Han körde Hitlers V-1-robotar till kanalkusten

Walter Hoffman var både polsk och tysk soldat och körde lastbil på östfronten. Före katastrofen i Stalingrad flydde han västerut under svåra förhål

23 februari 2015

Han körde Hitlers V-1-robotar till kanalkusten

Hämtad ur Andra världskriget Krigsfronten — 23 februari 2015 10:26 | Inga kommentarer

 

Ur Militär Historia nr 3 2014.

Walter Hoffman var både polsk och tysk soldat och körde lastbil på östfronten. Före katastrofen i Stalingrad flydde han västerut under svåra förhållanden. Senare transporterade Hoffman de nya V-1-robotarna till kanalkusten.

Text: Marco Smedberg

Den idag 95-årige Walter Hoffman föddes i Katowice i Polen av tyska föräldrar 1919. Under andra världskriget var han med om att tjänstgöra som både polsk och tysk soldat (verksam som frisör), lastbilschaufför och tolk. I december 1943 var han nära att bli kvar i Stalingrad och hamnade sedan på västfronten sommaren 1944. Där körde han V-1-robotar i nattliga transporter till deras avfyrningsramper vid Kanalkusten.

Efter krigsslutet kom han, tack vare sina språkkunskaper, med Röda Korsets hjälp till Helsingborg och sedan vidare till ett liv som frisör i Uppsala.

Berätta om din tid i den polska armén.

– Jag växte upp i Polen och utbildade mig till frisör. Men brist på arbete gjorde att jag anmälde mig till armén, i vilken jag hamnade 1938. Mitt förband tillhörde infanteriet och var förlagt i östra Polen. Vid krigsutbrottet sattes vi dock in längre västerut vid Krakow för att försvara några flodövergångar. Jag tillhörde inte de stridande delarna utan var länge verksam som frisör i förbandet.

– När tyskarna anföll över floden hade jag skickats för att köpa mjölk hos en bonde. På väg tillbaka till min enhet hamnade jag i ett samhälle som redan intagits av tyskarna och togs till fånga på ett torg. För att få bättre mat försökte jag komma med bland de polska befälen, men det gick inte. Men även bland de meniga var maten bättre än i den polska armén!

Hur slapp du undan fångenskapen?

– Jag hann föras till ett fångläger innan tyskarna upptäckte att deras fånge i polsk uniform i själva verket var tysk (så kallad Volksdeutsch, men utan tyskt medborgarskap) varpå jag frigavs och återvände hem till mina föräldrar. Senare skickades jag till Tyskland och hamnade utanför Stettin (dagens Szczecin) i dåvarande Ostpreussen för att arbeta med skogs- och lantbruk. Det bar sig dock inte bättre än att jag råkade ut för en olycka under en timmertransport och bröt benet våren 1940. När det läkt bytte jag bransch och började åter jobba som frisör.

Hur hamnade du i de tyska stridskrafterna?

– Jag blev helt enkelt inkallad för att tjänstgöra i Luftwaffe. Min grundutbildning skedde i Frankrike och sedan på en lastbilskörskola i Bryssel. Där träffade jag en tysk kapten som hade blivit kommenderad till östfronten i ett av Luftwaffes underhållsförband. Eftersom jag var utbildad frisör och talade både polska och en hel del ryska ville han ha med mig som en sorts alltiallo/kalfaktor. Han lovade att ta väl hand om mig och jag accepterade hans erbjudande. Resan till östfronten tog tre dygn innan vi var framme i Poltava i Ukraina där vi förlades på en fältflygplats. På basen tvångsarbetade även judiska flickor, jag tyckte synd om dem och smusslade till dem bröd när det gick.

Berätta om östfronten.

– Så småningom hamnade vi i Charkov där mina språkkunskaper kom till god nytta i förhandlingar med lokalbefolkningen. Bönderna på kolchoserna behövde drivmedel till sina traktorer som de fick i utbyte mot vår blivande mat i form av grisar eller kor. Jag tyckte att »frontlivet» var bekvämt, vi bodde privat inackorderade och vi kunde ställa in våra lastbilar i stora och bra garage. Egentligen hade jag för lite att göra.

– Detta ändrade sig när tyskarna avancerade mot Stalingrad sommaren 1942. Min lastbilskolonn användes nu till att understödja ett italienskt flygförband. Förnödenheter och drivmedel kom på järnväg och kördes sedan fram till en fältflygplats nordväst om Stalingrad. Det blev många mils lastbilskörning.

Vad hände när ryssarna gick till motoffensiv?

– Läget blev snabbt prekärt. Inför de anfallande ryssarna flydde massor av italienska soldater tillbaka till flygplatsen där transportflygplan Junkers Ju 52 användes för att flyga italiensk och tysk personal västerut. Jag hade tur och fick följa med i en flygmaskin. Samtidigt genomfördes också tyska flyganfall med de berömda Junkers Ju 87 Stuka för att försöka hejda ryssarna, vilket inte gick. När sedan även nästa flygbas hotades av ryssarna fortsatte reträtten.

