Det tyska hotet mot Sverige
Generalmajor Adolf von Schell fick uppdraget att utarbeta den tyska anfallsplanen mot Sverige. Sex divisioner hade behövts för en lyckad invasion enligt Schells beräkningar. Men hur nära var Tyskland att sätta planen i verket?
En svensk sjöman står på vakt under en övning i juni 1940.
I mitten av februari 1942 godkände regeringen en mobilisering av stora delar av det svenska försvaret. Det innebar att den svenska beredskapen nådde en av sina högsta nivåer med närmare 300 000 man under vapen i slutet av samma månad. Som lägst under kriget var en femtedel så många, 60 000, i tjänst.
Hela hösten 1941 hade rykten om ett tyskt anfall mot Sverige cirkulerat och de hade fortsatt under början av 1942. Till slut kunde varken överbefälhavaren Olof Thörnell eller regeringen ignorera varningarna, alla hade Danmarks och Norges öden den 9 april 1940 i färskt minne.
Tyskt hot mot kusten
Den svenska styrkeuppbyggnaden under februari 1942 skedde i huvudsak i södra och mellersta Sverige för att kunna möta tyska landstigningar vid kusten och eventuella luftlandsättningar på de stora isarna Vänern och Vättern, men det skedde även en uppbyggnad i Norrland och Jämtland.
En anledning till att hotet från tyska landstigningar sågs som allvarligast var att den svenska militära underrättelsetjänsten visste att de tyska förbanden i Norge inte förberedde någon invasion längs landgränsen, medan den var osäker på läget i Tyskland och Baltikum.
Allierat anfall mot Norge
Det som låg som till grund för spekulationerna om en tysk invasion var rykten om att de västallierade skulle landstiga längs den norska kusten i syfte att understödja Röda armén på östfronten. Det hade blivit en andra front som kraftigt försvårat de tyska ansträngningarna att erövra Murmanskområdet.
I Sverige gjordes bedömningen att den allierade invasionen troligen inte skulle ske just då, men att Tyskland kunde anfalla Sverige i preventivt syfte för att säkra sin norra flank innan de inledde sin sommaroffensiv på östfronten 1942.
En mängd rykten och bedömningar florerade vilket skapade oro hos den svenska militärledningen och samlingsregeringen, men de insåg efter ett tag att hotet var överdrivet och beredskapen trappades ner.
Svenska stridsvagnar m/38 och infanterister rycker fram på Limhamnsfältet i Malmö. Bilden är från en övning av försvar mot landstigning i början av 1940-talet.
1943 största hotet
Februarikrisen var ett av de tillfällena under kriget som den svenska beredskapen var som störst. Andra tillfällen var under finska vinterkriget (november 1939 till mars 1940), tiden efter det tyska anfallet på Norge och Danmark den 9 april 1940 och slutligen på hösten 1943 då avtalet med Tyskland om transiteringstrafiken sades upp.
Det enda tillfälle det fanns en ordentlig tysk styrka på gång i Norge som skulle kunna riktas direkt mot Sverige var under våren och sommaren 1943. Då fanns det även en plan.
Adolf von Schells anfallsplan
I februari 1943 fick generalmajor Adolf von Schell, befälhavare för 25. pansardivisionen i Norge, order att genomföra en studie om ett tyskt anfall på Sverige. Eftersom det inte verkade brådskande tog Schell god tid på sig och först efter en påstötning från arméhögkvarteret i Norge lämnade han den 6 april in planen.
Den ställde krav på totalt sex tyska anfallsdivisioner med understödsförband, varav två pansardivisioner och en motoriserad division. Detta skulle ha motsvarat drygt 100.000 man, 250 artilleripjäser kaliber 10,5 cm eller större samt minst 400 stridsvagnar och stormkanonvagnar om förbanden var vid full styrka.
Två divisioner mot Östersund
Planen var uppdelad i två operationer och arméhögkvarterets operationsansvarige, Bernhard von Lossberg, ansåg att båda krävdes för en snabb ockupation av Sverige.
