Italienska attackdykare – de första grodmännen

En blockad under första världskriget blev startskottet för världens första marina specialförband. Med dykar­utrustning och små undervattensfarkoster tog sig de italienska grodmännen obemärkt in i fiendehamnar.

attackdykare torpednat maiale gibraltar

Redan 1939 inrättade den italienska flottan världens första marina specialförband. Med hjälp av grodmän, bemannade torpeder och magnetiska sprängladdningar utfördes flera spektakulära undervattensräder mot allierade fartyg i Medelhavet av förbandet som från 1941 gick under namnet Decima Flottiglia MAS (10. torpedbåtsflottiljen), men ofta kallades La Decima eller Xª MAS. Snart etablerades liknande förband i Tyskland, England och USA.

Föregångaren till specialförbandet går emellertid att spåra till slutskedet av första världskriget. Under 1915 etablerade ententen med britterna i spetsen en sjöblockad i Otrantosundet mellan Italien och Albanien för att hindra den österrikisk-ungerska flottan att lämna Adriatiska havet och ge sig ut på Medelhavet.

Horthys utbrytningsförsök

Blockaden visade sig effektiv mot ytfartyg och den kejserliga flottan gjorde under de följande tre åren över tjugo anfall för att bryta avspärrningen. I juni 1918 gjordes ett sista försök då den nya marinbefälhavaren, amiral Miklós Horthy, lämnade flottbasen i Pula med de fyra modernaste dreadnoughtslagskeppen som fanns i den österrikisk-ungerska flottan.

På morgonen den 10 juni upptäcktes två av slagskeppen av två italienska torpedbåtar som genast gick till anfall och lyckades träffa Szent István som sedan sjönk. Horthy avblåste därefter anfallet och de återstående skeppen återvände till den välbevakade hamnen i Pula.

Skulle anfalla Pula simmandes

Den italienska flottan hade flera gånger försökt att anfalla Pula men hindrades var gång av försvarsverken som omgärdade hamninloppet. Lösningen på problemet kom från ett något oväntat håll.

Marinläkaren löjtnant Raffaele Paolucci utarbetade i hemlighet en plan där han skulle simma in i den fientliga flottbasen och placera sprängmedel på skrovet till något av de stora slagskeppen som låg där. Han studerade kartor och kom fram till att han kunde släppas av från ett fartyg endast tre kilometer från målet.

pula orlogsbas osterrike ungern

Österrikisk-ungerska dreadnoughts vid flottbasen Pula 1915.

Paolucci började därefter träna simning under nätterna i lagunen i Venedig. När han kunde simma sträckan utan att vila började han dra en 150 kilos kagge med vatten bakom sig. Den motsvarade den mängd sprängmedel han beräknade behövdes för uppdraget. I maj 1918 presenterade han sin plan för sina överordnade. De var positiva och ville att han skulle fortsätta med träningen.

Mignatta – bemannad torped

I juli träffade Paolucci major Raffaele Rosetti och fick höra att denne hade byggt ett helt nytt vapen. Rosetti hade tagit en ilandspolad tysk torped och byggt om den till en undervattensfarkost med plats för två personer. Farkosten, kallad Mignatta (igel), kom upp i en toppfart om 3,22 km/h, var drygt sex meter lång och vägde 1,5 ton. I nosen fanns två vattentäta behållare som rymde 200 kilo sprängmedel vardera.

Den långsamma farkosten kunde regleras uppåt och nedåt med ventiler men styrdes genom dykarnas kroppsrörelser. Under de följande månaderna övade Paolucci och Rosetti vid örlogsvarvet i Venedig. De tränade att lyfta mignattan över hinder i vattnet och att ta sig in i hamnen utan att upptäckas av de vakter som fanns där.

Anfallet mot Pula

På kvällen den 31 oktober 1918 inleddes attacken mot örlogsbasen i Pula. Paolucci och Rosetti blev avsläppta från en motorbåt några kilometer från målet och äntrade igeln. De var klädda i vattentäta gummidräkter men var tvungna att hålla huvudet över vattenytan då de inte hade någon andningsapparat.

De lyckades obemärkta ta sig över tre hinder av vajrar, metallcylindrar och stockar som spärrade inloppet till hamnen. Väl inne tog de sikte på det största skeppet, Viribus Unitis (Med förenade krafter).

Efter sex och en halv timme i vattnet nådde de slagskeppet klockan 04.45. De placerade en sprängladdning på skrovet och satte timern på 06.30, men när de skulle ge sig av upptäcktes de av vakter på skeppet.

Italienarna apterade snabbt den andra sprängladdningen och lät den sjunka till botten medan de försökte komma undan. De lyckades även sänka sin farkost innan de blev upplockade av en båt och förda till befälhavaren ombord på slagskeppet.

