Omvärlden kallade dem för ”Ivan”. De 19-åriga värnpliktigas tvååriga utbildning började med att ”de gav oss ett bastubad, desinfekterade våra kläder, klippte oss så att hjässan blev lika slät som ansiktet och höll en politisk föreläsning”.

Grundutbildningens faciliteter var bedrövliga: köken var fulla av skräp, köttförråden stank, soldaternas matsalar saknade tak och ordentliga golv. Sopor hämtades inte, hygienåtgärder försummades överallt. Toaletterna var så dåliga att soldaterna i praktiken ofta saknade latriner. Våren 1941 kallades även reservister in.

Dessa äldre män tvingades lämna sina familjer och sitt arbete, och var därför dåligt motiverade. ”Det var värre i armén än att vara tvångsarbetare på en järnväg”, knotade en soldat för sina kamrater. Enligt veteranerna var disciplinen hårdare än under den gamla tsarregimen. När kriget bröt ut hade Röda armén nära fem miljoner man i väster mot tyskarna – många av de bästa förbanden fanns i Sibirien för att möta ett eventuellt japanskt anfall.

Stred under oerfarna befäl

Mycket tid gick åt till annat än militär utbildning. Arbetslag sysselsattes med att försöka laga kaserner eller skaffa mat. Den ideologiska skolningen tog också lång tid. Den ombesörjdes av en organisation av politiska kommissarier. På bataljons- och regementsnivåerna kallades dessa för politruker.

Förutom att utbilda soldaterna var politrukerna även ansvariga för disciplinen, vilket gjorde dem illa omtyckta. Politrukerna påverkade också officerarna. De följde befälen som skuggor och insisterade på att klassmedvetenhet och kommunistiska värderingar skulle ges företräde framför militära hänsyn. Motstånd eller oartighet från officerarnas sida kunde leda till att de förlorade sina jobb. Det var ett absurt arrangemang.

Det förekom många olyckor. Till och med under dagtid hände det att berusade män sköt på måfå. I takt med att arméns storlek ökade blev bristen på officerare akut. Enligt Röda arméns egen uppskattning saknades 36 000 officerare när tyskarna anföll, en siffra som snabbt steg till 55 000.

Resultatet blev att soldaterna tvingades strida under oerfaret befäl. Redan före krigsutbrottet tvingades sovjetiska officerare lämna sina skolor innan deras utbildning var klar. När soldaterna upptäckte deras brister drabbades de av förakt. Utbildningen överläts till underbefäl som stöddes (eller undergrävdes) av politrukerna. Resultatet var förutsägbart.

Fokuserade på kollektivet

Till de vanligaste disciplinbrotten före 1941 hörde olämpligt uppträdande eller ohörsamhet mot kompaniofficerare. Jämfört med västerländska armén var soldaternas sammanhållning sämre i Röda armén. Detta var en konsekvens av regimens och politrukernas medvetna strävan att motverka ”egoism och utveckla kollektivet”. Männens individuella rättigheter och intressen ansågs oviktiga.

I stället oroade sig politrukerna för att vänskapsband mellan soldaterna kunde vara avvikande beteende och början till konspirationer. Ett ungt befäl i 8. infanteridivisionen beskrev när de gick ut i kriget sommaren 1941:

Det var först när vi skickades till fronten som vi fick våra uniformer. Till en början var vi beväpnade med gevär som erövrats i samband med fälttågen i Polen och Baltikum. I min bataljon hade vi endast tillgång till två skrotfärdiga lastbilar, och de gick sönder hela tiden. Vi marscherade på nätterna, och efter bara några timmars sömn ägnades dagarna åt utbildning och politiska lektioner. Jag skickades tillbaka till Moskva för att hämta förråd. När vi närmade oss fronten igen fick jag höra att ett kollektivjordbruk i trakten skulle förse oss med mat. Jag besökte ett dussintal jordbruk, men inget av dem hade något att avvara. Det var inte bara det att bönderna saknade kött, de var till och med tvungna att baka bröd av potatis. Inte ens barnen fick någon mjölk. Allting skulle levereras till staten. Det var en gräll kontrast till all den propaganda vi matats med om lyckliga bönder som levde i välmåga på de effektiva kollektivjordbruken. Mina utsvultna soldater rekvirerade helt enkelt mat från de jordbruk som låg längs marschvägen. Till en början fick jag dåligt samvete. Men i praktiken hade vi inget annat val, vi ägnade oss åt plundring. […]

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Våra politiska kommissarier fortsatte att orera om det sovjetiska systemets överlägsenhet och om den oövervinnliga Röda armén. De hävdade att de tyska stridsvagnarna snart skulle få slut på drivmedel, och att de tyska soldaterna var så illa rustade att de beväpnade sig med gevär från döda ryssar på slagfältet. Lögnerna klingade allt mera ihåliga.

En kommissarie läser upp order för soldater på den finska fronten vintern 1939

En kommissarie läser upp order för soldater på den finska fronten vintern 1939. Politisk skolning hade prioriterats före soldaternas utbildning, vilket gjorde att många sovjetiska förband i inledningen av kriget hade mycket lågt stridsvärde.

© SOVFOTO

Röda armén närmast kollapsade under krigets första veckor. Männen fick betala dyrt för arméns hopplösa byråkrati, lögner och vanskötsel. Redan före stridskontakt trubbades stridsmoralen av på grund av långa marscher, dålig ledning, otillräcklig utbildning och bristande tro på den egna saken. Soldaterna led brist på både vapen och ammunition. Det saknades reservdelar i stor omfattning.

