Long Range Desert Group på uppdrag.

Öknen ställde stora krav på soldater och materiel. Patrullerna var utrustade för att klara tjugo dagar i det öde landskapet. Foto från maj 1942.

© Graham/No 1 Army Film & Photographic Unit/Imperial War museum

Long Range Desert Group – ökenpatrullen

Med rörlighet och specialutrustade fordon härjade Long Range Desert Group bakom de tyska och italienska linjerna i Libyens öknar. Det brittiska specialförbandet byggdes upp av den ökenvane majoren Ralph Bagnold.

24 november 2018 av Karl-Gunnar Norén

Efter ett hektiskt arbete var de tre första patrullerna klara i Long Range Patrol Unit – mer känd som den legendariska Long Range Desert Group.

Män var rekryterade, bilar och utrustning anskaffade och anpassade till öknens speciella förhållanden. Två depåer hade upprättats, den ena vid Ain Dalla nära den planerade överfarten av Stora sandsjön, den andra vid oasen Siwa. Där kunde patrullerna fylla på bensin och vatten för det stora språnget in i Libyens öknar. 

Patrullerna skulle träna för kommande uppgifter, samla in data om terrängen och upprätta ytterligare depåer med bensin, livsmedel och vatten längs gränsen till Libyen. Därefter ta sig in i Libyen bakvägen och rekognosera i olika riktningar kring oasen Kufra samt plundra och förstöra fientliga förråd och installationer vid bergsmassivet Uweinat vid gränsen till Sudan.

Förstörde italienska nödflygfält

På morgonen den 5 september 1940 avgick W-patrullen mot Ain Dalla vid gränsen mot Stora sandsjön. Elva dagar senare kom patrullen fram till vägen mellan oaserna Jalo och Kufra utan ovälkommen uppmärksamhet från den italienska armén. Vägen var nyligen trafikerad och av sandens hjulspår gick det att uppskatta både riktning och frekvens på fiendens trafik. 

Här drabbades patrullen av ökenvinden ghibli; den sand som den sydliga vinden förde med sig prickade huden som nålar och det blev svårt att äta, men framför allt blev det mycket varmt, närmare 50 grader.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Samma dag nådde patrullen fiendens nödflygfält 4 längs flygleden till oasen Jalo. Där förstörde man bensinpumparna, bränsleförrådet och vindindikatorn. Patrullen fortsatte att följa spåret till nödflygfält 3, där omkring 500 liter flygbränsle sattes i brand tillsammans med ett skjul. Fortfarande inga italienare i sikte.

Ralph Bagnolds patruller skulle korsa Stora sandsjön för att ta sig in i Libyen obemärkta.

© Getty/All over press & Erik Lindholm (karta)

Konvoj till Kufra övermannades

Två dagar senare mötte patrullen två italienska lastbilar som utgjorde varannan vecka-konvojen till Kufra och kom i strid för första gången. En kulsprutesalva ovanför bilarna både startade och avslutade fientligheterna och patrullen kunde inkassera sina första fångar: två civila italienska chaufförer, två infödda assistenter, en polisman, tre infödda passagerare och en get. 

Krigsbytet var fetare: drygt 10 000 liter bensin, en uppsättning billiga sybehör och, bäst av allt, en säck med officiell post som tillsammans med resultatet av patrullens omedelbara förhör av fångarna stolt kunde överlämnas till det brittiska arméhögkvarteret i Kairo vid hemkomsten.

Det italienska hotet mot Egypten

Italien styrde över Libyen sedan 1912 och hade en kvarts miljon soldater i det tredelade landet. 1936 hade den fascistiske diktatorn Mussolini erövrat Abessinien i ett anfallskrig och hans ambition var att utvidga sitt italienska välde runt Medelhavet – gärna på Storbritanniens bekostnad. När Italiens bundsförvant Tyskland hamnade i krig mot Storbritannien blev situationen i det allierade Egypten kritisk.

Den brittiske majoren Ralph Bagnold insåg att den italienska närvaron i Libyska öknen var ett dödligt hot mot britterna i Egypten. Sträckan från Uweinat vid gränsen till den viktiga Assuandammen inne i Egypten var 80 mil och terrängen platt som en pannkaka. Italienarna hade kvalificerade ökenförband som kunde nå dit på några dagar. Varken egyptier eller britter hade beredskap att märka något innan erövringen av dammen var ett faktum.

Ralph Bagnold fick nej

Bagnold föreslog redan innan Italiens krigsförklaring en lätt mobil styrka som kunde rekognoscera den libyska öknen och förbereda överfall mot italienarna om det blev allvar. Ett förslag som britternas högkvarter i Kairo förkastade – det kunde provocera Mussolini. Bagnolds förslag att ta motoriserade patruller över den 24 mil breda Stora sandsjön ansåg de dessutom vara ren galenskap.