Viribus Unitis hade precis skänkts till Sloveners, kroaters och serbers stat som bildats några dagar tidigare och skeppet hade därför en jugoslavisk besättning under amiral Janko Vukovic.

kejsar karl i ombord viribus unitis 1915

Den österrikiske kejsaren Karl I ombord Viribus Unitis i juni 1915.

Viribus Unitis sprängs

Under det följande förhöret framkom att skeppet skulle sprängas och Vukovic beordrade omedelbart alla att lämna fartyget. De båda fångarna fördes till systerskeppet Tegetthoff.

När inte sprängladdningen exploderade på utsatt tid återvände Vukovic och delar av besättningen ombord. Fjorton minuter senare, klockan 06.44, detonerade laddningen och inom femton minuter hade skeppet sjunkit tillsammans med Vukovic och nästan 400 man.

Den andra laddningen detonerade på botten och sänkte lastfartyget Wien. Tre dagar senare skrevs ett fredsfördrag mellan Österrike-Ungern och Italien, som fick kontroll över Pula. Därmed kunde Paolucci och Rosetti befrias.

Dykarutrustning utvecklas

Under mellankrigstiden förbättrades dykarutrustningen med flera innovationer vilket kom att påverka både den militära och civila dykningen.

På 1920-talet ökade harpunfiske i popularitet i Medelhavet och då dykarna ställde allt högre krav på sin utrustning utvecklades tillverkningen av simfenor, snorklar och dykarmasker. Men fortfarande var det ofta fridykning, där dykarna hämtade luft från ytan, som gällde.

De första andningsapparaterna hade utvecklats i slutet av 1800-talet för att användas inom industrin. Ett annat användningsområde blev att förse ubåtsbesättningar med utrustning så att de kunde lämna farkosten om den sjönk.

I England hade The Davis Submerged Escape Apparatus patenterats 1910 och två år senare inledde tyska Drägerwerk den första massproduktionen av återandningsapparater (rebreathers).

Många italienska dykare började efterhand använda dessa typer av andningsapparater. Dessa lättdykare kunde vara längre tid under vatten än fridykare och simma fritt då de inte var kopplade till någon luftslang från ytan, till skillnad mot tungdykare som gick på botten i en tung dräkt.

Pirellis dykardräkt i gummi

Den italienska flottan drog också nytta av utrustningen som framställdes för den civila marknaden. Exempelvis utvecklade flottans ingenjörer efterhand en förbättrad återandningsapparat som skulle användas vid undervattensarbete och från 1933 inledde Pirelli en egen tillverkning av detta system.

Pirelli utvecklade även en dykardräkt i gummi som var bättre att använda än de traditionella dräkterna av kanvas och bomull. En annan italiensk innovation var den fluorescerande dykarklockan från Panerai som 1936 tillverkades till flottan.

siluro a lenta corsa maiale bemannad torped grafik a

Den bemannade torpeden Siluro a Lenta Corsa (torped med låg hastighet) fick smeknamnet Maiale – grisen. De italienska dykarna hade ett slutet återandningssystem för att inte avge några luftbubblor som kunde upptäckas på ytan.

© Lönegård & Co

Första marina specialstyrkan

Erfarenheterna från attacken mot hamnen i Pula hade också tagits tillvara och mellan 1929 och 1936 vidareutvecklade major Teseo Tesei den bemannade torpeden som han kallade Siluro a Lenta Corsa (SLC). Men farkosten blev snart känd som maiale (gris) efter att Tesei skrek att ”grisen kom undan” efter att en prototyp sjönk under en provtur.

I juni 1939 bildades 1ª Flottiglia Mezzi d’Assalto (1. torpedbåtsflottiljen) under befäl av kommendörkapten Paolo Aloisi. Detta var världens första marina specialstyrka och förbandet skulle utarbeta ny taktik för infiltration, sabotage och strid i och under vatten med hjälp av de nya tekniska hjälpmedlen, SLC och dykarutrustning.

På grund av att dykarna såg ut som grodor när de simmade i sina dräkter med långa simfötter blev de kallade Uomini Rana (grodmän), en beteckning som fortfarande används om militära dykare.

Grodmännen tränades på La Spezia

Träningen ägde rum på La Spezia på västkusten, den italienska flottans huvudbas. I början av 1940 hade tolv SLC tillverkats och dykare på dessa maiali tränade att obemärkta fästa sprängladdningar på skrovet till den gamla kryssaren Quarto, som placerats i viken utanför staden. Det visade sig att attackerna lyckades bäst under nätter vid månsken, då dykarna navigerade med hjälp av självlysande instrument.

Den 10 juni 1940 förklarade Mussolinis Italien krig mot de allierade och marinledningen satte omedelbart specialstyrkan i beredskap. Anfallen som planerades var främst riktade mot de brittiska hamnarna i Alexandria och Gibraltar.

