"G-6:an var en lynnig primadonna"

Messerschmittpiloten Klaus Hübner älskade sitt topp­moderna plan. Han var en självständig pilot vars fri­språkighet inte alltid uppskattades av de överordnade.

messerschmitt bf109 g 6

En Messerschmitt Bf 109 G-6 i Frankrike under andra världskriget.

© Bundesarchiv Bild 101I-487-3066-04

Klaus Hübner är i dag (2014) 90 år gammal men under intervjun med Militär Historia ger han ett betydligt yngre intryck: han är minnesgod, analytisk och humoristisk.

Hübner föddes 1924 som arbetarbarn i den »röda» stadsdelen Wedding i norra Berlin. Hans pappa dog tidigt i tuberkulos och under skoltiden med sin ensamstående mamma lärde sig Klaus Hübner innebörden av begreppet »nyckelbarn».

Nazisternas maktövertagande

– Som nioåring upplevde jag 1933 nazisternas maktövertagande i en utpräglat socialdemokratisk och kommunistisk stadsdel av Berlin. Jag minns mest de ständiga gatuslagsmålen mellan nazister och socialister samt de politiska kravallerna i Wedding i början av 1930-talet.

– Efter folkskolan blev jag lärling på Siemens. Det var en förstklassig utbildning men ackompanjerad av preussiskt översitteri från vissa förmän och äldre elever. Varje morgon hissades hakkorsflaggan i fabrikshallen medan vi alla måste stå i givakt. Men jag var hopplöst opraktisk som mekaniker och tog istället anställning vid Försäkringskassan i Berlin.

Sökte till Luftwaffe

Redan som barn var Klaus Hübner fascinerad av flyg och han kom att utbilda sig till segelflygpilot.

– Sommaren 1939 upplevde jag för första gången den obeskrivligt magiska känslan att lyfta från marken, befrielsen att flyga, tystnaden och lugnet i ett segelflygplan. Det skedde vid segelflygskolan i Trebbin söder om Berlin när jag var 15 år.

Var ditt flygintresse orsaken till att du valde att bli pilot i Luftwaffe?

– Det bidrog säkert. Min värnpliktsårgång stod krigssommaren 1942 på tur att som 18-åringar bli inkallade till Wehrmacht. Jag anmälde mig därför som frivillig till Luftwaffe och kunde därigenom välja att uppleva kriget ur ett fågel- istället för ett grodperspektiv!

klaus hubner fockewulff fw 44 frankrike 1944 bbN

Klaus Hübner (till höger) och en pilotkollega under grundutbildningen i Frankrike. Planet är en Focke-Wulf Fw 44 Stieglitz.

© Klaus Hübner

Preussisk drill

– Tack vare mitt flygintresse tillhörde jag de få som efter testerna höll ett papper i handen där det stod: »Lämplig som pilot eller fallskärmsjägare». Att jag även ansågs lämplig som Fallschirmjäger såg jag mest som ett hot – jag ville ju flyga och inte hoppa ut ur ett flygplan!

– Den 20 juli 1942 tog jag som rekryt tåget till Fliegerausbildungsregiment 11 i Schönwalde. Jag minns att min dödsbricka hade nummer 1 360. Efter en vecka transporterades vi med tåg till Luftwaffes rekrytutbildningsläger i byn Calonne sur la Lys nära Calais i norra Frankrike. Den preussiska drillen var extrem med till medvetslöshet gränsande språngmarscher, ibland med gasmask, från gryning till kväll över leriga åkrar. Den som föll igenom hotades att förflyttas till en av Luftwaffes infanterienheter på östfronten, vilket av oss korrekt jämställdes med en kort livslängd.

