Hitler som fältherre

Var Adolf Hitler ett militärstrategiskt geni eller en kolerisk korpral som lekte general? Professor Lars Ericson Wolke har skär­skådat Hitlers gärning som fältherre och hittar en diktator som låter personliga maktambitioner gå ut över rationell ledning av Wehrmacht.

adolf hitler karta overlaggning 1939 franska gransen

Hitler inspekterar de tyska försvarsanläggningarna mot Frankrike i maj 1939.

© Ullstein bild/All over press

Det är få företeelser som är så omskrivna som Adolf Hitler och Tysklands militära historia under det andra världskriget. Inte desto mindre kan det finnas anledning att fundera över den tyske führerns roll som fältherre åren 1939–45.

Det är ju få människor i världshistorien som har haft makt över en så stor och effektiv krigsmaskin som den tyska under andra världskriget, och därmed blir Hitlers personliga roll av betydelse för vår förståelse av de militära operationerna.

Hitlers erfarenhet från första världskriget

Hitler framhöll ofta att han hade en mera direkt erfarenhet av krigets verklighet än många av hans generaler, och därmed gjorde han också anspråk på att ha en djupare förståelse än dem för krigets verklighet.

Det kan onekligen synas förmätet, men han hade faktiskt en poäng eftersom flera av de ledande generalerna under andra världskriget hade haft olika former av stabsbefattningar bakom fronten i det första.

Generaler som Brauschitsch, Bock, Leeb och von Rundstedt hade alla haft stabstjänst på tryggt avstånd från skyttegravarna, delvis på grund av att deras tidigt upptäckta briljans gjorde dem eftertraktade i viktiga stabsfunktioner. Hitler däremot hade en viss erfarenhet av fronten, bland annat som rapportkarl, och av livet i skyttegravarna på västfronten.

Saknade erfarenhet från stabsarbete

Så långt hade Hitler faktiskt rätt, men frågan är hur relevanta dessa olikheter i erfarenheter var. Hitler visade under krigsåren 1939–45 föga av intresse för den vanlige soldatens vardag och lidanden, inte minst i det mot slutet av kriget tilltagande kaoset på östfronten.

Inte heller kan man spåra tecken på att hans personliga krigserfarenheter, och därmed ytterst förståelse för soldatens upplevelser av stridssituationer, alls påverkade hans bedömningar av krigsläget eller krav på de militära förbanden. Därmed var hans erfarenheter knappast alls relevanta för bedömningen av honom som fältherre.

I motsats härtill hade de ledande militärer som under det första världskriget tjänat i olika staber faktiskt skaffat sig viktig erfarenhet av stabsarbete på olika nivåer, liksom om hur det komplicerade samspelet mellan olika militära förmågor som underrättelser, logistik, ledning med flera fungerade för att man skulle nå operativa mål.

adolf hitler skyttegrav forsta varldskriget

Hitler skaffade sig makt över militären

Adolf Hitler insåg tidigt att han behövde skaffa sig kontroll över krigsmakten för att kunna säkra sin politiska maktställning och, inte minst, kunna fullfölja sina expansionsplaner i öster. Chansen kom i samband med de så kallade Blomberg-Fritsch-affärerna 1938, då de två högsta militärerna avpolleterades efter skandaler som till en ännu inte helt klarlagd del var ett verk av den hemliga polisen Gestapo.

Bakgrunden var att delar av militärledningen hade opponerat sig när Hitler på hösten 1937 hade berättat om sina planer på en territoriell expansion, om nödvändigt med militära medel. Visserligen hade militärerna i princip inget emot hans planer, men de menade att krigsmakten ännu inte var redo för att konfrontera västmakterna.

Wilhelm Keitel lojal med führern

Istället för att tillsätta en ny chef för rikskrigsministeriet inrättades i februari 1938 krigsmaktens överkommando (OKW), vars chef generalen Wilhelm Keitel snabbt visade sig bli ett lojalt verktyg för Hitler. Arméns överkommando (OKH) hade fortsatt ansvar för den operativa ledningen av markförbanden, men lydde fortsättningsvis under OKW och ytterst Hitler.

