Hemligt spel i fånglägren

Under andra världskriget fick brittiska krigsfångar hjälp att fly genom olika spektakulära uppfinningar som smugglades in i lägren. Ett av dessa ”rym

5 september 2014

Hemligt spel i fånglägren

Hämtad ur Andra världskriget — 5 september 2014 11:59 | Inga kommentarer

 

Under andra världskriget fick brittiska krigsfångar hjälp att fly genom olika spektakulära uppfinningar som smugglades in i lägren. Ett av dessa ”rymnings-kit” sägs ha varit ett Monopolspel som innehöll kompass, filar och andra hjälpmedel för flykten.

Text: Christian Ahlskog

Andra världskriget innebar inte bara miljontals stupade, utan även att ett stort antal soldater togs som krigsfångar. Flest till antalet var ryska och tyska soldater i fångenskap hos varandra – sammanlagt nära 10 miljoner personer. Däremot var det förvånansvärt få ur de brittiska trupperna som blev krigsfångar hos tyskarna. Enligt tillgängliga uppgifter var de inte fler än cirka 135 000 under hela kriget. Till största del tillfångatogs de i början av kriget – cirka 40 000 man kunde inte tas hem vid den stora evakueringen vid Dunkerque – eller vid operationer bakom fiendens linjer.

Av de tillfångatagna britterna lyckades 35 000 fly och återvända till sina egna förband eller till hemlandet. En del av dem hade fått hjälp genom utrustning från hemlandet, som ibland gömts i sällskapsspel och kortlekar.

Britternas policy under andra världskriget var att uppmana tillfångatagna soldater att rymma så fort en möjlighet öppnade sig. Därmed uppstod också ett behov av att förse dem med hjälpmedel för flykten.

Den avdelning inom den brittiska militära säkerhetstjänsten som inrättades för ändamålet gick under benämningen MI9. Dess uppgift var att på olika sätt stötta krigsfångar samt att hjälpa personal som hamnat bakom fiendens linjer, till exempel flygbesättningar som skjutits ned eller nödlandat. Här hade de en viss konkurrens av det mer kända MI6.

Medan andra avdelningar gärna rekryterade akademiker från prestigeuniversitet som Cambridge, hade man på M19 en annan strategi. Hit kom magiker, kluriga typer och excentriker med intresse för illusionstrick och smarta uppfinningar. En av de mer originella värvningarna var den kände trollkarlen Jasper Maskelyne. Han kom bland annat på att det gick att gömma rymningsverktyg inuti cricket- och basebollträn.

En central figur inom MI9 var den sedermera legendariske Clayton Hutton. Det sägs att hans väg till att bli specialist på rymningsteknik gick via ett möte med utbrytarkungen Houdini redan 1913.

Hutton hade ett företag som tillverkade förpackningar och han slog vad med Houdini om att denne inte skulle kunna bryta sig ut ur en trälåda som spikades ihop på scenen av Huttons arbetare. Hutton- förlorade vadet. Vad han inte visste var att Houdini hade mutat snickarna till att fuska med lådan. Hutton lärde sig sin läxa: när det gäller flykt är allt tillåtet, inklusive list och bedrägeri.

På MI9 började han med att göra intervjuer och plöja skildringar av flyktförsök från första världskriget. Här fick han ett viktigt tips från dem som varit med: varje soldat bör vara utrustad med karta, kompass och mat i koncentrerad form.

Snart började MI9 rita kartor tryckta på siden, kompasser i miniatyrformat och vattentäta proviantförpackningar för soldaterna. Provianten bestod av sötsaker, tuggummi, näringsrika leverpastor, tabletter för att rena dricksvatten, torrmjölk i tablettform och uppiggande piller.

Efter en del experimenterande kom MI9:s personal fram till att siden var ett överlägset material för hemliga kartor. Det förstördes inte av väder och vind eller av att ha legat hopvikt. Tygkartorna var lätta att sy in i uniformsfoder, de fick plats i en skosula och prasslade inte när man vek ut dem. Dessutom gick det snabbt att göra sig av med dem vid upptäckt, eftersom siden snabbt försvann i en puff av rök om man satte eld på det.

Kartorna måste förstås vara aktuella. En skotsk kartograf, John Bar-tholomew, bidrog med pinfärska- underlag över Europa. Det var tack vare behovet av kartor tryckta på udda material som tillverkaren av det engelska Monopolspelet, Waddingtons i Leeds, kom in i bilden. På fabriken hade man lång erfarenhet av att trycka på siden, något som krävde en speciell teknik. Waddingtons fick i uppgift att trycka kartor för MI9, och någonstans längs vägen kan tanken på att använda sig av deras populära sällskapsspel Monopol i MI9:s verksamhet ha dykt upp.

Varje spelplan fick en särskiljande märkning som visade var spelet skulle skickas: en diskret punkt efter ”Mayfair” (Norrmalmstorg i svenska Monopol) kunde betyda att det innehöll en karta över Skandinavien och norra Tyskland, medan en punkt efter ”Fri parkering” betydde norra Frankrike. Förutom att karta, filar och en liten sax fanns gömda i spelplanen ska sedlar i tysk valuta ha förpackats tillsammans med Monopolpengarna.

Clayton Huttons uppfinningsrikedom tycks ha varit oändlig och inskränkte sig inte till preparerade spel. MI9 skickade också ut grammofonskivor och böcker med omslag som innehöll lokala valutor och kartor gömda i spelkort. Pennor gjordes ihåliga och gömde kompasser eller hopfällbara sågar.

