Sovjetiska SA-2 Guideline luftvärnsrobotar visas upp under en militärparad på Röda torget i Moskva i november 1965.
Det började på kvällen den 24 juli 1945. Andra världskrigets segerherrar i Europa, som samlats på slottet Cecilienhof i Potsdam strax utanför Berlin, hade vid det här laget ägnat över en vecka åt att försöka slå fast kursen efter Nazitysklands kapitulation ett par månader tidigare.
Under en paus i förhandlingarna stegade USA:s president Harry S Truman fram till den sovjetiske diktatorn Josef Stalin och talade informellt med honom utan tolk. Trumans budskap var att USA nu förfogade över en ”spränganordning av exempellös kraft”. Med låtsad likgiltighet svarade Stalin att han hoppades att USA i så fall skulle ”se till att använda den mot Japan”.
Det var nyheten hemifrån om att Trinitytestet den 16 juli, då den första atombomben sprängdes, hade gått planenligt som gav Truman ett extra trumfkort att spela ut – trodde han. I själva verket hade Stalin känt till amerikanernas Manhattanprojekt längre än Truman själv.
Bland andra vetenskapsmannen Klaus Fuchs hade nämligen under flera år läckt information om USA:s kärnvapenprogram till Sovjetunionen. Det förändrade emellertid inte det faktum att USA var världens enda kärnvapenmakt, vilket man förblev under fyra års tid. Men i augusti 1949 testsprängde Sovjetunionen sin första atombomb, och därmed satte kalla krigets kapprustning i gång på allvar.
Föreställningen att två starka makter kunde hålla varandra i schack genom ömsesidig upprustning fanns långt innan världen kände till atombomben. Redan under tysk-franska kriget 1870–71 skrev den brittiske författaren William Collins om möjligheten att uppfinna ett ”förödelseinstrument” med så stor kraft att hotet om utplåning skulle tvinga mänskligheten till fred.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
När USA år 1945 valde att sätta stopp för kriget i Fjärran östern genom att släppa atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki var det ingen väsentlig skillnad mellan dessa förödande angrepp mot civila mål och till exempel brandbombsangreppen mot Dresden och Tokyo tidigare under kriget. Atombomberna var extremt kraftfulla vapen, men liksom konventionella bomber användes de för att tvinga fienden till kapitulation.
Det både jet- och propellerdrivna amerikanska strategiska bombplanet Convair B-36 Peacemaker togs i tjänst 1949 och är det största stridsflygplan som byggts.
Det var först med idéerna om ”massiv vedergällning” som en ny doktrin formulerades av John Foster Dulles, utrikesminister under president Eisenhower 1953–59. Enligt denna doktrin förbehöll sig USA rätten att svara med kärnvapenattacker på alla angrepp från en fientligt sinnad makt, till exempel ett sovjetiskt övertagande av Västberlin.
I takt med att Sovjetunionen byggde upp en egen kärnvapenarsenal blev terrorbalansen en realitet, eftersom de båda supermakternas strategiska planer om massiv vedergällning riktades mot dem bägge två.
Under kalla krigets första årtionde saknade bägge sidor en viktig bricka i det som med tiden kom att utvecklas till MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction, ömsesidig, garanterad förödelse): effektiva sätt att använda vapnen.
Det var en sak att förfoga över atombomben – och från 1952–53 den ännu kraftfullare vätebomben – men något helt annat att garantera att vapnen verkligen kunde sättas in mot fienden.
Hiroshima- och Nagasakibomberna släpptes över Japan från B-29 Superfortress-plan. Det givna valet var att vidareutveckla denna teknik genom att helt enkelt bygga större och starkare bombplan som kunde flyga in över fiendens territorium med de nya vapentyperna och släppa dem ovanför målen.
Amerikanerna utvecklade Convair B-36 (med det talande tillnamnet Peacemaker), som med sin enorma vingbredd om 70 meter och hela tio kombinerade jet- och propellermotorer kunde transportera nästan 40 ton bomber över 1 200 mil. Mot detta plan stod bland annat Sovjetunionens Tu-4, en trogen kopia av den amerikanska B-29, och senare modeller som Tu-16 och Tu-95.
Men för att få en effektiv, avskräckande verkan måste man satsa på mer än bara långdistansbombare. MAD-doktrinens ultimata hot var den så kallade atomtriaden, en kombination av landbaserade kärnvapenrobotar, stora kärnvapenbestyckade ubåtar och bombplan med lång räckvidd.
