Kampen om Malta

Kommendör William Gladstone Agnew hade två starka trumfkort när han under dygnets första minuter den 9 november 1941 ledde sitt flaggskepp Aurora mot den italienska fartygskonvojen: dels hade motståndarens styrka kunnat kartläggas i detalj tack vare kodknäckarna i operation Ultra, dels var hans två kryssare och två jagare försedda med radar, till skillnad från den ganska ålderdomligt utrustade italienska flottan.

Därför kunde han genomföra det slags anfall som genom alla tider och i alla konfliktsituationer stått sig som det överlägset bästa taktiska utgångsläget – ett anfall mot en totalt ovetande fiende.

De italienska fartygen avtecknade sig tydligt i fullmånens sken när 15 cm-kanonerna på kryssaren Aurora öppnade eld med ett fruktansvärt brakande och mynningsflammorna temporärt förblindade de brittiska besättningsmedlemmar som glömt att täcka för ögonen. Klockan på kommandobryggan visade tre minuter i ett.

Det var nästan alldeles tyst i sex långa sekunder. Så lystes natthimlen plötsligt upp av ett kraftigt ljussken femtusen meter bort, och strax efteråt lät det som ett åskmuller. En hel salva av de 51 kilo tunga granaterna hade slagit rätt ned på den italienska eskortjagaren Grecale.

Bisciani ledde italienarna

Nu var striden i full gång. De andra fartygen i kommendör Agnews styrka öppnade också eld, och ytterligare två salvor från Aurora träffade Grecale, som därefter var förvandlad till ett brinnande, drivande vrak.

En närmast fullständig förvirring rådde på den italienska sidan. Under de gångna månaderna hade den italienska underhållstrafiken till Nordafrika huvudsakligen angripits av flyg, och därför hade eskorten grupperats för att möta anfall från luften.

Kapten Ugo Bisciani anförde de sex jagare som agerade näreskort åt transportfartygen. Fem sjömil längre österut befann sig fjärrskyddsstyrkans två kryssare och fyra jagare, men i den allmänna paniken tog Bisciani denna för fienden – medan britterna i verkligheten anföll från väster.

Lastfartygen fortsatte framåt

Bisciani beordrade sitt flaggskepp Maestrale att lägga en rökridå för att skydda transportfartygen, men detta skulle bara förvärra situationen ytterligare för italienarna. Granater från Aurora slet nämligen snart sönder Maestrales radiomast, och därigenom bröts Biscianis radioförbindelse med de övriga fartygen. Den rökridå han lagt ut bidrog framför allt till att skymma sikten för fjärrskyddsstyrkan så att denna inte kunde ingripa.

Till råga på allt trodde befälhavarna ombord på transportfartygen hela tiden att de var utsatta för flyganfall och fortsatte därför bara rakt fram i full fart – rätt in i lejonets gap. En av Auroras officerare, löjtnant Philip Bray, skrev efteråt i sin dagbok:

”Jag gick upp på däck lagom för att se ett enormt ammunitionsfartyg explodera … Jag kommer aldrig att glömma den syn som mötte mig: Sju brinnande fartyg, med eldslågor som sköt hundratals fot upp i luften. Det kan inte ha varit många överlevande … Vi passerade en grupp italienare som låg och simmade i vattnet och ropade på hjälp.”

Last till Rommels Afrikakår

Utan att ha tillfogats mer än splitterskador på en av de egna jagarna, återvände den brittiska flottstyrkan till sin bas på ön Malta. Den hade sänkt samtliga sju fartyg i konvojen samt sänkt en och skadat tre av eskortjagarna.

Med de två förintade tankfartygen Marotza och Procida gick Erwin Rommels Afrikakår miste om 17 000 ton drivmedel. Ombord på de fem transportfartygen sjönk 389 stridsfordon samt 34 000 ton drivmedelstunnor och ammunition till Medelhavets botten. Det var inte många av andra världskrigets sammandrabbningar där den ena sidan åsamkade sin motståndare så stor skada till ett så ringa pris.

Styrka K på Malta

Detta var Royal Navys styrka K, som förlagts till Valletta på Malta i oktober 1941. Malta – denna lilla klippö, mindre än Orust – spelade en mycket framträdande roll under andra världskriget.

