Strax efter klockan tio på förmiddagen den 28 juni 1944 ringde telefonen i beredskapsbaracken på frontflygfältet vid Lappeenranta (Villmanstrand), fem mil nordväst om Viborg. Det var dramatiska dagar.

Den 10 juni hade de sovjetiska trupperna gått till storanfall och brutit igenom den finska Mannerheimlinjen på Karelska näset. Viborg, näsets »krona», föll den 20 juni, och vägen till Helsingfors tycktes ligga öppen för Röda armén.

Stöd från Tyskland

Den 25 juni förnyade Sovjetunionen sitt anfall och riktade sig rakt mot Lappeenranta. Finländarna lyckades slå tillbaka det första anfallet och gick till motanfall, men blev själva tillbakaslagna.

Den 28 juni satsade båda sidor på att nå ett avgörande genom att angripa fienden från luften. Nu hade finländarna fått ett snabbt tillskyndat stöd från Tyskland. Och i jaktflottilj 24 flög man sedan några månader tillbaka toppmoderna tyska jaktplan av typ Messerschmitt Bf 109 G.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Finska Buffalos på uppdrag

Finska Buffalos på uppdrag sommaren 1942. Finland köpte in 44 plan som senare monterades i hemlighet av Saab i Trollhättan. Planen på bilden tillhörde flygflottilj 24.

Den finlandssvenske flygaren Hasse Wind var chef för 3. divisionen i jaktflottilj 24. Tillsammans med sina kamrater hade han bara 90 minuter tidigare landat från en mycket hård strid med överlägsna formationer av sovjetiska bomb- och attackflygplan.

Under den sammandrabbningen hade sergeant Kosti Keski-Nummi, en av de mest framgångsrika piloterna i Winds division, blivit nedskjuten.

Faktum är att det knubbiga lilla Brewster Buffalo blev andra världs­krigets mest framgångsrika jaktflygplan.

Telefonsamtalet innebar att det var dags för ett nytt uppdrag. Med fyra flygplan skulle man spana över fronten.

Redan under inflygningen mot Viborg exploderade ett varningsrop i hörlurarna. Sju sovjetiska jaktplan av typ Jak-9 gick till attack. »Jag fick slåss för mitt liv», berättade Wind senare.

Men kapten Wind var en mycket erfaren stridsflygare. Han hade varit i oavbruten frontinsats i tre år, och hade under denna tid flugit 301 stridsuppdrag och kommit upp i 73 luftsegrar. De två senaste nedskjutningarna var två attackflygplan av typ Il-2 Sjturmovik under dagens första uppdrag.

Elitförbandet 29.

Faktum är att Wind uppnått sina största framgångar i ett betydligt mindre modernt flygplan – den knubbiga lilla Brewster Buffalo, medan han hållit på att stryka med under ett uppdrag med en Messerschmitt.
Winds motståndare var inte vilka sovjetiska jaktflygare som helst. De tillhörde elitförbandet 29. gardesjaktregementet. »Jag hade skjutit ner två flygplan och satt eld på en tredje Jak när ett annat jaktplan träffade mig snett bakifrån», berättade Wind.

Om det inte varit för det kraftigt pansrade ryggstödet hade det varit ute med honom. Men medan en spränggranat studsade av pansaret i ryggen på honom, brakade en annan in i instrumentpanelen och en drös splitter trängde in i Winds högerarm, axel och ansikte.

Halvt medvetslös sköt Wind fram styrspaken och dök iväg i riktning mot basen. Sedan mindes han inget mer förrän han vaknade upp i operationssalen på Mikkelis provinslasarett.

Hasse Winds flottilj var stationerad i Lappeenranta, nära den del av Karelen som Finland fick avträda efter kriget (rött).

Wind överlevde, men återhämtade sig aldrig riktigt från de skador som den där sovjetiske gardesjaktflygaren hade åsamkat honom. Under återstoden av livet skulle han plågas av svåra smärtor från små granatsplitter som inte gick att avlägsna. Wind återvände heller aldrig till aktiv fronttjänst.

Vapenstillestånd

Luftstriderna den 28 juni 1944 kostade båda sidor mycket svåra förluster. Fyra av de främsta essen i finländska jaktflottilj 24 blev nedskjutna den dagen: Förutom Keski-Nummi och Hasse Wind var det Olavi Puro med 36 och Emil Vesa med 21 luftsegrar. Två och en halv månad senare hade Finland fått nog och bad om vapenstillestånd.

Vid det laget kunde landet se tillbaka på mer än tre års tapper strid som en David mot Goliat i form av det väldiga Sovjetunionen. Nu utkämpade Finland inte den striden ensam, utan slogs på samma sida som Tyskland. Men även om ryssarna bara kunde avdela en relativt liten del av sin krigsmakt mot grannlandet i väster var den berömda finska sisun av stor betydelse i denna ojämna kraftmätning.

Halvt medvetslös sköt wind fram styrspaken och dök i riktning mot basen.

Särskilt i luften spelade individuella framgångar en avgörande roll för det lilla finska flygvapnet. Under hela kriget gjorde det finska flyget anspråk på att ha skjutit ned 1 621 sovjetiska flygplan. Av dessa svarade de tolv främsta essen för mer än en tredjedel – 551! Bland dessa stod den finlandssvenske Hasse Wind på andra plats. Han blev också en av endast fyra personer som tilldelades Finlands högsta tapperhetsutmärkelse, Mannerheimkorset, två gånger.