De markbaserade interkontinentala robotarna skulle med sina jättelika kärnstridsspetsar stå för den första angreppsvågen, medan ubåtarna skulle hålla sig dolda i djupet, redo att slå till mot fienden i en andra våg. Till skillnad från robotarna och ubåtarna var flygplanen ytterst sårbara medan de var på väg mot sina mål, ett faktum som dock delvis uppvägdes av deras större flexibilitet.
Sovjetiska taktiska kärnvapenrobotar av typ Scud-A grupperas under en övning den 19 februari 1968.
År 1959 placerade både USA och Sovjetunionen ut sina tidigaste system för interkontinentala robotar, som utgjorde ett komplement till de kärnvapenförsedda långdistansbombarna.
Året efter togs amerikanernas första robotbestyckade ubåt i bruk: USS George Washington, som med sina sexton kärnvapenrobotar av typen Polaris under en kort tid tippade över terror-balansen till USA:s fördel innan Sovjetunionen hann följa amerikanernas exempel.
Robotsilor på land kunde i teorin elimineras av ett överraskningsanfall, medan systemet med stridsberedda bombplan uppe i luften var svårare, och robotbestyckade ubåtar under vattnet i princip omöjliga, att slå ut.
Av denna anledning måste vardera sidan i konflikten räkna med att drabbas av en förödande motattack med oacceptabla konsekvenser. En sådan attack definierades av USA som en som lade 50 procent av Sovjetunionens industrikapacitet i ruiner och dödade 25 procent av landets befolkning.
På 1960-talet utmanade både USA och Sovjetunionen vedergällningsdoktrinen med vapenprojekt som syftade till att hindra motparten från att träffa sina mål. Om den ena parten kunde skydda sig mot den andres angrepp föll hela idén om terrorbalansens ömsesidiga hot om utplåning platt till marken.
Som den amerikanske försvarsministern Robert McNamara sa 1961: ”Om vi kunde utveckla ett paraply skulle vi vilja göra det oavsett vad det kostade.”
Med de så kallade ABM-systemen (anti-ballistic missile) försökte man med hjälp av diverse tekniker hindra fiendens robotar från att nå sina mål. En del var gjorda för att detonera kärnladdningar på hög höjd så att röntgenstrålarna skulle störa robotarnas styrenheter, medan andra var försedda med konventionella sprängladdningar som skulle förstöra de inkommande kärnstridsspetsarna.
De tekniska utmaningarna vid utvecklingen av sådana försvarsvapen var stora, och de blev ännu större i och med införandet av Mirv-robotarna, som var försedda med mer än en kärnstridsspets, i slutet av 1960-talet.
År 1972 undertecknade USA:s president Nixon och Sovjets förste sekreterare Brezjnev ABM-avtalet, som i praktiken satte stopp för utvecklingen av robotförsvarssystem.
Amerikanskt flygspaningsfoto från 1962 som visar grupperingsplatser för sovjetiska SA-2 luftvärnsrobotar på Kuba.
I början av 1960-talet utvecklade president John F Kennedy sin företrädare Eisenhowers tankar om massiv vedergällning i en mer flexibel riktning. Hans flexible response byggde på MAD-doktrinen, men Kennedy ville kunna utkämpa ett eventuellt tredje världskrig på olika nivåer.
Därmed frångick han det tidigare hotet om full vedergällning med kärnvapen vid varje angrepp på amerikanska intressen. I stället avsåg Kennedy att möta till exempel en sovjetisk invasion av Västeuropa med konventionell krigföring och invänta en fientlig eskalering innan kärnvapen sattes in.
Inom ramen för doktrinen om flexibla reaktioner skulle USA kunna föra ”två och ett halvt” krig samtidigt: två större regionala konflikter och en mindre, exempelvis i ett land i tredje världen.
Under Kubakrisen i oktober 1962 stod Kennedy plötsligt inför en situation då de överordnade kärnvapendoktrinerna blev högst konkreta och faran för krig överhängande. Sovjetunionen började placera ut kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar på Kuba, varifrån mål i USA kunde angripas med mycket kort varsel.
Amerikanerna betraktade detta som en helt oacceptabel rubbning av terrorbalansen. Kuba blockerades av den amerikanska flottan och under tretton dygn höll världens befolkning andan medan supermakterna stod mittemot varandra med skarpladdade vapen.
En av de frågor som Kennedy debatterade intensivt med sina rådgivare var huruvida USA borde angripa Kuba för att avvärja den globala konflikten. Det visade sig senare att den sovjetiska militären som befann sig på plats hade fått tillstånd från högsta ort om att avfyra sina kärnvapenrobotar mot mål i USA ifall de attackerades.
