Karl Dönitz – Hitlers lojale efterträdare

Historiens mest kända ubåtsbefäl höll sig alltid utanför politiken. Därför blev paradoxalt nog Karl Dönitz Tredje rikets siste statschef.

karl donitz ubatar oue3 Wb yYXej

Karl Dönitz befordrades långsamt men stadigt och slutade som storamiral.

© Getty & Bundesarchiv

I gryningen den 4 oktober 1918 siktade UB68 en brittisk konvoj utanför Siciliens kust. Den första torpeden träffade en ångare, som snabbt gick till botten. Ubåten dök för att inta ny anfallsposition när djupstyrningen plötsligt fallerade. Båten sjönk okontrollerat och tvingades blåsa tankarna. Den sköt upp ur vattnet mitt bland de brittiska eskortfartygen. Ubåtschefen beordrade självsänkning och tillfångatogs med merparten av sin besättning. Inget talade då för att löjtnant Karl Dönitz skulle bli historiens mest kända ubåtsbefäl.

Karl Dönitz föddes i Grünau, Berlin, den 16 september 1891. Fadern var ingenjör, modern dog tidigt. Han drogs redan i unga år till flottan, inte minst på grund av en längtan att se världen. 1910 blev han kadett vid kejserliga marinen och efter grundutbildningen kommenderades han som fänrik till den nya lätta kryssaren Breslau.

Första världskriget i osmansk tjänst

Detta var en besvikelse för den äventyrslystne ynglingen, som velat komma till ett fartyg i Fjärran Östern-eskadern. Men snart kommenderades Breslau tillsammans med den nya slagkryssaren Goeben till Medelhavet. När första världskriget bröt ut i augusti 1914 såldes båda fartygen till den osmanska marinen, med bibehållen tysk besättning. Så istället för att sitta inspärrad i Tyskland med högsjöflottan eller tillfångatas i Fjärran Östern, blev krigsåren en mycket aktiv och lärorik tid för löjtnant Dönitz.

Hans överordnade vittnar genomgående om en mycket ambitiös och duglig officer. Sedan Breslau 1916 tagits in för långvarig reparation efter en minsprängning, tjänstgjorde Dönitz en kort tid som flygspanare vid Dardanellerna. Därefter följde den karriäromvälvande förflyttningen till ubåtsvapnet. Han var sekond till en av krigets främsta ubåtschefer på U39. 1918 fick han befäl över en egen båt. Anfallet den 4 oktober var UB68:s första och sista under Dönitz ledning.

Första världskriget, Dönitz ombord på en tysk ubåt.

Överlöjtnant Karl Dönitz ombord på U-39 år 1917 eller 1918.

Chef för första ubåtsflottiljen

Efter nio månaders fångenskap kom han i juli 1919 hem till Kiel, där hustrun Ingeborg och den lilla efterkrigsflottan väntade. Att Dönitz överhuvudtaget fick tjänst i denna obetydliga styrka vittnar om hur högt han värderades. Den misslyckade statskuppen 1920 (Kappkuppen), i vilken flera höga marinchefer var inblandade, plågade honom djupt. Han stärktes i sin uppfattning att en officer aldrig ska lägga sig i politik utan bara lyda order. Denna hållning bidrog paradoxalt nog starkt till att just han långt senare kom att bli Tredje rikets sista statschef.

Befordringarna följde långsamt men stadigt i den lilla Reichsmarine: kapten 1921, örlogskapten 1928, kommendörkapten 1933, chef för kryssaren och långresefartyget Emden 1934. Då hade Hitler påbörjat Tysklands återupprustning. Ett avtal med Storbritannien 1935 gav Tyskland rätt att skaffa ubåtar, vilka man redan börjat tillverka i strid med Versaillesfördraget. Till chef för den första ubåtsflottiljen – den så kallade Weddigenflottiljen, som bestod av nio små kustubåtar typ II – utsågs ubåtsveteranen Karl Dönitz, nu kommendör.

Oinskränkt ubåtskrig

När kriget kom 1939 ansåg Dönitz att Storbritannien endast kunde besegras genom ett oinskränkt ubåtskrig mot dess handelsflotta. Men han hade knappt 50 ubåtar, varav endast hälften av den oceangående typ VII. Ändå nådde enstaka ubåtar stora framgångar. Exempelvis när Günther Prien och hans U47 sänkte slagskeppet Royal Oak i Scapa Flow i oktober 1939. Annars var krigets inledning en tid av motgångar för ubåtsvapnet. Framförallt orsakade problem med torpedernas djupstyrning många onödiga missar, vilket fick stridsmoralen att sjunka.

