Tyska soldater ur Legion Condor 1939. 

© Getty Images/All over Press

Legion Condor – tyskarna i spanska inbördeskriget

I spanska inbördeskriget kunde Luftwaffe utveckla sin taktik med störtbombare och jaktplan. Samtidigt som Franco fick ett avgörande stöd testade den tyska Legion Condor ny materiel i skarpt läge. Bland annat fick Ju 87 Stuka och Messerschmitt Bf 109 sina elddop inför det kommande storkriget.

20 oktober 2018 av Niclas Sennerteg

Den 28 april 1937 kom nyheten ut att den lilla baskiska staden Guernica hade ödelagts av tyska bombplan som flög för general Franco. 

Två dagar senare började den spanske konstnären Pablo Picasso frenetiskt måla borta i Paris. I mitten av juni var tavlan klar och visades sedan på världsutställningen i Paris, där den blev en sensation. Verket Guernica är en oerhört stark antikrigssymbol och tillhör 1900-talets mest berömda målningar.

Mindre känd är den militära styrka som gav upphov till de av Picasso skildrade fasorna – tyska Legion Condor. Den bidrog starkt till general Francos seger i det spanska inbördeskriget och grundandet av den fascistiska diktatur som varade till 1975. 

Hitlers upprustning

Ända sedan Hitler tog makten 1933 hade han målmedvetet arbetat för att återupprusta Tyskland efter nederlaget i första världskriget. En stark krigsmakt var en förutsättning för det stora erövringskrig i öster som Hitler argumenterade för redan i Mein Kampf, men Versaillesfördraget tillät bara en liten armé på 100.000 man. 

Inledningsvis skedde upprustningen i största hemlighet för att inte riskera att de andra stormakterna ingrep medan Tyskland fortfarande var militärt svagt. I början av 1935 hade emellertid nazistregimens självförtroende vuxit och Hitler förkunnade att Tyskland dels återinfört värnplikten och planerade att utöka sin armé, dels att landet börjat bygga upp ett nytt flygvapen under luftfartsministern Hermann Görings ledning. 

Båda dessa åtgärder var ett flagrant brott mot villkoren i Versaillesfördraget, men segrarmakterna tog inte det växande hotet från Tyskland på fullt allvar och beslutsamma motreaktioner uteblev.

Rhenlandet besattes

Följande år, 1936, blev ett nyckelår i den nazistiska utrikespolitiken som förberedde sig för den aggressiva fasen då Hitlers ideologiska mål skulle förverkligas. I mars besatte tyska trupper det demilitariserade Rhenlandet, vilket gav den tyska krigsmakten full militär kontroll över hela det egna territoriet. 

I oktober inleddes fyraårsplanen under Görings ledning, en produktionsplan i bästa Sovjetstil som skulle göra Tyskland ekonomiskt och militärt redo för krig. Under samma år anordnades sommar-OS i Berlin som utgjorde Hitlertysklands största och mest lyckade charmoffensiv gentemot omvärlden.

Missnöje hos spanska högern

Samtidigt växte oroligheterna och vapenskramlet i ett annat hörn av Europa. I flera år hade motsättningarna mellan höger och vänster byggts upp i Spanien, där monarkin 1931 hade ersatts av en republik som styrdes av en koalition av vänster- och mittenpartier.

Hos de konservativa högerkrafterna växte dock missnöjet med regeringens reformer. Jordägare och aristokrater kände sig hotade av jordreformer och andra åtgärder som skulle lindra de fattigas nöd, armén irriterade sig på militära besparingar och prästerskapet uppfattade regeringen som antikatolsk.

Sedan en ny koalition, som dominerades av socialister, vänsterliberaler och kommunister, vunnit valet 1936 inledde en grupp armégeneraler en öppen revolt mot regeringen. Revolten misslyckades och övergick i ett långdraget inbördeskrig som inte skulle ta slut förrän våren 1939, då general Fransisco Franco kunde installera sig som fascistisk diktator i Madrid.

