Korsunfickan: I Röda arméns järngrepp

När Röda armén anföll vid Korsun och Tjerkassy den 24 januari 1944 inneslöts närmare 60 000 tyska soldater. Den 2 februari beslutade general von Manstein att hans illa rustade armékårer skulle försöka bryta sig ut – ett nytt Stalingrad skulle till varje pris undvikas.

t 26 stridsvagn korsun tjekassy 1944

En T-26 lätt stridsvagn med uppsuttet infanteri anfaller vid Korsun-Tjerkassy. T-26, som varit framgångsrik före andra världskriget, var nu hopplöst föråldrad.

© RIA Novosti archive, image #606710/I. Ozerskij/CC-BY-SA 3.0

Slaget om Korsunfickan är en del av den enorma, svåröverskådliga och inte speciellt genomlysta sovjetiska återerövringen av Ukraina som inleddes i augusti 1943, omedelbart efter den misslyckade tyska offensiven vid Kursk. Det första stora anfallet på södra sidan av Kurskbågen inleddes den 3 augusti och Charkov återerövrades på några dagar.

Erich von Mansteins armégrupp Syd hade förbrukat sin anfallskraft och hade inte mycket att sätta emot. Den 24 augusti gick så fem sovjetiska fronter med över 2,5 miljoner man och 50 000 artilleripjäser till angrepp längs en front på 140 mil (lika långt som mellan Malmö och Piteå).

Armégrupp Syd som räknade knappt hälften så många soldater och drygt 12 000 artilleripjäser retirerade mot Dnepr. (Något som kom att prägla striderna var att tyskarna bara var marginellt underlägsna i antalet stridsvagnar. Detta jämnade ut oddsen en del då de tyska pansarförbanden fortfarande hade ett tekniskt och taktiskt övertag, även om den skillnaden också minskat avsevärt.)

Tyskt försvar längs Dnepr

Det fanns en tysk plan som även Hitler hade accepterat: att falla tillbaka och försvara en linje längs Dnepr och vidare norrut. Men Röda armén hade blivit allt bättre på rörliga offensiva operationer och det som var tänkt som en reträtt till nya försvarsställningar urartade till en kapplöpning där sovjetiska och tyska förband sida vid sida jagade mot Dnepr.

På flera ställen nådde man fram samtidigt och sovjetiska förband korsade floden, ibland simmande, och tog brohuvuden. Dneprlinjen hade fått sina första sprickor innan den ens börjat existera.

Vatutin tog Kiev

Efter en andningspaus angrep Röda armén igen, i början på oktober. Denna gång var målet Ukrainas huvudstad Kiev. Under två månaders hårda strider återerövrade Vatutins första ukrainska front Kiev i en skicklig och sällan omskriven operation. Samtidigt erövrades dessutom det stora industricentret Dnepropetrovsk och landförbindelsen till Krimhalvön skars av. Det var stora framgångar som utlöste firande i Kreml.

Nästa fas av de sovjetiska offensiverna inleddes på nyåret och från Kiev anföll Vatutin västerut. Dessa strider reducerade armégrupp Syd till en lövtunn kedja av mörbultade förband mellan Pripjatträsken och Svarta havet. Och man var bara kvar på Dnepr längs några mil öster om Korsun i en bubbla mellan de första och andra ukrainska fronterna.

ivan konev matvei sacharaov korsun 1944 q8gMHcc5kYD4DznkC3VJ

Befälhavaren för 2. ukrainska fronten, Ivan Konev (t h), och hans stabschef Matvei Sacharov, studerar kartan inför operationen.

© Sovfoto/UIG/Getty

Tyskarna stod kvar i Korsun

»Korsunbubblan» var en produkt av hur striderna utvecklats i Ukraina. Konev och Vatutin hade helt enkelt struntat i de förskansade tyskarna runt Korsun och anfallit i andra riktningar. Nu stod den tyska ställningen ut som en tio mil lång och åtta mil bred tumme nordöst mot Dnepr.