När motgångarna i öster hopade sig alltifrån december 1941 och fram till katastrofen i Stalingrad i månadsskiftet januari–februari 1943 sparkades flera tunga och självständiga stabschefer i OKH efter varandra: Halder, Zeitzler och Guderian. I stället tog Hitler själv ett fastare grepp om även den operativa ledningen.

Lade sig i ner på regementsnivå

Under krigsåren utövade han också alltmer ett direkt operativt ledarskap, ibland helt på tvärs mot sina ledande generalers råd, övertygad som han var om att han förstod krigets verklighet bättre än de. Dessutom började Hitler, framför allt mot slutet av kriget, att gripa in i rent taktiska beslut, ibland ända ned på regementsnivå.

Resultatet blev en stor osäkerhet bland förbands- och kårchefer om på vilken nivå som ansvaret överhuvudtaget låg, men hans ingripanden ledde också till att den flexibla tyska uppdragstaktiken, som hade lett till sådana framgångar åren 1939–41, ofta ersattes av en stelbent kommandostyrning från högsta ort.

Hitler ensam om att ha koll på läget

Ett ofta förbisett medel för detta var att Hitler såg till att vara ensam om den övergripande blicken över de militärstrategiska och operativa frågorna. OKH:s roll reducerades till ett operativt ansvar för operationerna på östfronten, vilket förvisso var viktigt nog.

Men samtidigt förkunnades att alla övriga frontavsnitt i söder, väster och norr var ”OKW-teatrar”, det vill säga frontavsnitt där OKW hade det högsta operativa ansvaret och därmed också de dagsaktuella insikterna om läget vid respektive front.

Även om självständiga generaler som Heinz Guderian fortfarande var kritiska mot Hitlers krigföring så fick de allt mindre faktiska möjligheter att föreslå alternativa lösningar i sak, eftersom de hade frikopplats från ledningen av alla andra frontavsnitt än det sovjetiska. Därmed blev deras insikter i de operativa förutsättningarna på andra fronter snabbt inaktuella.

För att konkretisera ska vi titta lite närmare på fyra olika beslutstillfällen, där fältherren Hitler kom att spela en avgörande roll.

adolf hitler paris 1940 i0h9bfijiDjsa4

1. Hitler spelar högt – invasionen av Västeuropa

Operation Gul, det vill säga planen för det tyska storanfallet i väster i maj 1940, brukar framhållas som ett exempel på hur Hitler stödde en okonventionell operativ planläggning i klar motsättning till nästan hela militärledningen. Resultat blev en remarkabel seger och skapade därmed myten om Hitler som den store fältherren, inte minst hos honom själv, vilket är nog så viktigt i detta sammanhang.

Precis som Hitler under Sudetkrisen 1937 hade spelat högt politiskt och vunnit, så spelade han nu 1940 lika högt militärt och vann. I båda fallen skedde det i klar konflikt med råden från militärledningen.

Manstein bakom operationsplanen

Vid bedömningen av den tyska segern 1940 ska man komma ihåg en viktig sak, nämligen att själva operationsplanen var utarbetad av en av den tyska arméns skarpaste hjärnor, general Erich von Manstein, den var inte Hitlers egen skapelse.

Medan den tyska militärledningen argumenterade för en variant på 1914 års operationsplan byggde von Mansteins på ett utnyttjande av blixtkrigskonceptet där motoriserade arméförband gavs eldunderstöd från luften, inte som brukligt av det egna artilleriet bakom fronten, vilket gav en helt annan framryckningshastighet.

Manstein hade varit von Rundstedts stabschef under Polenfälttåget och sett och lärt vad som måste utvecklas för att blixtkriget skulle kunna fungera, till exempel framskjutna reparationsresurser och en väl utvecklad trafikreglering för att inte få trafikstockning längs de smala framryckningsvägarna.