Soldaten Svejk förebild

– Självständigt tänkande klassades närmast som högförräderi av våra exercissergeanter. Min taktik mot alla chikaner blev att jag, liksom soldaten Svejk, lärde mig alla tjänste- och kasernföreskrifter utantill och besegrade plågoandarna med deras eget vapen innan jag skickades till den egentliga flygutbildningen. Först vid staden Luxeuil les Bains där vi utbildades på det tvåsitsiga skolflygplanet Bücker Bü 181 och senare på jaktpilotskolan vid Brieg nära Breslau dagens Polen.

Flög Messerschmitt Bf 109 G-6

– Jag lärde mig allt bättre att hantera ett snabbt jaktplan i luften och i skiftande situationer. Och med större kunskaper förstod jag bättre ett av Luftwaffes ordspråk: lättsinne i luften bestraffas med döden!

– Jag tilldelades jaktplanet Messerschmitt Bf 109 G-6. Detta toppmoderna plan var en vidareutveckling av den legendariska Me Bf 109 F. Vi älskade vår »Gustav» som drevs av den kraftfulla Daimler Benz-motorn 605A på 1 500 hästkrafter. Bf 109 G-6 var beväpnad med kulsprutor och automatkanoner. Jag flög som andreman i en rote på fyra jaktplan och vår eskader var stationerad nära Breslau.

klaus hubner luftwaffe xYM4T

Klaus Hübner i Luftwaffes uniform 1943.

"G-6:an en lynnig primadonna"

– Experterna menade att G-6:an nästintill hade överskridit idealet för det tekniskt möjliga. G-6:an var en lynnig primadonna som hade föga förlåtelse för pilotfel men som visade sin rätta kapacitet när man tog planet lite över gränsen för det möjliga. Med en insprutning av metanol kunde man kortvarigt »boosta» maxhastigheten i trängda situationer.

– Ensamheten i luften var priset för friheten i skyn. Navelsträngen var flygtornets kväkande röst i etern. Till hjälp för exempelvis min navigation meddelade radion siffror i kod som jag måste räkna om i huvudet för att med faktorerna kurs, vindriktning och -styrka, landningsbana och lufttryck ställa in höjdmätaren för en korrekt landning i en hastighet av hundra meter i sekunden, inte sällan i mörker. Minsta räknefel kunde bli mitt sista.

Användes för fotospaning

På östfronten sattes vi in som ett »nytt» vapen och det av en speciell orsak. Under 1944 blev de tyska fotospaningsflygplanen för långsamma för att undgå fiendens eld. Svaret blev att med vår nya Bf 109-G blixtsnabbt susa in över strategiskt viktiga slagfält på östfronten och leverera fotospaningsinformationer till de högre staberna.

– Vår eskader bestod till två tredjedelar av officerare och en tredjedel underofficerare. Som en av de få som endast var korpral åtnjöt jag som pilot närmast »minoritetsskydd» och ansågs som ett exotiskt inslag bland alla flygaressen.

Hur uppfattade ni piloter Tysklands försämrade krigsläge?

– Att Tyskland skulle förlora stod helt klart – vår diskussion rörde sig om ifall det vore bäst att efter nederlaget hamna i det kapitalistiska eller det kommunistiska lägret. Som socialdemokratiskt arbetarbarn var jag kritisk mot kommunismen. Sonen till en högre partifunktionär vid namn Lapp var förtvivlad över våra politiska diskussioner på logementet och skrek till oss en natt att vi riskerade att skicka både honom och oss själva till galgen.

Egen frontkarta

– Vår pilotgrupp gjorde även en egenhändig frontkarta. Den satt på baksidan av vår logementsdörr och visade de ständigt aktuella frontlinjerna på väst- och östfronten. Uppgifterna fick vi genom att fortlöpande lyssna på den förbjudna allierade radiosändaren »Atlantik». Alla visste om denna karta men ingen ville veta om den. Vi fick påfallande ofta besök av våra officerare, som ställde någon betydelselös fråga, men som samtidigt aldrig glömde att kasta en grundlig blick på vår »lägeskarta» bakom dörren …

Hur var kunskapen om Förintelsen?