Kanske var Bagnold rubbad, liksom hans chef Percy Hobart – en tok som drömde om att ersätta kavalleriförbandens hästar med stridsvagnar. Hobart fick sparken men återkom till invasionen i Normandie 1944 med de berömda specialstridsvagnarna Hobart’s Funnies. Även Bagnold skulle återkomma med sina motoriserade patruller, men det gick snabbare.

En radioutrustad Chevrolet WB last­bil ur Long Range Desert Group. Vid passagerarsätet sitter en Lewis-kulspruta och på flaket ett Boys pansarvärnsgevär. Foto från mars 1941.

© G Keating/No 1 Army Film & Photographic Unit/Imperial War Museum

Long Range Patrol Unit

När general Archibald Wavell tillträdde som befälhavare i Egypten i juli 1939 insåg han betydelsen av ett spanings- och rekognosceringsförband av den modell Bagnold dragit upp. Nu var det bara en tidsfråga innan general Rodolfo Grazianis femton italienska divisioner i Libyen skulle rulla över gränsen med kurs på Nilen, Kairo och Suezkanalen. Den nyinsatte Ralph Bagnold fick fria händer och sex veckor på sig att sparka igång Long Range Patrol Unit.

Ralph Bagnold var yrkesmilitär sedan tidig ålder och som så många andra tillbringade han flera år i skyttegravarna på västfronten. Efter kriget posterades han som signalofficer i Egypten där han bland de yngre officerarna kom i kontakt med likasinnade motorentusiaster. 

Istället för hålligång i Kairos nattliv föredrog de äventyrliga utfärder i öknen. Med dåtidens primitiva T-fordar utrustade de egna mindre expeditioner till Sinaiöknen, Palestina och Jordanien. Bagnold var den drivande kraften i dessa pionjärfärder. På 1930-talet övergick han till det civila livet i England med forskning kring ökensandens egenskaper.

Chevroletlastbilar till ökenpatrullen

Nu avvisade Ralph Bagnold på goda grunder arméns fordon för sitt nya förband. De var för höga, för svåra att kamouflera och deras egenskaper i ökenterrängen för dåliga. Fyrhjulsdrift ratades för att den ökade bensinförbrukningen och därmed minskade aktionsradien. 

I stället köpte han helt vanliga civila lastbilar Chevrolet WB 30-cwt från en lokal Chevroletförsäljare och lånade några likadana från den egyptiska armén. Tillsammans blev det 33 Chevrolet 30-cwt och fyra Chevrolet 15-cwt pickup till befälsfordon.

I arméns verkstäder visade Bagnold skisser som grundade sig på de erfarenheter han gjort under sina privata expeditioner sedan mitten av 1920-talet. Varje minskat kilo ökade aktionsradien. Tak och vindrutor skars loss eftersom de gav oönskad vikt och runtomsikt var nödvändig för att kunna upptäcka fientligt flyg och bra för kulsprutornas skottfält. 

Praktiska plåtflak med plats för bensindunkar, radio och sandplåtar monterades och utrustades med brädor längst upp för höga laster. Landsvägsdäcken byttes mot ökendäck. 

Ralph Bagnolds solkompass.

© Imperial War Museum & Giomodica

Bofors pansarvärnskanon användes

Under expeditioner i öknen hade Ralph Bagnold utvecklat en särskild kondensator som sög upp ångan från kylaren och återanvände den för att inget dyrbart vatten skulle gå förlorat. Han hade även konstruerat en solkompass som underlättade navigeringen i öknen.

Varje fordon var utrustat med flera kulsprutor. Varje patrull hade en bil med radio och en med någon grövre pjäs, antingen Bofors 37 mm pansarvärnskanon eller senare Breda 20 mm allmålspjäs erövrad från den italienska armén. Successivt utökades beväpningen och bilbeståndet graderades upp. I slutet av förbandets existens hade patrullerna jeepar med en utomordentlig eldkraft.

Kraven på männen var höga. De skulle vara initiativrika och vana vid umbäranden för att klara långa tider under svåra förhållanden i öknen. Soldater med landsbygdserfarenhet och känsla för att sköta bilen som sin egen häst var att föredra framför yrkessoldater från städerna som inte hade samma inställning till arméfordonen. 

All personal var frivillig och noga utvald ur mängder med ansökningar, det var vanligt att underbefäl gick ned i rang till menig för att bli antagen. Det var lätt att åka ut ur patrullerna; fel stil eller fel känsla för uppgiften medförde omedelbar återgång till det förband man kommit från.