Första luftbron

Tysklands inblandning i kriget började redan i slutet av juli 1936, då general Franco begärde hjälp av Hitler att transportera sin armé på 10.000 soldater från Spanska Marocko till Spanien för att undsätta de hårt trängda kuppmakarna där.

Hitler gick omedelbart med på detta och skickade tjugo militära transportplan som, i samarbete med italienskt flyg, genomförde den första luftbron i historien. Det var denna som räddade de inledningsvis hårt trängda rebellerna från nederlag och ledde till att kuppförsöket utvecklades till ett verkligt inbördeskrig.

Detta var första gången sedan första världskriget som ett tyskt militärt förband var verksamt utanför Tyskland, vilket förebådade den aggressiva tyska utrikespolitik som snart skulle inledas.

Inbördeskriget blev ett gyllene tillfälle för den tyska militärledningen att pröva och utbilda sina flyg- och markstridskrafter under moderna krigsförhållanden. Därför beslutade Hitlertyskland att ge storskalig militär hjälp till nationalistsidan – i form av både krigsmateriel, stridande förband och militära specialister.

Under hösten anlände ytterligare kontingenter av framför allt piloter, markpersonal, signalistexperter och pansarofficerare från Tyskland under täckmantel av att vara turister.

Legion Condor under Hugo Sperrle

I november bildades slutligen den 4 500 man starka Legion Condor, som döptes efter världens största flygande fågel. Dess förste befälhavare var generalmajor Hugo Sperrle medan ”Röde baronens” kusin, överstelöjtnant Wolfram von Richthofen, utsågs till stabschef.

Legionens kärna utgjordes av flygförband, men där ingick även vissa enheter ur armén och marinen. En del var verkliga frivilliga som hade värvats i hemlighet, men de flesta var troligen utkommenderade av sina förband i Tyskland.

Wehrmacht införde ett rotationssystem enligt vilket utvalda officerare och soldater skulle tjänstgöra en viss tid i Spanien för att skaffa krigserfarenhet. Sammanlagt tros omkring 20.000 man ha tjänstgjort i Legion Condor, och genomsnittsstyrkan under inbördeskriget uppgick till 5.000 man.

Lika iögonfallande som en kondor ville dock denna tyska styrka inte vara, utan den höll relativt låg profil för att inte orsaka internationella komplikationer. Tyskland erkände inte inblandningen officiellt och legionens medlemmar uppträdde i uniformer som varken var spanska eller tyska. Ingen rapportering om legionen tilläts heller i tyska medier.

Ju 52 och He 51

Legion Condor blev fascistsidans främsta flygunderstöd under hela inbördeskriget, men starten var blygsam. I början hade legionen 50 tremotoriga Junkers Ju 52 vilka användes som både bombplan och transportplan samt ett femtiotal jaktplan, varav huvuddelen var omoderna Heinkel He 51, som visade sig tekniskt underlägsna de amerikanska och sovjetiska jaktplanstyper som användes på regeringssidan.

Under de första sex–sju månaderna gjorde legionen en i bästa fall medioker insats, bland annat på grund av bristande sambandstjänst och dålig precision i luftstrider och vid bombangrepp.

Största framgången var de goda resultat som uppnåddes med flygangrepp mot befästa försvarsställningar på den norra fronten. Dessa genomfördes av dubbeldäckade He 51, vilka utnyttjades som jaktbombplan. Just denna staffel (divison om tolv plan) leddes av löjtnant Adolf Galland, som sedermera blev ett av Tysklands mest kända flygaress.

