point

Strax efter sex på morgonen den 7 augusti inledde den tunga kryssaren USS Quincy den allierade motoffensiven mot Japan med eld mot ställningar på Guadalcanals norra kust. Marinkåren med 5. regementets 3 000 man i täten gick iland på sandstranden öster om Lunga Point utan att möta nämnvärt motstånd.

På kvällen hade totalt 11 000 man kommit iland och förtrupperna nått till en kilometer från det japanska flygfältet. Japanerna, huvudsakligen fältarbetsförband med lågt stridsvärde, överraskades och flydde in i djungeln. Då de trodde att det bara var en räd mot flygfältet fick de order att hålla sig undan strid tills det hela var över. Redan på eftermiddagen dagen därpå hade marinsoldaterna säkrat flygfältet.

guadalcanal urlastning

Efter landstigningen användes Higgins­båtarna (till väns­ter på stranden och till havs i mitten) för att transportera iland förnödenheter till marinkårsförbanden på ön.

© Corbis/Scanpix

Hårt motstånd på Tulagi och Gavutu

Landstigningarna norr om Guadalcanal – på Tulagi, Gavutu och Tanambogo – stötte däremot på hårt motstånd. Det tog 2. regementet två dagar av intensiva strider att erövra och säkra öarna. Nästan hela den japanska garnisonen om cirka 1 500 man stupade, medan de amerikanska förlusterna var relativt måttliga.

Natten till den 9 augusti fick dock japanerna en framgång, men lyckades inte förvalta den. En kryssareskader smög sig på de amerikanska fartyg som låg i en skyddsskärm norr om brohuvudet på Guadalcanal och sänkte på en halvtimme fyra allierade kryssare.

Av fruktan för det amerikanska attackflyget fullföljde inte japanerna sin framgång genom anfall mot transportfartygen, utan drog sig tillbaka i skydd av det sista mörkret. Det var ett allvarligt taktiskt misstag som i princip omintetgjorde japanernas framtida möjligheter att återta Guadalcanal.

Japanska flyganfall

De första dagarnas japanska flyganfall mot brohuvudet var besvärande men fick begränsad verkan. De kostade däremot japanerna en hel del förlorade flygplan, eftersom det amerikanska jaktflyget på hangarfartygen i god tid varnades av observatörer ur kustväktarorganisationen på öarna runt Guadalcanal.

Det japanska flyget opererade på sin räckviddsgräns med omkring fyra timmars flygtid från baserna Rabaul och Lae. Trots det oroade sig amiral Fletcher för hangarfartygens säkerhet i de trånga vattnen utanför Salomonöarna och drog sig efter två dagar tillbaka till öppnare vatten österut.

Även den amerikanska transportstyrkan drogs tillbaka innan fullständig urlastning genomförts, vilket ledde till stora svårigheter för Vandegrifts landsatta marinkårsförband.

Samverkan mellan flottan och marinkåren

Landstigningen på Guadalcanal var den första av många amfibieoperationer som amerikanska och engelska förband genomförde under andra världskriget och blev en förebild för kommande operationer.

Men 1942 saknades erfarenhet av landstigning på en fientlig kust: landstigningsbåtar, amfibiefordon och stridsteknik var nya för förbanden, liksom organisationen och indelningen. Den allvarligaste bristen var dock att det saknades erfarenhet och rutiner för samverkan mellan flottan och marinkåren, inte minst avseende chefernas befälsrätt under olika skeden av operationen.

guadalcanal soldater i skyttevarn yank magazine

Två amerikanska soldater i ett skyttevärn på Guadalcanal. Teckning från fronten av Howard Brodie som arbetade för armétidningen Yank Magazine.

© Library of Congress

Wildcat, Dauntless och Airacobra

Sedan flottan försvunnit var marinsoldaterna lämnade åt sig själva med begränsade förråd av proviant och ammunition samt otillräckligt med fordon och artilleri. De saknade också fältarbetsmaskiner för att bygga ut flygfältet.

Proviantläget blev allvarligt och efter en vecka utspisades förbanden bara två gånger per dag. Färdigställandet av flygfältet hade högsta prioritet, men försenades på grund av materielbrist.