Hitlers insats genom att han gav Manstein sitt stöd är självfallet viktig för det historiska händelseförloppet, men säger föga om führerns förmåga som fältherre. Snarare understryker beslutet hans redan etablerade motsatsställning till de ledande generalerna.

Då, 1940, hade Hitler ett alternativ, och ett bra sådant, till den plan som militärledningen förespråkade. I fortsättningen skulle han inte ha sådana valmöjligheter, utan alltmer tvingas att själv konstruera alternativa operativa lösningar med alltmer fasaväckande resultat.

adolf hitler rugenwald 1942 guderian keitel

2. Dubbla mål för operation Barbarossa

Som bekant skedde den tyska storoffensiven mot Sovjetunionen, operation Barbarossa, på tre fronter: syd, mitt och nord. Till en början låg den operativa tyngdpunkten på centralfronten som snabbt skar genom Vitryssland med riktning mot Moskva.

Hitlers slutmål för anfallet som inleddes den 22 juni 1941 var både att krossa Röda armén och erövra betydande områden av det europeiska Sovjetunionen. Denna dualism innebar att generalerna inte visste vilka operativa och strategiska mål de skulle prioritera, det saknades därmed ett tydlig slutmål (endstate) mot vilket man kunde avläsa framgångar och motgångar.

Hela jätteoperationen framstår därmed som ett militärt lättsinne av väldiga dimensioner; hur skulle den tyska ledningen kunna veta när man hade nått sitt mål, om nu inte Stalin mot förmodan helt enkelt gav upp och kapitulerade?

Armégrupp Mitts framgångar

Under de inledande veckorna förintades stora delar av de sovjetiska förband som var grupperade längs västgränsen i förödande ”kittelslag”, men det innebar inte att Röda armén var krossad. Betydande förband hann slinka ur de fällor som tyskarna gillrat, och dessutom anlände under hösten 1941 nya divisioner av reservister till fronten.

I det läget började de tyska anfallsförbanden förlora alltmer av sin anfallskraft och det var tydligt att man, de väldiga framgångarna till trots, inte förmådde gå fram med full kraft på alla tre frontavsnitten. En operativ kraftsamling krävdes. Dessutom hade inte minst armégrupp Mitts snabba framryckning skapat oerhört utsträckta förbindelselinjer och sårbara flanker.

Efter flera veckors diskussioner nåddes i augusti en kompromiss mellan OKW:s stabschef Alfred Jodl och OKH:s chef Franz Halder. Armégrupp Nords angrepp i riktning Leningrad skulle sakta ned, medan den viktiga anfallsformationen 2. pansargruppen, som hörde till armégrupp Mitt, skulle delas mellan central- och sydfronterna. På det viset hoppades man kunna upprätthålla anfallstrycket både mot Moskva och Ukraina.

Guderian och 2. pansargruppen

Men knappt hade kompromissen formulerats förrän 2. pansargruppens chef Heinz Guderian personligen besökte Hitler den 23 augusti. Guderian argumenterade framgångsrikt för att hans pansargrupp inte skulle splittras i två separata anfallskårer, och därmed måste man välja anfallsriktning.

Hitler valde att föra över Guderians förband till armégrupp Syd, och därmed brandskattades armégrupp Mitt svårt, med direkta negativa operativa resultat.

Förlorade tid inför operation Typhoon

På kort sikt ledde omgrupperingen till omfattande tyska framgångar i striderna kring Kiev. En månad efter omgrupperingen hade 665 000 sovjetiska krigsfångar och enorma mängder krigsmateriel fallit i tyska händer.

Men det hade skett till ett högt pris, och då menar jag inte bara de 160 000 tyska soldater som stupat eller sårats under striderna kring Kiev. Efter avslutningen av kampen i Ukraina återfördes Guderians pansargrupp till centralfronten och anfallet mot Moskva, operation Typhoon, kunde sätta i gång.