Början till blixtkriget

Under dessa angrepp bar varje flygplan fyra tiokilosbomber och primitiva brandbomber fyllda med bensin som fälldes från 160–170 meters höjd utan hjälp av bombsikten. Planen flög in mot målet i en tät V-formation och bomberna fälldes när ledaren gav tecken från sin öppna sittbrunn. Trots dessa primitiva metoder uppnåddes anmärkningsvärda framgångar som i sig bar fröet till den samverkan mellan flygförband och marktrupper som kännetecknade blixtkrigen i Polen och Frankrike 1939–1940.

Den här understödstaktiken utvecklades under de följande åren av legionens stabschef von Richthofen, bland annat genom att via radio dirigera flygförbanden från en stridsledningscentral på marken.

Bf 109 och Stuka förstärkte flyget

Sommaren 1937 fick Legion Condor ny skepnad när de första versionerna av jaktplanet Messerschmitt Bf 109 samt de medeltunga bombplanen Heinkel He 111 och Dornier Do 17 anlände. Några månader senare dök även störtbombplanet Junkers Ju 87 Stuka upp. Dessa nya flygplanstyper hjälpte legionen att få övertaget över regeringssidans flygstyrkor och säkra fascisternas seger.

Legionen blev i praktiken Wehrmachts militära testverkstad, och utrustning som inte höll måttet modifierades i fält.

Vidare gav kriget tyskarna viktiga taktiska lärdomar. De nya tvåmotoriga bombplanen visade sig kunna flyga snabbare än de jaktplan som fienden skickade upp för att stoppa dem och bombflyget led därför få förluster, även om det uppträdde utan egen jakteskort. Detta gav Luftwaffes bombflyg en falsk känsla av trygghet som skulle hålla i sig ända till slaget om Storbritannien 1940–1941, då mötet med RAF blev ett bryskt uppvaknande.

Bombanfall på djupet

Legionens stabschef och siste befälhavare von Richthofen kom fram till att en- och tvåmotoriga bombplan med förmåga att störtbomba kunde öka marktruppernas offensiva förmåga. Hans förslag var att Luftwaffe skulle prioritera direkt flygunderstöd åt arméförbanden. Detta avvisades dock av Luftwaffes högsta ledning.

I sitt operativa koncept som fastställts redan 1935 prioriterade Luftwaffe bombanfall mot mål på djupet som drivmedelsförråd, järnvägar och viktiga transportknutpunkter. Understöd av markförband skulle bara ske i avgörande skeden och endast i undantagsfall skulle flygförband anfalla direkt i stridszonen.

Werner Mölders jakttaktik

Medan tyskarnas bombplansbesättningar i Spanien trodde sig vara osårbara utvecklade jaktflyget en taktik som gjorde det överlägset alla andra länders jaktplansformationer. Den nya jakttaktiken uppfanns av en av Luftwaffes bästa jaktpiloter, den dåvarande löjtnanten Werner Mölders.

Han frångick de äldre stela flygformationerna med tre flygplan och införde rotar (två flygplan), där roteettan kunde koncentrera sig på att anfalla, medan rotetvåans främsta uppgift var att skydda roteettan mot anfall bakifrån, där de ensitsiga jaktplanen var som mest sårbara.

Rotarna uppträdde vanligtvis två och två i en grupp (schwarm), vilket medförde att de kunde manövrera snabbt och smidigt med mindre risk för kollisioner. Flygplanen i en schwarm flög dessutom ofta på olika höjd för att optimera skydd och sikt.

Fram till början av slaget om Storbritannien gav denna taktik de tyska jaktpiloterna ett övertag, innan andra länders piloter började kopiera dessa lösare formeringar.

Ju 52 flygande sambandsstationer

I spanska inbördeskriget lärde sig Luftwaffe även värdet av rörliga förband och effektiva signalsystem för taktiska insatser. Vid krigsutbrottet i september 1939 hade varje eskader därför en eller två Ju 52 som kunde transportera förnödenheter och manskap vid snabba omgrupperingar. Under stora offensiver kunde Ju 52 också agera som flygande sambandsstationer.

