Kodkriget – inget chiffer höll i längden

Knäckandet av Enigmakoden sägs ofta ha förkortat andra världskriget med två år. Men var den verkligen så viktig? Signalspaningsanalytiker Fredrik Wallin har granskat de olika makternas kryptosystem och hur de påverkade krigsförloppet.

bombe dator

De allierade använde beräkningsmaskinen Bombe för att dechiffrera Enigmas koder. Den här stod i Dayton, Ohio.

© National Security Agency

Under 1930-talet utvecklade Tyskland mellankrigstidens mest omfattande system för signalskydd. Den viktigaste anledningen var landets erfarenheter av hur britterna löst deras krypton under första världskriget.

På strategisk och diplomatisk nivå använde tyskarna krypterade fjärrskrivare av två typer: dels Siemens & Halske T52 (i Sverige bättre känd som G-skrivaren), dels SZ40 och SZ42 – de så kallade Lorenzmaskinerna. På operativ nivå användes den välkända Enigma – skapad under 1920-talet – och på lägre nivå olika former av handkrypton.

Till Enigmans fördelar hörde att den var anpassad för bruk i fält. I storlek var den jämförbar med en reseskrivmaskin, medan såväl G-skrivaren som Lorenzmaskinerna var stora, tunga och otympliga. De passade bäst inomhus.

Enigman, som fanns i cirka 50 000 exemplar, var det vanligaste tyska kryptosystemet. Den var dock aldrig det strategiska system på högsta nivå som den ofta utmålats som. Den rollen fylldes istället av G-skrivaren och Lorenz-maskinerna, vilka tillverkades i runt tusen exemplar vardera.

Britterna använde Typex

På den allierade sidan använde britterna en krypterad fjärrskrivare, Typex, på strategisk militär nivå. Typex byggde på samma konstruktion som Enigma – britterna hade före andra världskriget helt sonika vidareutvecklat den utan vare sig tillstånd eller licensavtal. Cirka 5 000 Typex tillverkades totalt under kriget.

På den operativa nivån begagnade sig britterna av olika typer av manuella krypton, så gott som alla med betydligt sämre säkerhet än Enigman.

Det amerikanska försvaret använde en maskin som kallades Sigaba, som byggde på liknande principer som Typex och i likhet med denna användes för högre militära förbindelser.

USA:s diplomatiska krypton hade däremot dålig säkerhet och kunde utan svårighet forceras av flera länders signalspaning, bland annat Tyskland, Sverige, Finland, Storbritannien och till och med Italien. Detta skulle, under den tid USA ännu stod utanför kriget, få vissa konsekvenser för de allierade.

Ska ta tid att dekryptera

Något som är viktigt att ha i åtanke när det gäller krypton och signalskydd är tidsaspekten. Det är nästan omöjligt att konstruera ett kryptosystem som kan hålla information hemlig för evigt. Målsättningen är istället att det ska vara så komplicerat och tids- och resurskrävande att dekryptera informationen att det inte är praktiskt genomförbart inom rimlig tid.

alan turing

Matematikern Alan Turing ledde arbetet med att knäcka Enigmakoden i Bletchley Park.

För att ta ett enkelt exempel: om man kan lösa ett krypterat meddelande som säger att fienden ska anfalla på onsdag morgon är det uppenbart att det är av stort intresse på måndag och tisdag, men ointressant om man löser det vid lunchtid på onsdag.

Under mellankrigstiden hade den brittiska signalspaningen flera länder att bevaka, varav de viktigaste var Sovjetunionen, Japan och Italien.

Det kan idag tyckas lite märkligt att man prioriterade Italien framför Tyskland, men det är lätt att glömma bort att Mussolinis Italien var den tidens »buse på skolgården» med diverse mer eller mindre aggressiva utrikespolitiska äventyr och krig för sig.

Tysk signalspaning i Ticom

Den tyska signalspaningens resultat före och under andra världskriget finns väl dokumenterade i en serie rapporter under samlingsnamnet Ticom (Target Intelligence Committee) som sammanställdes direkt efter kriget.

De grundas på förhör med alla tyska befattningshavare som sysslat med signalspaning samt alla dokument och underlag de västallierade kunde få tag på vid krigsslutet. De flesta Ticom-rapporterna har relativt nyligen avhemligats, men det har ännu inte skrivits speciellt mycket om tysk signalspaning under andra världskriget.

