Bröderna Sullivan deltog i slaget vid Guadalcanal i Stilla havet under andra världskriget. 1942.

Bröderna Joseph, Francis, Albert, Madison och George Sullivan poserar för en fotograf ombord på fartyget USS Juneau

© US Naval Historical Center

Guadalcanal: Brödernas död blev amerikansk propaganda

När familjen Sullivans fem söner stupade i slaget om Guadalcanal valde amerikanska staten att göra propaganda av deras död. Historien gav inspiration till filmen Rädda menige Ryan.

8 juni 2019 av Ulf Zander

Slaget om Guadalcanal hade rasat i drygt fyra månader när en stor batalj mellan allierade och japanska örlogsfartyg inleddes den 12 november 1942. Striderna till havs skulle komma att pågå ytterligare tre dagar med stora förluster på båda sidor. 

Den lätta kryssaren USS Juneau, som löpt av stapeln bara ett drygt år dessförinnan, hade som huvudsaklig uppgift att skydda transportfartyg. Hon var bestyckad med ett stort antal luftvärnspjäser, men tämligen svagt bepansrad vilket gjorde henne särskilt sårbar för torpedanfall. Snart nog drogs Juneau in i slaget, som utkämpades i dåligt väder och kolsvart mörker.

Flottorna befann sig under natten den 13 november tätt inpå varandra. En torped, avfyrad från en japansk jagare, träffade Juneau. Ett antal besättningsmän dödades, flera kanoner sattes ur spel och manöverdugligheten blev starkt försvagad. Efter 15 minuters strid tvingades Juneau till reträtt. Tillsammans med fem andra skadade fartyg, bland andra kryssarna USS Helena och USS San Francisco, stävade Juneau i sakta mak under förmiddagen mot reparationsbasen Espiritu Santo, belägen på Nya Hebriderna.

Juneau klövs i två delar

Den genomträngande doften av läckande bränsle gjorde det svårt att andas under däck, vilket bidrog till att många i besättningen uppehöll sig uppe på däck, den tryckande värmen och den obarmhärtiga solen till trots. 

Strax efter klockan elva attackerade en japansk ubåt de skadeskjutna amerikanska fartygen. Två torpeder ämnade för San Francisco passerade med knapp marginal hennes för. En av dem träffade istället Juneau i närheten av ammunitionsförrådet. Fartyget exploderade, klövs i två delar och sjönk inom loppet av 20 sekunder.

I september 1942 deltog USS Juneau i en räddningsinsats där hangarfartyget USS Wasp sänkts. Här tar man, via linbana, emot överlevande från ett annat hangarfartyg, USS Hornet, samma år.

© NavSource Naval History

Juneaus besättning övergavs

En månad tidigare hade Juneau gjort en betydande räddningsinsats då USS Wasp träffats av tre torpeder från en japansk ubåt. Manskapet på Juneau hade räddat över 1 900 av hangarfartygets besättning. Manskapet på Juneau lämnades däremot åt sitt öde. 

Gilbert C Cooper, befälhavare på Helena, tvivlade på att någon ombord hade överlevt den kraftiga explosionen. Dessutom ville han inte ge den japanske ubåtskaptenen möjlighet att inkassera ytterligare segrar om de kvarvarande skeppen saktade farten för att söka efter överlevare. När röken hade lagt sig noterade dock besättningen på ett patrullerande B-17 plan att det fanns mellan 100 och 200 sjömän i vattnet som desperat klängde sig fast vid vrakrester.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Det första problemet var den beordrade radiotystnaden. Det dröjde därför tills flygplanet hade landat flera timmar senare innan uppgifterna om Juneau nådde högkvarteret. Där försvann informationen i pappershögarna, och det dröjde flera dagar innan man insåg att någon räddningsaktion inte hade kommit till stånd. 