Long Range Desert Group

Efter ytterligare några uppdrag organiserades Long Range Patrol Unit i februari 1941 om till Long Range Desert Group. Den bestod av två skvadroner med sammanlagt tio patruller samt en sabotagepatrull och en tung avdelning med transportbilar. På trekvarts år hade Bagnold åstadkommit ett högklassigt förband omfattande 252 man med 97 speciellt utrustade fordon. 

Eftersom RAF inte ville ställa upp med flygunderstöd köpte man senare två egna flygplan på den civila marknaden.

I det ökenkrig som svallade fram och tillbaka längs Medelhavskusten opererade Long Range Desert Group med ofta månadslånga uppdrag från oaserna Siwa, Kufra och Jalo. Med opansrade fordon och mest lättare vapen kunde patrullerna inte inlåta sig i regelrätta strider mot fientliga pansarbilar eller storma väl försvarade fort. 

Bevakning av vägar och överfall på italienska lastbilskonvojer var vanliga uppdrag för patrullerna. Tjocka rockar och mössor skyddade mot kylan i ökennatten.

© Graham/No 1 Army Film & Photographic Unit/Imperial War Museum

List, kamouflage och rörlighet

Bästa skyddet mot flyganfall var list, kamouflage och rörlighet. Patrullernas uppgifter anpassades till krigsskådeplatsens omedelbara behov vilket varierade beroende på hur det gick för britterna. 

Vägobservationer som registrerade fiendens landsvägstransporter gav britternas högkvarter i Kairo underlag till sin planering. Kartering och rekognoscering av öknen blev omistlig för britternas offensiver. Överfall på fiendens lastbilskonvojer slog ut fiendens materiel och personal och tvingade italienare och tyskar att skydda transporterna med pansarfordon och personal som drogs från stridande förband.

De italienska ökenforten var utformade för att hålla lokalbefolkningen i schack och vara utgångspunkt för mobila styrkor. Nu fick de svänga över till att försvara sig själva. Många kapitulationer blev det och många vita näsdukar kom till användning när patrullerna intog de italienska posteringarna.

Körde specialförband till målen

En viktig uppgift var att föra överste David Stirlings specialförband SAS till mål vid kusten i det som kallades Libyan Taxi Ltd. Bagnolds ökenpatruller behärskade navigation suveränt och kunde föra kommandogrupper både till objekten och tillbaka till basen. Därmed kunde SAS slå ut lika många flygplan på marken som flygvapnet i luften.

Long Range Desert Group inledde tidigt samarbete med de fria fransmännen i Tchad för erövringen av den viktiga oasen Kufra som kom att bli bas för ökengruppen. Det sista större uppdraget för dem innan ökenkriget avslutades våren 1943 var att guida fria franska och nyzeeländska trupper in i Tunisien där den tysk-italienska pansararmén slutligen besegrades.

Ökengruppen fortsatte på Balkan

Men kriget var inte slut med detta. Ökengruppen fortsatte med operationer i Grekland och på Balkan, och mycket av förbandets rekrytering, träning och operativa förmåga har inspirerat och lever kvar i andra specialförband.

Long Range Desert Group upphörde som förband 1945 men har fortfarande stor lyskraft. Detta har flera orsaker. En enskild männi-skas envishet och förmåga lyckades vända på en konservativ armés tänkande. Med rätt blygsamma resurser åstadkom förbandet starka insatser långt över sin numerär.

En julklapp som smäller högt

Har du någon militärhistoriskt intresserad i din närhet? Då är en prenumeration på Militär Historia den perfekta julklappen! Det går snabbt och lätt att beställa och du bestämmer själv hur länge gåvan ska vara.

Här är julklappen som smäller högt!

Publicerad i Militär Historia 8/2012

Fakta: Long Range Desert Group

Varje patrull bestod av två officerare och 25 underofficerare eller meniga som färdades i tio 30-cwt Chevrolet, specialutrustade för 20 dagar och 240 mil av självständiga aktioner. Patrullerna leddes av ett liten mobil stab i en 15-cwt Ford Pilot.

I början var lastbilarna utrustade med Lewis-kulsprutor från första världskriget och Boys pansarvärnsgevär, men senare fick man modernare Vickers- och Browning-kulsprutor.

Officerare och manskap rekryterades först från den nyzeeländska division som anlänt till Mellanöstern. Senare rekryterades sydrhodesier och män från de brittiska gardesförbanden Scots Guards, Coldstream Guards och kavalleriförbandet Yeomanry. 

Publicerad i Militär Historia 8/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också