– Redan som anställd vid Berlins försäkringskassa fick jag 1941–42 information om deportationerna av judiska medborgare. Först måste vi måla en davidsstjärna i de judiska medlemskartoteken. Därefter minskade märkbart de judiska medlemskorten efter att vi slog på stämpeln Ausgesiedelt (»utflyttade») och arkiverade korten för gott. Av släktingar till dessa personer fick vi reda på att de skickats till läger österut och att det därefter inte kom några livstecken från dem.

– Min farbror Leo i Falkensee, som var anställd vid järnvägen, berättade vid den här tiden om människotransporter österut i boskapsvagnar. Inte ens hemma i kretsen av sin familj vågade han göra annat än antydningar. Att aktivt forska i saken var livsfarligt.

Ordväxlingar med SS

– Hösten 1944 konfronterades vi piloter med en koncentrationslägerfilial, belägen på gränsen till vår fältflygplats i Brieg nära Breslau. Lägret var omgärdat av taggtråd och vakttorn, bevakade av SS. Varje morgon marscherade arbetskolonner bestående av magra människospillror av judar och krigsfångar, klädda i trasor, ut till tvångsarbete på bland annat vår flygplats.

– När fångarna en tid byggde splitterskydd av jord runt våra jaktplan uppstod det korta men hårda ordväxlingar mellan flera av oss piloter och SS-vaktmanskapet om deras behandling av lägerfångarna. Kort därpå varnade våra chefer på eskadern oss diskret för att vår politiska lojalitet hade ställts ifråga av SS lägerledning.

klaus hubner polispresident vastberlin

Klaus Hübner avancerade till polispresident i Västberlin. Här iklädd historisk pickelhuva.

I amerikansk krigsfångenskap

– Ännu idag är jag säker på att många tyskar anade eller kände till judarnas verkliga öde. Och lika säker är jag på att de flesta tyskar samtidigt noggrant stoppade huvudet i sanden.

Hur upplevde du krigsslutet?

– Under första delen av 1945 förlades vår spaningseskader till fältflygplatsen i Finow nordöst om Berlin. Efter det sovjetiska genombrottet vid Oder och Seelow i mitten av april retirerade vi till Püttnitz-Dammgarten i Mecklenburg. Det talades om att vi skulle förflyttas till Kurland.

– I stället marscherade vi västerut till fots, beväpnade med Panzerfaust. I landsvägsdikena såg vi tyska infanterister som satt och grät över att Hitler var död. När vi övernattade i en lada stod det plötsligt sovjetiska soldater utanför dörren men vi lyckades undkomma västerut och togs till slut tillfånga av amerikanska styrkor i Mecklenburg.

Polisbefäl från "Hermann Göring"

– Efter krigsfångenskapen återvände jag till Berlin och arbetade som städare och skogsarbetare i och runt staden. I oktober 1948 grävde jag nya landningsbanor för att iordningsställa flygplatsen i Tegel för amerikanska transportplan och därmed luftbron till Berlin under Stalins blockad av Västberlin. I februari 1949 anställdes jag som patrullerande poliskonstapel vid polisvaktkontoret i Wedding i norra Berlin.

Vilket var ditt första intryck av polisen i Västberlin?

– Med förvåning och till min lätta fasa konstaterade jag att Wehrmachts allra sämsta disciplinära traditioner i alltför hög grad hade överlevt i berlinpolisen. Exempelvis hade polisen efter 1951 anställt ett antal före detta underofficerare och officerare från elitregementet »Hermann Göring».

Som patrullerande konstapel delade jag ut flygblad utanför vår poliskasern där jag argumenterade för att nazifierade militärer skulle avlägsnas ur poliskåren. Jag fick då det goda rådet att bli aktiv i polisens fackförening med risk att jag annars troligen hade blivit avskedad på grått papper.

1968 utnämndes Klaus Hübner till högste chef för Västberlins poliskår, en tjänst där han blev mycket uppskattad och som han hade kvar till 1987.

Publicerad i Militär Historia 2/2015