Kvinnor i Röda armén
Aldrig förr i historien har så många kvinnor tjänstgjort i stridande förband som i Röda armén. Deras tillvaro var ibland tuffare än männens – de tvingades hela tiden bevisa att de dög.
Kvinnliga soldater i Röda armén under vapenträning 1941.
Den 18-åriga sjukvårdssoldaten Nina Jakovleva Visjnevskajas jobb var lika farligt som stridsvagnsbesättningarnas. Att i stridens hetta ta sig fram till de brinnande vagnvraken på slagfältet för att se efter om någon därinne fortfarande var vid liv krävde ett osedvanligt dödsförakt.
"Man fick klänga sig fast uppe på pansaret"
Visjnevskaja tillhörde de lyckligt lottade som överlevde och efter kriget kunde berätta om sina upplevelser för den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj:
”Sjukvårdsinstruktörerna vid pansarförbanden stupade snabbt. För oss fanns det ingen plats inuti stridsvagnen. Man fick klänga sig fast uppe på pansaret och det enda man tänkte på var att ens ben inte skulle dras in i stridsvagnens band. Och så måste man hålla utkik efter om någon annan stridsvagn började brinna … Då fick man hoppa av och rusa dit och klättra upp.”
Hon var en av fem kvinnliga sjukvårdssoldater – allesammans väninnor från staden Konakovo, norr om Moskva – som tjänstgjorde i en pansarbataljon ur Röda arméns 32:a pansarbrigad. Det var en brigad som deltog i alla större slag på östfronten, från Kursk till Berlin.
Kortklippta, iförda overaller och stridsvagnshjälmar samt utrustade med förbandsväskor sattes hon och de andra sjukvårdssoldaterna ständigt på hårda prov när pansarbataljonen gick i strid.
”Stridsvagnarna brann ofta. Om stridsvagnsbesättningen överlevde hade den omfattande brännskador. Vi fick också brännskador eftersom vi själva kröp in i elden när vi skulle dra ut dem som brann. … Det var faktiskt mycket svårt att dra ut en människa genom luckan. Särskilt när det gällde skytten i tornet. Och en död människa är tyngre än en levande, mycket tyngre. Det fick jag snabbt lära mig.”
Det extremt riskabla jobbet krävde sin tribut bland vännerna. ”Vi var fem flickor från Konakovo, men jag var den enda som återvände till min mamma”, mindes Nina Jakovleva Visjnevskaja senare. Vid det laget hade hon stigit i graderna från menig till fanjunkare. På uniformen bar hon då Röda stjärnans orden och Stora fosterländska krigets orden av andra klassen.
Över en halv miljon kvinnor
Visjnevskaja var en av de hundratusentals kvinnor som tjänstgjorde i Röda armén under andra världskriget. Enligt officiella ryska siffror fanns det totalt fler än 550 000 kvinnor i armén och flottan tillsammans åren 1941–45.
Av dessa ingick drygt 300 000 i luftförsvaret medan cirka 150 000 tjänstgjorde på fältsjukhus, i staber, etappförband och andra militära stödfunktioner strax bakom frontlinjen.
Drygt 3 000 tjänstgjorde också som piloter och markpersonal i de sovjetiska flygstridskrafterna. Återstoden – cirka 100 000 kvinnor – var frontsoldater. De tjänstgjorde exempelvis som prickskyttar, kulspruteskyttar, piloter, partisaner och stridsvagnsbesättningar och deras arbete var lika hårt och farligt som männens.
Närmare 200 000 kvinnliga rödarmister blev dekorerade och 89 av dem mottog den högsta sovjetiska utmärkelsen, Sovjetunionens hjälte.
Om man lägger till alla de kvinnor som arbetade på militärsjukhus längre bakom fronten kommer man upp till en totalsiffra på över en miljon sovjetiska kvinnor i militär uniform. Det menar den amerikanske historikern David Glantz.
Fylla luckorna
Sommaren 1942, ungefär ett år efter den tyska invasionen av Sovjetunionen, började Röda armén på allvar att rekrytera unga kvinnor för att fylla luckorna efter de enorma förlusterna på slagfältet.
Dessförinnan hade armén varit ytterst ovillig att ta emot de kvinnor som anmälde sig frivilligt till militärtjänst. Men vid det inledningsvis numerära underläget inför slaget om Stalingrad ansåg sig inte den sovjetiska militärledningen längre kunna ta sådana hänsyn.
Rekryteringen till Röda armén sammanföll med en värvningskampanj för kvinnor till rustningsindustrier och kollektivjordbruk – allt för att mobilisera så mycket samhällsresurser som möjligt för kriget.
Enligt den brittiska historikern Catherine Merridale var de sovjetiska myndigheternas främsta avsikt inte att jämställa män och kvinnor. Förhoppningen var att den kvinnliga närvaron i männens led skulle få männen att skämmas och därmed göra ännu större ansträngningar för fosterlandet – både vid fronten och i fabrikerna.
Vera Minayeva förde från krigsutbrottet befäl över en kulsprutepluton. Hon var en av hundratusentals kvinnor med stridande befattning i Röda armén under andra världskriget.