Det var östfrontens idiotlogik: trots att ställningen vid Dnepr inte längre fyllde något syfte så blev man kvar. Det fanns en idé hos Hitler att man senare skulle kunna slå ut en offensiv och ta tillbaka Dnepr som försvarslinje. Att denna offensiv sedan länge var omöjlig lyckades vare sig von Manstein eller någon annan förklara för honom.

(Det är värt att notera att alla vansinniga tyska beslut under världskriget i efterhand skyllts på Hitler, speciellt när von Manstein är inblandad. Dock såg von Manstein inte något självändamål i att försvara värdelösa terrängavsnitt och ville istället bedriva ett rörligt försvar som var den enda taktiska situation där tyskarna fortfarande kunde utnyttja sina överlägsna pansarförband. I alla mer statiska situationer kunde de sovjetiska styrkorna utnyttja sitt övertag i artilleri.)

Två kårer försvarade Korsun

Försvaret av Korsunbubblan bestod av två kårer, som i sin tur tillhörde olika arméer: Theo-Helmut Liebs XLII. i norr och väst och Wilhelm Stemmermanns XI. på östra sidan. De hade bägge för mycket front att försvara och XLII. kåren hade dessutom tvingats bygga ut sin front bakåt och västerut allt eftersom Vatutin anfallit bakom den.

Bubblan var ständigt utsatt för mindre angrepp som, även om de inte ledde till stora förluster, ständigt höll försvararna på helspänn. Bägge kårcheferna ville dra sig tillbaka till floden Ros som löpte genom Korsun och södra delen av bubblan. Men de hade fått nej. Trots det hade man börjat planera för en evakuering av de mest utsatta positionerna och förråd av livsmedel lades upp i bland annat Korsun.

Zjukov planerade tysk inringning

Under tiden började marskalk Georgij Zjukov, som samordnade operationerna i Ukraina, se möjligheter. Korsunbubblan skulle spräckas. Första och andra ukrainska fronterna (som kunde avvara en tredjedels miljon man, 520 stridsvagnar och 5 300 artilleripjäser) skulle angripa från väst respektive öst och ringa in tyskarna. Därefter skulle de besegras medan de bägge spjutspetsarna avvärjde försök till utbrytning inifrån och undsättning utifrån.

korsunfickan tyska soldater ostfronten andra varldskriget

Tyska soldater med hästdragna kärror tar sig västerut i samband med striderna. von Mansteins trupper tvingades lämna mängder av materiel efter sig i Ukraina.

© Bundesarchiv, Bild 101I-711-0438-05A/Menzendorf/CC-BY-SA 3.0

Det största sovjetiska problemet inför operationen var underhållet. Under offensiver
i Ukraina låg Röda armén ständigt på gränsen av sin förmåga och långt ut på ett förhärjat järnvägs- och vägnät. Det var i många fall svårt att få fram ens bensin och ammunition till de förband som skulle anfalla.

Sönderkörda vägar

Tyskarna hade liknande problem på sin sida. Det ukrainska vägnätet var sönderkört och vintern 1943 var dessutom en röra av tö, snöblandat regn och korta köldknäppar. Resultatet blev tusentals fastkörningar där fordonen sedan frös fast. Å andra sidan kunde bägge sidors flygförband bara verka när det frös på och landningsbanorna inte bestod av lera (något som drabbade det sovjetiska flyget hårdare än det tyska då deras flygfält var sämre iordninggjorda).

Under förberedelserna för anfallet förstärktes miltals med vägar i generalerna Nikolaj Vatutins och Ivan Konevs operationsområden i ett rasande tempo. Zjukov satte dessutom igång en stor avledningsoperation syftande till att lura tyskarna att Konev skulle anfalla söderut.

