Il-2 gjorde sitt smeknamn rättvisa: Cockpiten, bränsletankarna och motorerna var skyddade av fem till tolv mm tjock pansar. Till och med framrutan bestod av 5,5–6,5 cm armerat glas.

© World of Warplanes

Iljusjin Il-2 – den flygande stridsvagnen

Sovjetunionens välbepansrade attackflygplan Iljusjin Il-2 Sjturmovik var livsfarligt för tyska pansarfordon.

10 oktober 2020 av Christer Bergström

Det är den 28 juni 1941, den sjunde dagen av den tyska invasionen av Sovjetunionen. Redan verkar det vara ute med landet. Mäktiga tyska pansarkolonner har trängt djupt in på sovjetiskt territorium. En hel sovjetisk armégrupp med 400 000 man har omringats i Vitryssland. Den här dagen faller den vitryska huvudstaden Minsk, och drygt tio mil längre sydösterut upprättar tyskarna pontonbroar över floden Berezina för att fortsätta marschen mot Moskva.

Plötsligt dyker tre enmotoriga sovjetiska flygplan upp och styr mot pontonbroarna. Men tyska Messerschmittjaktplan finns i närheten. Piloterna på dessa är segervana efter att ha skjutit ned mängder av fiendeflygplan de senaste dagarna, och räknar med tre enkla nedskjutningar.

"Våra kulor bara studsade bort"

Till tyskarnas oerhörda förvåning har deras eldgivning emellertid ingen verkan på dessa nya sovjetiska plan! Den tyska jaktpiloten Walter Tödt berättade: »Jag och min rotetvåa anföll en Il-2 på låg höjd. Vi gick på ryssen från varsin sida och sköt allt vi hade och träffade hela tiden. Men Il-2:an bara fortsatte att flyga rakt fram! Detta var det segaste flygplan jag varit med om! Våra kulor bara studsade bort, och där satt piloten och skrattade åt oss i sin bepansrade ›tunna›.»

Tyskarna hade stött på attackflygplanet Iljusjin Il-2, som precis hade tagits i tjänst hos det sovjetiska flygvapnet. Det var det kraftigast bepansrade flygplanet i kriget – hela nosen och cockpitens sidor och undersida var skyddade av mellan 4 och 13 mm tjocka pansar- och duraluminiumplattor, och cockpithuven bestod delvis av 5,5-6,5 cm tjockt pansarglas. Denna bepansring kunde stå emot beskjutning från alla vapen upp till 12,7 mm kaliber, och ofta räckte inte ens den 15 mm automatkanon som de tyska Bf 109:orna hade.

Iljusjin Il-2 Sjturmovik

Det var 1938 som den sovjetiske flygplanskonstruktören Sergej Iljusjin hade tagit fram det som skulle bli andra världskrigets mest berömda sovjetiska flygplan. Erfarenheterna från bland annat spanska inbördeskriget hade visat hur effektivt det var när flygplan användes för direkt understöd åt markförbanden vid fronten.

Medan tyskarna satsade på störtbombflygplan av typ Junkers 87D Stuka för detta ändamål, valde ryssarna att bygga ett stryktåligt attackflygplan. Genom sin tunga bepansring begränsades Il-2:ans bomblast eller raketprojektiler till 600 kilo – endast hälften av vad Ju 87 kunde bära. Frågan är om den sovjetiska idén ändå inte var bättre.

Prototyp av IL-2M3, eller So Strelkoi (»Pilen»), testflygs 1943. Modellen hade bakåtsvepta vingar av metall.

Det var nämligen svårt att identifiera mål på marken för en flygare uppe i luften, så ofta resulterade flyganfall nära fronten i ganska begränsade förluster för den angripna sidan. Däremot fick närvaron av bomblastade flygplan i luften nästan alltid det fientliga artilleriet att upphöra med sin beskjutning för att inte röja sina maskerade ställningar och utsättas för risken att bli bombade.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Detta gav i regel en större avlastning för de egna markförbanden än om någon eller några enstaka artilleripjäser förstördes eller skadades. Det var för detta syfte Il-2 försågs med en starkare bepansring än något annat av andra världskrigets stridsflygplan. Därigenom kunde piloterna kretsa i luften över fronten i upp till 20–30 minuter, utan att låta sig störas nämnvärt av fiendens finkalibriga luftvärn. Inget annat flygplan kunde klara av detta.

