Kryssaren Blüchers sänkning

Efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 påbörjades en upprustning av den tyska försvarsmakten. Men det var inte förrän 1935, då landet under ledning av Joakim von Ribbentrop slutit en flottöverenskommelse med Storbritannien, som fartygsbyggandet kunde starta med full kraft.

Avtalet, som skulle skapa bättre relationer mellan tyskar och britter, gjorde det möjligt för Tyskland att bygga en serie nya tunga kryssare med ett deplacement på max 10 000 ton och maximalt 20,3 cm kanoner. De nya kryssarna kallades Admiral Hipperklassen efter det första fartyget som kölsträcktes redan 1935.

Döpt efter Gebhard von Blücher

Som andra fartyg kölsträcktes Blücher. Hon byggdes vid Deutsche Werke i Kiel och namngavs vid sjösättningen den 8 juni 1938 efter den tyske generalfältmarskalken Gebhard Leberecht von Blücher. Blücher skulle komma att få en viktig roll under Tysklands attack mot Norge.

Sammanlagt fem kryssare påbörjades, men endast tre fullföljdes och trädde i tjänst för Kriegsmarine. Det fjärde fartyget, Lützow, såldes halvfärdigt till Sovjetunionen 1940, medan det femte fartyget, Seydlitz, byggdes om till hangarfartyg. Det färdigställdes dock aldrig.

Med en längd om 205 meter och ett djupgående om 7,7 meter framdrevs kryssarna med ett toppmodernt ångturbinmaskineri om totalt 132 000 hästkrafter. Maskineriet drogs med barnsjukdomar, men toppfarten blev 32,5 knop.

Huvudartilleriet bestod av åtta 20,3 cm kanoner i fyra dubbeltorn. Dessutom fanns tolv 10,5 cm luftvärnskanoner och ett stort antal 37 mm och 20 mm luftvärnsautomatkanoner.

När andra världskriget brutit ut blev Norge, på grund av sitt militärgeografiska läge, intressant för såväl Tyskland som Storbritannien. Under vinterkriget hade britterna försökt hjälpa Finland med förstärkningar över Narvik. Syftet var tvådelat: härigenom skulle de kunna ta kontroll över såväl malmhamnen i Narvik som malmfälten i Kiruna. Men av dessa planer blev intet.

Britter bordade Altmark

I februari 1940 inträffade en betydelsefull incident. Det tyska tankfartyget Altmark, som försett pansarskeppet Graf Spee med brännolja i Sydatlanten, sökte skydd i den norska Jössingfjord. Brittiska jagare gick in på norskt territorialvatten och bordade tankfartyget, trots att två norska torpedbåtar fanns i närheten.

Efter en kort strid, där sju tyska sjömän dödades, fritogs 300 man ur den brittiska handelsflottan. Dessa sjömän hade medtagits efter det att man tidigare sänkt några handelsfartyg under Graf Spees räder i södra Atlanten.

Att britterna kunde genomför aktionen blev för tyskarna en tydlig signal om att de inte kunde lita på den norska neutraliteten.

Falkhenhorst ledde invasionen

Kort efter att Altmark bordats gav Adolf Hitler order om att planera för ett strategiskt anfall mot Danmark och Norge samtidigt. General Nicolaus von Falkenhorst blev chef för hela operationen. I Norge var huvudmålet att ta Narvik och Osloområdet tidigt. För att säkerställa framgången indelades anfallsstyrkan i olika grupper.

Under stort hemlighetsmakeri lastades de nya fartygen för en insats mot de viktiga hamnarna Narvik, Trondheim, Bergen, Kristiansand, Egersund, Arendal och Oslo. Stavanger skulle tas med luftlandsatt trupp för att sedan förstärkas med marina delar.

Den 5 april 1940 fick fartygschefen för kryssaren Blücher, kommendör Heinrich Woldag, order om att gå till Swinemünde (Swinoujscie i dagens Polen) för ombordtagning av personal från 163. infanteridivisionen.

Problem för Blücher

Kommendören hade anmält att Blücher bara var insatsklart för enklare uppgifter. Bland annat hade inte huvudartilleriet provskjutits. Ingen skyddstjänstövning hade genomförts ombord, inte heller hade klart skepp-övningar hållits (Klart skepp! är startsignalen för att förbereda ett fartyg för sjöslag).