För Tyskland tedde sig Frankrike som en trolig huvudmotståndare i ett framtida krig, och Tyskland hade under 1930-talet skaffat sig förmågan att dekryptera den franska diplomatiska trafiken.

Dessutom kunde tyskarna forcera det franska krigsministeriets huvudkrypto, den så kallade FLD-koden, vilket gav en god inblick i fransk militär planering. Tyskarna kunde vid den här tidpunkten också lösa vissa brittiska diplomatiska krypton.

Hitler kunde läsa franska telegram

Forceringen av de diplomatiska kryptona gav redan under förspelet till andra världskriget mycket god utdelning. Både under återbesättandet av Rhenlandet 1935 och inmarschen i Österrike (Anschluss) visste tyskarna genom signalspaning mot fransk trafik att Frankrike inte skulle reagera militärt.

I samband med Münchenöverenskommelsen, där Frankrike och England lät Hitler få plocka de bitar han ville ha av Tjeckoslovakien, kunde tyskarna läsa motståndarnas diplomattrafik. Vid ett tillfälle sköt Hitler upp ett möte med Chamberlain ett par timmar tills han hunnit få de dekrypterade telegrammen och läst dem.

enigma i falt polen 1941

En tysk soldat i Polen skriver ett meddelande som kodas av Enigmamaskinen.

© Bundesarchiv; Bild 183-L24655/Wiesemann/CC-BY-SA 3.0

Mycket av Hitlers agerande under förspelet till andra världskriget, som kan ses som hisnande våghalsiga bluffar med väldigt svaga kort, kommer därmed i en helt annan belysning. Det är lättare att bluffa om man kan se motståndarens kort!

Signalspaning viktig för tyska positionen

Tysk signalspaning – eller dåligt signalskydd hos motsidan om man så vill – bidrog alltså starkt till att Tyskland kunde återta en styrkeposition i Europa utan att någon av västmakterna ingrep. Österrike och Tjeckoslovakien, med den viktiga tjeckiska vapenindustrin, kunde införlivas i det stortyska riket utan att ett enda skott avfyrades.

Utan dessa premisser hade andra världskriget kanske aldrig ens börjat, eller åtminstone hade det varit ett betydligt svagare Tyskland som startat det.

Betydelsen av inmarschen i Tjeckoslovakien illustreras bäst av att Tyskland kunde utrusta två pansardivisioner med tjeckiska stridsvagnar. En femtedel av de tyska stridsvagnarna var vid Frankrikefälttågets början av tjeckiskt ursprung.

Allierade kämpade mot Enigma

Under det tyska anfallet mot Frankrike 1940 bidrog de tyska framgångarna med forcering av franska krypton till att tyskarna kunde besegra Frankrike så snabbt.

Britterna, tillsammans med fransmän och polacker, hade visserligen fått viktiga insteg i Enigman (enstaka telegram kunde dekrypteras) men de kunde inte ske i tillräckligt god tid för att ha någon operativ betydelse.

Under slaget om Storbritannien 1940 hade den Enigmatrafik som kunde lösas fortfarande bara marginell betydelse. Det var först under 1941 som britterna kunde få ut större mängder information ur Enigmatrafiken, och då gällde det främst Luftwaffe samt Abwehr (den tyska underrättelsetjänsten).

Abwehrs spioner blev dubbelagenter

Det som vid den här tiden sannolikt var av störst betydelse var forcerandet av krypton gällande Abwehrtrafiken. Abwehr var ansvarigt för de tyska agenterna i Storbritannien, och i deras hemliga meddelanden avslöjades ett flertal tyska agenter i England, vilka nu greps eller tvingades att bli dubbelagenter.

Detta kom att högst betydligt försvåra för den tyska underrättelsetjänsten under de kommande åren.

En välkänd episod under kriget är när Erwin Rommel skickades till Afrika för att med tyska Afrikakåren bistå italienarna mot britterna i ökenkriget. Rommel hade en rad framgångar mot britterna under 1941 och 1942 vilka närmast uppnått legendarisk status i militärhistorien.

enigma maskin pWP KUR

Genom att byta rotorskivor, flytta startposition och koppla om på kopplingsbrädan ger Enigman 159 triljoner möjliga chifferkombinationer.