Den norra anfallsstyrkan skulle utgå från Trondheim och Röros mot Östersund och bestå av en infanteridivision och en pansardivision. Efter Östersund var det kusten vid Sundsvall som gällde.
Den södra anfallsstyrkan skulle bestå av fyra divisioner där den motoriserade skulle passera Falun, Avesta och Uppsala på sin väg till Stockholmsområdet medan pansardivisionen skulle ta vägen över Ludvika och Västerås.
Flankdivisionerna skulle sättas in via Vänern och Karlstad respektive Filipstad mot Västerås. Dessutom skulle det genomföras mindre landstigningar i norr (kanske Örnsköldsviksområdet) och Roslagen samt mindre luftlandsättningar vid vitala objekt.
Adolf von Schells anfallsplan.
Dessa styrkor fanns inte tillgängliga i Norge där nästan alla divisioner var bundna i försvaret av kusten. En infanteridivision och en blivande pansardivision var vad som fanns i reserv i början av 1943.
Panzer III och Panzer IV
Schell skrev efter kriget att planen var en skrivbordsprodukt. Den egna styrkan utformades efter vad som behövdes med hänsyn till terrängen och motståndaren, det vill säga de svenska styrkorna.
I planen utgick han från att ingen av de svenska stridsvagnarna, som hade 37 mm kanoner som beväpning, skulle vara några problem för de nya tyska stridsvagnarna Panzer III, med lång 5 cm kanon, eller Panzer IV, med lång 7,5 cm kanon.
Dock levererades väldigt få av dessa till de tyska styrkorna i Norge. Av de 191 stridsvagnar som fanns inför sommaren 1943 var endast 59 moderna Panzer III och Panzer IV. Sverige hade lika många stridsvagnar som tyskarna, men nya leveranser var på gång.
Tyska flottan
Den tyska flottan kom att involveras i invasionsplanerna och såg inga större problem med att hantera sin svenska motsvarighet, men hade en del allvarliga invändningar. En risk som flottan framhöll var att Östersjön förlorades som träningsområde för ubåtsvapnet om den blev en stridszon.
Andra invändningar var att en invasion skulle ge problem med underhållstransporter till Finland, att den svenska järnmalmsexporten skulle strypas liksom transittrafiken genom Sverige till de norska hamnarna där tyska flottan bland annat hade sina tunga fartyg. Dessutom fanns risken att amerikanskt och brittiskt flyg kunde gripa in om Sverige inte slogs ut snabbt.
Det fanns även farhågor för att Röda flottan, som var instängd vid Kronstadt och Leningrad, kunde våga på sig en utbrytning vilket skulle göra Östersjön till en fullskalig stridszon. Ur tyska flottans synvinkel var det viktigare att erövra det belägrade Leningrad än att anfalla Sverige.
Luftvärnet hade en av de viktigaste uppgifterna under neutralitetsvakten. Foto från en övning i Malmö 1943.
Degenerering av officerskåren
I en studie genomförd av OKW 1942 hävdades att Sverige inte besatt någon operativ offensiv förmåga. Hela den svenska krigsmakten var uppbyggd för försvar och avvärjningsstrid medan offensiva rörliga anfallsförband saknades, vilket minimerade risken för ett svenskt motanfall. Man ansåg att de svenska stridsvagnarna i huvudsak var ett understödsvapen till infanteriet.
Liknade åsikter fanns även i den brittiska militära underrättelsetjänstens material om svenska försvaret. Bland annat menade britterna att en degenerering av officerskåren pågått sedan slaget vid Leipzig 1813 och att svenska officerare bara tänkte lokalförsvar. Utöver det påpekades mängder av brister, speciellt inom flygvapnet och pansartrupperna.
OKW oroligt för anfall mot Norge
Hitler och det tyska överkommandot (OKW) bekymrade sig under hela ockupationstiden för allierade landstigningar längs den norska kusten där det förekom en del allierade kommandoräder.
Antalet kustartilleribatterier ökade enormt under 1942 när Atlantvallen byggdes ut, samtidigt som den tyska armén i Norge då hade vuxit till tolv divisioner eller 166 000 man. Den var främst insatt som kustförsvar längs den långa kusten och hade egentligen inga resurser för ett anfall mot Sverige.