Redan lördagen den 6 april, vid inloppet till Swinemünde, märktes det att besättningen inte var samtrimmad. Kryssaren hade stora svårigheter att manövrera i den smala flodmynningen. För att undvika att kollidera med ett stort logementsfartyg fick Blücher nödankra.

Efter incidenten lade Blücher till inte långt från järnvägsstationen, vars område hade spärrats av för att inte röja att drygt 1 600 soldater skulle lastas ombord på fartygen som var avsedda för Oslo.

Kummetz ledde Gruppe 5

Konteramiral Oskar Kummetz var chef för Gruppe 5, som skulle landsätta och ta Oslo och marina anläggningar i Oslofjorden. Utöver Blücher ingick den gamla skolkryssaren Emden och torpedbåtarna Möwe, Albatross och Kondor i gruppen.

Under eftermiddagen gav konteramiralen order i amiralshytten ombord på Blücher. Endast fartygscheferna och arméenheternas chefer var närvarande – däribland general Engelbrecht, chef för 163. infanteridivisionen.

Planen gick ut på att osedda ta sig genom Stora Bält för att sedan i skydd av mörker med släckta lanternor gå in i Oslofjorden. Därefter skulle Oslo tas, om möjligt utan strid. Ett viktigt mål var att få kontroll över regeringen och kungahuset.

Minfält vid Dröbak

Utöver de större fartygen ingick också åtta mindre minsvepare och två hjälpminsvepare. Tillsammans fanns det 2 000 man från armén och Luftwaffe ombord. För att kunna hantera ett bedömt minfält vid Dröbak vid Oslofjorden medfördes två spärrbrytare som skulle framrycka genom minfältet och utlösa eventuella minor.

Dessa fartyg var lastade med tomfat så att de, vid eventuell minträff, skulle fortsätta att hålla sig flytande. De hade även generatorer vilka skapade magnetfält som utlöste minor.

Efter genomgången var stämningen upprymd och många kände att nu äntligen hände det något. Trängseln ombord på fartygen var stor när det gavs klarsignal för avgång klockan 05.15 på söndagsmorgonen den 7 april.

Ankrade vid Kielfjorden

Under resans gång genomfördes provskjutningar med huvudartilleriet (20,3 cm) utanför Sassnitz på ön Rügen. Även de två Arado Ar 196 sjöflygplanen provstartades med katapult och togs åter ombord Blücher efter landning på vattnet.

På kvällen ankrade förbandet vid mynningen till Kielfjorden. En jagare togs in till varv för en snabb reparation. Här tillkom pansarskeppet Lützow till Gruppe 5. Det så kallade fickslagskeppet med sina 28 cm kanoner hade en skada vid hjälpmaskineriet som inte gick att reparera.

8 april gick styrkan mot Oslo

Det fick chefen för marinen att omdirigera pansarskeppet från ordinarie anfallsmålet Trondheim till det mer närliggande Oslo. Konteramiral Kummetz blev nu även chef över Lützow som redan var lastat med 400 man ur 3. bergsjägardivisionen. Det fanns inte mycket tid för förberedelser – klockan 03.10 på måndagsmorgonen den 8 april lämnade fartygsstyrkan Kielfjorden i riktning mot Stora Bält.

Anfallet mot Norge hade startat för Gruppe 5.

Redan klockan sex på morgonen passerades inloppet till Stora Bält. De danska bevakningsbåtarna hälsade fartygsstyrkan med visselsignaler. Strax före lunch rundades Schultz grund utanför Århus och farten ökades till 18 knop.

Ingen hade undgått att se örlogsfartygen och danskarna rapporterade allt till såväl Sverige som Norge. De tyska försiktighetsåtgärderna gjorde att ingen visade sig på däck med arméuniform, så lasten var hemlig.

Havet var lugnt och en klarblå himmel gjorde att resan kändes mer som en vårutflykt än starten på ett nytt fälttåg. Överfarten ägnade Blüchers besättning åt att träna för klart skepp, trots att man, utöver besättningen på 1 400 man, hade ytterligare 950 man ombord. Det var trångt överallt och alla fick armbåga sig fram bland ammunitionslådor och diverse förnödenheter.

Väntade på mobiliseringsorder

Den danska marinstaben rapporterade till försvarsdepartementet i Oslo att Gneisenau, Leipzig och Emden hade passerat Langeland norrut i sällskap med tre mindre jagare och sex bestyckade trålare. Trots viss felaktig information var inte ledningen i Oslo ovetande om vad som var i görningen.