Sommaren 1940 vände lyckan. Med nya baser i Norge och Frankrike och därmed betydligt kortare vägar till jaktmarkerna på Atlanten, kunde fler ubåtar patrullera de allierade konvojrutterna. Problemen med torpederna var åtgärdade. Med typ VIIC fanns en pålitlig båt. Ubåtsess som Otto Kretschmer på U99 och Joachim Schepke på U100 steg fram. Sommaren och hösten 1940 var »den lyckliga tiden» för ubåtsfolket.

tysk ubat andra varldskriget malning adolf bock

Med radiokommunikation kunde de tyska ubåtarna använda en taktik som liknats vid hur en vargflock agerar. Denna målning av den tyske konstnären Adolf Bock föreställer en tysk ubåt till havs 1943.

© Getty

Dönitz vargflockar

Med ett större antal båtar kunde Befelshaber der Unterseeboote (BdU) Dönitz göra fullt bruk av den vargflockstaktik som grundades i erfarenheter från första världskriget. Flera linjer av ubåtar placerades över troliga konvojrutter. När en båt siktade en konvoj signalerade den till Dönitz och de andra ubåtarna i flocken. När alla var samlade inleddes anfallet. I oktober 1940 närmast utplånades två stora konvojer i Atlanten.

Taktiken byggde på aktiv radiokommunikation. Dönitz detaljstyrde gärna ubåtarna från sitt högkvarter i ett slott i Kernével, i Bretagne. Men häri låg stora svagheter. Ubåtarnas läge riskerade att pejlas av de allierade. Och när kodknäckarna i Bletchley Park med Alan Turing i spetsen senare lyckades knäcka den tyska marinkoden, med hjälp av en kapad Enigma-maskin, fick de för en tid full inblick i all tysk ubåtskommunikation.

Trots stora framgångar var Dönitz, sedan september 1940 viceamiral, inte nöjd. Han var ännu långt ifrån de 300 ubåtar han ville ha och krävde ständigt mer resurser av marinchefen Erich Raeder. Ubåtar togs i anspråk för i hans mening sekundära uppgifter. I mars 1941 förlorade han tre av sina främsta kaptener när Prien och Schepke dödades och Kretschmer tillfångatogs.

Slog till mot USA:s östkust

En ljusning kom efter USA:s inträde i kriget i december 1941. Dönitz iscensatte då operation Paukenschlag, en attack mot sjöfarten vid USA:s oförsvarade östkust med de större ubåtarna av typ IX. Ubåtscheferna såg målfartygens silhuetter framträda mot en kustlinje som badade i ljus. Operationen blev en stor framgång. Ubåtsfolket kallade det »den andra lyckliga tiden». Samtidigt innebar tillkomsten av ännu en fiende en vändning som på sikt skulle avgöra kriget. Tyskland kunde inte sänka mer tonnage än vad de allierade producerade.

u 175 sanks tysk ubat 1943 8sLKAGFmCzUW7aB3H3G

I april 1943 sänktes den tyska ubåten U-175 när den närmade sig en amerikansk konvoj. På bilden ser det amerikanska skeppet Spencers besättning på när U-175 sprängs.

© Getty

Sänkningen av Laconia

En av ubåtskrigets mest kontroversiella händelser utspelades utanför Västafrikas kust i september 1942. U156 under örlogskapten Werner Hartenstein sänkte passagerarfartyget Laconia, som vid krigsutbrottet gjorts om för trupptransport. Men till sin förfäran upptäckte Hartenstein att fartyget medfört många civila passagerare, däribland kvinnor och barn, samt 1 800 italienska krigsfångar. Han påbörjade en räddningsaktion. Mot sin stabs bestämda inrådan lät Dönitz Hartenstein fortsätta aktionen, och sände dessutom två andra ubåtar till hjälp.