Konevs och Vatutins angrepp

Den 24 januari inledde Konev angreppen från sydöst och dagen därpå satte han in det segrande förbandet från Kursk: 5. gardesstridsvagnsarmén under den ytterst skicklige general Pavel Rotmistrov. Skuggade av den V. kavallerikåren bröt de sovjetiska styrkorna in på djupet och gick mot Zvenyhorodka.

Den 26 angrep även Vatutin på den nordvästra kanten av bubblan. Vatutin hade svårt att få fart på sina anfall då han samtidigt hade fullt upp med mindre tyska angrepp längs sin långa front, men till sist fick även han till ett genombrott. Efter några komplicerade omgrupperingar, som prövade de sovjetiska systemen till det yttersta, bröt man igenom.

När Vatutins trupper väl kommit i rörelse mötte de svagt motstånd. Den 28 januari nåddes Zvenyhorodka. Samma kväll mötte man gardesstridsvagnsarmén öster om staden. I Moskva hurrade man och pratade om ett nytt Stalingrad. Trots att man knappt ringat in en fjärdedel så många fiender.

60.000 tyskar inneslutna

Inne i fickan tog tyska XI. kårens befälhavare general Stemmermann befälet över de inringade förbanden. Närmare 60 000 man var fångade på en yta på tio gånger sex mil, huvudsakligen tunnslitna infanteriförband med ytterst svagt artilleri.

manstein stemmermann R8OV44AqFee

Fältmarskalk Erich von Manstein (till vänster) ledde armégrupp Syd, där de tyska trupperna vid Korsun-Tjerkassy ingick. General Stemmermann (till höger) tog befälet över de inringade trupperna.

© Bundesarchiv, 183-H01757/CC-BY-SA 3.0 (Manstein)

Den enda motoriserade enheten var 5. SS-pansardivision Wiking. Den var förstärkt med estniska frivilliga och den flamländska Brigad Wallonien (som i Korsun kom att ledas av »krigarpolitikern» Leon Degrelle till vilken Hitler lär ha sagt »om jag hade en son skulle jag vilja att han var som ni») men räknade ändå bara trettiotalet stridsvagnar.

Det är än idag oklart hur många ryska hjälpfrivilliga det fanns i fickan. Att det existerade stora skaror av »hiwis» i tyska armén är inget man pratar om i Ryssland ens idag. De har aldrig funnits.

Tyskar på båda sidor

De sovjetiska förbanden stod nu inför att försvara sig både mot utbrytningsförsök och försök att bryta in i fickan. I några dagar var inringningen bara en lång tarm av förband med ett fåtal kilometer mellan fronten mot fickan och fronten mot resten av den tyska armén. Operationerna kröp fram i snöyra och lera.

På många ställen på både in- och utsidan av inringningen hölls sovjetiska förband fast av gyttjan eller av drivmedelsbrist. De stirrade ut i ett oförsvarat intet där tyskarna lika långsamt byggde nya linjer. Men för varje dag växte sig inringningen starkare och när de första tyska spaningsanfallen inleddes den 1 februari så möttes de av en försvarslinje, om än en tunn sådan.

Tyskarna föstes söderut

Stemmermann bad om tillstånd att dra sina förband söderut mot mer lättförsvarad terräng. Och vare sig det fanns tillstånd eller inte så sjönk fickan ihop söderut som en punkterad ballong. För förbanden i norr kunde egentligen inte stå emot ifall Röda armén anföll med beslutsamhet.

Man föll undan till nya ställningar och föstes därmed söderut. På södra sidan av fickan fick de bästa tillgängliga förbanden, 5. SS-pansardivisionen och 72. infanteridivisionen, fungera som »brandkårer» och slå tillbaka sovjetiska attacker. Men de räckte inte på långa vägar till.