De små kompasserna fick också plats inuti uniformsknappar. För att ytterligare skydda det hemliga innehållet försåg Hutton knapparna med vänstergängade lock. Då drogs de bara åt ännu hårdare om tyskarna blev misstänksamma och försökte skruva på dem.

När kompasserna började upptäckas uppfann Hutton nya varianter. En av dem bestod av ett magnetiserat rakblad där märkningen med firmanamnet alltid pekade åt norr om man hängde upp bladet i en tråd.

För flygplansbesättningar som riskerade att hamna bakom fiendens linjer hittade han på speciella kängor med löstagbara skaft, som snabbt kunde förvandlas till civila skor. De hade också ihåliga klackar med plats för nödproviant, kartor och kompasser. Det sägs också att en del av de uniformspersedlar som skickades till de tillfångatagna var modifierade så att de enkelt skulle kunna göras om till civila plagg.

Bland de märkligaste påfunden var de filtar som skickades med hjälpsändningar och som var försedda med mönster för civila kläder i osynligt bläck. När filtarna blöttes ned framträdde konturer för mönsterdelar som sedan kunde sys ihop till nya plagg.

Det var inte bara geografiska kartor firman tillverkade. Fångarna på slottet Colditz nära Leipzig – ett känt läger för särskilt flyktbenägna allierade – begärde att få en planritning över slottet, vilket så småningom levererades. Andra saker rymmarna försågs med var förfalskade tyska identitetshandlingar, ransoneringskuponger och resetillstånd.

Clayton Hutton designade också en flyktkniv med ett förstärkt blad, en skruvmejsel, olika sågar, en dyrk, en avbitartång och ett inbrottsverktyg. Tillverkningen lades i hemlighet ut på pålitliga företag med erfarenhet av liknande produkter.

Monopolspelen och de andra flykthjälpmedlen levererades med helt legala hjälpsändningar. Tyskarna föredrog nämligen att strikt följa Genèvekonventionens regler gentemot de västallierade fångarna. En anledning var att de inte ville störa det program för fångutbyte de hade med engelsmännen – undernärda och vanskötta fångar skulle ha gett en negativ bild av de tyska fånglägren.

Därför fick britterna ta emot paket från Röda korset, månatliga försändelser från sina anhöriga och från olika hjälporganisationer. Vad tyskarna inte visste var att många av stödorganisationerna bara fanns på papperet, enkom skapade av den brittiska underrättelsetjänsten.

De brittiska soldater och officerare som hamnade i tysk fångenskap hade det förhållandevis bra, särskilt om man jämför med ryssarna. Både för dessa och för tyskar i rysk fångenskap innebar tillvaron oftast svält, sjukdomar och tvångsarbete under livshotande omständigheter. Historikern Niall Ferguson hävdar att mer än hälften av ryssarna i tyska läger dog av umbäranden, och att tyska krigsfångar hade nästan lika liten chans att klara en längre tids vistelse i rysk fångenskap.

De siffrorna står i stark kontrast till att bara 3,5 procent av de brittiska fångarna avled i tysk fångenskap.

Livet som brittisk krigsfånge hos tyskarna innebar således inte någon omedelbar fara för livet, men desto mer hårt kroppsarbete och ständig jakt på matvaror. Arbetet bedrevs i lägret, på bondgårdar eller i fabriker. Extra förnödenheter kom i paket från familjen eller Röda korset eller som bytesvaror från medfångar eller fångvaktare.

Många skildringar från britter i krigsfångenskap vittnar om att långtråkigheten var det största problemet. Varje dag var den andra lik. Internerna saknade kanske uppfattning om var de befann sig, vad som hände i omvärlden och hur kriget utvecklades. Kortspel, rymningsplaner, brev och paket hemifrån, böcker och grammofonskivor gjorde att tiden gick fortare.

Vad som helst som fick tiden att gå var alltså välkommet, och att spela Monopol var en populär sysselsättning. Från ett läger berättas att de Monopolbitna fångarna ändrade spelreglerna så att en omgång skulle dra ut på två veckor.

Tyvärr finns inga av Monopolspelen i rymningsversion bevarade. Det enda som kan bekräfta deras exi-stens är berättelser från människor som är döda i dag. De fysiska exemplar som finns är sentida kopior. Arkiven har inte heller mycket att visa upp. Kommunikationen mellan MI9 och dess leverantörer kodades och sköttes helst muntligt under stort hemlighetsmakeri.

Clayton Hutton nämner inte något manipulerat Monopol i sin självbiografi Official Secret som kom ut 1960. Anledningen kan dock vara att mycket information från kriget fortfarande var hemligstämplad när han skrev den.

Däremot berättar Hutton om preparerade schackspel och ett spel som på engelska heter ”Snakes and Ladders”, (”Klättra och kana” på svenska). Några få exemplar av dessa har bevarats, tillsammans med specialtillverkade kängor och spelkort, olika typer av kompasser, flyktknivar och en del kartor. Föremålen bär vittnesbörd om en storartad uppfinningsrikedom, och räcker gott och väl för att fascinera eftervärlden.

Christian Ahlskog är frilansjournalist

Boktips: MI9: Escape and Evasion 1939–1945 av M R D Foot och J M Langley

Från Militär Historia nr 9.2014

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också