Leibstandarte Adolf Hitler – Führerns livvakt

SS-divisionen Leibstandarte Adolf Hitler – Hitlers personliga livgarde – stred på alla fronter på den europeiska krigsskådeplatsen under andra världskriget. Divisionen var en ambulerande insatsstyrka som genomförde offensiver med oddsen emot sig och täppte till luckor i de tyska frontlinjerna.

Leibstandarte stred okänsliga för de egna förlusterna och hade inget förbarmande med sina fiender. Krigsförbrytelserna var otaliga – såväl krigsfångar som civila blev offer för Leibstandartes skoningslöshet.

Skulle garantera Hitlers säkerhet

1925 grundades Schutzkommando, en tidig föregångare till Leibstandarte. Enhetens syfte var att agera livvakt åt Hitler. Det var turbulenta tider i Tyskland och mycket våld på gatorna, så det var viktigt för den spirande nazistiska rörelsen att kunna garantera Hitlers säkerhet.

För att knyta starka band till Führern svor 9 november 1933 soldaterna i Hitlers livgarde för första gången en personlig trohetsed till Führern. Ceremonin skedde under högtidliga former på Odeonsplatz, ett torg i centrala München. Den 13 april 1934 fick enheten sitt slutliga namn: Leibstandarte SS Adolf Hitler.

Enheten sågs ofta i samband med Hitlers officiella framträdanden och bar då den karaktäristiska svarta paraduniformen. Leibstandarte kallades föraktfullt för »asfaltssoldater» av Wehrmacht, som från första början var rivaler till dem om Führerns gunst.

Sågs som en utvald elit

Antagningskraven för manskapet var hårda. Tanken var att gräddan av den tyska ungdomen skulle söka sig dit. Stipulerad minimilängd var 170 cm och rekryterna skulle ha en god fysik samt kunna påvisa en arisk härkomst flera generationer tillbaka.

Utbildningen av nya rekryter till Leibstandarte skedde i Lichterfeldebarackerna i sydvästra Berlin. Det var ett stort byggnadskomplex som pryddes av den tyska örnen och texten Leibstandarte Adolf Hitler med stora bokstäver. Statyer över gamla tyska kejsare prydde området som även hade en jättelik matsal med plats för tusen personer.

Soldaterna i Leibstandarte skulle se sig som en utvald elit. Aggressivitet, fysisk uthållighet och att segra till varje pris var centrala delar i utbildningen. Anfall är bästa försvar var ledordet som präglade kulturen i förbandet från första början.

Rekryterna kom från olika håll i Tyskland, och många av dem var bondsöner. Soldaterna skrev på för tolv år, och indoktrineringen var omfattande. Minst tre gånger i veckan hölls lektioner i nazistisk ideologi.

Blev regemente 1938

Som Hitlers egen elitstyrka fick Leibstandarte en ledande roll i ockupationen av Saarlandet 1935, tyskarnas första steg i att flytta fram positionerna efter de hårda fredsvillkoren från Versailles 1919. Även vid annekteringen av Österrike 1938, ockupationen av Sudetlandet 1938 och resten av Tjeckoslovakien 1939 spelade Leibstandarte en framträdande roll.

I slutet av 1938 blev Leibstandarte ett regemente, dock fortfarande underställt Wehrmacht i strid. Under det polska fälttåget i september 1939 tillhörde förbandet först 17. infanteridivisionen och sedan 4. pansardivisionen. Leibstandarte deltog i slaget vid Bzura väster om Warszawa, där polackerna genomförde sin största motoffensiv under kriget.

Leibstandarte stred utan hänsyn till de egna förlusterna. Vid en jämförelse med Wehrmacht hade SS-trupperna väsentligt högre förluster under det polska fälttåget. Liksom övriga SS-förband behandlade Leibstandarte civilbefolkningen utan nåd. 50 judar mördades i Blonie av förbandet, och 200 polacker dödades i Zloczew.

Genomförde massaker

Leibstandarte fick liksom övriga delar av den tyska armén en respit under vintern 1939-40, då varken tyskarna eller de västallierade tog några initiativ på marken. För att visa den speciella samhörigheten mellan Führern och förbandet som bar hans namn hälsade Hitler på i deras vinterkvarter i Bad Ems i Rhenlandet i december 1939.

Under den tyska offensiven i väst som inleddes 10 maj 1940 deltog Leibstandarte på det norra frontavsnittet och anföll in i Nederländerna och Belgien. De lyckades tillfångata 3 500 nederländska soldater och genomförde en massaker på 80 franska och brittiska krigsfångar i Wormhoudt.