De flesta bakom fronten
Men det handlade också om att sporra kvinnorna till att bidra till kampen mot ”det fascistiska odjuret”, som de tyska inkräktarna kallades i propagandan.
Kvinnor som ville strida vid fronten fick börja med att slåss mot de sovjetiska militära myndigheterna, som konsekvent ville placera dem i enheter bakom frontlinjen. Det var också bakom fronten som de flesta av dem hamnade – för att ersätta manliga etappsoldater som behövdes vid frontlinjen.
De kvinnliga rekryterna betraktades inte sällan med skepsis av männen i uniform och blev föremål för nedlåtande och sexistiska kommentarer. Nina Jakovleva Visjnevskaja var inget undantag.
”Soldaterna, som såg hur unga vi flickor var, tyckte om att göra sig lustiga över oss”, mindes hon senare i en intervju med Svetlana Aleksijevitj, vilket nog får betraktas som en förmildrande omskrivning av den behandling kvinnorna utsattes för. Senare hände det att sårade soldater bad henne om förlåtelse för detta när hon förband dem på slagfältet.
Manlig värld
Till skillnad från männen hade kvinnorna i frontförbanden ofta svårt att se sig själva som krigare och känna sig hemmastadda i det hårda frontlivet, vittnade många av dem om efteråt.
Det var en förvirrande värld där man skulle lära sig hälsa och till och med gå på ett nytt sätt samt hålla reda på vad olika gradbeteckningar betydde. ”Allt i armén var komplicerat för oss flickor”, påpekade Visjnevskaja på tal om den första tiden i det militära.
Uniformerna, som hade sytts för män, passade nästan aldrig och pinsamma situationer uppstod när soldater av bägge kön råkade mötas vid fältlatrinerna. En kvinnlig soldat påstås ha blivit bestraffad sedan hon hade satt violer i gevärspipan efter en skjutövning.
De ofta valhänta militära myndigheterna införde i augusti 1942 särskilda arrangemang för att få kvinnorna att trivas i fält. Till exempel uppfördes mobila tehus vid fronten, av vilka vissa hade damfrisörskor, fältmässiga kosmetikadiskar och sällskapsspel. I samma veva ordnade Röda armén även chokladransoner istället för tobak åt kvinnor som inte rökte.
Snart började den militära tillvarons smuts, umbäranden och prövningar förvandla kvinnorna till fullfjädrade soldater – soldater som blev lika härdade och avtrubbade av frontupplevelserna som männen. Nina Visjnevskaja berättade:
”När jag fick syn på sönderbrända overaller, sönderbrända händer och sönderbrända ansikten … då … Det var konstigt … Jag förlorade förmågan att gråta … Tårarna, som är en sådan tillgång för kvinnor … Stridsvagnsbesättningarna hoppade ut ur sina brinnande stridsvagnar – allt på dem brann. Det rykte om dem. Ofta hade deras armar eller ben krossats. De var mycket svårt sårade. En av dem sa: ’Jag dör – skriv till min mamma, skriv till min fru …’ Men jag kunde inte. Jag visste inte hur man berättar för någon om döden.”
Hårdföra skytteregementen
En del tyska krigsveteraner berättade många år senare om sovjetiska kvinnliga skytteregementen som var särskilt hårdföra och nästan aldrig tog fångar, annat än för att tortera dem till döds på de allra gruvligaste sätt. Sådana historier kan dock troligtvis klassas som rena skrönor eftersom inga av dessa ”vittnen” själva hamnade öga mot öga med dessa påstådda regementen.
I februari 1943 började de första kvinnliga krypskyttarna utbildas och många kvinnliga soldater blev framstående specialister i detta militära ”yrke”.
”Vi lärde oss att plocka isär och sätta ihop ett prickskyttegevär med ögonen slutna. Att avgöra vindhastigheten, bedöma målets rörelser och avståndet till det, att gräva ned oss och krypa … Jag minns att det besvärligaste var att komma upp vid larmsignalen och vara redo på fem minuter. Vi valde skor som var ett nummer för stora för att inte förlora så mycket tid när vi satte på oss dem”, mindes en kvinnlig veteran.
Befordrades till löjtnant
En av de mest kända sovjetiska prickskyttarna var Ljudmila Mikhailivna Pavlitjenko från Ukraina. Hon lyckades redan 1941 bli antagen som menig skyttesoldat i en skyttedivision, trots att Röda armén då inte officiellt accepterade kvinnliga soldater.
Pavlitjenko hade erbjudits av sina överordnade att bli sjuksköterska men vägrade. Så småningom befordrades hon till löjtnant och utbildades till prickskytt och uppges ha dödat sammanlagt 309 tyska soldater, inklusive 39 prickskyttar. Därmed anses hon vara den mest framgångsrika kvinnliga prickskytten i historien.
Kvinnornas uppoffringar och yrkesstolthet i Röda armén var inte mindre än männens och snart började även deras namn figurera på tidningarnas förstasidor.
