Chefen för den japanska marinens stridskrafter, Isoroku Yamamoto år 1942.

© Photo 12/Getty

Isoroku Yamamoto – Amiralen som varnade för kriget

Isoroku Yamamoto var Japans mest ikoniska amiral. Han var hjärnan bakom Pearl Harbor – trots att han avrådde från att utföra anfallet.

13 november 2020 av Johan Lupander

Amiral Isoroku Yamamoto har gått till historien som den drivande kraften bakom det japanska anfallet mot amerikanska Pearl Harbor i december 1941. Samtidigt var han en ovanlig och sammansatt person, vars främsta privata intresse var kalligrafi och att skriva dikter till sin favoritgeisha. Hans öde blev att leda sitt lands flotta in i ett krig han varnat för och väntade sig att förlora.

Japan hade under andra världskriget ett antal framstående armégeneraler som i krigets början med numerärt underlägsna styrkor gång på gång i djungelterräng utmanövrerade sina motståndare. Olyckligtvis blev de flesta av dem åtalade för krigsförbrytelser efter kriget och avrättade, vilket gör att de fallit i glömska i Västerlandet. Mest känd har därför en sjökrigare blivit, trots sin gåtfulla personlighet.

Adopterad av samurajsläkten Yamamoto

Isoroku Yamamoto föddes år 1884 i en samurajsläkt av mellanklassen (Takano). Vid 32 års ålder blev han adopterad av samurajsläkten Yamamoto, som själv saknade söner. Detta var ett vanligt förfarande i flera kulturer vid denna tid, och något som han faktiskt delade med en annan av krigets mest berömda militära ledare, den tyske fältmarskalken Erich von Manstein.

Yamamoto utexaminerades från den japanska sjökrigsskolan år 1904 och sårades året efter i slaget vid Tsushima. Efter genomgången sjökrigshögskola, två års studier vid Harvard-universitetet i USA och två kommenderingar som marinattaché i Washington D.C. ingick han i flera diplomatiska delegationer. År 1924 bytte han tjänstegren till marinflyget, övertygad om att det var där flottans framtid låg. 

Utvecklade det japanska marinflyget

Därefter följde ett antal placeringar som fartygschef och divisionschef för hangarfartyg och i kvalificerade stabsbefattningar, bland annat som chef för flottans flygtjänst. Under hans ledning utvecklades det japanska marinflyget till världens slagkraftigaste med sex tunga hangarfartyg, alla samtränade med väl utrustade och utbildade flygstyrkor. Till detta kom marinens landbaserade flygstyrkor med snabba och långräckviddiga bomb/torpedplan.

Samtidigt hade Yamamoto börjat engagera sig politiskt, särskilt i den eviga försvarsgrensrivaliteten mellan marinen och armén. Detta gav honom många fiender. I slutet på 1930-talet hade han blivit den – oberoende av formell befattning – dominerande personen inom den japanska marinen. 

Detta hade han nått både i kraft av sitt kunnande och sin personlighet och genom sin väl kända omsorg om sina medarbetare – en ovanlig egenskap i den japanska militära kulturen där kroppsbestraffningar inte var ovanliga. Yamamoto hade faktiskt ett sådant anseende att ingen i marinledningen i längden vågade opponera sig mot hans åsikter och förslag, ett förhållande som skulle få olyckliga konsekvenser.

Jakt- och bombplan görs redo på ett hangarfartyg inför anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941.

© Corbis/Getty

Motsatte sig krig med USA 

I början av 1941 beslöt Japan, bland annat av försörjningsskäl, att erövra det råvarurika Sydostasien. Det bestämdes redan från början att man skulle reducera USA:s möjligheter att militärt påverka den planerade expansionen genom ett överraskande anfall mot marinbasen Pearl Harbor på Hawaii.

Yamamoto hade, i kraft av sina goda kunskaper, länge motsatt sig ett krig med USA vars industriella kapacitet var bortåt tretton gånger större än Japans. Vanliga rasistiska klyschor om »västerlänningarnas dekadens och brist på stridsvilja» trodde han inte alls på. Samtidigt var han en japansk nationalist av renaste vatten och blev den drivande kraften bakom den tekniska och taktiska utveckling som föregick den inledande flygattacken mot Pearl Harbor.

Anfallet mot Pearl Harbor

När anfallet utfördes den 7 december 1941 åstadkom den en taktisk och strategisk överraskning utan motstycke. Yamamoto och andra ledare fick dock snart inse att anfallets viktigaste mål – två amerikanska hangarfartyg – varit till sjöss och undvikit angreppet och att alla Pearl Harbors basresurser som torrdockor, verkstäder och drivmedelsdepåer lämnats orörda.