Slagfälten i Spanien blev också utprovningsplatsen för den fruktansvärda tyska 88:an, luftvärnskanonen som var precis lika duglig som pansarvärnskanon. Sammantaget hade erfarenheterna från Spanien banbrytande effekter på Luftwaffes organisation, taktik och materiel. Insatsen bidrog till att finslipa det då modernaste flygvapnet i världen.

Medan Tyskland kunde tillämpa många lärdomar på ett effektivt sätt lyckades deras italienska kollegor, vars expeditionskår gjorde en hopplöst ineffektiv insats i Spanien, inte genomföra några genomgripande reformer av sina stridskrafter före sitt inträde i andra världskriget.

Italienarnas militära oförmåga tycks även ha gått Hitler och delar av den tyska militärledningen förbi. General Warlimont vid det tyska överkommandot OKW, som själv hade tjänstgjort i Legion Condor, vittnade i amerikanska förhör 1945 om hur den italienska arméns usla skick hade överraskat honom under andra världskriget. I Spanien hade han uppenbarligen missat dessa problem.

Panzer I i spanska inbördeskriget

Inbördeskriget påverkade inte den tyska armén lika mycket som Luftwaffe, även om det var just i Spanien som de tyska pansartrupperna fick sina första krigserfarenheter. I en första kontingent skickades 33 lätta Panzer I till Spanien. Tysk personal tjänstgjorde som instruktörer och utbildade spanska besättningar som sedan sattes in i strid med vagnarna.

Då Panzer I enbart var beväpnad med två kulsprutor blev det inte mycket till pansarstrid. En nödlösning blev att varje stridsvagnskompani tilldelades fem pansarvärnskanoner som skydd mot fientliga stridsvagnar. Men även dessa pjäser hade för dålig verkan.

Totalt skickade tyskarna drygt hundra av sina lätta och i fält närmast odugliga Panzer I-stridsvagnar till Spanien. Hösten 1938 hade de lyckats organisera två bataljoner med vardera två kompanier tyska stridsvagnar och ett kompani utrustat med erövrade (!) sovjetiska stridsvagnar.

Misslyckat pansartest

Det ofta förekommande statiska ställningskriget och de första pansarförbandens dåliga prestationsförmåga ledde dock till motsägelsefulla och nedslående erfarenheter som till en början bara tycktes bekräfta konservativa generalers åsikt att stridsvagnar var överskattade.

Pansartruppernas förespråkare hävdade å sin sida att Spanien inte var det lämpligaste landet för ett storskaligt test av modern rörlig krigföring. Stridsvagnsspecialisterna drog den korrekta slutsatsen att motgångarna inte berodde på sättet att slåss, utan på brister i utrustning och utbildning.

Det tyska konceptet för pansarstrid var redan utmejslat. Blixtkrigets arkitekt Heinz Guderian sammanfattade tankarna i sin bok Achtung-Panzer 1937. Det gällde att kraftsamla stridsvagnarna för att åstadkomma ett genombrott. Tempo och överraskning tillmättes stor betydelse. Samverkan mellan pansardivisionernas olika delar och system var en viktig del av konceptet.

Erfarenheterna från Spanien stämde inte överens med denna bild. Men i Tyskland fortsatte man att utveckla pansartrupperna enligt Guderians idéer, vilket ledde till stora framgångar de första krigsåren.

Antikommunism bakom tyskt stöd

Tysklands militära bistånd till Spanien var inte bara ett isolerat militärt experiment utan tjänade även politiska och ekonomiska syften. Politiskt låg interventionen i Spanien i linje med Hitlers och nazisternas hätska antikommunism. Dessutom skulle Spanien vid en Francoseger bli en potentiell bundsförvant i det europeiska maktspelet.

På det ekonomiska planet åtföljdes vapnen av ökad handel mellan Tyskland och Spanien. Tyskland sålde vapen till Franco och köpte bland annat mineraler och metaller samt investerade i gruvor.