De bemannade torpederna skulle tillsammans med besättningarna föras med ubåt till avsättningsplatser nära målet. Därifrån skulle attackgrupperna infiltrera hamnen i undervattensläge, aptera sprängladdningar på skroven till de utpekade målen och sedan återvända till ubåtarna.

Misslyckade anfall mot Alexandria

Detta till synes enkla tillvägagångssätt visade sig emellertid svårare att genomföra i praktiken och de första anfallen slutade i katastrof.

Den 22 augusti anlände ubåten Iride till den libyska kusten inför ett anfall mot Alexandria. Väl där upptäcktes den av tre Fairey Swordfish torpedbombare från hangarfartyget Eagle, som genast gick till anfall. Iride och två mindre fartyg sänktes och major Tesei var en av få som lyckades överleva attacken.

Månaden efter, den 21 september, gjordes ett nytt försök då ubåten Gondar gick mot Alexandria. På vägen upptäcktes den emellertid av en engelsk jagare som efter beskjutning tvingade upp ubåten och tog hela besättningen till fånga.

italienska attackdykare bemannad torped

Två italienska attackdykare på en bemannad torped. Torped och dykare fraktades med ubåtar till en avsättningsplats nära målet, som oftast var fartyg som låg i hamn.

Gibraltar grodmännens nästa mål

Inte heller de första attackerna mot Gibraltar rönte några framgångar. I slutet av september 1940 fick ubåten Sciré, under befäl av prins Junio Valerio Borghese, vända tillbaks till basen i La Spezia då de brittiska fartygen lämnat hamnen.

Borghese gick åter mot Gibraltar den 21 oktober. Denna gång fanns det fientliga fartyg i hamnen men på grund av tekniska problem med både maiali och andningssystem var det bara en av de tre grupperna som kunde anfalla.

Denna lyckades fästa en spränganordning på slagskeppet Barhams skrov men explosionen orsakade endast små skador och de båda dykarna blev infångade av engelsmännen. De andra grupperna tog sig i land på spanska kusten och återvände därefter till Italien.

Attackdykarskola i Livorno

Flottiljen omorganiserades i början av 1941 av den nya kommendören Vittorio Moccagatta och delades in i två grupper. Den första gruppen bestod av ett ytattackförband med snabba torpedbåtar och barchini, motorbåtar om två ton som var laddade med 300 kilo sprängmedel i fören. Dessa båtar riktades mot fientliga fartyg innan föraren hoppade överbord.

Den andra gruppen var ett undervattensförband bestående av bemannade torpeder och grodmän. Det inrättades också en attackdykarskola vid marinakademin i Livorno.

10.MAS första framgång

Det var med de nya motorbåtarna som 10. MAS skulle nå sin första framgång. Den 25 mars 1941 anföll två jagare bestyckade med sex barchini brittiska fartyg som låg för ankar i en vik utanför Kreta. Tre lastfartyg skadades tillsammans med den tunga kryssaren York, som träffades och skadades så svårt att hon strandsattes för att inte sjunka.

Men framgången för 10. MAS blev kortvarig och utbyttes snart till ett stort nederlag. Vid ett anfall i juli mot Vallettas hamn på Malta blev anfallsstyrkan, bestående av både maiali och barchini, upptäckta av radarstationer på ön.

Det brittiska kustartilleriet förvarnades och öppnade eld på kort avstånd, vilket resulterade i att alla farkoster förlorades och femton man miste livet medan arton tillfångatogs. Bland de döda återfanns kommendör Moccagatta och major Tesei.

Britterna lyckades dessutom för första gången säkra en av de bemannade torpederna. Därmed kunde de få den tekniska kunskap som krävdes för egen produktion.

hms queen elizabeth

Det brittiska slagskeppet HMS Queen Elizabeth i Alexandrias hamn. Runt fartyget ligger ett anti-torpednät. Detta var egentligen för svagt för att kunna stoppa torpeder, men användes för att skydda mot dykare.

© Imperial War Museum

Borghese och Forza nya chefer

Katastrofen vid Valetta innebar att 10. MAS fick ny ledning. Kommendörkapten Ernesto Forza utsågs till befälhavare och ubåtskaptenen prins Borghese blev chef över undervattensförbanden. Det stod också klart att taktiken måste förfinas och graden av försiktighet öka.

Huvudmålen för de framtida attackerna skulle åter bli Alexandria och Gibraltar. Det första anfallet mot Alexandria under den nya ledningen genomfördes den 18–19 december 1941.

Sänkte slagskepp i Alexandria

Tre maiali transporterades av ubåten Sciré innan de släpptes av en bit utanför Alexandrias hamn. De tre farkosterna passerade igenom hamnens yttre försvarsverk men det sista hindret, en port, var svårforcerat. Det skulle visa sig att det krävdes lite tur för att inte bli upptäckta. När porten öppnades för att släppa ut några brittiska jagare passade italienarna på att ta sig in.

