Lastensegler – ljudlöst hot från himlen

Den vinterkalla natten den 24 januari 1945 svepte den 18-årige tyske fältväbeln Georg Filius in över Budapest med sin DFS 230. Under honom pågick det brutala slaget om staden och i lasten hade han en stor mängd mjöl och ammunition.

Men under inflygningen mot Vermezö, strax väster om Donau, kom han ur kurs. Han försökte göra en snäv återsväng men tappade höjd och Filius kraschade rakt in i ett hus.

Lastensegler DFS 230

Under 1930-talet arbetade Tyskland med hög prioritet på taktik och logistiklösningar för sina nya luftburna trupper: die Fallschirmjäger. Framgångskonceptet för en lyckad attack från luften ansågs även vara tystgående flygplan. Luftwaffe sneglade därför tidigt på befintliga civila segelflygplan som kunde konverteras för militära ändamål.

Sådana glidflygplan hade börjat utvecklas i Tyskland redan under 1920-talet men Versaillesfredens inskränkningar av den tyska krigsmakten bidrog till att dessa projekt begravdes.

Som ett transportmedel för tyska luftburna trupper experimenterade Forskningsinstitutet för segel- och glidflygplan i Darmstadt (Deutsche Forschungsanstalt für Segelflug, DFS) under 1930-talets början på ett flerfunktionellt segelflygplan. Resultatet blev trupptransportmodellen Lastensegler DFS 230 vars prototyp färdigställdes vid årsskiftet 1936–37.

Nio soldater ombord

Utvecklingen och testerna av DFS 230 skedde under största sekretess. Det tyska luftfartsministeriet, med inflytelserika chefer som riksministern Ernst Udet, Erhard Milch och Albert Kesselring, understödde tidigt projektet eftersom de avsåg att utnyttja det som ett nytt hemligt vapen.

Medan fallskärmstrupper alltid löpte risken att genom starka vindar hamna långt ifrån målet, drogs DFS 230 av exempelvis en Junkers Ju 52 in i målområdet och kunde sedan precisionslanda på eller i direkt anslutning till sitt primärmål med nio beväpnade soldater (som dessutom inte behövde vara utbildade fallskärmssoldater). Av det skälet benämndes denna typ av glidflygplan även som Sturzsegler (störtseglare).

Snabbare än fallskärmsjägare

Den 16 november 1937 arrangerade Luftwaffe vid fallskärmsjägarskolan i Stendal ett jämförelseprov mellan ett konventionellt fallskärmsnedsläpp av soldater från flygplan och en precisionslandsättning med Lastensegler.

Fallskärmsjägarna behövde 15 minuter efter landning för att vara fullt insatsberedda medan truppen som landade med DFS 230 endast behövde tre minuter. Efter att DFS 230 därmed bevisat sitt värde, beordrade Ernst Udet den 7 mars 1938 att ett speciellt utbildningskommando skulle sättas upp.

Inför invasionen av Tjeckoslovakien bildades 7. Fliegerdivision under generalmajor Kurt Student. Denne insåg att Lastensegler erbjöd ett värdefullt kompletterande taktiskt koncept för de tyska fallskärmstrupperna och satte ihop den samlade DFS-truppen – två officerare och 27 soldater med sex Ju 52 och sex DFS 230 – med sin luftburna division.

Efter en förnyad demonstrationsövning vid Reinsdorf den 24 september 1938 inför höga officerare ur armén, ombildades DFS-kommandot till en försökspluton: LS-Versuchszug.

Eben-Emael elddopet

I oktober 1939 planerade general Student elddopet för Lastensegler: att inför Hitlers offensiv i väster slå ut den viktiga belgiska fästningen Eben-Emael och säkra kringliggande broar över Albertkanalen. Under förbandsnamnet Sturmabteilung Koch samlades försöksplutonen för utbildning i Hildesheim, förstärkt med pionjärer och fallskärmsjägare. Till sitt förfogande hade de 34 stycken Ju 52 och 43 stycken DFS 230.

Under den skarpa insatsen mot Eben-Emael i gryningen den 10 maj 1940 chockade tyskarna omvärlden genom att med nio DFS 230 och 85 specialutbildade fallskärmspionjärer snabbt erövra fästningen och därmed bana väg för de tyska invasionstrupperna.