Från krigsutbrottet i december 1941 fram till mars 1942 hade de japanska stridskrafterna överraskande stora och snabba framgångar, samtidigt som USA:s hangarfartygs- och basresurser i östra Stilla havet fortfarande var intakta.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Det gällde att föra kriget vidare så att man så snart som möjligt skulle få till stånd en fred på japanska villkor. Den japanska militärledningen var påverkad av den allmänna sublima självsäkerheten i landet (»segrarsjukan»). I en process som närmast liknade politisk kohandel enades man om en plan som innebar två oklart prioriterade mål för anfallets huvudkrafter och ett kraftsplittrande samtidigt anfall mot ett mål utan strategiskt samband med huvudoperationen. 

Japanska landstigningsstyrkor stormar Salomonöarna i mars 1942.

© Ullstein/Getty

Planen att erövra Midway-atollen

Planens huvudmål var att dels erövra Midway-atollen som en utgångspunkt för att hota Hawaii-öarna, dels att locka den amerikanska Stillahavsflottan till ett avgörande sjöslag för att skydda atollen. Samtidigt skulle man erövra några öar i Aleuterna i en separat operation.

Två hangarfartyg skulle några veckor tidigare delta i en operation mot Nya Guinea, trots att deras medverkan i anfallet mot Midway därmed sattes i fara. Under denna operation utkämpade de slaget i Korallhavet, under vilket ett av fartygen fick svåra skador och det andra fick sin flygstyrka nära nog utplånad. Ingetdera hangarfartyget kunde därför delta i operationen mot Midway.

Planen har med rätta kritiserats för sin kraftsplittring, både strategiskt och taktiskt, samt inbyggda målkonflikter. Aleutoperationen framstår som helt meningslös, då den inleddes för sent för att fungera som avledningsmanöver. Inte heller blev de väderpinade små öar man erövrade några utgångspunkter för vidare angrepp österut längs ökedjan.

För detta bar Yamamoto ett tungt ansvar, eftersom han först hade använt avgångshot för att få sin vilja igenom och sedan accepterade en i grunden defekt plan för att alls få någon operation till stånd.

Princip att förvirra motståndarna 

Planen levde dock upp till en gammal japansk operativ princip, nämligen att förvirra motståndaren genom att uppträda på många ställen samtidigt. Denna metod hade med framgång använts under krigets första månader. Den amerikanska signalspaningen hade emellertid, genom en historisk bedrift inom kryptoanalysens område, avslöjat japanernas plan. Utspridningen som syftade till vilseledning blev därför enbart en ödesdiger japansk
kraftsplittring.

En Lockheed P-38 Lightning av typen som sköt ned Yamamotos flygplan.

© U.S. Air Force

När operationen väl inleddes i slutet av maj valde Yamamoto att utöva sin övergripande ledning till sjöss från det nya slagskeppet Yamato, trots att signalskyddsöverväganden därmed hämmade hans möjligheter att leda striderna. Således erhöll Yamamoto upplysningar om att den planerade ubåtsskärmen norr om Hawaii skulle bli försenad och att spaningsflygningar över Pearl Harbor fått ställas in, utan att han kunde vidarebefordra denna vitala information till chefen för hangarfartygsstyrkan på väg mot Midway, viceamiral Nagumo.

Än värre var att marinens centrala underrättelseavdelning meddelade Yamamoto att man hade indikationer på att amerikanska hangarfartyg lämnat Pearl Harbor. Efter mycket vånda avstod amiralen från att meddela Nagumo detta – det fanns ju alltid en möjlighet att denna »tjuvlyssnat» på meddelandena från Tokyo till sin chef.

Vändpunkten för Stillahavskriget

Operationen mot Midway utvecklade sig till en total katastrof för Japan med förlust av alla de fyra, nära nog oersättliga, hangarfartygen. En väsentlig del av orsaken till detta låg i den japanska planeringen och kraftsplittringen. Således hade ett inställande av Aleutoperationen frigjort ytterligare två hangarfartyg för insats vid Midway, något som kunnat få stor betydelse. 

Slaget vid Midway blev vändpunkten för hela Stillahavskriget och Yamamoto skulle i fortsättningen få leda landets flotta i en serie defensiva strider vid Salomonöarna där dess flyg- och fartygsresurser obevekligt slets ner, trots flera taktiska segrar.

Amerikanerna organiserade bakhåll

I april 1943 lyckades den amerikanska signalspaningen uppfånga och forcera ett radiomeddelande som innehöll schemat med tid och plats för en inspektionsresa som Yamamoto skulle göra, bland annat till en bas på ön Bougainville. Amerikanerna organiserade då ett bakhåll där jaktplan typ P-38 med extratankar flög från Guadalcanal och sköt ner den japanske amiralens plan när det skulle landa.

Yamamoto förblir en ikonisk person och förekommer hittills i tolv filmer och nio romaner.

Publicerad i Militär Historia 6/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också