Fem bröder ombord

Det var förödande för flertalet av de överlevande, som kämpade för livet i hajrika vatten. Många av dem var svårt sårade och led dessutom av hunger och törst. Några var täckta av olja, andra svalde stora mängder saltvatten. När väl ett Catalinaplan nådde fram åtta dagar efter fartygets undergång var endast tio ur Juneaus ursprungliga besättning om 697 vid liv.

Överlevarna tillförde ännu ett kapitel i tragedin. Ombord på Juneau hade en brödraskara om fem tjänstgjort: George, Francis, kallad Frank, Joseph, känd som Joe, Madison som lystrade till Matt och Albert »Al» Sullivan. Tre av dem, Frank, Joe och Matt, hade dödats omedelbart av explosionen. Al drunknade dagen därpå, medan George kämpade för sitt liv i ytterligare fyra, fem dagar innan han hoppade över relingen på en livbåt. Överlevande trodde att han börjat hallucinera på grund av uttorkning, men det kunde inte uteslutas att han blivit galen av sorg.

Operation Watchtower

De strider som kostade bröderna Sullivan och ytterligare cirka 30 000 soldater livet påbörjades den 7 augusti under kodnamnet operation Watchtower. I det inledande skedet landsatte de allierade trupper, huvudsakligen amerikanska marinkårister, på Guadalcanal, Tulagi och Florida, som alla hör till Solomonöarna. 

Stridsscen från slaget om Guadalcanal. Ett nedskjutet japanskt flygplan störtar i havet. November 1942.

Soldaternas viktigaste uppgift var att säkra öarna för att på så sätt förhindra att japanerna drog nytta av deras strategiska läge för att störa kommunikationslederna mellan USA å ena sidan och Australien och Nya Zeeland å den andra. Om öarna hamnade under allierad kontroll kunde de även användas offensivt, då de var potentiella baser för attacker mot japanska ställningar i Bismarckarkipelagen.

Guadalcanals flygfält

Ursprungligen lämnades Guadalcanal utanför de allierade planerna, men efter avslöjandet att japanerna var i full färd med att färdigställa ett flygfält där blev ön ett viktigt anfallsmål. Att det inte gick att underskatta betydelsen av ett flygfält blev än mer uppenbart under de månader som striderna utkämpades, då de allierades tillgång till start- och landningsbanan på Guadalcanal var en stor fördel. 

Medan de amerikanska och japanska flygplansförlusterna i de många luftstriderna var jämförbara, kunde de allierade rädda uppemot hälften av de piloter som lyckats hoppa ut med fallskärm. Japanerna, vars flygbas låg fyra timmar bort, förlorade däremot alla sina nedskjutna piloter. Dessutom riskerade alla japanska fartyg som siktades i dagsljus inom en radie av 320 kilometer från Guadalcanal att attackeras av de flygplan som var stationerade där.

Den inledande allierade landstigningen, som genomfördes med support från betydande amerikanska och australiska flottstyrkor, var framgångsrik. Japanerna hade varit på plats på Guadalcanal sedan maj, men de var få och överrumplades därtill av den allierade offensiven. Tulagi och Florida erövrades snabbt, liksom flygfältet på Guadalcanal som i allierade händer döptes till Henderson.

Drabbningen vid Tenaru

Japanerna gjorde redan i slutet av augusti ett första försök att återta flygfältet. De underskattade dock grovt det allierade motståndet. Deras nattliga anfall slogs tillbaka, varefter amerikanerna gick till en framgångsrik motattack. I drabbningen vid
Tenaru dödades 789 av de drygt 900 japanska soldaterna, inklusive deras befälhavare.

De japanska befälhavarna insåg att det krävdes förstärkningar. Flottstyrkor med såväl örlogsfartyg som transportfartyg avseglade från Truk, den största japanska basen i området, från och med mitten av augusti. 

