Harry Järv – bakom fiendens linjer

Uttrycket »a full life» ser vi ibland som titel på böcker om framstående militärer. Formuleringen passar också väl in på Harry Järvs liv: den finlandssvenske bondgrabben från det österbottniska Korsholm som blev en levande legend i det svenskspråkiga 61. infanteriregementet (IR 61) under fortsättningskriget.

Efter 1945 blev Järv litteraturvetare, vice riksbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket i Stockholm och författare av ett stort antal böcker och artiklar.

Harry Järv var en av de 880 000 finländska soldater som 1939–44 med sina krigsinsatser räddade landets självständighet.

Priset blev högt: 95 000 stupade och 215 000 sårade finländska soldater, var-av 70 000 med bestående men. Åren 1942–43 ledde Järv fler än 200 framgångsrika patrulluppdrag mot sovjetiska bunkrar och kulsprutenästen i det karelska fiendelandet.

"Kommatering, fotografering och närstrid"

När artikelförfattaren 2005 intervjuade Järv i hans bostad på Marieberg i Stockholm presenterade han sig med orden: »Jag är egentligen bara bra på tre saker: kommatering, fotografering och närstrid.»

Harry Järv föddes 1921 i ett jordbrukarhem i Karperö utanför Vasa. Under Finlands frihetskrig 1918 mot både tsarryskt och kommunistiskt välde – vilket också utvecklades till ett blodigt inbördeskrig – deltog Järvs far som en av många öster-bottniska frivilliga i Gustaf Mannerheims »vita bondehär».

Järv utvecklades snabbt till en lika bokslukande som äventyrlig yngling. Klokt nog accepterade han sin något bekymrade fars erbjudande att om sonen övergav sina planer att bygga en kanot för våghalsiga färder på vida vatten skulle han få studera vid läroverket i Vasa.

Frivillig under vinterkriget

Under vinterkriget anmälde han sig till armén och skickades som gymnasist direkt till en underofficersskola. »Efter snabbutbildningen ansågs jag kompetent att fungera som vice plutonchef», antecknade Järv, som även tyckte att den militära undervisningen var »praktisk, ändamålsenlig och utan avarter, som det allvarliga läget krävde». Men vinterkriget slutade innan Järv hann delta i aktiv strid.

Kompanichef vid IR 61

Efter Finlands korta och osäkra fredsperiod 1940–41 sattes Harry Järv in som undersergeant i fortsättningskriget. Han utmärkte sig i strid och valdes i slutet av 1941 ut till officersutbildning. Som fänrik och löjtnant tjänstgjorde Järv som pluton- och kompanichef vid IR 61, den berömda österbottniska »Sextiettan».

Efter hårda strider på sensommaren 1941 vid Säntämä och floden Svir nådde regementet floden Jandeba mellan Ladoga och Onega på Aunusnäset i östra Karelen. Där vidtog drygt två års ställningsstrider tills de sovjetiska stor-offensiverna på Karelska näset började sommaren 1944.

I mars 1942 försökte en stridsavdelning ur IR 61, bestående av två förstärkta kompanier med artilleri- och granatkastarunderstöd, att genom upprepade frontalangrepp slå ut en sovjetisk stödjepunkt, Ptitsa (Fågeln). Trots fyra försök misslyckades insatsen och nitton finländare stupade.

Funktionell disciplin istället för befälsföring

Elva månader senare kallade den nye regementschefen, överste Alpo Marttinen, till sig Harry Järv: »Efter att ha nämnt den misslyckade aktionen mot Fågeln året innan frågade han [Marttinen] om jag ville åta mig att göra ett nytt försök. ›Med er metod skulle det kunna lyckas›.» Under artikelförfattarens intervju 2005 utvecklade Harry Järv vad denna metod innebar:

Denna taktik baserade sig på en noggrann föregående planering med mina patrullmän. Det vill säga en form av funktionell disciplin istället för formell befälsföring som jag betraktade som rent skadlig i närstrid.

Min erfarenhet var att ett mindre antal erfarna soldater var klart effektivare än en större heterogen grupp. En patrull på 6–8 man har även större möjlighet att utan upptäckt penetrera en fientlig stödpunkt och i strid fungerar gruppen mycket bättre om alla känner varandras kapacitet. Vi diskuterade noggrant igenom uppdragen i förväg.

Alla visste då vad de skulle göra och det innebar samtidigt att det knappast behövdes någon ordergivning under strid. Att patrullens soldater var handplockade frivilliga säger sig självt.

Sågs som socialism av officerare

Järvs stridspatruller arbetade tålmodigt, försiktigt och systematiskt för att inta sin utgångsposition oupptäckta: »Vi kunde sedan i stort sett bestämma stridens förlopp, som oftast var mycket kort.»