Belägen mitt i Medelhavet, mellan Sicilien och Italiens dåvarande koloni Libyen, var den i tre års tid utgångspunkten för britternas försök att strypa underhållstrafiken till axelmakternas styrkor i Nordafrika. Därför blev ön också föremål för en av de mest koncentrerade flygoffensiverna i krigshistorien.

Mussolinis krigsförklaring

Andra världskriget spred sig till Medelhavsområdet när Italiens diktator Benito Mussolini den 10 juni 1940 förklarade krig mot Storbritannien och Frankrike. Mussolinis krigsmakt var långt ifrån redo att mäta sig med sina motståndares, men vid det laget verkade västmakterna bara dagar ifrån att duka under för Hitlers blixtkrig i väster, så den fascistiske diktatorn ville kliva in i sista stund för att få vara med och dela på bytet.

Som vi vet räknade han fel. Frankrike kapitulerade den 22 juni 1940, men britterna klarade sig på sitt örike och kunde fortsätta striden.

Enligt legenden hade britterna bara tre gamla dubbeldäckade Gladiator-jaktplan (döpta till Tro, Hopp och Ära) på Malta när kriget bröt ut. I själva verket var det sex stycken, knappast en imponerande samling. Men flyg- och flottstyrkorna på ön blev snabbt förstärkta.

Underhåll över Medelhavet

Det verkliga slaget började i samband med att italienarna gick till anfall mot brittiskkontrollerade Egypten från Libyen den 13 september 1940. Skulle det lyckas italienarna att rycka fram till Suezkanalen vore Medelhavet förlorat för britterna. Med än så länge endast svaga styrkor i Egypten, satsade engelsmännen på att skära av den italienska underhållstrafiken till Nordafrika.

Även om Libyen satt på en av världens största oljereserver, var drivmedel under hela kriget axelmakternas akilleshäl i Nordafrika; det skulle dröja ända till 1959, fjorton år efter andra världskriget, innan det svarta guldet i Libyen skulle bli upptäckt. Därför var styrkorna i Libyen helt beroende av det underhåll de kunde få över Medelhavet.

Italiensk reträtt till Libyen

Den ubåtsstyrka som britterna förde över till Malta lyckades inte åstadkomma mycket. Ubåtarna var för stora och lätta att upptäcka, så medan de själva tillfogades stora förluster var deras egna framgångar ytterst begränsade. Av det tonnage italienarna fraktade över Medelhavet mellan juni och december 1940 nådde nära 98 procent sin destination.

Att britterna ändå lyckades stå emot den italienska invasionen av Egypten och vända denna till en huvudstupa reträtt tillbaka in i Libyen, hade andra orsaker än anfallen mot den italienska underhållstrafiken till Nordafrika.

Tyska 10. flygkåren sätts in

Mussolinis förödmjukande nederlag oroade Hitler, som beslöt att komma till sin bundsförvants undsättning. I december 1940 anlände tyska 10. flygkåren med 200 stridsflygplan till Sicilien. En av dess viktigaste uppgifter var att neutralisera den brittiska flyg- och flottbasen på Malta.

Även om 10. flygkåren inte lyckades hindra en brittisk underhållskonvoj från att nå Malta några dagar in på det nya året, försatte deras Stuka-störtbombare det brittiska hangarfartyget Illustrious ur stridbart skick, sänkte en kryssare och skadade flera andra fartyg i Vallettas hamn.

Medan detta kombinerade sjö- och luftslag rasade, beslöt Hitler att skicka den så kallade Afrikakåren under general Erwin Rommel till Libyen för att rädda situationen på denna krigsskådeplats för axelmakterna.

Med början den 16 januari 1941 utsattes Malta för rasande tysk-italienska flyganfall i en skala som inte upplevts tidigare. Men vid det laget hade britterna fört fram modernare jaktflygplan av typerna Hurricane och Fulmar till Malta, och i hårda luftstrider steg de tyska förlusterna. En enda bombdivision, 8./LG 1, förlorade sex av sina tolv Junkers Ju 88 bombplan inom loppet av en dryg vecka.