Efter framgången 1940 tog Student även initiativ till att kraftigt förstärka de tyska luftlandsättningstrupperna. Man hade nu en invasion av England i blicken där dessa förväntades spela en viktig roll.

Gotha Go 242

Under den tyska invasionen av Kreta i maj 1941 drabbades de luftlandsatta trupperna av stora förluster. Detta berodde mindre på taktiken och mer på bristfällig underrättelsetjänst inklusive usel fotospaning över de kretensiska landningsplatserna, kraftig turbulens i luften och framgångsrik brittisk signalspaning. Men tyskarna lärde av misstagen och fullföljde utbyggnaden av die Lastensegler.

Behov uppkom att inte bara flyga in stormtrupper utan även tung utrustning. Standardglidplanet DFS 230 kompletterades därför med det större och tyngre Gotha Go 242. Logiskt nog uppvisade det, med sin stabilare konstruktion och dubbla stjärt, väsentligt bättre flygegenskaper än DFS 230. Planet genomförde framgångsrika insatser för inneslutna tyska förband i Cholm, Demjansk, Krim, Tarnopol och Budapest.

Ju 322 skulle kunna ta en Panzer IV

Trots den uppskjutna invasionen av England projekterade Luftwaffe även ett gigantiskt segelflygplan, Junkers Ju 322 »Mammut», som förväntades transportera en Panzer IV eller en Sturmgeschütz med besättning och ammunition alternativt en 8,8 cm Flak eller 200 fullt beväpnade soldater.

Efter en misslyckad provflygning i mars 1941, inför en road Ernst Udet som korrekt dömt ut projektet på förhand, skrotades de 90 »mammutar» som redan var under produktion för totalt 45 miljoner riksmark.

Me 321 blev Me 323

Istället utvecklade Messerschmittverken det mer lyckade, enorma segelflygplanet Messerschmitt Me 321 »Gigant», vars flygegenskaper var överraskande goda.

Problemet var att finna ett tillräckligt motorstarkt bogserplan. Lösningen blev att konvertera Me 321 till den sexmotoriga Me 323 för start av egen kraft. Planets vingspann var på 55 meter, endast obetydligt mindre än dagens Boeing 747. Me 323 blev för sin tid världens näst största flygplan för transport av manskap, fordon och ammunition till både tyska trupper på östfronten och till Afrikakåren.

Ytterligare insatser av arbetshästen DFS 230 fram till krigsslutet skedde exempelvis den 12 september 1943 när tyska fallskärmstrupper och kommandoförband ur SS fritog Benito Mussolini genom en överraskande luftburen aktion mot bergsmassivet Gran Sasso i de italienska Apenninerna.

Lastensegler mot Tito

Den 25 maj 1944 sattes ett antal Lastensegler in i en delvis luftburen operation, Unternehmen Rösselsprung, mot den bosniska staden Drvar, för att tillfångata eller döda den jugoslaviska partisanledaren Josip Tito.

Operationen var en kombination av fallskärmsinsats med 314 man och en luftlandsättning av 340 man med Lastensegler; båda grupperna tillhörde SS-Fallschirmjäger-Batallion 500. Ett underbefäl ur bataljonen antecknade:

Före insatsen studerade vi med hjälp av speciella glasögon flygfoton över Drvar. Dessa var för sin tid överraskande precisa. Vi fick även studera foton på Tito. Vår grupp landsattes med Lastensegler, vilka gav fördelen att hela skyttegruppen om tio man landsattes precis vid målet.

Redan vid landningen måste vi med handgranater och pistoler hålla partisanerna på avstånd. Under striden om Drvar konstaterade vi att våra eldkastare skadats vid landningen och var obrukbara. Vi förskansade oss på Drvars kyrkogård med kulsprutor och granatkastare. Efter intensiva strider blev vi efter två dygn undsatta av marktrupper ur SS-divisionen Prinz Eugen.

Förnödenheter till Budapest

Efter hårda strider slog Röda armén den 25 december 1944 en järnring runt den ungerska huvudstaden Budapest. I staden fanns en garnison på 70 000 tyska och ungerska soldater samt 800 000 civila. Det rådde akut brist på livsmedel, drivmedel och ammunition.