Guernica bombades av Richthofen

Legion Condors bombräd mot staden Guernica på eftermiddagen den 26 april 1937 betraktades som den mest beryktade krigsförbrytelsen under spanska inbördeskriget. Hur många som föll offer för bomberna är okänt, beräkningarna sträcker sig från 200 upp till 1 600 döda. Anfallet, i vilket även italienska flygstyrkor deltog, leddes av Wolfram von Richthofen och gick under täcknamnet operation Rügen.

Åtskilliga detaljer kring räden är fortfarande omdiskuterade, men det egentliga målet för angreppet tycks ha varit en stenbro över floden Oca, som band samman de båda stadshalvorna med varandra. De första bomberna föll dock inte över bron utan träffade stadens centrum istället. Flera efterföljande anfallsvågor fällde sin bomblast över samma område där rök och lågor redan steg upp mot himlen.

Det tyska och italienska bombanfallet mot Guernica den 26 april 1937 liknade de terrorbombningar av städer som senare utfördes under andra världskriget. 

© Haynes Archive/Popperfoto/Getty images/All over Press

Mellan två av anfallsvågorna ska tyska jaktplan dessutom ha flugit in på låg höjd och beskjutit människor på gatorna, vilket möjligen talar mot påståendet att det var ett rent militärt angrepp. Cirka 80 procent av staden förstördes av bomberna och den efterföljande branden. Bron, som påstods ha varit målet, klarade sig utan en skråma.

På det flesta håll i omvärlden uppfattades räden enhälligt som ett avsiktligt terrorangrepp mot civilbefolkningen. Tyskland dementerade att tyska flygare hade deltagit i räden, vilket var en uppenbar lögn.

Även Madrid bombades

Guernica var emellertid bara en av flera försvarslösa städer som ödelades av nationalistsidans bombflyg under kriget, men på grund av den tyska inblandningen blev Guernica känd långt utanför landets gränser och väckte starka reaktioner på många håll i omvärlden – inte minst genom Picassos målning. Mindre känt är att tyska bombplan genomförde flera räder mot Madrid i november 1936 med cirka 250 civila dödsoffer som följd.

Även om Francos propagandister förnekade att någon på nationalistsidan överhuvudtaget hade genomfört en bombräd mot Guernica ledde den negativa publiciteten till att sådana angrepp mot städer upphörde.

Franco segrade i inbördeskriget

I april 1939 säkrade Francos styrkor segern i inbördeskriget och i slutet av maj återvände Legion Condor till Tyskland där den togs emot med stora hedersbetygelser. Strax dessförinnan erkände Tyskland för första gången att tyska trupper hade deltagit i striderna på spansk mark.

Det var först i samband med detta som tyska medier för första gången fick tillstånd – eller beordrades – att berätta om legionen, vilket ledde till en våg av krigiska Spanienskildringar i den nazistiska propagandan. Dessa bidrog till att göra den tyska allmänheten mer mottaglig för de nya krigssignaler som hördes allt tydligare sommaren 1939.

Hitlers förhoppning att Francoregimen av tacksamhetsskuld till Legion Condor skulle ställa upp på Tysklands sida under andra världskriget grusades dock till stor del efter ett resultatlöst toppmöte mellan de båda statscheferna i Hendaye vid fransk-spanska gränsen 1940.

När Hitler invaderade Sovjetunionen 1941 lät Franco emellertid skicka en frivilligstyrka, Blå divisionen, till östfronten som ett slags avbetalning till Tyskland för legionärernas bidrag till den fascistiska segern.

Mer läsning om andra världskriget

Vill du läsa mer om andra världskrigets avgörande händelser, tekniska landvinningar och taktiska överväganden? Pröva sex nummer av Militär Historia – just nu till specialpris!

SPECIALERBJUDANDE – SEX NUMMER AV MILITÄR HISTORIA!

Publicerad i Militär Historia 4/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också