Münchebergs Bf 109 jagade Hurricanes

För att råda bot på denna situation förlade Luftwaffe en första division Messerschmitt Bf 109 jaktplan till Sicilien, 7./JG 26. Denna anfördes av den blott 22-årige löjtnanten Joachim Müncheberg som var en av den ryktbare Adolf Gallands adepter. Münchebergs tolv Messerschmitt Bf 109, var och en smyckad med ett rött hjärta på de gula motorplåtarna, satte genast igång med sin jakt på brittiskt flyg i luften över Malta.

Den 12 februari slog de ned på sex Hurricane ur brittiska 261. divisionen och sköt utan egna förluster ned tre. Den amerikanske historikern Don Caldwell konstaterar: ”Inom loppet av fem dagar hade Münchebergs flygare slagit stridsmoralen hos 261. divisionen i spillror, något den aldrig skulle hämta sig ifrån.”

Münchebergs 7./JG 26 skulle fullkomligt förändra karaktären hos luftkriget över Malta. Medan 10. flygkåren utökade sina operationer från 450 individuella flyguppdrag i januari till över 500 i mars och 755 i maj, sjönk de månatliga tyska förlusterna från 21 till tio respektive endast sex flygplan.

När 7./JG 26 i maj 1941 lämnade Sicilien för att överföras till Nordafrika, kunde den rapportera in 38 nedskjutna brittiska flygplan – tjugo av dem genom Müncheberg personligen – utan att ha förlorat någon enda egen pilot.

Rommels Afrikakår rycker fram

Under tiden kunde 10. flygkåren slå ut det mesta av den tunga utrustningen i Vallettas hamn, där även reparationsinstallationerna blev så svårt skadade att de bara kunde operera med halv kapacitet.

Allt detta gav ett effektivt skydd åt de konvojer som i februari och mars 1941 förde över Rommels Afrikakår till Libyen. I slutet av mars 1941 gick Rommel till motanfall och drev tillbaka britterna till den egyptiska gränsen. Detta fick i sin tur engelsmännen att intensifiera sina försök att skära av sjötrafiken till Libyen.

Natten till den 16 april lyckades fyra brittiska jagare mot en förlust av endast ett av de egna fartygen fullkomligt utplåna en konvoj om fem transportfartyg samt deras eskort om tre italienska jagare.

Men i själva verket hade britterna den gången bara haft tur – trots ihärdiga försök att tillfoga underhållstrafiken till Afrikakåren allvarliga avbräck kom 94 procent av det tonnage som skickades iväg mellan januari och juni 1941 fram till sin destination.

Tyskt flyg flyttas till östfronten

Situationen förändrades i och med att de tyska flygförbanden i maj 1941 lämnade Sicilien för att några veckor senare delta i invasionen av Sovjetunionen. Detta gjorde det möjligt att återuppbygga Maltas sargade stridsstyrkor samt – inte minst viktigt – skapa betydande reservlager på ön.

Även om merparten av tonnaget fortfarande tog sig fram över Medelhavet, visade axelmakternas förluster på sjöfarten till Libyen en oroande tendens till att stiga – från 20 procent i juli 1941 till nära 30 procent i september.

Så kom det förödande slag som utdelades av kommendör Agnews styrka K den 9 november 1941. Vid det laget hade det återigen blivit möjligt för britterna att hålla en större flottstyrka baserad på Malta, och det skulle snart ge ytterligare utdelning.

Den 25 november skrev löjtnant Philip Bray ombord på kryssaren Aurora triumferande i sin dagbok: ”En andra fiendekonvoj utplånad … Två mycket stora italienska tankfartyg sänkta … För italienarna innebär det nu en säker död att lämna sina hamnar, i synnerhet sedan Aurora har anlänt.”

Styrka K sänkte 92 procent av drivmedlet

Med tankfartygen Marotza och Procida försvann en stor del av det drivmedel som kunde ha räddat situationen för Rommels Afrikakår när britterna gick till motanfall i öknen den 18 november 1941. Under de inledande striderna tillfogade Afrikakåren sin motståndare synnerligen svåra förluster, men drivmedelsförråden sinade snabbt.

Av det fartygstonnage som skulle gå till Libyen i november 1941, blev mer än 60 procent sänkt. Genom de framgångsrika anfall som styrka K genomförde mot tankfartygen, gick katastrofala 92 procent av drivmedlet förlorat.