Fyra dagar senare siktades ett amerikanskt B24 Liberator bombplan. Men istället för att bistå räddningen fällde planet bomber mot U156, som var full av civila både på och under däck och i bogserade livbåtar. En livbåt träffades och Hartensteins båt skadades och tvingades ge sig iväg. De andra ubåtarna stannade tills två franska fartyg den 17 september kunde ta ombord de överlevande.

Dönitz drog slutsatsen att hans ubåtar aldrig mer fick utsätta sig för sådana risker. Inga försök att rädda besättningar från sänkta fartyg får göras, skrev han i den så kallade Laconiaordern. »Förbli hårda! Kom ihåg att fienden inte tar hänsyn till kvinnor och barn i sina bombanfall mot tyska städer.»

Hellre fler ubåtar än bättre teknik

Från 1943 gled initiativet alltmer Dönitz och hans grå vargar ur händerna. Framför allt fällde de allierades tekniska övertag avgörandet. ASDIC (aktiv sonar), radiopejling, flyg- och fartygsburen radar, eskorthangarfartyg – allt bidrog till att göra det närmast omöjligt för en ubåt att ens närma sig en fientlig konvoj.

Men hellre än att prioritera den egna teknikutvecklingen ville Dönitz ha ut så många ubåtar på haven så fort som möjligt. Ett viktigt framsteg som snorkeln, som medgav dieseldrift i undervattensläge, dröjde till 1944. Utvecklingen av nya ubåtsgenerationer, som typ XXI, dröjde så länge att de inte hann påverka kriget överhuvudtaget.

karl donitz adolf hitler

1945 tog Adolf Hitler emot Karl Dönitz i Führerbunkern. Kort tid senare, efter Hitlers självmord, tog Dönitz över som statschef i Tredje riket.

© Bundesarchiv_Bild_183-V00538-3

Dönitz chef för hela flottan

Trots motgångarna manade Dönitz sitt folk till allt djärvare insatser. Manskapets förtroende för »Onkel Karl» var en bidragande faktor till framgångarna i kriget. Men de sista två åren var ubåtsförlusterna förfärliga. När kriget var över hade tre av fyra ubåtsmän stupat i sina järnkistor. En av dem var Dönitz yngste son Peter, vars U954 sänktes av ett Liberatorplan i Nordatlanten i maj 1943. Äldste sonen Klaus dödades ett år senare under en torpedbåtsräd vid den engelska kusten.

I januari 1943 efterträdde Dönitz Raeder som storamiral och överbefälhavare för hela Kriegsmarine. Men flottans roll blev under de sista krigsåren allt mindre i Tredje rikets kamp för överlevnad. Dönitz linje från 1920 att aldrig lägga sig i politiken höll honom utanför intrigerna i Hitlers närmaste krets. När Göring och Himmler avslöjade sina maktambitioner i krigets slutskede avpolletterades de av Hitler som utsåg den lojale Dönitz till sin efterträdare.

Hitlers efterträdare

Som statschef efter Hitlers självmord den 30 april 1945 avsåg Dönitz inte att driva kriget vidare, men hoppades vinna tid åt så många soldater och civila som möjligt att fly västerut, bort från de sovjetiska arméerna. Den 4 maj kapitulerade de tyska trupperna i väst till Montgomery. Tre dagar senare undertecknade Jodl Tysklands ovillkorliga kapitulation hos Eisenhower i Reims och dagen efter det upprepades proceduren mellan Keitel och Zjukov i Berlin.

Vid Nürnbergrättegångarna stod Dönitz anklagad bland annat för krigsbrott, brott mot mänskligheten och brott mot krigslagarna, däribland det oinskränkta ubåtskriget och Laconiaordern. Han försvarade sig mot alla anklagelser med att han tjänat sitt land som soldat. Dönitz erkände aldrig någon som helst kunskap om judeutrotningen.

Tio år på Spandau

Jämfört med många andra av de högsta naziledarna fick han en mild dom: tio års fängelse, vilka han avtjänade i Spandaufängelset i Västberlin. 1956 släpptes han fri och levde därefter i stillhet i Aumühle, utanför Hamburg.

Karl Dönitz avled i en hjärtattack på julafton 1980. Begravningen firades utan officiella militära hedersbetygelser – hans person var alltjämt kontroversiell. Uniformer var förbjudna. Men sex före detta ubåtskaptener med riddarkors om halsen bar Dönitz till graven.

Publicerad i Militär Historia 3/2019