Redan den 29 januari, dagen efter att ringen slutits började Luftwaffe flyga in underhåll till Korsun och man lyckades förvånansvärt bra trots att den sovjetiska offensiven stöddes av mängder med illa samordnat flyg. Tyskarna flög in närmare 400 ton bränsle och över 800 ton ammunition och evakuerade drygt 4 000 sårade. Ändå var detta bara hälften av det underhåll som behövdes i fickan.

tiger stridsvagn korsun 1944 andra varldskriget

Tigerstridsvagnar ur tyska III. pansarkåren anföll Korsunbubblan söder-ifrån för att få kontakt med de innestängda trupperna. Februari 1944.

© Bundesarchiv, Bild 101I-277-0847-11/Jacob/CC-BY-SA 3.0

Men tack vare flygtransporterna och de förberedda förråden av livsmedel svalt man inte. Efter att flygfältet vid Korsun föll den 12:e fick man förnödenheter med fallskärm. Och så sent som kvällen före utbrytningen bombarderades täterna som skulle leda utbrytningen med ammunitionslådor.

von Mansteins utbrytning

von Manstein beordrade III. pansarkåren med 200 stridsvagnar och XLVII. pansarkåren med knappt 50 att bryta inringningen. Det rådde delade meningar om hur undsättandet skulle gå till och i vilken riktning man skulle anfalla. Det fanns till och med en idé om att samla de inringade styrkorna och bilda ett städ för de anfallande pansarkårerna att, likt en hammare, krossa de sovjetiska förbanden mot. Som vanligt skylls i tyska skildringar de mer vansinniga planerna på Hitler och motgångar i övrigt är vädrets fel, aldrig Röda arméns.

Inne i fickan fick Stemmermann den 2 februari tillstånd att dra tillbaka sina nordliga förband. Dagen därpå anföll III. och XLVII. pansarkårerna utsidan av inringningen och samtidigt togs beslut att fickan skulle »vändas mot söder». Man skulle anfalla sig ut i riktning mot de undsättande förbanden.

De första tyska försöken att bryta inringningen ebbade ut den 8 februari efter hårda strider där
XLVII. pansarkåren inte kom fram alls medan III. pansarkåren drev 6. stridsvagnsarmén bakåt utan att bryta den.

Då XLVII. pansarkåren var för svag för att anfalla igen satsades all kraft på III. pansarkåren och den 11 februari gick tyskarna till nya angrepp med elitförbanden 1. pansar- och 1. SS-Pansardivisionerna i täten. Man högg sig fram mot floden Gniloj Tikitj och byn Lysjanka som vette mot fickans sydvästra hörn.

Brohuvud vid Gniloj Tikitj

Vatutin beordrade sovjetiska 2. och 6. stridsvagnsarmén att gå till motanfall. Det blev ett pansarslag i lera och ingendera sidan nådde några större framsteg då det var svårt att överhuvudtaget flytta förbanden. Till sist lyckades III. pansarkåren ta ett brohuvud över Gniloj Tikitj som gav de inringade något att fly mot.

Inne i fickan började den norra fronten kollapsa och det inringade området krympte mot sydöst. »Det här går inte mycket längre», skrev general Theo-Helmut Lieb. Den 6 februari fick trupperna order att vara redo för utbrytning den 10:e. Ytterligare order skulle följa.

zjukov dneproffensiven 1943 92yWps5Cv

Marskalk Georgij Zjukov (infälld) förde befälet över de sovjetiska trupperna vid Korsun-Tjerkassy.

JS I-stridsvagnar vid Lysjanka

Redan nästa dag fick man veta att anfallen kunde dröja. De undsättande pansarförbanden satt fast. Den 8 februari började Stemmermann förstöra viktiga handlingar. De bägge kårernas trossar var intrasslade i ett gigantiskt trafikkaos runt byn Gorodisjtje som besköts av sovjetiskt artilleri. På slagfältet kunde infanteriförbanden ha att göra en timme med att ta sig en kilometer. Och dygnet hade bara åtta timmars dagsljus.