Bildade natthäxorna
Ett slående exempel är major Marina Raskova som inte bara blev en berömd flyghjälte utan också var en talangfull befälhavare och organisatör. Raskova, som före kriget var en framstående pilot i det civila, lyckades hösten 1941 genom att rycka i trådarna i Kreml få tillstånd att organisera tre flygregementen bemannade av enbart kvinnliga piloter och kvinnlig markpersonal.
1942 tog hon själv befälet över ett av dessa, det 588:e nattbombarregementet, vars piloter kallades för ”natthäxorna” av de tyska soldaterna som hemsöktes av deras nattliga bombräder i långsamma dubbeldäckare.
De kvinnliga soldaterna i Sovjets tjänst framställs ofta i ett romantiserande skimmer. I själva verket var det en tuff tillvaro i en mansdominerad heirarki, där övergrepp och trakasserier var vanligt förekommande.
Raskovas kvinnliga flygförband kämpade mot tyskarna ända till krigsslutet men själv omkom hon i en flygolycka vintern 1942–1943 och förärades en statsbegravning i Moskva. De tre flygregementen som hon skapat flög mer än 30 000 uppdrag under kriget 1941–1945. I det bombregemente som hon själv förde befäl över förlänades fem piloter orden Sovjetunionens hjälte.
Ytterst få avancerade
Trots allt utgjorde kvinnorna aldrig mer än en bråkdel av officerarna och manskapet i Röda armén. Även om åtskilliga av dem gjorde mycket framstående insatser hade kvinnorna mycket svårare att bli befordrade i den militära världen, som fortfarande betraktades som en alltigenom maskulin domän.
Inga kvinnor nådde de högre militära posterna, i synnerhet inom de stridande förbanden, men det fanns ändå exempel på kvinnor som lyckades ta sig upp en bit på rangskalan.
En av dessa var kapten Aleksandra Samusenko som var ställföreträdande chef för en pansarbataljon med T-34:or i den 1:a gardespansararmén när hon stupade utanför Berlin några veckor före krigsslutet.
Även om propagandan skildrade de kvinnliga soldaterna i ett romantiskt skimmer befann de sig i själva verket i en mycket tuff, mansdominerad miljö med alla de baksidor som det medförde.
Trots att den sovjetiska grundlagen från 1936 förkunnade att kvinnor var helt jämställda med männen kvarstod i praktiken de patriarkala mönstren inom armén.
Sexuella trakasserier
Kvinnorna fann sig oftast vara fast i underordnade positioner och blev ofta diskriminerade samt utsatta för sexuella trakasserier. Även våldtäkter förekom, vilka emellanåt resulterade i könssjukdomar och oönskade graviditeter.
Vidare hände det att vissa officerare ”adopterade” kvinnliga soldater och utnyttjade dem som älskarinnor i fält. Dessa kvinnor fick inom armén öknamnet ”marscherande fälthustrur”, vilket förkortades PPZj (vilket var menat som en humoristisk analogi till kulsprutepistolen PPSj).
”I armén betraktar man kvinnor som en grammofonskiva. Man spelar den och spelar den och kastar sedan bort den”, skrev en ung rödarmist 1943.
Mariya Dolina utnämndes till Sovjetunionen hjälte för sina insatser i 125. gardesbombregementet.
Kvinnliga soldater som inte stod ut med en sådan tillvaro begick självmord eller deserterade och blev hårt straffade. Staten vägrade emellertid att ta på sig något ansvar för svårigheterna att integrera kvinnor i armén utan lade skulden på kvinnorna själva genom att klassa missförhållandena som individuella misslyckanden.
Endast den officiella bilden godkänd
Hur kvinnliga rödarmister som deltog i striderna på tysk mark 1944–45 reagerade på och hanterade de manliga vapenbrödernas våldtäkter på tyska kvinnor finns det inte mycket dokumentation om. Många av kvinnornas krigsupplevelser, minnen som inte passade in i den officiella doktrinen, förvisades till minnets tillbommade källarförråd.
När Svetlana Aleksijevitj många år senare intervjuade kvinnliga frontveteraner kom hon fram till att åtskilliga av dem ”lever med två motstridiga sanningar: den egna sanningen – förvisad till en underjordisk tillvaro – och en främmande sanning”, nämligen den tillrättalagda, som befriats från allt blod, all förnedring, alla tårar och all smuts.
När segern över Tyskland hade vunnits lämnade de flesta kvinnorna Röda armén, men en bråkdel blev kvar efter kriget. De flesta av dessa hänvisades till icke stridande förband.
En av dem som valde att stanna kvar i det militära var Irina Levtjenko, som hade varit signalistofficer i en pansarbrigad. När hon gick i pension på 1960-talet var hon överstelöjtnant och chef för en ingenjörsenhet i pansartrupperna.
Även om kvinnornas insatser hade hyllats av den sovjetiska propagandan, som även förskönade deras situation, syntes inte en enda kvinnlig rödarmist till i den stora segerparaden i Moskva i juni 1945. Det var bara män i uniform som fick fira segern över Tyskland.
Publicerad i Militär Historia 4/2014