Efter Kubakrisen gick kalla kriget gradvis in i den fas som går under beteckningen détente (franska för avspänning). MAD-doktrinen förutsatte en ständig kapprustning, utveckling av nya vapensystem och sätt att använda dem, vilket utgjorde en stor ekonomisk börda för bägge supermakterna.
Samtidigt fanns det bland de båda ländernas befolkningar ett växande motstånd mot terrorbalansens vedergällningsideologi. Många ansåg att den var absurd och omänsklig eftersom den grundade sig på en rättviseprincip som ingen skulle få glädje av när världen väl var förstörd.
Två av Kubakrisens huvudpersoner, Kubas Fidel Castro och Sovjets Nikita Chrusjtjov,
i Moskva 1963. TIll höger står Leonid Brezjnev som blev Sovjetunionens ledare ett år senare.
Kennedy och Chrusjtjov inledde avspänningen omedelbart efter Kubakrisen genom en traktat som förbjöd kärnvapenprovsprängningar i atmosfären. Detta gjordes dels för att minska de radioaktiva föroreningarna, dels för att bromsa kapprustningen och förhindra att fler länder utvecklade kärnvapen.
Det blev dock Richard M Nixon i USA och Leonid Brezjnev i Sovjetunionen som på allvar förde supermakterna till förhandlingsbordet i slutet av 1960- och början av 1970-talet.
Salt 1-avtalet (1972) var ett försök att begränsa kärnvapenarsenalerna som emellertid underminerades av den fortsatta utvecklingen av Mirv-robotar med separata stridsspetsar. Inte desto mindre var 1970-talet ett årtionde som präglades av avspänning och förhandlingar, bland annat Helsingforsöverenskommelsen 1975 om samarbete och ömsesidig förståelse mellan öst och väst.
Situationen förändrades igen omkring 1980, då kalla kriget gick in i sin slutfas. I december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan samtidigt som Natoländerna fattade sitt så kallade dubbelbeslut: Om inte Sovjet drog tillbaka sina medeldistansrobotar av typen SS-20 från Östeuropa skulle Nato år 1983 börja placera ut 572 nya mobila kärnvapen i Västeuropa.
När Brezjnev dog 1982 och efterträddes i Kreml av höken Jurij Andropov, medan republikanen och antikommunisten Ronald Reagan intagit Vita huset i Washington, var det upplagt för nya konfrontationer de båda supermakterna emellan.
År 1980 hade USA officiellt ändrat sin kärnvapendoktrin i och med införandet av Carters presidentdirektiv nummer 59. Tanken var att USA:s insatser vid ett eventuellt kärnvapenkrig skulle riktas mot Sovjetunionens högsta ledning och högprioriterade militära mål snarare än mot landets städer.
USA satsade nu med andra ord i högre grad på att vinna ett eventuellt tredje världskrig, inte på att undvika det genom att se till att bägge parter hade alltför mycket att förlora på det. En logisk följd av denna policyförändring var en återgång till det föregående årtiondets idéer om en skyddande sköld över USA. Med en sådan vore terrorbalansen inte längre relevant.
I ett tv-sänt tal till det amerikanska folket i mars 1983 presenterade Ronald Reagan sitt Strategic Defence Initiative (SDI), som har gått till historien som stjärnornas krig. Målet var att upprätta ett system av mark- och rymdbaserade robot- och laserplattformar som skulle skjuta ner de sovjetiska kärnvapenrobotarna innan de nådde sina mål i USA.
Ronald Reagans utspel 1983 om ett nytt högteknologiskt missilförsvar, SDI, ledde till en kraftig upptrappning av kalla krigets kapprustning och konflikter.
I talet sa Reagan bland annat: ”Jag ber våra vetenskapsmän, som har gett oss kärnvapnen, att nu utnyttja sin talang i mänsklighetens och fredens tjänst och göra det möjligt för oss att oskadliggöra kärnvapnen och därigenom göra dem föråldrade.”
Vägen från idé till genomförande var dock lång; vetenskapen och tekniken bakom SDI hade ännu inte utvecklats. Till och med optimistiska prognosmakare beräknade att det skulle krävas minst tio år av intensiv forskning bara för att avgöra om det var möjligt att genomföra projektet. Inte desto mindre bidrog Ronald Reagans offentliggörande av SDI-planerna till en våldsam upptrappning av konflikten mellan öst och väst.
Från sovjetisk sida uppfattades projektet som en provokation. SDI utgjorde en i princip oöverstiglig teknisk utmaning för den redan hårt ansträngda sovjetiska ekonomin. Därmed spelade SDI en viktig roll för den inre upplösning som i slutänden innebar att Sovjetunionen kollapsade och att kalla kriget tog slut.