Tyskarna enades den 11 februari om att försöka uppnå ett genombrott vid Lysjanka. Dagen efter tog III. pansarkåren byn. I striderna kring Lysanka sattes sovjetiska JS I-stridsvagnar in för första gången. De sköts till skrot av försvarande Tigervagnar och erfarenheten blev att vagnarna hade för klena kanoner. JS II-vagnen skulle emellertid bli ett monster.

Zjukov erbjöd kapitulation

Zjukov skickade en parlamentär till Stemmermann med erbjudande om kapitulation. Stemmermann bjöd på champagne och alla var artiga och general Lieb fick ett personligt brev från en gammal chef som tagits till fånga i Stalingrad: »Det var dags att byta sida.» Stemmermann tackade artigt nej till alla förslag om att ge upp.

De närmaste dagarna fortsatte propagandan. Det vräktes ner flygblad och brev från tyska krigsfångar som berättade att man behandlats väl. En sak tyskarna erfor från den sovjetiska propagandan var att styrkan hos de tyska förbanden i fickan gravt överskattades.

Konev till förnyat anfall

Samtidigt hade Konev fått order att klämma åt fickan. Angreppen inleddes natten mot den 6 februari. Men när Konevs front tryckte på från öst och nordöst hjälpte man oavsiktligt till att fösa fickan mot Lysjanka och brohuvudet över floden Gniloj Tikitj.

Den 10 februari nådde man utkanterna av Korsun. Fickan var nu bara en dryg mil i fyrkant. Och den rörde sig åt sydväst. Även de inneslutna förbanden tryckte nu på mot Gniloj Tikitj och den 14:e tog Stemmermanns hårdaste täter byn Sjanderovka och trängde vidare söderut mot räddningen. Den 17 februari var den sovjetiska korridoren bara sju kilometer bred. Men de tyska soldaterna var slutkörda. En känsla av panik började sprida sig. Lieb skrev att det »krävdes officerare för att minsta sak ska hända».

Men även de sovjetiska angreppen gick trögt, leran var lika besvärlig för dem och man led brist på underhåll. Nu planerade Konev en avslutande attack mot fickan den 17 februari. Samtidigt hade tyskarna dagen innan beslutat sig för utbrytning.

ju 52 korsun 1944 ostfronten andra varldskriget rSRXvZqcL U

Flygfältet vid Korsun i januari 1944. Junkers Ju 52 transportplan flög in underhåll till de inringade trupperna.

© Bundesarchiv, Bild 141-1280/CC-BY-SA 3.0

Utanför fickan gjorde III. pansarkåren nya anfall. Kårens slägga, Bäkes tunga regemente, lyckades bryta igenom, men fick bensinstopp. Samtidigt motanföll sovjetiska förband så fort de hade bensin och ammunition. Det skulle i sovjetiska analyser av operationen visa sig att kavalleriförband som var oberoende av just bensin varit mycket effektiva i striderna för att hålla fickan stängd.

utbrytning från krympande ficka

Den 16 februari gav von Manstein en formell order till Stemmermann att bryta sig ut. Det var oklart vad Hitler tyckte i frågan. Men fickan var nu mindre än en halvmil i diameter. Stemmermann höll ordergivning. Man skulle anfalla med bajonett mot Lysjanka, Gniloj Tikitj och III. kåren. Enstaka artilleripjäser skulle skjuta understöd över öppna sikten och de få stridsvagnar som fanns kvar fick rulla med bäst det gick. Stemmermann skulle leda eftertrupperna och General Lieb leda utbrytningen. Man lämnade 2 000 sårade och en läkare från varje division i Sjanderkova.

Lieb samlade sina chefer och förklarade att det krävdes skyddsänglar för att allt skulle gå vägen. Trupperna formerade sig på tre kolonner. Man förstörde utrustning, skålade, rökte och åt allt man hittade. Sen var det dags. Lösenordet var »frihet». Det gick historier om att SS-förbanden stoppade i sig mängder av benzedrine för att orka gå i dagar.