Hans Wind föddes 1919 i Ekenäs och gick i det svenska läroverket. Tidigt intresserad av flyg lärde han sig redan som tonåring att flyga på en kurs i motorflygning som Finlands luftförsvarsförbund anordnade på 1930-talet. Vid 20 års ålder sökte och antogs han vid Flygkrigsskolan i Kauhava.

Finska vinterkriget

Strax efteråt bröt finska vinterkriget ut i och med att Stalin kastade sig över grannlandet. Men på grund av bristen på stridsflygplan fick endast de mest erfarna piloterna flyga, så Wind fortsatte sin utbildning – som därigenom blev mycket grundlig. När så fortsättningskriget startade i juni 1941, hade Finland fler – och bättre – flygplan, och Wind var personligen mer än redo att delta i kriget.

En grupp Jak-9 över Sevastopol 1944.

En grupp
Jak-9 över
Sevastopol

  1. Flygplanstypen blev det mest tillverkade jaktplanet i Sovjetunionen.

Under 1941 mötte finländarna endast ett ganska svagt motstånd i luften. Sovjetunionen tvingades kasta in alla sina bästa piloter och flygplan mot den betydligt farligare tyska fienden, som gick till anfall mellan Svarta havet och Östersjön. Kvar mot finländarna lämnades i stort sett bara »bottenskrapet».

Det var Finlands smala lycka, eftersom landet självt hade ganska omoderna flygplan – även om de var bättre än de som de haft under vinterkriget 1939–41. Flygflottilj 24, där Wind placerades, var utrustad med nyinköpta amerikanska Brewster Buffalo-jaktplan. Denna gamla amerikanska trotjänare från 1939 hade i allierad tjänst fått rejält på pälsen av japanska jaktplan. I snitt blev tre brittiska Buffalos nedskjutna på varje motståndarplan som de lyckades skjuta ner.

Mötte svagt motstånd

Men i finsk tjänst såg det helt annorlunda ut, och det berodde inte bara på det relativt svaga motstånd finländarna mötte i början. Inte minst på grund av lärdomarna från vinterkriget hade Finland sett till att träna sina flygare så att de blev bland de längst utbildade stridspiloterna i hela världen. Detta gav förstås avtryck i luftkriget.

Faktum är att det knubbiga lilla Brewster Buffalo blev andra världskrigets mest framgångsrika jaktflygplan. I finländsk tjänst uppnåddes 479 luftsegrar mot endast 19 egna flygplan förlorade i luftstrid. Hasse Wind blev krigets mest framgångsrika Buffalo-pilot genom att skjuta ner 42 fiendeflygplan med denna maskin.

Finländarna kallade den dock inte Buffalo, utan använde vanligtvis fabriksbeteckningen Brewster. Bland piloterna förekom också smeknamn som Pylly-Waltteri (»Stjärt-Walter») eller Taivaan Helmi (»Luftens pärla»). Och en pärla var den också för de finländska piloterna där den härjade bland formationer av relativt omoderna sovjetiska flygplan under 1941 och 1942.

Hasse Wind med markpersonal framför sin Brewster Buffal

Hasse Wind med markpersonal framför sin Brewster Buffalo någon gång under kriget.

© SA KUVA

När Sovjetunionen så satte in bättre plan och piloter 1943, hade de finska piloterna fått så mycket träning att praktiskt taget varenda en av dem kunde mäta sig med ryssarnas ess. Faktum är att Hasse Wind uppnådde större framgångar våren 1943 än någonsin tidigare – den 21 april, 4 maj och 20 maj 1943 sköt han ner tre flygplan vardera dagen. Att han kunde göra så kan faktiskt ha berott på ridderligheten hos en sovjetisk pilot.

Den 14 april 1943 blev Winds Brewster svårt skadskjuten och en sovjetisk jaktflygare svepte ned i position bara fem meter från Brewstern. Wind trodde att det var ute med honom, men den sovjetiske piloten lade sig jämsides med honom, räknade de 18 strecken för nedskjutningar på Winds sidroder, gjorde honnör och gav sig av!

Wind uppnådde 34 luftsegrar

Den 30 juli 1943, när Wind hade uppnått 34 luftsegrar, tilldelades han Mannerheimkorset. Även om han beskrevs som en klassisk jaktflygare, utan något intresse för administrativa uppgifter, gjordes han till chef för flottiljens 3. jaktflottilj, och i februari-mars 1944 sattes han att utbilda nya piloter. Wind överraskade då genom att skriva ned en jaktstridsmanual som var så bra att den skulle användas av det finska flygvapnet i hela 30 år.

Tillbaka i fronttjänst fick Winds förband på våren 1944 sina gamla Brewster utbytta mot tyska Messerschmitt 109. Wind vann sina sista luftsegrar på denna maskin, och hans sista dag i strid – den 28 juni 1944 – blev också hans mest framgångsrika, då han kammade hem inte mindre än fem luftsegrar.

Efter kriget gick Hasse Wind ur flygvapnet och studerade ekonomi på Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Han avled den 24 juli 1995.

Publicerad i Militär Historia 11/2015