Dessutom kom informationen om att britterna hade minerat ett havsområde sydväst om Narvik. Alla norrmän i ledande militära ställningar väntade nu otåligt på en mobiliseringsorder.

Oron spred sig i Norge och order om skärpt vaksamhet gavs till sjöfartsdistriktet söder Oslo.

Strax efter klockan 12.00 ljöd alarm – ett ubåtsperiskop hade siktats av tyskarna. Blücher och Lützow öppnade omedelbart eld med kulsprutor och det medelsvåra (medeltunga) artilleriet. Det var bara en boj, visade det sig senare. Men det hela skapade en spänning – nu var det allvar.

Angrepp från ubåten Triton

Bara någon timme senare fick hela förbandet gira undan kraftfullt för att undvika träffar från torpederna från den engelska ubåten Triton. Sammanlagt tio torpeder avfyrades. Direkt efter angreppet genomförde torpedbåten Albatross ett sjunkbombsanfall, men ubåten kom undan.

Nu korsade Gruppe 5 den sista öppna delen av sträckan mellan Skagen och Oslofjordens mynning.

Vid mörkrets inbrott halades örlogsflaggorna och förbandet lade sig på kolonn med 600 meter mellan fartygen. Nu inpräntades regler för insatsen. Eld fick öppnas endast på order. Varningsskott från land skulle inte besvaras. Om man från land belyste fartygen skulle dessa svara med att belysa strålkastarna.

De två spärrbrytarna hade fått order om att vända eftersom det nu kommit underrättelser om att det trots allt inte fanns några minfält i området.

Patrullbåt sköt varningsskott

Spänningen ökade för varje minut. Kort före midnatt upptäckte den norska patrullbåten Pol III, som var en gammal valfångstbåt under kaptenen Leif Welding Olsen, skuggorna från de tyska fartygen. Han beslöt sig för att identifiera dem och signalerade med morselampan, men inget hände. Då gav kaptenen order om att skjuta varningsskott med den förliga 76 mm kanonen.

Torpedbåten Albatross fick i uppgift av Blücher, som var flaggskepp, att bevakningsbåten skulle stoppas och uppbringas. Kapten Siegfried Strelow noterade att varningsskottet landade strax för om bogen på torpedbåten, och han gav order om högsta fart. Samtidigt uppfattade han att Pol III sände på radion.

Kort därefter kolliderade fartygen med stor kraft. Två man ur Pol III hoppade över till torpedbåten då de trodde att bevakningsbåten skulle sjunka. Men den norske fartygschefen krävde kyligt i sin megafon att torpedbåten skulle stryka flagg.

Kanonen på Pol III bemannades igen, men det upptäcktes i skenet av torpedbåtens strålkastare och kapten Strelow gav order om eld. Kanonelden slog ut Pol III:s 76 mm kanon och kulspruteeld från jagaren gjorde bevakningsbåten oduglig. Kapten Leif Welding Olsen skadades så svårt att han avled. Olsen blev därmed den förste norske soldaten som stupade för sitt fädernesland.

Skottväxling med Rauöy fort

Rauöy fort hade sett och hört striderna och det skickades larm till sjödistriktet. Två Bofors 15 cm kanoner var skjutklara. Klockan 23.16 syntes fartygskonturer och fortets strålkastare slogs på. Tyskarna svarade med motljus från sina strålkastare. Varningsskott sköts från batteriet, därefter ytterligare fyra skott verkanseld innan dimma hindrade vidare skottlossning. Inga träffar observerades.

Ombord på Blücher var spänningen hög. Man lugnade sig dock med att fartygen trots allt passerat sju kustartilleripjäser med 12 knops fart utan förluster.

Strax efter midnatt stoppade de tyska fartygen för att lasta om personal till minsveparna. Kryssarna Emden och Blücher förde över personal till de mindre fartygen som skulle inta Rauöyfortet och Hortens örlogshamn. Efter omlastning fortsatte styrkan norrut som om inget hade hänt.

Klockan 04.03 lyste strålkastare upp tätfartyget Blücher. Spänningen ombord på flaggskeppet var olidlig. Chefen, konteramiral Kummetz, gav order om att sakta ta sig igenom det sista nålsögat – sundet vid Oscarsborg och Dröbak. Om fartyget bekämpades skulle man gå med hög fart till Oslo.

Diskussioner om att skicka pansarskeppet först fördes på Blüchers brygga. Men pansarskeppets dieselmotorer klarade inte en så snabb fartökning. Dessutom ville chefen vara först, vilket innebar att Blücher tog täten genom sundet.