Försörjningssituationen för Afrikakåren var redan ytterst svår genom det stora avståndet från hamnen i Tripoli till fronten vid den egyptiska gränsen – ett avstånd på 140 mil. Eftersom axelmakterna hade tillgång till alltför få lastbilar för att föra fram underhållet i den takt som det i normala fall anlände till Tripoli, ackumulerades stora lager i den libyska huvudstaden. Men detta gällde sådant som ammunition, proviant och reservdelar.

Drivmedel hade – förutom en minimimängd av dricksvatten, proviant och ammunition – ett absolut företräde vid transporterna till fronten. Så snart drivmedel anlände till Tripoli fördes det i ilfart till fronten, där det snabbt konsumerades av Rommels motoriserade styrkor. Därför kunde även sänkningen av ett enstaka tankfartyg få allvarliga följder.

Rommels tvingad till reträtt

Den 1 december 1941 förintade styrka K Iridio Mantovani, ett av de största tankfartyg som sänktes under andra världskriget, elva mil norr om Tripoli. Med henne förlorade Afrikakåren ytterligare 8 600 ton drivmedel – tre och en halv gånger mer än de totala leveranserna under hela november. Rommel visste att det innebar slutet för hans möjligheter att stå emot de brittiska anfallen, ifall dessa inte avbröts snart.

När så inte skedde, gav han den 7 december order om reträtt. Efterlämnande ett stort antal stridsvagnar och flygplan med tomma bränsletankar, drog sig Afrikakåren tillbaka från de ställningar som kostat så mycket blod.

Den 15 december förklarade Rommel orsaken till nederlaget i en rapport till krigsmaktens överkommando: ”Truppernas stridsförmåga avtog på grund av ett fullkomligt uteblivet underhåll.”

Storskalig tysk flygoffensiv mot Malta

Men situationen skulle snart genomgå en dramatisk förändring. Det började med att styrka K den 19 december seglade in i ett minfält där de båda kryssarna Aurora och Penelope blev skadade medan en kryssare och en jagare – halva den styrka som anlänt för att förstärka kommendör Agnews enhet – sänktes.

Under tiden landade återigen en strid ström av tyska flygplan på de sicilianska flygfälten. Den här gången var det Luftwaffes 2. flygkår som kallats in från östfronten. Den nya flygoffensiven mot Malta som denna inledde under den andra hälften av december 1941 kom som en fullkomlig chock för britterna.

Detta berodde inte bara på dess omfattning – nu sattes mer än dubbelt så många tyska flygplan in åt gången – utan dessutom blev det brittiska jaktförsvaret fullkomligt överväldigat. Istället för en enda jaktdivision som tidigare, anlände fyra hela flottiljer – med sammanlagt mer än 150 jaktplan.

Ovanpå allt var dessa av den senaste typen Bf 109 F, och de spakades av veteraner som finslipat sin skicklighet under hårda strider på östfronten. Maltas åttio gamla Hurricane-jaktplan hade inte mycket till chans att avvärja denna nya flygoffensiv.

Styrka K utplånades

För invånarna, soldaterna, flygarna och sjömännen på Malta började ett helvete. ”Jag har blivit ett rent nervknippe och darrar så fort det hörs något som liknar en explosion”, lyder de dagboksanteckningar som den 3 januari 1942 gjordes av löjtnant Bray på Aurora, som låg i torrdocka.

Fartyg för fartyg utplånades styrka K. Kryssarna Aurora och Penelope tillfogades nya skador av bomber, Ajax lämnade Malta och seglade via Suezkanalen och Godahoppsudden till England. Jagaren Lance fick skrotas efter att upprepade gånger ha blivit träffad av bomber. Lively sänktes ute till sjöss av störtbombare.

I luften ovanför anställde Messerschmittpiloterna en massaker på det brittiska flyget. Det tyska jaktflyget på Sicilien leddes av major Günther von Maltzahn, ett av Luftwaffes mest kända ess. Han excellerade själv i luftstriderna och utökade sitt personliga nedskjutningsantal från 49 till 63.

Rommel kan inleda motoffensiv

Effekten märktes tydligt på både underhållsleveranserna till Libyen och krigslyckan i Nordafrika. Under hela januari 1942 gick inte ett enda tyskt fartyg förlorat i denna underhållstrafik, som bland annat levererade mer än 22 000 ton drivmedel till Tripoli.