Därefter fortsatte grupperna sakta i undervattensläge tills de funnit sina mål. I det mörka vattnet apterades magnetladdningar på skroven till flera fartyg. Slagskeppen Valiant och Queen Elisabeth sänktes på grunt vatten medan jagaren Jervis och en oljetanker skadades svårt.

Det tog över ett år innan de båda slagskeppen åter blev operativa, men segern togs till priset av att alla de sex dykarna tillfångatogs när de försökte lämna hamnen.

Baser vid spanska Atlantkusten

Inför anfallen mot Gibraltar hade 10. MAS inrättat ett par baser i området. Utanför Cadiz, på spanska Atlantkusten, låg oljetankern Fulgo och i Algeciras (vid Gibraltar) fanns Villa Carmela. Båda platserna användes för spaning och som samlingsplats inför anfall. En operativ förändring under 1941 var nämligen att ubåtar endast fraktade maiali från basen i La Spezia medan besättningar och dykare gick ombord närmare målet.

De två baserna i Spanien lämpade sig däremot inte som utgångspunkt för direkta anfall. Cadiz låg för långt bort från Gibraltar och att sjösätta bemannade torpeder från Villa Carmela kunde dessutom bli svårt att acceptera för de spanska myndigheterna och de goda relationerna mellan länderna fick inte äventyras.

Trots de båda spaningsplatserna inträffade det att tänkbara mål redan hade lämnat hamnen innan ubåten hunnit fram. 10. MAS behövde ytterligare en bas nära Gibraltar för att kunna anfalla kort efter att spaningsrapporter inkommit.

junio valerio borghese 1944

Den svarte prinsen – Junio Valerio Borghese – inspekterar den Mussolinitrogna bataljon Barbarigo i februari 1944.

Övergiven tanker i Algecira

Det fanns emellertid en lösning. I Algeciras hamn låg den övergivna italienska tankern Olterra. Skeppet togs i besittning av 10. MAS som därefter började smuggla in material från Italien.

Från juli 1942 till september 1943 användes fartyget som hemlig bas från vilken maialegrupper och attackdykare opererade. Under denna period lyckades 10. MAS vid upprepade räder sänka flera fartyg i Gibraltars hamn.

Basen i Olterra avvecklades efter vapenstilleståndsavtalet den 8 september då den nya regeringen upplöste 10. MAS och Olterra bogserades till Gibraltar. Först då fick britterna reda på omfattningen av verksamheten som pågått i det gamla tankfartyget.

Gick över till de allierade

Efter vapenstilleståndsavtalet valde kommendörkapten Forza och flera tidigare 10. MAS-veteraner att slåss på den allierade sidan och ingick i det nyuppsatta förbandet Mariassalto. Många av dem som tidigare fångats av britterna och satts i läger fick möjlighet att ”byta sida” och återgå i aktiv tjänst.

Forza och hans män utbildade därefter brittiska attackdykare vid basen i Taranto. Mariassalto deltog dessutom i flera allierade räder. I juni 1944 anföll exempelvis italienska och engelska attackdykare, utrustade med den bemannade torpeden Chariot, basen i La Spezia.

De lyckades emellertid inte sänka några av de tyska ubåtarna i hamnen. Alla dykarna tvingades gå i land men lyckades undgå tyskarna och kunde därefter förenade sig med lokala partisangrupper.

Borghese satte upp nytt förband

Många 10. MAS soldater sökte sig norrut till Mussolinis nya Republica Sociale Italiana (RSI) där de anslöt sig till kapten Borgheses nyuppsatta förband, Decima Flottiglia. Detta förband var underställt den tyska armén under SS-generalen Karl Wolff och användes främst till partisanbekämpning i nordöstra Italien.

I slutet av kriget hade 18 000 man gått med i förbandet. Efter kriget utmärkte sig Borghese – ”den svarte prinsen” – som fascistisk politiker och var en av ledarna bakom en planerad statskupp i december 1970. Kuppen genomfördes aldrig och Borghese slutade sina dagar i Spanien.

Under kriget inrättade flera länder egna marina specialförband influerade av 10. MAS och än i dag är det samma principer som infördes av major Tesei och kapten Forza som styr denna typ av förband.

Attackdykare har fortfarande som huvuduppgift att utöva när- och fjärrspaning bakom fientliga linjer, småskaliga angrepp mot fartyg, sabotage mot hamnar och andra kustnära installationer samt röjningsarbeten under vatten. Men det är få av världens specialförband som visat sig så effektiva som originalet, det italienska 10. MAS.

Publicerad i Militär Historia 7/2012