Verkanseld från Oscarsborgs fästning

Klockan 04.17 syntes konturerna av Blücher, när strålkastarnas ljuskägla rörde sig som ett finger över Oslofjorden. Chefen för Oscarsborgs fästning, överste Birger Eriksen, gav order om att öppna eld med den gamla 28 cm kanonen Moses på 1 400 meters avstånd. Det var inte tal om varningsskott – nu fanns det bara en möjlighet enligt översten: verkanseld.

Klockan 04.21 gavs order om eld. Den 345 kilo tunga granaten träffade Blücher vid förskeppet under bryggan. Tryckvågen var enorm och dödade ett flertal ombord direkt. Fartygschefen beordrade eld mot fästningen och högsta fart.

En andra granat träffade Blücher akteröver och skapade stora bränder på däck. Det var bensinfat för armén och flygbränsle för sjöflygplanen som antändes. Den slog även ut maskintelegrafen och nu var kryssaren på väg med låsta roder rakt mot Kaholmen.

Torpeder från norska batterier

Fartygschefen manövrerade med propellrarna för att undvika att gå på grund. Detta fick Blücher att gå med låg fart samtidigt som det brann ombord. Sidobatterierna Husvik och Kopås öppnade nu eld med sina 15 cm kanoner. Träffar registrerades både på Blücher och på Lützow.

Strax före klockan 04.30 siktade torpedbatteriet kryssarens konturer i sundet. Två 45 cm torpeder modell 1915 avfyrades i rask takt från torpedbatteriet på Norra Kaholmen samtidigt som 15 cm granater slog in i fartygen från de båda skjutande batterierna.

Allt var ett enda inferno, enligt den pensionerade kommendörkaptenen Andreas Anderssen, som var chef för torpedbatteriet.

Ombord på Blücher trodde man först att fartyget gått på grund när den första torpeden träffade. Träffen upplevdes som en våldsam skakning och det var först när man fått rapporter om inträngande vatten som man förstod att det rörde sig om undervattensträffar. Trots detta var alla på bryggan övertygade om att läget hade stabiliserats och färden snart kunde gå vidare mot Oslo.

Elden nådde ammunitionsmagasinen

Klockan 04.30 upphörde stridshandlingarna. Oscarsborgs fästning hade skjutit två 28 cm granater och två torpeder medan Kopåsbatteriet förflyttat elden till pansarskeppet Lützow som backade.

Ombord på kryssaren Blücher blev nu allt tyst. Maskinerna hade stannat och endast skriken från de sårade soldaterna hördes. En stark rökutveckling i korridorer och trapputrymmen gjorde att de inneslutna armésoldaterna kände sig som fångade råttor i ett sjunkande fartyg.

Ammunitionsmagasinen hade satts under vatten, med undantag för luftvärnsgranaterna. Dessa vållade en enorm explosion när bränderna nådde dit.

Blücher kantrade 06.23

Sakta men säkert tickade klockan mot en undergång, men alla ville inte inse det. Slagsidan ökade och nu gavs order om att sjösätta livbåtarna. Tyvärr var nästan alla sönderskjutna och de oskadade kunde inte sjösättas på grund av slagsidan. En motorbarkass fungerade dock och tog skadade i skytteltrafik till stranden.

Många soldater och sjömän kämpade i det kalla vattnet, bara 400 meter från land. Men kölden var obarmhärtig. Klockan 06.23 kantrade kryssaren, ångpannorna exploderade och antände oljan som flöt på vattnet. De som försökte simma bort dödades av eldsflammorna. Fartygets dödskamp hade varat i två timmar. Av totalt drygt 2 000 man räddades mirakulöst nog nära 1 600 ur det iskalla vattnet.

Oscarsborgs fästning intogs

Oscarsborgs fästning intogs senare under den 10 april, efter att Luftwaffe bombat området intensivt på order av fartygschefen för Lützow. Dock vägrade överste Eriksen att hala den norska flaggan. Sänkningen av Blücher bar det goda med sig att kungahuset, regeringen och Norges guldreserv om 48,8 ton guld kunde lämna Oslo.

Blücher ligger kvar

Kryssaren Blücher sjönk på 90 meters djup och ligger alltjämt kvar i inloppet till Oslo. För att undvika en oljekatastrof länspumpade norska myndigheter vraket på drygt 1 000 ton olja 1994.

Publicerad i Militär Historia 4/2015