Ronald Reagan spelade ett högt spel under kalla krigets sista årtionde. Med stjärnornas krig-projektet gick han stick i stäv mot MAD-doktrinens grundtanke och undergrävde den ”instabila stabilitet” som med sin absurda logik om ömsesidig utplåning hade fört världen helskinnad genom tre årtionden av ideologisk konflikt mellan öst och väst.
Bland SDI:s kritiker fanns den brittiska premiärministern Margaret Thatcher och den sovjetiske fysikern och dissidenten Andrej Sacharov, som befarade att tanken på ett osårbart USA under en kärnvapensköld skulle provocera fram ett sovjetiskt angrepp.
Hur realistiskt detta skräckscenario verkligen var kom till allmänhetens kännedom först långt efter kalla krigets slut. I september 1983 hade relationen mellan USA och Sovjetunionen nått ner till fryspunkten efter nedskjutningen av ett koreanskt passagerarplan över Sachalin med bland andra två amerikanska kongressmedlemmar ombord.
När en sovjetisk spionsatellit några veckor senare felaktigt visade att USA hade avfyrat kärnvapenrobotar var den sovjetiska ledningen med försvarsminister Ustinov i spetsen redo att inleda en fullskalig motattack. En sådan hade medfört en ofattbar förödelse och oundvikligen lett till en vedergällningsaktion från USA. Vid det tillfället var det bara en rådig insats från en sovjetisk officer som förhindrade Ragnarök.
Gorbatjovs reformer, Sovjetunionens kollaps och kalla krigets slut 1989–90 innebar ett formellt slut för MAD-doktrinen. Trots det förblev de flesta robotar, ubåtar och långdistansbombare i tjänst ytterligare ett årtionde.
Inspektion av en amerikansk Minuteman III-robot i en avfyrningssilo.
I dag, 2011, är det bara USA, Ryssland och Kina som förfogar över markbaserade interkontinentala robotar, som – trots att de i teorin skulle kunna riktas mot mål i större delen av världen – endast utgör en påminnelse om doktrinen om ömsesidig utplåning.
Nya länder som Indien är dock i färd med att utveckla ubåtsbaserade kärnvapenrobotar som skulle göra det möjligt att hota med vedergällning ifall till exempel Pakistan skulle välja att sätta in kärnvapen i en eventuell framtida konflikt de båda länderna emellan.
På 1990-talet återupplivades Reagans stjärnornas krig-projekt av president Bill Clinton, men en ny tids militära utmaningar – och inte minst minnet av Saddam Husseins Scudrobotattacker mot Saudiarabien och Israel under Kuwaitkriget 1991 – innebar att det inte längre var enbart USA:s eget territorium som behövde skyddas av en robotsköld.
Det projekt som regeringarna Bush och Obama har fört vidare syftar bland annat till att upprätta flexibla, flyttbara försvarssystem mot robotattacker från ”skurkstater” som Nordkorea och Iran.
Som doktrin fungerade MAD planenligt under större delen av kalla kriget. Hotet om ett förödande kärnvapenkrig bidrog till att begränsa exempelvis Kubakrisen 1962, som löstes med hjälp av diskret diplomati och kohandel bakom kulisserna.
Det var först i början av 1980-talet när kombinationen av Sovjetunionens ekonomiska bekymmer och USA:s provokationer fick terrorbalansen att tippa över så mycket att MAD-doktrinen sattes ur spel och ett tredje världskrig hade kunnat utbryta.
Med nutidens asymmetriska hotbild för ögonen kan det framstå som helt absurt att världens två enda supermakter under flera årtionden på detta vis höll varandra i schack genom en rad formella eller outtalade avtal som krävdes för att MAD-doktrinen skulle fungera.
Till exempel var utvecklingen av smygtekniken, som försvårar för fienden att se flygplan på radar, i grund och botten destruktiv för relationen mellan USA och Sovjetunionen, eftersom ett överraskningsanfall kunde göra det möjligt för den ena parten att genomföra ett preventivt anfall och därmed rubba terrorbalansen.
Båda supermakterna tvingades följaktligen till fortsatt kapprustning, där jämbördighet var en avgörande faktor. Det hela kunde bara sluta på tre sätt: med ett kärnvapenkrig, med nedrustning genom förhandlingar eller med den ena partens plötsliga kollaps. Lyckligtvis innebar en kombination av de två sistnämnda alternativen att världen överlevde MAD-doktrinen.
Publicerad i Militär Historia 3/2011