Det dröjde till den 20 augusti innan en division med jaktplan F-4F Wildcat och en division med störtbombare SBD-3 Dauntless ur marinkårens eget flyg baserades på Henderson Field (uppkallat efter en flygare ur marinkåren som stupat vid Midway). Något senare kom även en division ur arméns flygstyrkor (US Army Air Force) med jaktplanen P-39 Airacobra.

"De ständiga meniga"

I början av september hade marinkårens 1. division etablerat sig på ömse sidor om Lungafloden i ett sex kilometer brett och lika djupt område. I Lungabrohuvudet hade amerikanerna tio skyttebataljoner, en reducerad jägarbataljon samt fem artilleribataljoner.

Denna blandade styrka bestod av unga pojkar, färska från rekrytskolan på Parris Island, stamfurirer med flera års tjänst bakom sig och äldre underofficerare som deltagit i striderna i Frankrike under första världskriget.

Där fanns också ”de ständiga meniga”, yrkessoldaterna med meterlånga straffliggare som gång på gång degraderats på grund av olika förseelser. Dessa utgjorde kärnan i förbanden, eller som chefen för marinkårens 1. jägarbataljon uttryckte det:

Där fanns de oförbätterliga spelarna och de fulländade småtjyvarna och folk som drack hårvatten istället för manskapsmässens svaga öl. De talade i färgsprakande svordomar och gick aldrig i kyrkan om de inte beordrades dit. De snusade, rökte stinkande cigarrer eller tuggade tobak men kunde livnära sig på köttslamsor, svart kaffe och pyttipanna tillagad i en stålhjälm. De bar högsta utmärkelsetecknen för skicklighet med gevär, pistol, kulspruta, handgranat eller bajonett. De kunde sina vapen och sin stridsteknik och visste att de var tuffa och duktiga och – inte minst – det fanns tillräckligt många av deras sort för att nykomlingarna skulle ta efter deras unika förbandsanda och kunnande.

guadalcanal bloody ridge marinkarssoldat 1942 sF4WG5ojEuRMNF

En marinkårssoldat på vakt vid Bloody Ridge som blev platsen för de hårdaste striderna. Japanerna gjorde där tolv stormningsförsök mot de amerikanska ställningarna mellan den 12 och 14 september 1942.

© Getty images/All over press

Tokyoexpressen skulle försörja japanerna

Marinkåren hade lokalt luftherravälde över Guadalcanal och längre ut till sjöss lurade de ännu fåtaliga amerikanska hangarfartygen liksom ett tilltagande antal ubåtar.

Det amerikanska övertaget begränsade japanernas möjligheter att sjövägen få in truppförstärkningar till de 34 000 man som fanns på ön. För att klara transporterna använde japanerna snabba fartyg, främst jagare, som efter urlastning i mörker snabbt försvann.

Förnödenheter och ammunition packades i tunnor eller oljefat som hivades överbord utanför kusten i hopp om att de skulle flyta iland. Denna underhållsförbindelse kom att kallas ”Tokyoexpressen” av amerikanerna och visade sig helt otillräcklig.

Brist på hamnar och lämpliga transportfartyg tvingade även japanerna till tidsödande omlastning till mindre båtar och pråmar utanför kusten, vilket exponerade dem för amerikanskt flyg.

Markstriderna på Guadalcanal utkämpades huvudsakligen runt det amerikanska brohuvudet i mycket besvärlig djungelterräng som genomkorsades av mindre vattendrag, raviner och en kedja av låga åsryggar. Det var ständiga strider i kompani- och bataljonsförband förutom otaliga patrullföretag för att fastställa motståndarens gruppering.

Slaget om Bloody Ridge

Bland de många striderna har slaget om Bloody Ridge (blodiga åsen) 12–14 september blivit särskilt ihågkommet. Då räddade en skyttebataljon ledd av överstelöjtnant Merrit Edson Hendersonfältet från att falla i japanernas händer.

Bataljonen försvarade sina ställningar på en gräsbevuxen åsrygg söder om flygfältet och stod emot tolv stormningsförsök av Kawaguchibrigaden i ursinniga närstrider, ofta utkämpade man mot man. Japanerna, som saknade väl fungerande radio och fälttelefonförbindelser, inledde varje stormning med signalraketer som utvisade plats och riktning för anfallet.

Det amerikanska artilleriet bestod huvudsakligen av 75 mm haubitser som med en skottvidd på åtta kilometer inte sköt lika långt som en del av de japanska pjäserna. Trots det fick amerikanerna bättre effekt av sitt artilleri tack vare förmågan att snabbt samla eld från flera skjutande enheter.