Leibstandarte fortsatte offensiven långt in i Frankrike innan fransmännen slutligen kapitulerade 22 juni. Efter Frankrikes fall utbildades Leibstandarte i att genomföra landstigningar inför det planerade tyska angreppet mot Storbritannien, operation Seelöwe.

Förflyttades till Bulgarien

Men anfallet mot Storbritannien blev som vi vet inte av. Leibstandarte förflyttades i februari 1941 till Bulgarien, som en del av förberedelserna för det kommande angreppet på Jugoslavien och Grekland. Förbandet anföll 6 april 1941 in i Jugoslavien för att sedan fortsätta angreppet in i Grekland.

I Klidi-passet besegrades britter och ANZAC-trupper (Australian and New Zealand Army Corps) efter hårt motstånd, och Leibstandarte fick efter att grekerna och britterna hade besegrats delta i segerparaden i Aten.

När tyskarna grupperade om styrkorna för att inleda operation Barbarossa så kom Leibstandarte att tillhöra Armegrupp Syd. Divisionen var med i de stora inringningsslagen vid Uman och Kiev, samt var med om att erövra, förlora och återta Rostov.

Efter att ha varit med om att återta Rostov 1942 drogs Leibstandarte bort från östfronten och stationerades i Normandie. Enheten blev nu en pansargrenadjärdivision och en del av 1. SS-pansarkåren. I slutet av december 1942 skickades divisionen tillbaka till östfronten.

Leibstandarte angriper Charkiv

1. SS-pansarkåren deltog med framgång vid det tredje slaget vid Charkiv, där tyskarna under ledning av Erich von Mainstein i mars 1943 lyckades stabilisera sydfronten efter katastrofen vid Stalingrad. Leibstandarte angrep Charkiv från norr tillsammans med SS-division Totenkopf. Trots framgången led tyskarna stora förluster i slaget. 4 .500 man ur kåren sårades eller stupade.

Vid slaget vid Kursk i juli 1943 var förbandet återigen en del av den tyska offensiven. Nu ingick divisionen i 2. SS-pansarkåren, som avancerade 20 kilometer under slagets första dag. Michael Wittman, stridsvagnsbefäl i Leibstandarte, skördade stora framgångar under Kursk-slaget; åtta sovjetiska stridsvagnar och sju sovjetiska pansarvärnskanoner förstördes av Wittman under en och samma dag.

Enskilda tyska framsteg hjälpte dock föga mot den sovjetiska övermakten. Den tyska offensiven vid Kursk körde fast och Leibstandarte behövdes nu på annat håll och drogs ur striderna. I Italien hade de västallierade landstigit på Sicilien och italienarna var på väg att dra sig ur kriget. Hitler ville ha förband på plats som var obrottsligt lojala mot honom och skickade Leibstandarte från Kursk till Italien.

Tillbaka till Östfronten

Leibstandarte bevakade viktiga vägar och järnvägsknutpunkter i trakterna av Verona och deltog i avväpnandet av italienarna efter 8 september när de proklamerat vapenvila. Förbandet ombildades till pansardivision under tiden i Italien och stred mot italienska partisaner i trakterna av Parma.

Sedan var det åter dags för Leibstandarte att förflyttas till östfronten. Efter slaget i Kursk hade den tyska sydfronten brutit samman och Leibstandarte skulle nu hjälpa till att stabilisera situationen. Divisionen anlände till Zjytomir, 12 mil sydväst om Kiev, i mitten av november 1943. Leibstandarte bröt tillsammans med andra förband inringningen vid Korsunfickan så att 30 .000 man ur Wehrmacht undkom. 18 .000 tyska soldater lyckades inte bryta sig ut utan hamnade i sovjetisk krigsfångenskap.

Huvuddelen av Leibstandarte förflyttades sedan till Belgien för vila och i slutet av april 1944 var divisionen åter fulltalig. Enheten placerades norr om Seine för att vara en del av Hitlers strategiska pansarreserv som skulle slå tillbaka den västallierade landstigningen som väntades komma i trakterna av Calais. Det var först i slutet av juni som divisionen omgrupperades till Normandie, där den stred mot britterna och kanadensarna vid Caen.

Tyskarna genomförde försvarsstriderna i Normandie skickligt genom att utnyttja den buskiga terrängen. De lyckades bättre än de allierade hade förväntat sig, men i längden kunde inte de tyska styrkorna stå mot den enorma allierade materiella överlägsenheten och kontrollen över luftrummet.