Den 24 augusti drabbade flottorna, som båda var utrustade med hangarfartyg, samman med betydande förluster på båda sidor. Följande dag attackerade stridsflygplan med Hendersonflygfältet som sin bas de japanska transportfartygen. Båda flottstyrkorna drog sig därefter tillbaka utan att något avgörande kommit till stånd.

Amerikanska marinkårssoldater genomför en landstigning under slaget om Guadalcanal i augusti 1942. 

© Keystone/Getty

Tokyo express eller råttransporter

För japansk del var det uppenbart att de långsamtgående japanska transportfartygen var synnerligen sårbara. Ett sätt att minska risken med trupptransporter var att forsla soldater till landstigningsplatser ombord på jagare.

Då dessa var avsevärt snabbare än transportfartygen tillryggalade de sträckan mellan basen i Rabaul på New Britain och Guadalcanal tur och retur under en och samma natt, vilket i stort sett undanröjde hotet från amerikanska flyganfall. De allierade döpte de nattliga transporterna till »Tokyo express». 

Japanernas benämning var en annan, vilken sammanfattar både soldaternas umbäranden och de uppenbara nackdelarna. »Råttransporterna» innebar nämligen att det inte fanns utrymme för tyngre artilleripjäser, fordon eller större mängder av mat och ammunition. 

Vid ett av de tillfällen när transporterna inte kunde genomföras i full fart på grund av bränslebrist blev dessutom den japanska underlägsenheten i luftrummet uppenbar. Den 28 augusti anföll amerikanska flygplan från Hendersonflygfältet japanernas fartyg. De sänkte en jagare och skadade två. Japanerna tvingades återvända utan att de medföljande soldaterna kom i land.

Japanska anfall på Guadalcanal

Andra japanska transporter med snabbgående örlogsfartyg genomfördes emellertid framgångsrikt. Vid flera tillfällen gick japanska örlogsfartyg till anfall så snart soldaterna ombord hade tagit sig iland och lyckades oskadliggöra allierade fartyg eller beskjuta Hendersonflygfältet. 

I början av september försökte japanerna landsätta en större styrka. Trots att det mesta av den tyngre utrustningen gick förlorad till följd av flyganfall lyckades ett drygt tusental soldater landstiga. Den japanske generalmajoren Kiotake Kawaguchi levde i föreställningen att det endast fanns tvåtusen amerikanska soldater på Guadalcanal och tackade därför nej till ytterligare japanska förstärkningar.

Nästa japanska anfall mot Hendersonflygfältet inleddes den 12 september. Den japanska underskattningen av motståndet innebar att deras 6 000 soldater ställdes mot 12 000 allierade. Den japanska offerviljan resulterade nästan i ett genombrott vid det frontavsnitt som försvarades av marinkårssoldater under befäl av överstelöjtnant Merritt A Edson. Japanerna anföll i våg efter våg vid Edson Ridge, men slogs gång efter annan tillbaka. 

När det stod klart att japanerna förlorat även denna drabbning hade över 800 man stupat. De amerikanska förlusterna var 104 marinkårssoldater.

Nytt försök ta Hendersonflygfältet

Den strategiska betydelsen av Guadalcanal bidrog till att båda sidor sände förstärkningar av både soldater och flygplan. En ny sammandrabbning mellan de båda flottorna ägde rum sent den 11 oktober med förluster på båda sidor. Snart därefter sändes japanska slagskepp till Guadalcanal för att försöka slå ut Hendersonflygfältet. Förödelsen var stor men inte värre än att flygfältet ånyo kunde tas i bruk några timmar efter bombardemanget.

Under första halvan av oktober samlade japanerna 15 000 man på Guadalcanal för att en gång för alla återta Hendersonflygfältet. Dock underskattade de för tredje gången det allierade motståndet. De japanska underrättelserna gjorde gällande att 10 000 fiendesoldater befann sig på ön. Det faktiska antalet var 23 000. 