Lieb bröt igenom i snöyran

Klockan 23.00 den 16 februari inleddes anfallet. I kolonner av långsamt trampande infanterister, med bajonett på, och Lieb ridande mitt i massan. Det kunde vara en scen från Napoleonkrigen. I snöyran överraskade man och bröt igenom två tunna sovjetiska linjer.

Samtidigt började Röda armén förstå vad som var å färde. Man brandbombade Sjanderovka för att artilleri långt bort i leran skulle kunna se att skjuta på byn och trupperna runt den. Bland brinnande hus och över fält av snö kämpade sig kolonnerna vidare, jagade av artilleri. Stemmermann dödades när hans bil träffades av en granat. Sovjetiska stridsvagnar angrep köerna. Kosacker jagade flyende och högg av händerna på soldater som försökte ge upp.

Liebs stabsgrupp red mellan sovjetiska stridsvagnar. De tyska förbanden blev mer och mer bara en folkmassa som kämpade sig söderut. En av täterna kom i kontakt med III. kåren strax före gryningen. Det gick att komma ut!

30.000 tyskar kom ut från Korsunfickan

På eftermiddagen nådde den stora truppmassan den femton meter breda Gniloj Tikitj. Kaos rådde. En del vadade i det iskalla vattnet. Andra tog sig över på III. pansarkårens broar. De sista av Stemmermanns stridsvagnar och lastbilar kördes ner i vattnet så att man kunde gå på dem. Vagnar lastade med sårade var de enda som kördes ut. Från höjder försökte Tiger- och Panthervagnar utan bränsle skydda flykten.

Närmare 30 000 tyskar kom ut med livet i behåll. Utanför fickan hade III. pansarkåren inte ens mat att dela ut till de ofta genomblöta soldaterna, men 2 000 sårade kunde flygas ut. Övriga sändes bakåt till fots. De var inga förband längre, bara överlevare.

Korsunoperationen var givetvis en sovjetisk seger och Zjukov talade gärna om ett andra Stalingrad. Tyskarna talade om framgångsrika försvarsstrider där många förband räddats. Men inget kunde ändra på det faktum att sex tyska divisioner råbarkats och förlorat all sin utrustning. De sovjetiska operationerna fortsatte i en månad till innan Ukraina var befriat och Röda armén rejält uttröttad.

Konev befordrades till marskalk

Stalin sades ha varit »så lycklig över massakern». Konev befordrades till marskalk. Han skulle sedermera leda krossandet av det ungerska upproret 1956. Vatutin, som låg sämre till på Stalins favoritlistor, fick ingen befordran. Han sårades dödligt i ett partisangrepp några veckor senare. Rotmistrov, som varit den kanske skickligaste befälhavaren under hela operationen, blev 1962 utnämnd till befälhavare över alla sovjetiska pansartrupper.

Det finns väldigt olika bud på förlusterna i Korsun. Många sovjetiska skildringar tar över huvud taget inte upp att det kom ut tyskar ur fickan. De sovjetiska förlusterna ligger på närmare 30 000 döda och 50 000 skadade (alltså fler än vad man besegrat totalt) och över 700 stridsvagnar. De tyska förlusterna är mer omstridda. Det talas om mellan 30 000 och 55 000 döda och sårade samt drygt 150 stridsvagnar.

Striderna i Korsun-Tjerkassy-fickan blev kända tack vare den amerikanska studien Operations of Encircled Forces från 1952. Den åttiosidiga pamfletten var en samling djupdykningar i hur tyska förband på östfronten mer eller mindre framgångsrikt hanterat att vara inringade. Den publicerades under en tid då Nato stod inför att möta samma Röda armé som nyligen krossat den tyska maskinen och när som helst kunde ge sig på Nato. Amerikanerna tog råd av vem som helst även om den nyligen varit fiende och tjänat en vidrig regim.

Publicerad i Militär Historia 8/2018