För sin tid tillämpade Harry Järv en avancerad form av individuell uppdragstaktik. Hans metod motiverades även av den lilla nationen Finlands kroniska brist på soldater där kvalitativa och förlustbesparande aktioner måste ersätta kvantitet. Men Järvs samråd med sina soldater stötte på kritik bland officerare som ansåg detta vara nära nog »socialism» och en onödig »fraternisering» med soldaterna.

Tio man skulle slå ut sovjetisk stödjepunkt

Järv accepterade det uppdrag som Marttinen föreslog: att slå ut Fågeln. Tio man bedömdes lagom. Bataljonschefen blandade sig nu i planeringen och bestämde att endast Järv skulle få vara beväpnad med kulsprutepistol medan övriga nio soldater skulle ha gevär, eftersom bataljonen »inte hade råd att förlora tio maskinpistoler på en gång».

Järv gick inte i diskussion med bataljonschefen men när patrullen gick ut i ingenmansland var samtliga tio likväl beväpnade med kulsprutepistoler, tre handgranater per soldat samt två större buntladdningar trotyl. »Alla var erfarna patrullmän, psykiskt stabila under den alltid långa förberedelsen, snabba och effektiva i den korta närstriden», berättade Järv.

Man inväntade dåligt väder och bestämde att aktionen skulle äga rum under kvällen och natten den 8–9 februari 1943 då det blåste och snöade. Fågelns sovjetiska besättning bestod sedan tidigare av minst två infanteriplutoner, förstärkta med tre kulsprutor och två granatkastare.

Ljudlöst mellan sovjetiska vaktposter

Vår patrull gick ut kl 18.30. Fiendens postställen fanns på ungefär 60 meters avstånd från varandra men exakt var vaktposterna stod var vi tvungna att ta reda på under patrullens avancemang för att sedan kunna välja ingångsställe mellan två av dem. Det svåraste momentet i aktionen var att få stridspatrullen oupptäckt in på fiendesidan. Detta medförde en ständig mental anspänning under flera timmar. Vi grävde oss försiktigt fram genom snön efter varandra.

Efter knappt två timmar kunde jag se en vaktpost mitt framför mig. Jag bedömde att det var omöjligt att avancera vidare. Vi drog oss därför försiktigt tillbaka och beslöt att göra ett nytt försök genom snön ungefär 30 meter till höger om detta postställe.**Klockan 03.30 tog vi oss ljudlöst ned i skyttegraven på Fågelns västra sida. Den mest kritiska delen av aktionen var nu avklarad. Sedan jag placerat några man som säkring följde vi övriga skyttegraven mot det maskingevär som var placerat mitt på framsidan av Fågeln.

När den första skottlossningen började mellan patrullen och försvararna kl 03.45 utlöstes även det finländska artilleriets och granatkastarnas planerade spärreld. Fem batterier och fyra granatkastare sköt oavbrutet i en halvcirkel runt Fågeln. Även delar av det sovjetiska artilleriet nedkämpades samtidigt som en dryg halvtimmes närstrid om en större sovjetisk korsu (bunker) i Fågeln inleddes av Järv och hans patrullkarlar:

Järv förlorade en man – fienden 37

Min handgranat splittrade dörren, som var av bräder. Sedan kastade jag in två rökhandgranater. Våra motståndare avlöste varandra i dörröppningen och sköt korta serier som besvarades av oss. Sårade och stupade fiender drogs in i korsun. Vår patrull fick agera åt två håll: dels mot försvarare från en annan del av Fågeln som inlett ett motanfall som vi lyckades avvärja, dels mot fienderna i korsun.

Till sist lade jag mig vid korsuväggen intill dörren och stack in en handgranat mellan benen på den motståndare som stod på knä i dörröppningen och sköt mot oss. Runar Frände och Allan Finnholm avslutade striden med sina buntladdningar. Klockan 05.10 var vi tillbaka på vår egen sida. Vi hade då sprängt Fågelns centralbunker och avvärjt ett motanfall.

Något i underkant beräknade vi fiendens förluster till 37 man. Ingen i vår egen patrull hade kommit till skada, utom Paul Söderholm som fått några handgranatskärvor i ena benet, vilka han för övrigt själv opererade bort med sin slidkniv.

Enligt Järv var de finländska soldaterna vana vid att ta egna initiativ: »Vid fiendekontakt öppnade vi alltid eld och handlade situationsbetingat medan Röda arméns soldater var drillade att invänta order. Då kan det ofta vara för sent.» De finländska officerarna gick längst fram vid anfall till skillnad från de sovjetiska som föste på bakifrån.

Mina sprängde bort Harry Järvs underben

Ett halvår senare, natten den 5 september 1943, var Järv på väg tillbaka efter ett spaningsuppdrag. I mörkret råkade han hamna något bredvid stigen och klev plötsligt på en mina som sprängde bort hans vänstra fot.