Den 23 oktober inleddes slaget om Hendersonflygfältet. De följande dagarna utkämpades förbittrade strider. Visserligen vann japanerna i ett samtidigt pågående sjöslag en begränsad taktisk seger, men deras förluster av erfarna sjömän och piloter visade sig snart vara svåra att ersätta. Och även om japanerna lyckades åstadkomma ett fåtal genombrott i striderna på land avgick de bättre utrustade amerikanerna med en övertygande seger. 

De japanska soldaterna, som var ännu mer utsatta för sjukdomar och matbrist än de amerikanska, förlorade mellan 2 200 och 2 300 man under dessa oktoberdagar, medan de allierade förlusterna begränsades till 80 döda.

Japanerna gav inte upp försöken att erövra Hendersonflygfältet. Det omfattande sjöslaget den 12–15 november medförde stora förluster på båda sidor, men framför allt medförde inte de fortsatta striderna annat än begränsade skador på flygfältet. Ett nytt japanskt anfall från landsidan visade sig vara omöjligt att genomföra. Dessutom fick japanerna allt större problem att försörja de återstående trupperna på Guadalcanal. 

Årsdagen av anfallet på Pearl Harbor orsakade ingen större glädje bland de japanska soldaterna på ön. Vid det laget dog i snitt 80 av dem om dagen på grund av sjukdomar, undernäring och allierade attacker.

11.000 japanska soldater evakuerades

I slutet av december beslutade det japanska överkommandot att man skulle dra sig tillbaka från Guadalcanal, varefter en evakuering av trupperna påbörjades. Totalt lyckades japanerna rädda närmare 11 000 soldater, inte minst på grund av att de allierade gjorde få försök att hejda de japanska undsättningsaktionerna. Detta eftersom de fortfarande levde i föreställningen att ännu en japansk offensiv var förestående. Den 7 februari, på dagen ett halvår efter den allierade landstigningen, stod det dock klart att japanerna hade lämnat ön. Striden var vunnen.

Japanska soldater ligger döda på stranden vid flodmynningen Alligator Creek på Guadalcanal, den 21 augusti 1942.

© National Archives

Bröderna Sullivans öde

Det var först i slagets slutskede som den amerikanska flottan började ge detaljerade redogörelser för dess förlopp, inklusive uppgifterna om de irländsk-amerikanska bröderna Sullivans tragiska öde. 

Deras föräldrar och syster, Als änka, som hade fött sonen Jimmy, samt Joes och Matts flickvänner, svävade länge i okunskap om vad som hade hänt. Deras mor Alleta skrev i januari 1943 ett brev till flottans högkvarter i vilket hon redogjorde för ett rykte som cirkulerade i Waterloo och som gjorde gällande att alla hennes söner hade stupat. 

Några dagar därefter bekräftades från officiellt håll att bröderna Sullivan var saknade i strid. President Franklin D Roosevelt skrev snart därefter ett brev till Alleta i vilket han beklagade hennes stora förlust med tillägget att »hela nationen delar din sorg».

Flottans propagandamakare undvek nogsamt att lägga ut texten kring den uteblivna räddningsaktionen och nämnde inte heller att Gilbert C Cooper, USS Helenas befälhavare, hade fråntagits sitt befäl på grund av sitt beslut att inte dröja sig kvar och söka efter överlevare. 

Föräldrarna i PR-kampanj för flottan

Istället inleddes en PR-kampanj. I februari 1943 påbörjades en fyra månader lång rundresa för brödernas föräldrar. I fabriker höll Alleta och Thomas tal till de anställda för att understryka rustningsindustrins och hemmafrontens betydelse.

Det personliga anslaget var viktigt. Alleta, som även fick äran att 1943 döpa såväl hjälpfartyget USS Tawasa som jagaren USS The Sullivans, underströk att hon inte ångrade att sönerna tagit värvning. Flottan hade gjort män av dem, och hon såg gärna att hennes barnbarn gjorde sin plikt när tiden var inne. Hennes pojkar hade inte dött förgäves.