Men nu hade tyskarna förlorat sex veckor av offensiv med full kraft mot Moskva, vilket skulle visa sig ödesdigert. Trots stora framgångar vid Brjansk och Vjazma i oktober tog det sedan stopp framför Moskva i början av december.

Den överraskande sovjetiska motoffensiven höll på att bringa hela den tyska centralfronten i kaos. Först efter betydande förluster och kraftansträngningar kunde fronten stabiliseras, men bra längre västerut än man befunnit sig när december månad inleddes.

Hitlers svar blev en stor utrensning av högre officerare på olika nivåer som har jämförts med den franske överbefälhavaren Joffres utrensning i det franska generalitetet i augusti 1914, efter de inledande katastrofala veckorna av första världskriget.

Bristen på tydligt syfte kan ha kostat segern

Hela detta dribblande med en hel pansargrupp och diverse infanteriförband mellan två olika anfallsriktningar understryker den tyska bristen på ett tydligt syfte, och därmed prioriteringar, för anfallet på Sovjetunionen. Nu blev resultatet visserligen en enorm framgång i Ukraina, men sannolikt till priset av möjligheten att nå Moskva före vintern och den helt oväntade sovjetiska motoffensiven.

Om ett bibehållande av 2. pansargruppen på centralfronten hade räckt till för att erövra Moskva och om det i sin tur hade räckt till för att få slut på kriget i öster, det är omöjligt att säga. Men vi kan erinra oss en bitter Guderians slutsats att segern vid Kiev var en taktisk seger, om än en stor sådan, som vanns till priset av en strategisk seger vid Moskva.

Det i det här sammanhanget viktiga är att hattandet med viktiga anfallsförband är ett utslag av brist på strategisk och operativ målsättning i den tyska ledningen, och därmed också bristen på fältherreförmåga hos Hitler själv.

adolf hitler rysk karikatyr stalingrad 1943 Vq

Rysk propagandabild från 1943 föreställande Adolf Hitlers reaktion på den tyska arméns kapitulation vid Stalingrad.

© Bridgeman art library/IBL Bildbyrå

3. Stalingradkatastrofen 1942–43

Stalingrad är själva sinnebilden för Hitlers lika stora vilja att detaljstyra operationerna som hans oförmåga till verklig operativ ledning. Tvärtemot vädjanden från sina generaler vägrade han att ge tillstånd till den inringade 6. armén i Stalingrad att bryta sig ut till räddningen västerut. I stället drogs snaran åt bit för bit och avståndet mellan de tyska linjerna vid Don och armén vid Volga blev allt längre, innan det till slut blev oöverstigligt.

Varför vägrade Hitler? Såg han en operativ nödvändighet av att hålla fast vid en position vid den strategiskt viktiga Volga eller var det helt enkelt så att han till varje pris ville erövra och hålla staden som bar dödsfienden Stalins namn?

Vi vet inte. Vad vi vet är att Hermann Göring lovade att hans Luftwaffe skulle kunna försörja den innestängda 6. armén tills en tysk motoffensiv drev tillbaka Röda armén och befriade de inneslutna. I dag vet vi att det inte var möjligt men Hitler, eller för den delen Göring själv, tycks inte ha haft den insikten.

För att få ett viktigt perspektiv på flygvapnets underhållsmöjligheter är det värt att notera att Luftwaffe faktiskt från december 1941 till våren 1942 lyckades med bedriften att underhålla stora avskurna tyska förband i området öster om Ilmensjön. Kanske förledde det Göring och Hitler till att tro att Luftwaffe kunde upprepa denna tveklösa logistiska bedrift i Stalingradområdet.

Återigen tvingas vi konstatera att vi inte vet. Men resultatet vet vi alltför väl, en gigantisk katastrof som definitivt markerar vändpunkten både på kriget i öster och i sin helhet.