Inblick i Rommels planer

Hur inverkade då underrättelsekriget på händelserna i öknen? Vid det här laget kunde britterna forcera en del Enigmatrafik vilket gav dem goda insikter i de order och instruktioner Rommel fick från Berlin. Britterna fick även inblick i Rommels och tyskarnas planer genom sin förmåga att lösa många italienska krypton.

Ett stort problem var dock Rommels egensinnighet och initiativrikedom – ofta följde han inte alls de instruktioner han fick från Berlin. Detta kunde överraska britterna lika mycket som det överraskade Rommels överordnade.

Djärvhet och snabbhet var utmärkande drag för Rommels taktik i öknen, och en förutsättning för detta är ofta att den som genomför dragen har ett underrättelseövertag. Det gällde även Rommel, som hade flera goda källor till sina rapporter.

Först och främst fanns det en amerikansk militärattaché i Kairo, en överste Fellers, som rapporterade hem till USA om britternas krigföring och metoder i ökenkriget. Detta intresserade USA, som vid den här tiden ännu inte var krigförande men självklart ville följa utvecklingen.

Fellers rapporter innehöll därför utförliga och detaljrika beskrivningar av den brittiska 8. armén i öknen, vilket säkert gladde hans överordnade i USA. Det gladde även tyskarna, vilka som tidigare nämnt kunde forcera de ganska dåliga amerikanska diplomatiska kryptona.

Forcerade War Office Code

Förutom detta kunde tyskarna forcera flera brittiska krypton, bland annat den så kallade War Office Code, som de hade erövrat kodböckerna till i Norge och vid Dunkerque. Denna kod användes bland annat för radiotrafik till det belägrade Tobruk.

Rommels underrättelseläge var sålunda utmärkt, och den brittiska officiella historien bedömer att han fram till slutet av 1942 hade minst lika bra information om britterna genom sin signalspaning som britterna fick om Rommels Afrikakår via Enigma och andra källor.

Den tyska flottan hade en egen version av Enigma och var betydligt bättre i sitt signalskydd än de övriga försvarsgrenarna. Det var först under andra halvan av 1941 som britterna klarade av att lösa den tyska flottans Enigmatrafik någorlunda i realtid. Först då kunde britterna lägga om
konvojrutterna för att undvika ubåtskoncentrationer.

typex kodmaskin uKNLTvlO03A2CJGVd

Britterna använde Typex för att skicka krypterade meddelanden under kriget.

De kunde även sänka eller borda ett antal tyska väderfartyg och förrådsfartyg, något som bidrog till att försvåra inte bara för ubåtarna utan även för tyska övervattensfartyg.

Säkrare Enigma med fyra hjul

Men i början av 1942 införde tyska flottan en ny, säkrare version av Enigman med fyra hjul istället för tre. Under hela 1942 kunde engelsmännen bara läsa Enigmatrafik enstaka dagar.

I slutet av året lyckades man erövra en av de nya Enigmamaskinerna från en sjunkande ubåt, och kunde då börja lösa trafiken igen, dock oftast med en fördröjning på flera dygn. Det gjorde det svårt att utnyttja informationen operativt.

Det var först med införandet av nya beräkningsmaskiner av amerikanskt ursprung, hösten 1943, som man kunde börja dekryptera ubåtarnas Enigmatrafik med kortare fördröjning. Under de avgörande åren av slaget om Atlanten, 1942 och 1943, kunde lösandet av Enigman alltså bara ge ett begränsat bidrag.

Hur var det på den tyska sidan? Jo, tyskarna hade ända sedan början av kriget kunnat lösa en del av de brittiska marina handkrypton som användes. Detta hade varit en stor tillgång redan under anfallet mot Norge 1940. Från maj 1940 löstes sedan den kod som användes av de brittiska handelsfartygen.

Knäckte Naval Cypher No 3

Under 1941 skedde en av de viktigaste framgångarna för den tyska flottans signalspaning,
B-dienst. Man lyckades lösa Naval Cypher No 3 – ett nytt brittiskt system som användes tillsammans med Kanada och USA för att reglera konvojtrafiken. Cypher No 3 kunde lösas av tyska flottans signalspaning från december 1941 och under hela 1942, och efter ett kort avbrott åter under första halvan av 1943.