Il-2 höjde moralen vid fronten

Det var ryssarnas smala lycka att två av deras bästa vapen – T-34, vid den tiden världens bästa stridsvagn, och attackflygplanet Il-2 – togs i bruk före den tyska invasionen i juni 1941.

Nu fanns ingen av dem ännu i särskilt stora antal, men deras uppträdande vid fronten bidrog till att höja stridsmoralen på den sovjetiska sidan och att skaka om tyskarna rejält.

Både T-34 och Il-2 kunde ha gett större utslag på striderna 1941 om det inte varit för att den snabba tyska framryckningen tvingade ryssarna att evakuera större delen av sina industrier i de västra delarna av landet österut. Även om genomförandet av detta var ett under av organisation, ledde det till ett stort tapp i produktionen i slutet av 1941 och början av 1942.

Men framgången av Il-2:ornas operationer under 1941 ledde till en högre prioritet åt produktionen av dessa flygplan, så att mer än en tredjedel av de drygt 21.000 flygplan som den sovjetiska flygplansindustrin tillverkade under 1942 var Il-2:or. »Il-2 är lika viktig för armén som bröd», skrev Josef Stalin i ett brev till en av fabrikerna där maskinen framställdes.

Färdiga Il-2:or rullas ut ur fabriken i staden Kujbysjev (nuvarande Samara).

Tyska motmedel

Tyskarna var dock snabba att lära sig nya metoder för att möta dessa »Cementbombare», som de kallade Il-2:orna. Genom att metodiskt skjuta stjärtfenan och höjdrodren – som inte hade något pansarskydd – i bitar kunde deras jaktflygare få allt fler Il-2:or att störta. 

1942 infördes en ny beväpning på Bf 109:orna i och med på- och avtagbara 20 mm kanoner (så kallade Rüstsätze), en under vardera vingen. Med dessa hade tyskarna fått fram en beväpning som kunde slå hål även på Il-2:ornas tjocka pansar. Snart kom även uppgraderade modeller av Focke-Wulf 190, som med sina fyra automatkanoner var de idealiska »Sjturmovik-dödarna».

Något som ytterligare höjde risken på Il-2:ornas uppdrag var att dessa flygplan i regel flög väldigt lågt för att kunna slå till överraskande mot de tyska markförbanden. Detta medförde att det var svårt för jakteskorten, som med nödvändighet flög högre upp, att behålla visuell kontakt med attackflygplanen. Särskilt vintertid, när det kunde ligga dis i luften och de vitmålade Sjturmovikerna smälte in mot snötäcket på marken nedanför, hände det ofta att de eskorterande jaktflygarna helt enkelt tappade bort sina skyddslingar.

Förlusterna bland de sovjetiska attackförbanden sköt i höjden. Till slut motsvarade förlusterna i snitt vart trettonde flygplan på varje uppdrag (7,7 procent). Sommaren 1942 verkade Il-2:ans storhetstid vara över.

Improviserad akterskytt 

Det ryska svaret blev att klämma in en akterskytt i det ursprungligen ensitsiga flygplanet. Detta initierades spontant av personalen i frontförbanden: Man sågade helt enkelt upp en bit av flygkroppen bakom cockpiten och monterade dit en bakåtriktad rörlig kulspruta. Några remmar som virades kors och tvärs mellan flygkroppens sidor fick duga som säte, och sedan tog vanligtvis någon ur markpersonalen plats som akterskytt.

De första stridsoperationerna med akterskyttar blev en omedelbar framgång. De tyska jaktflygarna blev fullkomligt överrumplade när de utsattes för beskjutning från akterkulsprutorna. Flera tyska jaktplan blev nedskjutna, och jaktpiloterna lärde sig att vara mer försiktiga när de anföll Il-2:or. Ganska snart började fabrikerna även tillverka tvåsitsiga Il-2:or med 12,7 mm akterkulsprutor.

En eskader Il-2 på uppdrag under sovjetiska motoffensiven. På jaktplanet längst fram står det skrivet »Hämnaren».

© Tass/Getty

Resultatet lät inte vänta på sig. Även om många Il-2:or fortfarande blev nedskjutna, sjönk förlustkvoten till 3,8 procent under perioden augusti 1942 till maj 1943. Detta kan jämföras med de amerikanska Flygande fästningarnas förlustkvot under samma period, 5,6 procent.