4. Ardenneroffensiven 1944

Den sista tyska storoffensiven i väster i december 1944 hade till en början betydande framgångar, men de berodde ytterst på en kombination av överraskning och tur med vädret.

När molnen bokstavligen skingrades och det helt överlägsna allierade flyget åter fyllde skyarna, då var det definitivt stopp på den tyska anfallsförmågan. Frågan är vad man ville uppnå med detta sista drag.

Var det att nå fram till Antwerpens hamn och därmed orsaka de allierade arméerna i Västeuropa stora logistiska svårigheter, eller var det att försöka slå in en kil mellan britter och amerikaner?

Ytterst måste det ha handlat om en förhoppning att tvinga ut Storbritannien eller USA ur kriget, annars fanns det knappast en rationalitet i denna satsning av de återstående pansarförbanden.

Prioriterade västfronten framför östfronten

Samtidigt var läget i öster, inte minst i Ostpreussen, akut och vågen av tyska civila flyktingar undan Röda armén hade börjat rulla västerut. Här fanns det uppenbara rationella skäl till att sätta in de få återstående rörliga förbanden i en motoffensiv. Men Hitler valde västfronten, varför?

Som vanligt: vi vet inte. Men sannolikt handlade det om föreställningen både hos honom och hos andra ledande nazister om att kriget mot Sovjetunionen var på liv och död, där gällde det att segra eller försvinna. Men för att kunna göra detta måste kriget i väster avslutas, och därmed var Ardenneroffensiven ytterst ett försök från Hitlers sida att frigöra alla krafter för kriget i öster.

Men det stupade dels på tysk svaghet, inte minst i luften, dels på en brist på insikt om hur beslutsamma de västallierade var att föra kriget mot Tyskland till slut. I det perspektivet var Ardenneroffensiven ett hopplöst projekt.

adolf hitler ion antonescu varglyan 1942 vmHMdJrObed

Rumäniens president Ion Antonescu (i brun uniform) på besök i Hitlers högkvarter i Ostpreussen den 2 november 1942. Medan tyska trupper stred i Stalingrad höll rumänska armén fronten norr om staden, där den ryska offensiven sattes in två veckor senare.

© Walter Frentz/Ullstein bild/All over press

Dunkerque och kriget mot USA

Exemplen ovan skulle kunna mångfaldigas: stoppordern vid Dunkerque 1940, krigsförklaringen mot USA i december 1941 med flera, och i alla sammanhang framstår Hitlers roll som diffus, svår att tolka eller helt enkelt helt höljd i dunkel. Sådant är underlaget när vi försöker bedöma den konkreta innebörden av hans roll som fältherre.

Många av Hitlers militära beslut har för eftervärlden verkat envisa intill dumhet, för att inte säga totalt galna mot slutet av kriget. Hans stegvisa fysiska och mentala förfall från 1943 påverkade hans beslutsförmåga ytterligare och inte minst eftervärldens dom över de fattade operativa besluten.

Den gamle presidenten och marskalken Paul von Hindenburg betraktade föraktfullt Hitler som den korpral han hade varit under första världskriget, i en skyttegravsvärld fjärran från Hindenburgs, och den bilden har också reproducerats i mängder av efterkrigstida omdömen om Hitlers militära beslut under andra världskriget.

Hitler beläst inom militärhistoria

Men i bedömningen av hans beslut måste vi väga in tre viktiga faktorer.

För det första vet vi i dag, tack vare amerikanen Timothy Rybacks forskningar, inte bara att Hitler ägde ett stort och innehållsrikt bibliotek. Särskilt innehållsrikt var det inom ämnen som militärhistoria, krigsvetenskap, militärteori och militärteknik.

Det är alltid svårt att avgöra huruvida en historisk person verkligen har läst de böcker han eller hon har haft i sin ägo eller lånat på bibliotek, men mycket tyder på att Hitler verkligen läst och dessutom tagit till sig kunskapen i dem. Huruvida denna kunskap var mer eller mindre osmält kan diskuteras, men beläst var han förvisso.