Det gav den tyska ubåtsledningen lägen och kurs för konvojerna över Atlanten, och gott underlag för att planera ubåtarnas attacker. Först i juni 1943, när britterna införde det betydligt säkrare Naval Cypher No 5, gick den tyska signalspaningen bet. Vid 1944 års ingång hade den tyska flottans signalspaning tappat de flesta av sina goda informationskällor.

Man måste komma ihåg att tyskarna hade få andra underrättelsekällor än signalspaning när det gällde att få kunskap om konvojrörelserna. Det tyska långdistansflyget var fåtaligt och samarbetet mellan Luftwaffe och tyska flottan lämnade mycket i övrigt att önska.

konvoj murmansk 1942 crrZ0S48

Först hösten 1941 kunde britterna läsa tyska meddelanden och försöka kringgå fienden. Här attackeras en brittisk fartygskonvoj på väg till Murmansk i september 1942.

© Keystone/Getty

Signalspaning avslöjade konvojerna

Tyska spioner var som nämnts till stor del oskadliggjorda. Chefen för de tyska ubåtarna, amiral Karl Dönitz, sade i förhör efter kriget att signalspaningen var det klart viktigaste sättet att lokalisera konvojerna.

I den allierade Ticom-rapporten konstateras att under den period som tyskarna löste Naval Cypher No 3 sänkte ubåtarna sex gånger fler allierade handelsfartyg än under någon annan period under kriget.

Fram till 1943 gav den tyska signalspaningen sannolikt minst lika viktiga bidrag till landets ubåtskrigföring som de brittiska kodknäckarna i Bletchley Park på brittisk sida. Men från mitten av 1943 vände det. Tyskarna tappade sina bästa förmågor och de allierade kunde från och med samma höst lösa Enigmatrafiken snabbt och regelbundet.

Trots allt var det dock en kombination av flera faktorer som bidrog till att de tyska ubåtarna besegrades: radar, långdistansflyg, eskorthangarfartyg och signalspaning.

Framgångarna mot Enigman var en viktig del, men inte på långt när lika dominerande som det ibland framställs. När lösandet av den marina Enigmatrafiken kom igång som bäst var slaget om Atlanten i praktiken redan vunnet.

Colossus dekrypterade Lorenz

Även Lorenzmaskinerna forcerades av britterna (liksom för övrigt av svensk signalspaning). För dekrypteringen byggde britterna världens första dator, Colossus.

Lorenzmaskinerna användes som ovan nämnts på strategisk nivå, och den trafiken gav goda underrättelser som kompletterade Enigmatrafikens mer operativa meddelanden. Betydelsen av forceringen av Lorenztrafiken är sannolikt betydligt underskattad.

Britterna hade även goda insteg i G-skrivaren – på grund av brist på trafik kom den inte att utnyttjas som underrättelsekälla av de allierade, vilket däremot skedde i Sverige. Här var forcerad G-skrivartrafik till stor nytta för den svenska statsledningen under kriget.

Ironiskt nog är Enigmans största fördelar – att den var lätt och tålig och kunde användas i fält – även dess stora nackdel. Med tanke på det stora antalet Enigmamaskiner som producerades och användes i fält eller på ubåtar och mindre bevakningsfartyg var det helt enkelt oundvikligt att några av dem förr eller senare skulle hamna i fiendens händer.

Tillgång till den fysiska maskinen, nycklar, kodböcker och annat är ofta en viktig ledtråd vid kryptoforcering. I Enigmans fall var det helt oundgängligt.

colossus narbild forsta datorn

Närbild på den första datorn, Colossus, som knäckte den tyska Lorenzmaskinens koder.

© SSPL/Getty

En intressant fråga är hur bra tyskarna lyckades med sin signalspaning mot britternas viktigaste kryptomaskin – Typex. Tyskarna drev ett projekt för att lösa Typex, men fram till 1943 hade de inte haft några framgångar, och arbetet avslutades.

Hollerithmaskiner

Man kan se att britterna och senare amerikanerna i sin forcering av Enigman var beroende av stora mängder av den tidens mest avancerade beräkningsmaskiner. Även tyskarna använde beräkningsmaskiner i sin kryptoforcering – vid denna tid i allmänhet kallade IBM- eller Hollerithmaskiner.

