I dag, 2011, är det bara USA, Ryssland och Kina som förfogar över markbaserade interkontinentala robotar, som – trots att de i teorin skulle kunna riktas mot mål i större delen av världen – endast utgör en påminnelse om doktrinen om ömsesidig utplåning.
Nya länder som Indien är dock i färd med att utveckla ubåtsbaserade kärnvapenrobotar som skulle göra det möjligt att hota med vedergällning ifall till exempel Pakistan skulle välja att sätta in kärnvapen i en eventuell framtida konflikt de båda länderna emellan.
Stjärnornas krig återupplivat
På 1990-talet återupplivades Reagans stjärnornas krig-projekt av president Bill Clinton, men en ny tids militära utmaningar – och inte minst minnet av Saddam Husseins Scudrobotattacker mot Saudiarabien och Israel under Kuwaitkriget 1991 – innebar att det inte längre var enbart USA:s eget territorium som behövde skyddas av en robotsköld.
Det projekt som regeringarna Bush och Obama har fört vidare syftar bland annat till att upprätta flexibla, flyttbara försvarssystem mot robotattacker från ”skurkstater” som Nordkorea och Iran.
Som doktrin fungerade MAD planenligt under större delen av kalla kriget. Hotet om ett förödande kärnvapenkrig bidrog till att begränsa exempelvis Kubakrisen 1962, som löstes med hjälp av diskret diplomati och kohandel bakom kulisserna.
Det var först i början av 1980-talet när kombinationen av Sovjetunionens ekonomiska bekymmer och USA:s provokationer fick terrorbalansen att tippa över så mycket att MAD-doktrinen sattes ur spel och ett tredje världskrig hade kunnat utbryta.
Ny hotbild
Med nutidens asymmetriska hotbild för ögonen kan det framstå som helt absurt att världens två enda supermakter under flera årtionden på detta vis höll varandra i schack genom en rad formella eller outtalade avtal som krävdes för att MAD-doktrinen skulle fungera.
Till exempel var utvecklingen av smygtekniken, som försvårar för fienden att se flygplan på radar, i grund och botten destruktiv för relationen mellan USA och Sovjetunionen, eftersom ett överraskningsanfall kunde göra det möjligt för den ena parten att genomföra ett preventivt anfall och därmed rubba terrorbalansen.
Båda supermakterna tvingades följaktligen till fortsatt kapprustning, där jämbördighet var en avgörande faktor. Det hela kunde bara sluta på tre sätt: med ett kärnvapenkrig, med nedrustning genom förhandlingar eller med den ena partens plötsliga kollaps. Lyckligtvis innebar en kombination av de två sistnämnda alternativen att världen överlevde MAD-doktrinen.
Publicerad i Militär Historia 3/2011