För det andra så var beslutsformerna i Tredje riket mycket speciella. Den formella förvaltningsgången frångicks ofta och redan på 1930-talet upphörde i praktiken regeringen att sammanträda.

Hitler ensam om att ha all information

Istället fattades de flesta beslut i mindre grupper där Hitler träffade några militära eller civila rådgivare; han trivdes uppenbarligen inte när han skulle leda möten med större grupper av ministrar och tjänstemän.

Istället meddelade Hitler besluten till enstaka underlydande som flygvapenchefen Göring, OKW:s chef Wilhelm Keitel eller generaler som Guderian eller von Rundstedt, varefter dessa senare fick sända dem vidare ned i hierarkien och se till att de verkställdes. På detta vis såg Hitler också till att hans underlydande tvingades slåss om att få nå fram till hans öron och därmed säkrade han ytterst sin egen maktställning.

Ur ett strikt maktpolitiskt perspektiv var detta kanske rationellt, men ur ett statsledningsperspektiv var det helt förödande, i synnerhet sedan en alltmer sliten Hitler de sista krigsåren inte ens orkade intressera sig för andra frågor än de mest akuta problemen vid fronten.

Verksamheter flöt omkring styrelselöst

Detta förhållande förstärktes ytterligare när Hitlers utsedde andreman, flygvapenchefen Hermann Göring, stegvis åren 1941–43 drog sig tillbaka från all offentlighet och aktiv politisk ledning.

Det innebar att stora delar av den statliga politiken i såväl Tyskland som i de ockuperade områdena helt enkelt flöt omkring styrelselöst eller i bästa fall styrdes av driftiga (maktfullkomliga) beslutsfattare som rustningsministern Albert Speer eller SS-chefen Heinrich Himmler.

En sådan partiell styrning av olika verksamheter skedde utan närmare samband med resten av statsförvaltningen och var därmed i praktiken bara punktinsatser med begränsad effekt.

Den här ganska ad hoc-liknande formen för beslutsfattande innebar bland mycket annat också att viktiga beslut aldrig sattes på pränt och formaliserades, än mindre var föremål för en traditionell byråkratisk utredning av innebörd och konsekvenser.

Förutom att detta sätt att styra Europas mäktigaste nation var föga rationellt, för att uttrycka det lindrigt, så får det också konsekvenser för forskningen, vilket för oss över på den tredje faktorn.

adolf hitler falttaget polen 1939 rommel keitel bormann

Hitler under en lägesgenomgång vid fälttåget i Polen i september 1939. Från vänster står general Erwin Rommel (chef för Hitlers livvakt), general Karl Bodenschatz (sambandsofficer från Luftwaffe), överste Rudolf Schmundt (Hitlers adjutant), general Wilhelm Keitel och Martin Bormann (chef för partikansliet).

© Sueddeutsche Zeitung/IBL Bildbyrå

Generalerna skyllde allt på Hitler

Eftersom få viktiga beslut – militära eller civila – i Nazityskland är formellt sett korrekt dokumenterade, så vet vi inte vem som påverkade vad i själva beslutsfattandet. Var det Hitlers självsvåldiga beslut eller lyssnade han noga på en eller flera rådgivare?

Detta gäller så viktiga frågor som utnämningen av Hermann Göring som chef för den ekonomiska planeringen på 1930-talet till frågan om vem som ytterst fattade beslutet om Förintelsen, det organiserade massmordet på Europas judar. Samma förhållande gäller mängder av militära beslut.

Det är väldigt talande att de viktigaste källorna till det militära beslutsfattandet i Hitlers högkvarter, inte minst i varglyan i Ostpreussen, härrör från ledande militärers dagböcker eller i efterhand nedtecknade memoarer. Efter krigsslutet 1945 låg det i de ledande militärernas egenintresse att avsvära sig allt ansvar för Tysklands Harmagedon. Då var det ytterst lämpligt att skylla allt på Hitlers usla militära beslut, i synnerhet som den exakta innebörden av dessa ofta är svåra att komma åt för forskaren.