Men Il-2 med akterskytt var ett tveeggat svärd. Flygplanet skulle bli för tungt om även akterskytten fick pansar, så denne var helt utlämnad åt fiendens eldgivning. Det var inte alls ovanligt att träffade Il-2:or landade på basen efter ett uppdrag med döda eller döende akterskyttar i kabinen. Antalet sårade akterskyttar var mellan två och tre gånger högre än antalet sårade piloter.

Il-2 under slaget vid Stalingrad

Första gången Il-2 Sjturmovik sattes in i verklig masskala var under den sovjetiska motoffensiven vid Stalingrad vintern 1942–43. Då förfogade anfallsstyrkorna över 575 Il-2:or, och dessa spelade en viktig roll både i att understödja Röda arméns framryckning och i att bomba de tyska försörjningsflygfälten inne i Stalingrad.

Nästa stora prövning för Sjturmovik var under slaget om Kursk i juli 1943, då tyskarna förgäves försökte återta initiativet i luften. Här hade ryssarna över 800 Il-2:or när slaget började den 5 juli.

Ryssarna kände till den tyska planen i förväg, och avsåg att förekomma sin fiende med ett bombanfall mot hans flygbaser gryningen innan offensiven skulle inledas. Men tyskarna förvarnades av radar och skickade upp alla sina jaktplan i luften. Det är inte ovanligt att man läser skildringar som hävdar att 120 ryska flygplan blev nedskjutna i ett gigantiskt luftslag på morgonen den 5 juli 1943. Detta bygger på ett missförstånd, då denna siffra motsvarar samtliga sovjetiska flygplansförluster den dagen. I själva verket satte ryssarna in 66 Il-2:or mot de tyska flygfälten den morgonen, och av dem blev hälften nedskjutna.

PTAB-bomb mot tyskt pansar

Men tyskarna blev ganska snart överväldigade i luften av det sovjetiska flygvapnet. Nu satte Il-2:orna in ett nytt, dödligt effektivt vapen mot de tyska pansarfordonen, PTAB-bomben med riktad sprängverkan. Denna kunde tränga igenom pansaret även i de tyngsta tyska stridsvagnarna.

Fänrik Aleksuchin och skytten Gatajunov utmärkte sig på Charkovfronten i augusti 1943. Planet bär Aleksandr Suvorovs namn, en krigshjälte från 1700-talet.

Efter kriget har de ryska anspråken på antalet stridsvagnar som förstördes av Il-2:or ifråga-satts. Helt klart överdrev flygare i regel effekterna av sina anfall mot markmål, men ibland har kritiken slagit över för långt åt andra hållet. Påståenden om att det ryska flyget kanske inte förstörde några tyska stridsvagnar alls under slaget om Kursk är absurda.

Efter striden stod ryssarna som herrar på slagfältet och genomförde noggranna undersökningar för att bedöma effekten av olika antistridsvagnsvapen. Åtskilliga förstörda tyska stridsvagnar bar spår efter träffar av PTAB-bomber. Utanför byn Dragunskaja, till exempel, påträffades sex förstörda Panther-stridsvagnar från Grossdeutschland-divisionen. Samtliga visade sig ha slagits ut av PTAB-bomber som trängt igenom deras takpansar och fått dem att fatta eld.

Den sovjetiska rapporten konstaterade att det verkliga antalet stridsvagnar som förstörts på grund av flyganfall inte kunde beräknas, då många bragtes att stanna genom att flygbomber eller Sjturmovik-planens raketprojektiler slitit sönder banden, något som gjorde det möjligt för sovjetiska pansarvärnskanoner att utdela nådastöten.

Il-2 banade väg till Berlin

Från och med slaget om Kursk och under hela den offensiv som förde Röda armén till Berlin i april 1945, spelade ett växande antal Il-2:or en nyckelroll i den sovjetiska strategin och taktiken. Förlustkvoten sjönk till endast drygt en procent under 1944, vilket var hälften av de amerikanska Flygande fästningarnas förlustkvot under samma period. I maj 1945 hade sammanlagt 36 183 Il-2 tillverkats, vilket gjorde det till andra världskrigets mest tillverkade stridsflygplan.

Tyska soldatveteraner från östfronten kan intyga vilket dödligt hot som ständigt svävade över dem i form av Il-2 Sjturmovik. Även om det är populärt bland vissa sentida författare att tona ned Sjturmovikens effektivitet, är detta inte en uppfattning som delas av några av de tyska östfrontsveteraner som undertecknad har träffat.

Publicerad i Militär Historia 4/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också