Under våren 1943 ville Hitler skapa en stark reserv i Norge så att befälhavaren där, Nikolaus von Falkenhorst, hade handlingsfrihet. I slutet av april bestämde Hitler att reserven under senhösten 1943 skulle bestå av fyra infanteridivisioner och två pansardivisioner varav Schells 25. pansardivision var en.
Den nya pansardivisionen skulle skapas av förband som dragits tillbaka från östfronten, kanske var det 26. pansardivisionen som höll på att formeras i Frankrike som Hitler tänkte på.
Falkenhorsts reserver utarmades
Men i juli 1943 skickades den istället till Italien, samtidigt som OKW meddelade Falkenhorst att inte heller två av de nya infanteridivisionerna skulle komma till Norge. De behövdes på andra krigsskådeplatser och tankarna på en stark reserv i Norge började urholkas.
Den 20 augusti kom order om att 25. pansardivisionen skulle föras över till Frankrike. Anledningen till den drastiska ändringen var att Hitler inte längre hade den handlingsfrihet som han haft i april 1943. Segern vid tredje slaget om Charkov i mars hade fått den högsta ledningen att börja hoppas på nya segrar i öster.
Svenska soldater med en 37 mm pansarvärnskanon under en övning i Stockholm 1944. En akilleshäl för det svenska försvaret var pansarvärnet som var för litet och föråldrat.
Tyska motgångar vid Kursk och Sicilien
Men det var bara en temporär svängning i krigslyckan, sedan kom de tyska motgångarna med sommaroffensiven vid Kursk, de sovjetiska erövringarna av Belgorod och Orjol samt de allierades landstigning på Sicilien. Hitler kunde inte längre unna sig lyxen att bygga upp och hålla en reserv på sex divisioner i Norge utifall det skulle behövas mot allierade landstigningar eller anfall mot Sverige.
Det militära hot mot Sverige som höll på att byggas upp i Norge under våren 1943 var helt borta under hösten samma år och skulle aldrig mer återkomma.
Det stora hotet mot Sverige var faktiskt inte Adolf Hitler då han verkade nöjd så länge järnmalmen kom i utbyte mot tyskt kol och Sverige inte ställde till för mycket problem. Hitler hade stort fokus på ekonomiska frågor och det han ansåg att Tyskland behövde från Sverige var malmen. Fungerade leveransen av den så var Hitler lugn.
Britter nöjda med svenska eftergifter
Han var däremot besviken på Sverige i en annan fråga. Efter att historiens största fälttåg hade inletts 1941, hans invasion av Sovjetunionen, var Sveriges reaktion ljum. Landet som nästan alltid hade krigat med Ryssland verkade inte bry sig.
Sveriges eftergift till Tyskland var att låta tyska 163. infanteridivisionen åka järnväg genom Sverige. Detta imponerade inte på Hitler men däremot på den brittiska militära underrättelsetjänsten som ansåg att svenskarna inte givit efter för mycket utan de verkade snarare förvånad över att det bara gällde en division.
Allierad landstigning största hotet
Det stora hotet mot Sverige under kriget var snarare den brittiska premiärministern Winston Churchill. Inte för att han ville starta krig med Sverige utan för att han ville landstiga i Norge. Det hade inneburit att britterna skurit av den tyska möjligheten att sjövägen förstärka sina trupper i Norge. Tyskarnas enda alternativ hade varit via Sverige.
Britterna själva insåg att de egentligen var det största hotet mot Sverige, eller som de skrev i hemliga rapporter sommaren 1942: ”Det är osannolikt att Tyskland skulle invadera Sverige såvida inte vi invaderar Norge.” Nu kom aldrig någon allierad landstigning även om Churchill hade det uppe på agendan flera gånger. Hitler behövde aldrig fatta beslutet att anfalla Sverige för att säkra kontrollen över Narvik och Norge.
Publicerad i Militär Historia 4 /2013