Hur kom du undan nu?

– Allt var kaos och som så många andra tyska och italienska soldater fick jag gå till fots. Tidvis tvingades vi också pulsa avsevärda sträckor i midjedjup snö. Eftersom jag är kort var det extra besvärligt. Dessutom hade jag fått granatsplitter i mitt ena ben när jag hamnade under rysk artillerield då vi genomförde en rekognosering. Vi frös mycket och det lilla bröd som fanns var fruset och gick inte att äta.

– När jag senare försökte klänga mig fast på en italiensk lastbil slog soldaterna på mig med sina gevärskolvar. Det gällde att överleva och alla tänkte bara på att rädda sig själva. Jag hade dock tur och erbjöds en ståplats på flaket till en tysk lastbil. Vädret var förfärligt och förarna fick torka av rutorna med glykol för att kunna se någonting.

Var du rädd?

– Faktiskt inte eftersom jag alltid var omgiven av andra. Det vi alla fruktade var att bli tillfångatagna. Vi var rädda för ryssarna som ju inte ens kunde ta hand om sina egna sårade.

Vad hände efter reträtten?

– Så småningom kom jag tillbaka till Charkov i Ukraina där jag återfann mitt förband och min chef. Det blev lugnare och min tjänst gick huvudsakligen ut på att skaffa mat genom affärer på svarta börsen. Men det gick illa efter en felaktig slakt när köttet blev för varmt och många blev sjuka. Jag  lyckades dock kurera min chef och som belöning såg han till att behålla mig som kalfaktor, vilket innebar att jag slapp fronttjänst.

Sedan blev du förflyttad till västfronten – vad hände där?

– Efter en besvärlig färd med olika lastbilar och ett rumänskt tåg hamnade jag i Frankrike. Sedan vi fått nya och bra lastbilar ägnade jag sommaren åt att köra en speciell last i form av våra nya V-1-robotar. Dessa byggdes i underjordiska fabriker och transporterades fram till Paris. Därifrån körde vi dem sedan i nattliga transporter för att undvika flyganfall till deras avfyrningsramper vid Kanalkusten utanför Calais. De allierade kände tydligen till våra transporter eftersom lokalbefolkningen eller partisaner ibland lade ut spik på våra marschvägar för att orsaka punkteringar. Senare genomfördes transporterna längre österut när vi hämtade raketerna i själva Tyskland nära staden Koblenz.

Hur upplevde du krigsslutet?

– Jag fanns då i Lübeck där britterna tog våra lastbilar och jag hamnade i fångläger. Men eftersom jag kunde polska fick jag tolka mellan britter och de polska förband som ingick i den brittiska armén och fanns i området. Där fanns även polska kvinnor. Könssjukdomar var vanligt förekommande, men det som kvinnorna framförallt behövde var bättre sanitära förhållanden. Det gick faktiskt att ordna och jag blev en sorts länk mellan britter, polacker och en tysk läkare vars sjukstuga användes av polackerna.

Hur hamnade du i Sverige?

– I detta kaos anlände det svenska Röda Korset och började organisera transporter av flyktingar till Sverige. Eftersom svenskarna även tog hand om polska flyktingar behövdes jag som tolk och jag tillfrågades om jag ville följa med till Sverige. Glad att komma bort från det krigshärjade Tyskland accepterade jag erbjudandet. Färden gick med båt från Lübeck till Helsingborg där Röda Korset hade ett läger i Ramlösa. Där arbetade jag som tolk innan jag förflyttades norrut via Vetlanda till Surahammar. När jag fick höra att det fanns polska kvinnor i det närliggande Västerås valde jag att åka dit. Där träffade jag min blivande fru Anna som arbetade på sjukhuset. Sedan vi gift oss flyttade vi till Uppsala 1948. Där kunde jag sedan på heltid ägna mig åt mitt yrke som frisör.

Du som är född i Polen av tyska föräldrar och hamnade i Sverige – i vilket land hör du egentligen hemma?

– Jag blev svensk medborgare 1953 och sedan dess har jag alltid betraktat mig som svensk.

Walter Hoffman blev en välkänd profil i Uppsala och hade många kända och okända kunder. Bland dem fanns bland annat ärkebiskop Olof Sundby som passade på att klippa sig när han var på väg till tåget eftersom Walters salong låg nära stationen. Walter bor fortfarande i Uppsala men är änkeman sedan 20 år.

Han delar gärna med sig av sina upplevelser och menar att han klarade sig genom de svåra krigsåren mycket beroende på att han alltid var och är en optimist.

Marco Smedberg är militärhistoriker och författare.

Ur Militär Historia nr 3 2015

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också