Amerikanska 8. armékåren bröt till slut igenom den tyska fronten och erövrade Avranches 30 juli. Efter ett misslyckat motanfall som beordrats av Hitler stred Leibstandarte desperat för att undgå total förintelse i Falaise-fickan. Slaget innebar stora förluster, och de kvarvarande spillrorna av divisionen retirerade österut till Aachen för att återigen återuppbyggas.

"Överraskning är halva segern"

Leibstandarte ingick sedan i Ardenneroffensiven som en del av 6. SS-pansararmén som leddes av divisionens forne befälhavare Sepp Dietrich. Ardenneroffensiven var Hitlers sista försök att rycka åt sig det strategiska initiativet på västfronten. Dietrich betonade situationens allvar i sin appell till trupperna den 16 december, dagen när offensiven inleddes:

»Soldater i 6. pansararmén! Det stora ögonblicket är här – vår Führer har placerat oss i händelsernas centrum. Vi ska bryta igenom fiendens linjer och anfalla förbi floden Meuse. Överraskning är halva segern. Trots terrorbombningarna har hemmafronten försett oss med stridsvagnar, ammunition och vapen. De tittar på oss nu. Vi ska inte svika dem.»

Inledningsvis hade tyskarna stora framgångar. Längst fram låg Kampfgruppe Peiper, som i brist på minröjning lät de egna fordonen få minorna att brisera, allt för att inte framryckningen skulle sinkas.

Efter en vecka började den tyska offensiven att köra fast och 6. SS-pansararmén drogs tillbaka till den strategiska reserven. Under striderna i Ardennerna hade Leibstandartes soldater begått nya illdåd i Malmedy.

Operation Frühlingserwachen

Leibstandarte beordrades sedan av Hitler till Ungern tillsammans med de tre andra Waffen-SS-divisionerna från Ardenneroffensiven. Målet med Operation Frühlingserwachen i mars 1945, den sista tyska offensiven under kriget, var att återta Budapest och få kontroll över de oljefält som fanns vid Balatonsjön. Men den sovjetiska övermakten var återigen för stor och det gick inte att uppnå offensivens mål.

Hitler gav order om att Leibstandarte och de andra Waffen-SS-divisionerna skulle ta av sig sina armbindlar eftersom han hävdade att de inte hade stridit tappert nog och därför vanärat honom. Ordern var dock meningslös, Leibstandarte hade tillsammans med Das Reich, Totenkopf och Hohenstaufen, redan tagit av sina armbindlar innan de kom till Ungern för att hemlighålla att 6. pansararmén anlänt till landet.

Slaget om Berlin blev förbandets sista

Huvuddelen av Leibstandarte retirerade nu mot Wien. Divisionen var svårt sargad och reducerad till två kampgrupper. För att undvika en massaker övergav tyskarna Wien mot Hitlers uttryckliga order. Sepp Dietrich behöll sin humor in i det sista: »Vi kallar oss för 6. pansararmen eftersom vi bara har sex stridsvagnar kvar.»

Slaget om Berlin blev förbandets sista strid. 800 man ur Leibstandarte Adolf Hitlers vaktbataljon ingick i Kampfgruppe Mohnke, som försvarade Rikskansliet och Führerbunkern fram till att de tyska styrkorna i Berlin kapitulerade 2 maj 1945. De i Leibstandarte som lyckades fly från Berlin kapitulerade sedan för amerikanska trupper i Österrike.

Historien om Leibstandarte började som den slutade, divisionen tjänade som Führerns personliga livvakt. Däremellan hade enheten stridit under närmare sex år över hela Europa, på ett sätt som saknar motsvarighet i krigshistorien.

En hänsynslös division

De stred kallblodigt mot hopplösa odds och behandlade många gånger tillfångatagna krigsfångar och civila med en hänsynslöshet som de lärt sig på kasernerna i Lichterfelde. De såg sig som övermänniskor, en utvald elit av överlägsen ras.

Leibstandarte var en stridande enhet, men det är ofrånkomligt att Waffen-SS var nära sammankopplat med övriga SS och organisationen av Förintelsen. Som författaren Michael Reynolds skriver om Joachim Peiper, som under en period tjänstgjorde som personlig adjutant till Reichführer-SS Heinrich Himmler:

»Som personlig adjutant var han medveten om i princip allt som hände och kan inte ha undgått att ta del av Hitlers och Himmlers politik för etnisk rensning av Tredje riket, organisationen och etablerandet av koncentrationsläger och den övergripande politiken för folkmordet på judarna.»

Publicerad i Militär Historia 6/2020