Inledningsvis kunde tyskarna använda provisoriska landningsplatser, som idrottsanläggningar och stadens travbana, för att flyga in materiel men efterhand erövrades de av den sovjetiska armén.

Tyskarna tvingades nu till andra åtgärder och man släppte ned fallskärmsburna lastbehållare över Budapest. Dessa hamnade dock ofta fel eftersom de släpptes nattetid och ingen direkt frontlinje existerade. De långsamma Junkers Ju 52 riskerade även att bli nedskjutna av sovjetiskt luftvärn.

Tyska Luftflotte 4 valde att använda Lastensegler av typ DFS 230 (Staffel z.b.V. »Reich») för att föra in förnödenheter, vapen och ammunition. Flygplatsen vid Papa väster om Budapest, vilken hade alla faciliteter för nattinsatser, blev operationscenter.

Skulle nå Vermezö

De första Lastensegler startade i mitten av januari 1945 under svåra väderleksförhållanden, delvis överlastade med materiel. Det fanns stora risker med denna operation beroende på den korta tiden att organisera och planera, samt vintervädret.

De tysk-ungerska trupperna hade under tiden trängts tillbaka mot stadsdelen Buda och alla broar var sprängda över floden Donau. Den enda landningsplats som nu stod till förfogande var en stor äng strax nedanför borgen i Buda som tyskarna gav namnet Blutwiese eller »blodsängen», på ungerska Vermezö.

Den var cirka 700 meter lång och 250 meter bred. Ytan där glidflygplanen skulle landa var dock betydligt kortare då ängen var full av skyttevärn och bombkratrar, samtidigt som det sovjetiska artilleriet hamrade på dag som natt.

Bromsskärmar och bromsraketer

För att reducera landningssträckan användes både bromsskärmar och bromsraketer, men de flesta Lastensegler bröts itu när de landade på den ojämna ängen eller krockade med redan landade glidflygplan. Natten till den 20 januari 1945 landade dock hela 22 Lastensegler på Vermezö.

Enligt vittnen vågade ingen markpersonal sig fram till de första planen då de såg de kraftiga eldsflammorna från bromsraketerna. De trodde att planen brann och var rädda att de skulle explodera.

Självmordsuppdrag

För de ofta unga piloterna var insatsen över Budapest ett rent självmordsuppdrag eftersom de inte hade någon möjlighet att komma ut ur staden igen.

Efter att moderplanen släppt dem från 3 000 meters höjd i isande kyla var det stora problem att lokalisera Blodsängen i den svarta natten. Små lampor var utplacerade längs Vermezö för att leda planen rätt. Men eftersom staden var ett inferno av bränder, explosioner och spårljus var det nästintill omöjligt att finna dessa.

Varje pilot upplevde sitt eget drama och därtill fanns alltid risken att hamna i sovjetisk luftvärnseld eftersom Röda armén var medveten om denna flygburna operation och sökte med strålkastare över himlen. Flera piloter på dessa Lastensegler sköts ned av luftvärn, andra navigerade fel och landade på de mest märkliga ställen i och kring Budapest.

De flesta stupade under inflygningen

De flesta piloterna stupade under inflygningen eller under det katastrofala utbrytningsförsöket från Budapest i februari 1945. Tyskarna rapporterade i mars 1945 att de under perioden 16 januari till 4 februari 1945 satte in 73 Lastensegler, varav 41 lyckades landa på plats, 11 sköts ned och resterande 23 plan navigerade fel eller tvingades vända om på grund av tekniska problem.

Häribland fanns den ovan nämnde Georg Filius som efter sin misslyckade inflygning kraschade in i ett hus och halshöggs av en takbjälke. Planet blev sittande med stjärten utstickande ur fasaden. Sovjetiska krigsfotografer och civila tog otaliga bilder på planet som väckte stor uppmärksamhet i området med sin makabra uppenbarelse.

Filius kropp bärgades först åtta månader efter kraschen i augusti 1945. Senare samma höst togs själva flygplanet bort. Gatan där DFS 230:an störtade heter Attila Utca 37 och idag står ett nytt hus på platsen.

Publicerad i Militär Historia 9/2016