He 162 Volksjäger – hölls ihop av dåligt lim
I andra världskrigets desperata slutskede utvecklade tyskarna ett ovanligt flygplan – He 162 Volksjäger. Det hölls ihop av dåligt lim och flera plan föll sönder i luften.
En erövrad He 162 Volksjäger i Frankrike 1945.
När den allierade bombkampanjen mot Tyskland tilltog 1944 ökade påfrestningarna på det tyska jaktflyget. Luftwaffe hade förhoppningar inför den nya raketdrivna Messerschmitt Me 163 Komet och den jetdrivna Me 262.
Den förstnämnda var dock otillförlitlig och problematisk att använda. Den andra blev försenad och hade även opålitliga motorer samt krävde rätt många högutbildade arbetare att bygga.
För att samordna vapenindustrin lades den 1 augusti 1944 alla departement som sysslade med flygplansproduktion under Albert Speers rustningsministerium. Det gällde även flygministeriet (RLM).
Jetdrivet plan i trä
Chefen för Nationalsocialistiska Flygkåren (NSFK), generalöverste Alfred Keller, lade ett lösningsförslag på jaktplansproblemet, vilket stöttades av chefen för RLM:s tekniska avdelning.
Man skulle ta fram ett jetdrivet plan som till största delen var konstruerat i icke strategiskt material, främst trä. Pilotbristen skulle lösas genom skapandet av en flygande Volksturm med snabbutbildade piloter från Hitlerjugend.
Specifikationerna innehöll en maxfart på 750 km/h på markhöjd, en startsträcka på 500 meter och en operationstid på minst 30 minuter.
Förfrågan gick ut och fem förslag kom in. Tidsramarna var mycket pressade. Förslagen skulle inkomma senast den 15 september, fem dagar efter förfrågan, och planet skulle vara färdigt den 1 januari 1945.
Volksjäger, Spatz och Salamander
Det blev Heinkels He 162 som beställdes. De skulle troligast klara leveransdatumet och använde samma huvudlandställ som Bf 109 vilket sparade tillverkningstid.
Projektnamnet var Volksjäger men av Heinkel kallades He 162 för Spatz (Sparven) och senare även Salamander.
Planets kropp var en skalkonstruktion av aluminium med motorn, udda placerad, ovanpå. Därigenom var den lätt att underhålla och risken att skräp sögs in var liten. En nackdel var att piloten inte hade någon sikt bakåt.
Stjärtfenor av limmat trä
Till alla förslagen valdes jetmotorn BMW 003E. Det var inte samma motor som på Me 262 och störde inte dess produktion.
Stjärtpartiet med de dubbla fenorna var av limmat trä. Detta gällde också vingarna, utom de avtagbara, nedåtvinklade vingspetsarna. Vingarna fästes även i kroppen med fyra kraftiga bultar.
Bestyckningen bestod av två 20 eller 30 mm automatkanoner.
Den 6 december 1944 satte sig Heinkels chefstestpilot Gotthold Peter vid spaken. På grund av dåligt lim lossnade nosställets lucka och flygningen fick avbrytas i förtid.
Peter var i stort nöjd med flygegenskaperna, men planet var något instabilt i längdaxeln och krävde mjuka spakrörelser. Det gick inte att kasta runt som ett vanligt propellerplan och var inget för oerfarna piloter.
Volksjägers testpilot omkom
Vid andra provflygningen gjorde Peter en snabb flygning på låg höjd inför ett antal högre officerare. Då lossnade styrbordvingens framkant och sedan slets ena fenan av. Planet gick i marken och Peter omkom. Orsaken var instabiliteten och det dåliga kristidslimmet. Det hade för hög syrahalt och löste upp träet. Trots att man tog fram två nya typer av lim löstes inte problemet helt.
Även tätningen kring bränsletankarna i vingen läckte och skadade träet. Dock löstes instabiliteten delvis genom vikter i kroppen.
Delar till He 162 tillverkades i underjordiska fabriker, som den här utanför Hinterbrühl i Österrike. Arbetarna hämtades från koncentrationsläger.
Mittelwerke tillverkade He 162
He 162 byggdes inte bara av Heinkel utan även av Junkers och vid den ökända underjordiska fabriken Mittelwerke. Här användes tvångsarbetare och lägerfångar från koncentrationslägret Nordhausen under monstruösa förhållanden.
Många detaljer gjordes även av underleverantörer. Denna produktion parat med bristande kvalitetssäkring skapade stora problem.
Skolförband med He 162 sattes upp i januari 1945 och följande månad levererades de första till I/JG 1 nära Rostock. Genom att de sovjetiska och västallierade trupperna ryckte fram flyttades JG 1 till Leck i Schleswig-Holstein. Härifrån blev planen operativa i mitten av april.
Tre allierade plan ska ha skjutits ner av He 162:or, men uppgifterna är något oklara. Två plan förlorades i luftstrid. Några He 162 användes även av Adolf Gallands berömda förband JV 44 nära München.
Totalt levererades omkring 120 Volksjäger före krigsslutet. Flera plan erövrades av de allierade, som provade dem. Ett havererade och den brittiske piloten omkom. Orsaken var återigen dåligt lim. Åtta plan finns idag bevarade på olika museer.
Publicerad i Militär Historia 3/2016