Sovjet förlorade fler stridsvagnar på grund av detta än i stridsverksamhet. Tre fjärdedelar av det sammanlagda stridsvagnsbeståndet var i behov av ombyggnad eller omfattande reparationer. Sammanlagt förlorade Röda armén sex stridsvagnar för varje tysk. En sovjetisk stridsvagnssoldat beskrev läget:

Armén började organisera mekaniserade kårer före krigsutbrottet enligt tysk modell. Men inte en enda var färdig när kriget bröt ut. Vår kår hade bara halv styrka. Min stridvagnsbataljon var i själva verket inte starkare än ett kompani. Vi saknade såväl lastbilar som traktorer. En armé är en stor och komplicerad organisation och vår hade just börjat växa. Vi borde inte skämmas för att tyskarna var bättre än oss. Det var därför de besegrade oss under krigets första år. Ur T-34 in Action av Artem Drabkin och Oleg Sheremet (2008)

Ovisshet och kaos

Det var lika illa inom andra områden. Det fanns inte tillräckligt med utbildad personal att sköta komplicerad utrustning. Artilleripjäser lämnades till och med kvar i sina förråd för att ingen kunde sköta dem. Slutligen hade sårade soldater ingen hjälp att vänta. Allt resulterade i en mördande förvirring när inledande reträtter förvandlades till vild flykt.

Varken soldater eller officerare hade väntat sig detta krig. Männen ogillade sina officerare, misstrodde sina order och misstänkte att somliga av deras kamrater var förrädare som bara väntade på att desertera men förväntades likväl fortsätta att slåss dag efter dag.

Till och med tyskarna var förvånade över kaosets omfattning. En tysk rapport beskrev hur kvinnor och barn klämdes ihjäl av en mobb som trängde sig fram mot ett övergivet armémagasin:

I en stad plundrade familjerna i genomsnitt 200 kilo socker, 200 kilo matfett, nästan 350 kilo gryn och sedan en mängd fisk, enskilda förplägnadsportioner och vegetabilisk olja [...] Befolkningen hade inte sett ett sådant överflöd på länge. På ett annat ställe deltog Röda armén själv i plundringen. Den enda skillnaden var att invånarna stal i butikerna medan soldaterna plundrade invånarnas hem.

Rapport till Stalin

Chefen för det vitryska kommunistpartiet rapporterade i en hemligstämplad rapport till Stalin:

Soldaterna är dödströtta och sover till och med under bombardemang […] Vid den förberedande artilleribeskjutningen kollapsar formationerna och många flyr helt enkelt ut i skogen, hela skogsområdet i frontregionen är fullt av sådana här flyktingar. Många kastar ifrån sig sina vapen och beger sig hem. De ser med stor oro på risken att bli omringade.

För män som försökte stoppa tyska anfall i självmordsliknande anfall var politrukernas instruktioner direkt förolämpande. I en central order uppmanades politrukerna att:

Undervisa all personal i hur en stormning går till. Lär soldaterna att känna oförsonlig avsky och vrede inför fienden, iver att krossa den fascistiska byrackan, att trycka ner dess ansikte i jorden och vara beredd att strida till sista blodsdroppen för varje tum av sovjetisk jord.”

Många av de sovjetiska soldater som hamnade bakom de tyska linjerna kämpade vidare i partisanförband.

© SOVFOTO

Regimen tvekade inte heller för brutala metoder. ”Ivan” kämpade inte för fosterlandet utan mycket av skräck för det egna systemet. Bakom stridslinjerna uppträdde kulsprutebeväpnade specialstyrkor som mejade ner eftersläntrare och desertörer. I oktober hade Röda armén förlorat tre miljoner av ursprungliga fem miljoner man på västfronten. Dessutom fanns 90 miljoner människor eller 45 procent av befolkningen på territorium som tyskarna ockuperat. Läget såg närmast hopplöst ut.

Men Sovjetunionen hade en enastående förmåga att tåla motgångar. Samtidigt hejdades tyskarnas framryckning av att de dåliga vägarna ”försvann” i höstregnen. När sedan vintern bröt ut vann Röda armén en avgörande seger i slaget om Moskva. Välutrustade förstärkningsförband från Sibirien gick till motanfall och kastade tillbaka de vid det här laget hårt slitna tyska förbanden.

Längtade efter hämnd

Efterhand ökade också stridsviljan i takt med att tyskarnas övergrepp blev kända: ”tanken på att det var deras krig blev på det hela taget lika stark bland civilbefolkningen som bland soldaterna”. Många längtade efter hämnd. En artillerist skrev till sin hustru i februari 1942:

Jag har gått igenom en hel del de senaste åtta månaderna. Men mina svårigheter kan på intet sätt jämföras med allt det som du måste ha fått utstå. Först den där tiden i Kiev, sedan evakueringen och så ovissheten om vad som hänt mig. Jag kan tänka mig hur svårt allt detta måste ha varit för dig, men du blev åtminstone inte kvar i Kiev där du skulle ha hamnat i de där fascistmonstrens händer.

Hur mycket dagstidningarna än skriver om deras illdåd är verkligheten mycket värre. Jag har besökt några av de orter där odjuren har varit. Jag har sett de nedbrända städerna och byarna, liken efter kvinnor och barn, de olyckliga, utplundrade invånarna, men jag har också sett de glädjetårar dessa människor fäller när de träffar oss […] Andan på dessa orter har påverkat mig, och den har växt hos alla våra soldater.

Publicerad i Militär Historia 6/2011