De finländska soldaterna bar alltid med sig en läderrem i ammunitionsväskan för att kunna stoppa blodflödet i sådana här fall och den drog nu Järv åt strax ovanför knäet. Han fick hjälp av sina fem kamrater att åla sig därifrån men blev tvungen att desarmera ytterligare några minor på vägen.

»Man känner sig försiktigt för med handen för att lokalisera minan, lyfter upp locket med vänster hand och drar ut slagstiftet med höger hand.»

Amputerade benet under knäet

Av blodförlusten blev Järv så törstig att när hans mannar släpade honom över ett kärr så åt han gyttja för att få lite vätska i sig. När patrullen nådde de egna linjerna gav bataljonsläkaren Torsten Björkwall honom en blodtransfusion.

Vid fältsjukhuset i Vaseni fann man att Järvs vänstra ben måste amputeras under knäet och han vårdades från våren 1944, liksom många finländska krigsinvalider, på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Konvalescenstiden tillbringade han på Salsta slott
i Uppland. Med underbensprotes återvände Järv för att tillträda en stabsbefattning vid sitt gamla regemente. Men bara en vecka senare slöts vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjet i september 1944.

Harry Järv tilldelades tre frihetskors och två frihetsmedaljer för tapperhet i fält. Hans regementschef Alpo Marttinen rekommenderade personligen att Järv skulle utses till Mannerheimriddare men av okända orsaker biföll inte marskalken förslaget. Själv trodde Järv att vissa finländska officerares uppfattning om honom som »omilitärisk» och närmast »socialistisk» kunde ha nått högkvarteret och negativt influerat Mannerheim.

Marttinen skulle leda motståndet mot Sovjet

Efter krigsslutet söktes både Järv och hans tidigare regementschef, överste Alpo Marttinen, av den sovjetiska säkerhetstjänsten och den kommunistdominerade finländska statspolisen. Inför faran för en sovjetisk ockupation av hela Finland hade president Mannerheim utsett Marttinen att från utlandet leda motståndet.

Med några krigskamrater hjälpte Järv sin gamle chef Marttinen att i juli 1945 fly med båt från Vasa över Kvarken till Holmsund. I Stockholm slussades Marttinen, genom Järvs tidigare sonderingar hos både den svenska Försvarsstaben och USA:s ambassad, vidare till Nordamerika där Marttinen slutade som överste och särskild rådgivare i US Army.

Forskade om Franz Kafka

Harry Järv har av flera litteraturhistoriker betecknats som ett enmansuniversitet och hans karriär i Sverige efter 1945 bär syn för sägen: filosofie licenciat vid Uppsala Universitet, biblioteksråd och vice riksbibliotekarie vid Kungliga biblioteket i Stockholm samt filosofie hedersdoktor i Uppsala och Åbo. Som litteraturhistoriker var Järv banbrytande i forskningen kring den tjeckiske författaren Franz Kafka. Han var även en framstående översättare av böcker på olika språk.

Harry Järv stod alltid upp för sina tidigare soldaters rättigheter och reagerade starkt när vissa »purfinska» krigshistoriker försökte minimera de finlandssvenska förbandens insatser.

Bland annat betonade han IR 61:s skickliga och uppoffrande avvärjningsstrider midsommaren 1944 vid Tienhaara, öster om Viborg, som fallit utan nämnvärd strid. Sextiettan lyckades försvara järnvägsförbindelsen till Helsingfors – Finlands lås förblev obrutet.

Denna insats hade efter 1945 hamnat i skymundan i finsk historieskrivning, beroende på att Sextiettan var ett österbottniskt finlandssvenskt regemente. På sådana försök till historiefalsifikat reagerade Järv skoningslöst, men alltid med sakliga argument.

En stupad på 200 patrulluppdrag

Ett bevis på patrulltaktikerns framgång under kriget är att under tvåhundra stridsuppdrag förlorades endast en av hans soldater: Det var den 19-årige gymnasisten Bertel Söderman från Vasa som stupade den 17 juli 1943 i en sovjetisk skyttegrav.

Jag hade hamnat i en ytterst farlig situation med fiender nära inpå mig från två håll. Söderman grep då in och räddade livet på mig men dog själv av sovjetiska kulor som var ämnade för mig. Detta har berört mig djupt och det går knappt en dag utan att jag tänker på honom.

I Järvs militära personalakt noterade överste Marttinen: »Med fara för sitt eget liv bar löjtnant Järv bort sin stupade underlydande från stridsplatsen.»

Harry Järv avled i Stockholm den 21 december 2009, 88 år gammal. Han är begravd på hembygdens kyrkogård.

Publicerad i Militär Historia 11/2017