Mot denna bakgrund kan det vara klokt att lyfta perspektivet från den operativa beslutsnivån till en högre strategisk nivå. Genom att studera frånvaron av viktiga beslut så får vi också insikter i Hitlers funktion som högste fältherre.

Ställde om till total krigsansträngning för sent

Han saknade uppenbarligen helt förståelse för kopplingar mellan landets totala krigsansträngning och de militära operationerna. I det avseendet avviker han närmast övertydligt från radarparet Hindenburg och Ludendorff som från 1916 försökte ställa om Tyskland till en i alla avseenden total krigsansträngning. Sedan är det en helt annan sak att de inte lyckades, insikterna om behoven fanns där.

I det Tyskland som åren 1943–45 kanade allt snabbare utför mot den slutliga katastrofen var det först på sommaren 1944 som krigsmaterielproduktionen nådde sina högsta nivåer, och då var det alldeles för sent.

Ända från början av 1943 hade rustningsminister Albert Speer, propagandaminister Joseph Goebbels och flera andra ledande befattningshavare djupt bekymrade försökt övertala Hitler att ställa om Tyskland till en total krigsansträngning, såväl industriellt som socialt, men förgäves.

Kanske insåg han inte de akuta behoven, kanske vågade han inte med tanke på de signaler av kris sådana åtgärder skulle sända ned i folkdjupet.

stalingrad tyska krigsfangar marscherar 1943

Tyska Wehrmachtsoldater förs bort som krigsfångar efter kapitulationen vid Stalingrad 1943. Trots nederlagen på östfronten kom inga beslut från Hitler om att ställa om Tyskland till en total krigsansträngning.

© Ullstein bild/All over press

Kontrasten mellan Stalin och Hitler

Vi vet inte, men så mycket vet vi att det är här, i frånvaron av viktiga beslut om hela samhällets krigsansträngning till förmån för de militära operationerna, som vi ska söka svaret på frågan om Hitler som fältherre.

I krig mellan industrialiserade stater utrustade med värnpliktsarméer krävdes mer av en överste fältherre än förmåga att framgångsrikt leda militära operationer. Den förmågan saknade såväl Hitler personligen som det nazityska styrelsesättet; kontrasten till det genommilitariserade samhället i Stalins Sovjetunionen kan knappast vara större.

Lutade sig mot ja-sägare

På den operativa nivån ledde Hitlers motvilja mot de självständiga generalerna till en ökad tilltro till den egna förmågan och att han alltmer kom att luta sig mot de allt färre generaler som blint lydde hans order och höll ut även sedan allt hopp hade skingrats.

Ferdinand Schoerner personifierade denna typ av militär chef under det halvår som han envist och kostnadskrävande ledde armégrupp Nords försvar i Baltikum mellan juli 1944 och januari 1945, och sedan i än högre grad som chef för armégrupp Mitt i Tjeckoslovakien till och med april, då han också utnämndes till fältmarskalk för sin trohet mot führerns order.

När Hitler slutligen begick självmord hade han utsett just Schoerner till sin efterträdare som överbefälhavare, vilket denne fick vara i en vecka innan allt var över. Denna ständiga vurm för envist motstånd vid uppnådda positioner, hellre än ett flexibelt försvar, har i allmänhet ansetts som ett tydligt belägg för Hitlers oförmåga som militär ledare.

Men kanske, kanske, kan man i detta ständiga krav på fasthållande, alltifrån december 1941 utanför Moskva till slutstriden om Berlin i april 1945, även läsa in en insikt i att alltmer bristande resurser i form av bränsle, fordon med mera omöjliggjorde alla andra operativa lösningar. Kanske kan detta ses som en form av operativ insikt, en insikt som vi inte vet om Hitler ens själv insåg den fulla innebörden av.

Publicerad i Militär Historia 7/2012