Det berodde delvis på bättre sambandssystem, men även på bättre rutiner och ledning av den indirekta elden, vilket utnyttjades för att bekämpa det japanska infanteriets utgångslägen för anfall.

guadalcanal striderna andra varldskriget

Striderna om Hendersonfältet under augusti–november 1942.

© Lönegård & Co

600 stupade japaner

Japanernas försök att ta åsryggen kostade dem över 600 stupade och minst lika många sårade, varav många lämnades av retirerande kamrater till en långsam död. Marinkåren förlorade 31 stupade, 103 sårade samt nio saknade.

Bland dem som dog fanns chefen för C-kompaniet, major Kenneth Bailey, som trots svåra skador vägrade att bli evakuerad bakåt utan ledde sitt kompani i tio timmars oavbruten strid tills han kollapsade och dog. För detta tilldelades han postumt den amerikanska kongressens hedersmedalj, Medal of Honor, vilken också tilldelades bataljonschefen Merrit Edson.

Japansk landstigning

En månad senare gjorde japanerna sitt största anfall mot Hendersonfältet. Efter ett dygn med ihärdiga bombattacker och beskjutning med artillerield, både långskjutande och från slagskeppen Haruna och Kongo, lyckades de slå ut flygbasen.

Dagen därpå, den 15 oktober, inledde japanerna en landstigning tre mil väster om flygfältet. Nära 4 000 soldater kom iland innan amerikanska flyganfall sänkt så många transportfartyg att japanerna avbröt landstigningen.

De japanska styrkornas chef, general Hyakutake, avsåg att med fyra separata styrkor anfalla Hendersonfältet enligt en noggrant tidsindelad plan som inte tålde störningar eller friktioner. Förbanden måste bära all utrustning inklusive isärplockade lätta artilleripjäser genom tät och snårig djungel och den precisa planen föll snart samman.

Huvudanfallet försenades

Huvudanfallet, som skulle inledas den 22 oktober, blev försenat och flyttades stegvis till den 24 oktober. De andra kolonnerna saknade samband med huvudstyrkan och inledde sina anfall enligt ursprungsplanen. Den bristande samordningen i kombination med dåligt artilleriunderstöd ledde till att de slogs tillbaka med avsevärda förluster.

I ett våldsamt regnväder nådde den utpumpade japanska huvudstyrkan på kvällen den 24 oktober äntligen utgångsläget för anfall. Då hade den tvingats lämna artilleripjäser och granatkastare längs stigarna i djungeln.

I mörkret och hällregnet precis söder om Bloody Ridge överraskades den av en framskjuten amerikansk postering. Därmed var marinkårens 7. regemente förvarnat och mötte anfallet från den japanska huvudstyrkan med en eldstorm. De japanska försöken upprepades under natten men försvaret höll för trycket och de japanska förlusterna steg.

guadalcanal us marines japanskt forsvarsnaste

Amerikanska soldater utanför ett av många japanska försvarsnästen, vilka fördröjde marinkårens framryckning avsevärt.

© Getty images/All over press

Nya japanska anfall

Dagen efter blev Dugout Sunday (skyddsgropssöndagen) eftersom amerikanerna låg under kontinuerlig artillerield medan japanerna reorganiserade sina förband. På kvällen anfölls marinkårens ställningar ännu en gång av två infanteriregementen som med påsatta bajonetter och regementscheferna i täten stormade de amerikanska ställningarna utan någon som helst hänsyn till egna förluster.

De slogs tillbaka av koncentrerad eld från handeldvapen, kulsprutor och artilleri, och i gryningen den 26 oktober retirerade japanerna efter att ha lämnat över 1 500 (vissa källor anger 3 500) stupade i terrängen framför de amerikanska ställningarna.

November kännetecknades av flera strider på kompani- och bataljonsnivå i området på ömse sidor om Hendersonfältet. Det blev också en period av kontinuerlig amerikansk styrkeuppbyggnad i syfte att avlösa de hårt ansträngda marinkårsförbanden samt bygga upp tillräckliga resurser för en offensiv norrut längs Salomonöarna.

