Higginsbåten tog fienden med storm

»Andrew Higgins vann kriget åt oss», sa Dwight Eisenhower i en intervju 1964. Eisenhower, D-dagens arkitekt, syftade på de landstigningsbåtar som tog de amerikanska soldaterna, väl skyddade, upp på Normandies stränder. Dess formella beteckning var LCVP (Landing Craft, Vehicle and Personnel), men de flesta känner dem som Higginsbåtarna.

Företagsledaren Andrew Higgins var en entreprenör med irländska rötter som älskade bourbon. När hans timmerföretag gick i konkurs under depressionen valde han att ta sikte på den bransch som var hans egentliga passion: båtbyggande.

Higgins fraktbåt intresserade US Marines

Mot slutet av 1930-talet började marinkåren intressera sig för hans så kallade Eurekabåt, en mindre fraktbåt konstruerad i plywood som Higgins utvecklat för transporter längs Mississippifloden och kusten.

Tack vare att båtens propeller placerats i en halvcylinderformad inbuktning i skrovets undersida klarade den att ta sig fram på så små djup som 46 cm, något som tilltalade marinkårens strateger.

I februari 1939 genomfördes en militär övning med Higgins båt. Resultaten ansågs utmärkta på alla punkter utom en: Manskapet måste klättra ur på sidorna, vilket tog lång tid och skulle utgöra ett riskfyllt moment under strid.

Man visste dock att japanerna använt sig av en landstigningsbåt med fällbar ramp i fören under striderna i Shanghai 1937. Den designen kopierades och Higginsbåten fick en ramp av stål. När den fälldes kunde de ilastade soldaterna snabbt springa ut och börja bekämpa fienden.

"Higgins flotta"

Under de kommande krigsåren skulle den amerikanska flottan förvandlas till något som närmast kunde kallas »Higgins flotta». År 1943 var 12. 964 av flottans 14. 072 olika fartyg och farkoster designade av Higgins. Dennes ganska blygsamma verkstad
i New Orleans växte från 50 anställda till närmare 20 000.

När det stod klart att Higginsbåtarna skulle tilldelas en central roll vid den planerade landstigningen i Normandie ökade trycket så till den milda grad att Higgins verkstadslokaler inte räckte till och delar av tillverkningen fick ske på New Orleans gator.

Vid landstigningar med LCVP mjukades anfallsområdet först upp av artillerield från fartyg och bomber från flygplan, alltmedan transportfartygen med marktrupper närmade sig landstigningsområdet.

På lämpligt avstånd från stranden klättrade soldaterna över relingen och ned i Higginsbåtarna. Tack vare ett kraftigt furublock i bogen tålde farkosten hårda stötar underifrån och kunde köras i full fart en liten bit upp på land.

Rampfällningen LCVP:s kritiska stund

Det kritiska ögonblicket kom när rampen fälldes ned och soldaterna blev helt exponerade för fiendens eld. Det var inte utan anledning de kallade rampen »the gate to hell». En välriktad kulsprutesalva kunde få förödande konsekvenser bland det tätt sammanpackade manskapet.

Detta illustreras bland annat i den erkänt träffsäkra inledningsscenen i filmen Saving Private Ryan från 1998. Dock skildrar scenen det avsnitt där de mest intensiva striderna förekom den 6 juni 1944, Dog Green på Omaha Beach. På andra ställen mötte ett svagare tyskt försvar.

Efter den framgångsrika landstigningen på D-dagen fortsatte Higginsbåtarna att köra skytteltrafik med materiel och förnödenheter i tre månader.

Enligt Eisenhower hade man, utan Higginsbåtarna, behövt lägga om hela strategin för hur tyskarnas ockupation på kontinenten skulle brytas.

Alla Higginsbåtar borta

Efter kriget dröjde det dock inte länge förrän Higgins och hans murknande träbåtar glömdes bort. Higgins dog 66 år gammal av ett blödande magsår år 1952. Idag finns ingen av de LCVP som användes vid D-dagen kvar.

Men på andra världskrigsmuseet i New Orleans hålls båtbyggarens minne högt, inte minst genom den fullskaliga kopia av en LCVP som byggts efter Higgins ritningar.

Publicerad i Militär Historia 12/2107