Därigenom kunde Rommel gå till motanfall, och i en djärvt genomförd operation kastade han sin brittiska motståndare över ända och återtog inom loppet av sjutton dagar nästan allt förlorat område. I februari 1942 kom, för andra månaden i rad, allt utskeppat underhåll fram till Libyen.

I april 1942 genomförde 2. flygkåren ett rekordstort antal av nära 9 000 stridsflygningar mot Malta – nästan tolv gånger så mycket som under den mest intensiva månaden 1941. Samtidigt kom 48 000 ton drivmedel – också det ett rekord – fram till Libyen. Rommel kunde nu sätta in ett nytt storanfall, och det inleddes den 26 maj.

Brittisk kraftsamling på Malta

Men då hade situationen vid Malta redan börjat förändras igen. Efter stora framgångar avslutades den tyska flygoffensiven mot Malta officiellt den 28 april 1942. Flyganfallen mot ön fortsatte visserligen, men i mycket mindre skala. Axelmakterna gjorde misstaget att räkna ut den illa medfarna ön, och förflyttade merparten av 2. flygkåren till andra krigsskådeplatser. Kvar på Sicilien lämnades bara omkring 60 bomb-, 40 jakt- och 30 störtbombplan.

Samtidigt mottog försvararna kraftfulla förstärkningar. Den 9 maj levererade två hangarfartyg sammanlagt 64 Spitfire V-jaktplan – som utan vidare kunde mäta sig med tyskarnas Bf 109 F. Dessa sattes redan nästa dag in en masse mot de tyska formationer som flög mot Malta.

Under de största luftstrider som någonsin skådats över Malta förlorade tyskarna tolv flygplan utan att de lyckades skjuta ned mer än två av sina motståndare. När det som återstod av Luftwaffe på Sicilien återvände den 11 maj, blev ingen mindre än major von Maltzahn nedskjuten av Spitfire-planen. Han hade turen att klara sig genom att hoppa fallskärm och fiskades snart upp av egna livräddare ur Medelhavet.

Detta var vändpunkten. Under de följande veckorna anlände ytterligare 76 Spitfire till Malta, medan 2. flygkåren bara blev allt svagare. von Maltzahns förband tillfogades en fruktansvärd åderlåtning och förlorade i maj och juni 1942 sjutton flygplan och elva piloter. Därefter återstod endast femton Bf 109 och sjutton piloter.

Brittiskt övertag inför el-Alamein

Återigen gick britterna till offensiven mot underhållstransporterna till Nordafrika. Detta var precis under den fas då båda sidor strävade efter att bygga upp sina styrkor inför det avgörande slaget vid el-Alamein. Men för Rommels del sjönk drivmedelsleveranserna till ynka 5 600 ton i juni, och i oktober 1942 kom endast omkring hälften av det ivägskickade tonnaget fram till Nordafrika. Den 23 oktober gick brittiska 8. armén under dess nya befälhavare general Montgomery till attack. Tre dagar senare noterade Pansararmé Afrika – det nya namnet på Afrikakåren – konsekvenserna av att ännu ett tankfartyg blivit sänkt:

”Därigenom är det omöjligt att genomföra de rörliga operationer med de pansrade och motoriserade förbanden som nöden egentligen kräver.”

Resten av historien om slaget vid el-Alamein, ett av vändpunktsslagen i andra världskriget, är välkänd.

Operation Retribution

Malta spelade en viktig roll en sista gång i andra världskriget när den brittiske marinbefälhavaren amiral Cunningham den 7 maj 1943 inledde operation Retribution (hämnd) med syfte att hindra axelmakterna från alla försök att såväl försörja sina avskurna trupper i Tunisien som att evakuera dem.

”Sänk, bränn, förstör, låt inget passera”, var de instruktioner Cunningham utfärdade. Med utgångspunkt från Malta bidrog brittiska jagare effektivt till att en kvarts miljon tyska och italienska soldater hamnade i en fälla i Tunisien. Den 14 maj 1943 sträckte dessa vapen.

Slaget om Nordafrika var därmed över. Malta hade spelat en betydande roll för dess utgång ända in i slutet.

Publicerad i Militär Historia 12/2012