Snart fick flottans propagandamakare draghjälp av tidningsjournalister, filmskapare och politiker som även de gärna slog mynt av bröderna Sullivan. Berättelserna om bröderna och deras stoiska föräldrar fyllde flera funktioner. En var att distrahera de sörjande familjemedlemmarna samtidigt som flottans misstag förblev okända. 

Viktigast av allt var att rättfärdiga brödernas dödsfall och personifiera nödvändigheten av nationens offer. Bara genom fler sådana kunde USA gå segerrikt ur ett Stillahavskrig som, även om pendeln börjat svänga i allierad favör, mestadels hade präglats av nederlag och reträtter.

Uppväxten lades tillrätta

Den officiella versionen av bröderna Sullivan krävde anpassningar. Det nämndes till exempel sällan att deras uppväxt lämnat mycket övrigt att önska. Invånarna i Waterloo, Iowa, där de hade vuxit upp, lade i intervjuer efter katastrofen ut texten om frånvarande föräldrar. Fadern var känd som en våldsam alkoholist medan modern plågades av återkommande psykiska besvär. 

Filmerna The Fighting Sullivans (1944) och Rädda menige Ryan (1998) bygger båda på bröderna Sullivans öde. 

© REX/IBL/TT

Pojkarna slutade skolan tidigt och var, främst på grund av depressionen, ofta utan arbete. I Waterloo blev de medlemmar i en motorcykelklubb och fick rykte om sig att vara bråkmakare, då de återkommande provocerade fram slagsmål i de afroamerikanska kvarteren.

Tog värvning efter Pearl Harbor

Efter det japanska anfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941, där fem av deras vänner fick sätta livet till, anmälde sig alla fem bröderna som frivilliga. Äldste brodern George skrev ett brev till flottans högkvarter och bad uttryckligen att brödraskaran samt två vänner från motorcykelklubben skulle få tjänstgöra tillsammans, eftersom de skulle bli ett lag som ingen kunde besegra. 

Efter fullbordad utbildning sändes skaran om sju för tjänstgöring ombord på Juneau. Där togs i februari en bild på de leende bröderna, ett fotografi som skulle få stor spridning efter deras död.

Hyllningarna nådde sin höjdpunkt i februari 1944. Då var tiden kommen för premiären av The Fighting Sullivans, på svenska döpt till De tappra Sullivans, med den synnerligen rutinerade Lloyd Bacon som regissör. Visserligen skildrades Juneaus undergång i den, men den knappt två timmar långa spelfilmen handlade framför allt om tiden före krigsutbrottet. 

Föräldrarna framstod som stränga men kärleksfulla helylleamerikaner som givit sina barn en exemplarisk uppfostran. Förvisso gjorde sig bröderna skyldiga till ett och annat pojkstreck, men den bild som visades upp var en lycklig familj om åtta med fem praktexemplar till söner.

Responsen var överlag positiv. Filmen visade upp ett koncentrat av amerikanskt familjeliv. Visserligen hade Sullivans varit fattiga i materiellt hänseende men de var rikt utrustade med karaktär, mod och andra egenskaper som skapade goda medborgare.

Waterloo imponerades inte

En av få orter i USA där man inte lät sig imponeras var i Sullivans hemstad. Inför filmens premiär spekulerades det i lokalpressen om alla dignitärer som skulle komma för att förgylla en biografkväll med en förmodat rekordstor publik. 

I själva verket kom till den första kvällens galaföreställning bara en sjättedel av det antal som man hade hoppats på. Förklaringen är troligen att gapet var för stort mellan den tillrättalagda version som visades upp på vita duken och de erfarenheter av bröderna Sullivan som invånarna i Waterloo hade i färskt minne. Propagandan led ett tillfälligt nederlag i Waterloo, Iowa.

Publicerad i Militär Historia 11/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också