Japanerna sökte utnyttja fördelarna med sitt artilleris längre skottvidd men en amerikansk jägarbataljon gick in på djupet av japanernas gruppering och lyckades slå ut flera av batterierna.

Malaria och dysenteri härjade

Även om amerikanerna led lika mycket som japanerna under den fuktiga tropikvärmen och de förhållanden som rådde så hade de tillgång till bättre underhåll och sjukvård. Japanerna led allvarlig brist på både livsmedel och mediciner vilket resulterade i att många dog av svår undernäring, malaria, dysenteri och uttorkning orsakade av ständiga diaréer.

De amerikanska förbanden hade tillgång till malariamedicin men disciplinen var dålig eftersom soldaterna trodde att potensen riskerade att försämras av medicinen.

I december 1942 avlöste amerikanska armén de mycket slitna marinkårsförbanden, men styrkeuppbyggnaden på Guadalcanal fortsatte. På Hendersonfältet baserades tungt bombflyg och det splitternya jaktplanet P-38 Lightning, som med sin långa räckvidd var särskilt lämpat för striderna i Stilla havsområdet. Japanerna hade omkring 25 000 man kvar på ön mot de över 40 000 amerikanska soldaterna.

Hendersonflygfältet på Guadalcanal. Pagod som användes som högkvarter för de amerikanska flygarna. Andra världskriget.

De amerikanska flygarnas högkvarter på Hendersonfältet.

© National Archive

Hårda strider om Mount Asten

Bergskedjan Mount Austen dominerade terrängen sydväst om Hendersonfältet och amerikanerna bedömde det som nödvändigt att rensa den från japanska förband. Den 17 december inleddes operationen. Striderna blev mycket hårda och japanerna bjöd under 22 dagars oavbrutna strider ett övermäktigt motstånd mot det oerfarna 132. infanteriregementet.

I början av januari 1943 återvände marinkåren när 2. divisionen tillsammans med arméns 25. infanteridivision avlöste det utslitna infanteriregementet. En ny offensiv inleddes för att driva japanerna norrut samt inringa och slutgiltigt slå dem.

Men japanerna förde en seg och statisk fördröjningsstrid genom att försvara väl maskerade stödjepunkter och försvarslinjer in i det sista och de amerikanska förbanden kunde bara avancera långsamt. Kniptångsmanövern i syfte att inringa de japanska förbanden lyckades inte och över 13 000 japanska soldater kunde evakueras för att fortsätta striden på någon annan ö i västra Stilla havet.

Luftherravälde segerreceptet

Trots det så bröt striderna på Guadalcanal slutgiltigt Japans förmåga till offensiva markoperationer i sydvästra Stilla havet. Det blev en betydelsefull seger för de allierade som därefter övergick till offensiva operationer i syfte att slutgiltigt besegra Japan.

Nyckeln till segern på Guadalcanal var förmågan att skapa lokalt luftherravälde. Genom att marinkåren och armén hade egna flygresurser kunde den operative chefen med kort varsel sätta in flyg för att understödja markstrid, stoppa tillflödet av japanska förstärkningar eller skydda egna inkommande förstärkningar. Den handlingsfriheten saknade japanerna.

Grunden till offensiven mot Japan

Erfarenheterna från striderna på Guadalcanal påverkade den framtida utformningen av materiel, stridsteknik, organisationen av amfibieförband samt ledningsprinciper för kombinerade operationer och lade därmed grunden för hur den amerikanska offensiven mot Japan skulle bedrivas.

De påverkade även, tillsammans med erfarenheterna från räden mot Dieppe 1942, organisation och ledningsprinciper för den kommande invasionen av Europa.

Under tre kritiska veckor, direkt efter landstigningen på Guadalcanal, uteblev flygunderstödet på grund av flottans oro för sina hangarfartyg. Den dåliga samordningen mellan operationerna på marken och till sjöss tvingade marinkåren att taktikanpassa, vilket för all framtid har påverkat kårens doktrin.

Vandegrift utkämpade senare som kommendant för marinkåren en tuff strid mot de andra försvarsgrenscheferna som ville överföra marinkårens flyg till flygvapnet och flottan. Vandergrift vann och marinkåren är idag en allsidigt sammansatt försvarsgren som genom tillgången till eget flyg för understöd av markstridsförbanden självständigt kan genomföra expeditionära insatser runt om i världen.

Publicerad i Militär Historia 1/2011