Tyskarna hade emellertid endast begränsad tillgång till sådana maskiner, och kunde inte skaffa nya under kriget. Tysk kryptoforcering hade helt enkelt inga möjligheter att rent tekniskt hänga med i utvecklingen. Därför saknade de förmodligen förutsättningar att någonsin lösa Typex.

En detalj som är intressant i sammanhanget är att den tyska signalspaningen nästan i förbigående konstaterade att med väldigt många IBM-maskiner skulle man förmodligen kunna lösa Enigman. De kunde bara inte föreställa sig att det skulle vara möjligt att skaffa så många beräkningsmaskiner. Men det var precis det de allierade gjorde.

Totalt sett får man konstatera att fram till 1943 var tysk signalspaning på flera sätt minst lika betydelsefull för tyskarna som forcerandet av Enigman var för den allierade krigföringen. Det innebar inte att tyskarnas kryptoforcering var bättre.

Forceringen av Enigman var och förblir en av de mest imponerande underrättelsebragderna i historien. Ingen tysk kryptoforcering kunde mäta sig med den. Men det behövdes å andra sidan inte heller. Det allierade signalskyddet var före kriget och under krigets första halva betydligt sämre än tyskarnas.

Som så mycket annat under andra världskriget inleddes kriget på signalspaningsområdet med tyska framgångar, där de allierade så småningom kom ikapp och överträffade tyskarna.

Förkortade kodknäckarna kriget?

Ofta hör man uppgiften att lösandet av Enigman förkortade kriget med två år. Men stämmer det? De riktigt stora resultaten av Enigmaforcering kom först från 1943 och framåt, vid en tidpunkt då Tyskland redan var på reträtt på alla fronter.

Man ska dessutom ha i åtanke att en avsevärd del av de tyska krigsansträngningarna ägnades åt östfronten. Så sent som på våren 1944 stred två tredjedelar av den tyska arméns soldater på östfronten mot sovjetiska styrkor, och det finns inget som tyder på att sovjetisk signalspaning lyckades forcera Enigman.

Utvecklingen på östfronten kan alltså inte ha påverkats av Enigmans lösande mer än möjligen ytterst indirekt. Det är troligt att Röda armén skulle ha rullat in i Berlin någon gång under 1945 oavsett övrig händelseutveckling. Också ur ett snävt angloamerikanskt perspektiv ter det sig osannolikt att Tyskland skulle ha kunnat hålla ut till 1947 även med helt säkra kryptoförbindelser.

Var Enigman olösbar?

Avslutningsvis, hur väl stämmer påståendena att Enigman var »olösbar»?

Man kan konstatera att såväl G-skrivaren som Lorenzmaskinerna kunde lösas och rekonstrueras på analytisk väg, utan att man någonsin sett själva maskinen. Vad gäller Enigman däremot, bedömde både brittisk och svensk signalspaning att den inte skulle kunna gå att lösa utan att ha tillgång till en fysisk maskin.

Detta ordnades av engelsmännen, som på olika sätt lyckades erövra femton olika Enigma med tillhörande nycklar och annat kryptomaterial under kriget. Lösandet av Enigman var en mycket stor och omfattande operation, som innefattade både kommandoräder, systematisk undersökning av sjunkande ubåtar, omfattande insatser av den tidens nyaste teknik inom beräkningsmaskiner, och briljanta matematiker.

Utan alla dessa faktorer tillsammans hade forceringen av Enigman aldrig gått. I det här avseendet får vi alltså ge godkänt till överorden. Enigman var olösbar – i den bemärkelsen att det krävdes tillgång till en fysisk maskin för att kunna forcera den.

Knäckandet av Enigmakoden var otvivelaktigt en av de mest omfattande och framgångsrika underrättelseframgångarna någonsin. Skildringarna av den som den allt överskuggande krigsavgörande kryptoframgången, fristående från andra signalspaningsframgångar, är dock en aning ensidig.

Och även om forcerandet av tyska krypton var en stor tillgång i de västallierades krigföring, så ter sig påståendet att det skulle ha förkortat kriget med två år svårt att leda i bevis.

Publicerad i Militär Historia 3/2016