Me 262 – det första jetplanet

Vad hade hänt om Luftwaffe satsat ordentligt på den nya jet-tekniken? Trots att Tyskland blev först med Me 262 hade projektet försenats av obeslutsamhet och tveksamma prioriteringar. När jetplanet väl sattes in var kriget redan förlorat.

messerschmitt me 262 startar 1945

En rote Messerschmitt Me 262 redo för start i mars 1945.

© Bildagentur Preussischer Kulturbesitz

På förmiddagen den 27 augusti 1939 ringde telefonen i Ernst Udets bostad i Berlin. ”God morgon, herr generalöverste! Jag vill meddela att flygkapten Warsitz nyss landat efter premiärflygningen med världens första jetdrivna flygplan – det gick utmärkt.”

Chefen för Luftwaffes tekniska byrå togs bokstavligen på sängen och det dröjde något innan han insåg betydelsen av det som Ernst Heinkel, vars företag ledde utvecklingen av jetplan, just berättat.

Heinkels företag i Rostock ledde i slutet av 1930-talet utvecklingen av jetdrift som en möjlig drivkälla för flygplan samtidigt som liknande studier pågick i Italien, Storbritannien och USA. Trots sitt tekniska försprång förlorade Heinkel kampen om de statliga utvecklingspengarna i Tyskland.

Messerschmitt fick uppdraget

Konkurrenten Messerschmitt fick redan 1938 tack vare bättre politiska kontakter uppdraget att konstruera ett flygplan lämpat för vidare försök med turbojetdrift och prototyperna till planet blev färdiga i april 1941. Det tyska försprånget på cirka två år gentemot omvärlden förlorades dock eftersom mycket grundläggande forskning kring aerodynamik behövde göras, liksom utveckling av nya metallegeringar för motorernas kompressorer och brännkammardelar.

Det största hotet mot jetprojektet blev dock den högsta krigsledningen och flygvapenledningens bristande intresse. Trots industriledaren Willy Messerschmitts ansträngningar var det svårt att få utvecklings- och produktionsresurser till projektet.

Jetprojektet motarbetades

Jetdrift ansågs av många som ett alldeles för stort steg och dessutom bedömdes de flygplan som redan var i tjänst väl motsvara kraven för att vinna kriget inom en relativt kort tidsperiod. Höga chefer var även angelägna om att ta avstånd från något som just då föreföll vara en osäker, riskabel och kanske till och med onödig tekniksatsning.

Istället prioriterades mängdproduktion av beprövade, men efterhand omoderna, propellerdrivna jaktplan från Messerschmitt och Focke-Wulf. Den brist på långsiktighet och konsekvens som kom att prägla mycket av den tyska krigsindustrin efterhand som kriget fortsatte bör kanske främst tillskrivas den politiska ledningens bristande insikt och oförmåga att prioritera.

adolf galland

Adolf Galland blev inspektör för jaktflyget i november 1941. Bild från Italien 1943.

© Bundesarchiv

Adolf Galland gav Hitler skulden

Alla svårigheter till trots lyckades Messerschmitt inom ramen för ”tekniska studier” fortsätta projektet och den 18 juli 1942 flög för första gången prototypen till det som kom att bli Messerschmitt 262 Schwalbe.

I sina memoarer hävdar dåvarande inspektören för jaktflyget, general Adolf Galland, att Hitler själv bar det största ansvaret för att Me 262 inte kom ut på förband förrän mer än två år senare, sent 1944, men det kan vara ett sentida försök att skyla över jaktflygsinspektionens egna brister när det gällde planering och framtidsstudier.

Galland provflög själv Me 262 den 22 maj 1943 och blev då helt övertygad om fördelarna med jetdrivna jaktplan. Han utbrast begeistrat att det kändes ”som om en ängel knuffade på” och föreslog att Messerschmitt omedelbart skulle beordras upphöra med utvecklingen av det nya propellerdrivna jaktplanet Me 209 (som var avsett att ersätta den välkända Bf 109) för att istället fokusera på jetdriven jakt.

Vid de inledande flygproven visade sig Me 209 både vara långsammare och ha sämre stigförmåga än de Fw-190 som redan var på väg ut i förbandstjänst och projektet lades därför ned i början av 1944.

Det faktum att Focke-Wulf och Messerschmitt fick utvecklingsuppdrag i parallella spår avseende högpresterande propellerdrivna flygplan samtidigt som Messerschmitt skulle ta fram jetdrivna jaktplan är ytterligare ett exempel på den dåliga samordningen och plottrandet med resurser som kännetecknade den dåtida tyska rustningsindustrin.

Pilformiga bakåtsvepta vingar

Utvecklingsarbetet för den jetdrivna Me 262 Schwalbe präglades av stora svårigheter åren 1942–43. Den revolutionerande aerodynamiska lösningen med pilformiga, bakåtsvepta vingar medgav högre flyghastighet jämfört med raka vingar, vilket var förutsättningen för den nya flygplanskonstruktionen. Detta krävde i sin tur jetmotorer eftersom propellerdriftens utvecklingsgräns ligger kring 750 km/h.

Samtidigt innebar pilvingen svårigheter för ovana piloter vid lägre hastigheter som vid start och landning och många förolyckades under utprovning och utbildning.

De tyska turbojetmotorerna utnyttjade axialkompressorer som hade bättre utvecklingspotential än de enklare radialkompressorer som användes i Storbritannien och USA. Denna lösning krävde dock betydande grundforskning och utveckling av värmebeständiga metaller med låg vikt för att fördelarna med axialkompressorer skulle kunna utnyttjas.

Till dessa problem ska läggas konsekvenserna av den allierade bomboffensiven mot den tyska industrin som innebar ständiga störningar i produktionen och att färdiga flygplan förstördes på marken.

me 262 forsta testplanet tA9EcMO X063cSw

Messerschmitt Me 262 V3 klargörs inför start. Planet användes vid den första provflygningen som gjordes av Fritz Wendel den 18 juli 1942.

© Sueddeutsche Zeitung/IBL bildbyrå

Erprobungskommando 262

Trots problemen sattes 1944 Erprobungskommando 262 upp under befäl av kapten Werner Thierfelder och baserades på Lechfeldbasen nära Messerschmittfabriken. Förbandets uppgift var teknisk och taktisk utprovning, utbildning av nya piloter samt metodutveckling. Genom skarp provning i luftstrid hoppades man vinna tid och erfarenheter som successivt kunde införas i en kommande serieproduktion.

Förbandet led inledningsvis av stor brist på fungerande flygplan, drivmedel och erfarna piloter men verksamheten gick stegvis framåt. Det var inte helt lätt att flyga in sig på det nya jetplanet som var cirka fyrtio procent snabbare än propellerdrivna plan, i synnerhet som man i början saknade en tvåsitsig skolversion. Omskolningen av flygförare från propeller till jet omfattade bara tjugo timmars flygning och en pilot uttryckte det på följande vis:

”Att börja flyga 262 var ungefär som att ta de första lektionerna i körskolan. Du visste var knappar och reglage fanns och vad dina händer och fötter skulle göra, men det fanns inte tid att hinna med allting.”

Flera haverier

Felaktigt handhavande ledde till många haverier och den höga landningshastigheten var ett kapitel för sig. En förare som inte lyckats bromsa tillräckligt under landningen öppnade i desperation eld med kanonerna i hopp om att rekylen skulle bromsa planets snabba utrullning längs landningsbanan.

På senvåren 1944 fanns en kärna med erfarna piloter som kunde bilda stommen i ett jaktförsvar med jetdrivna flygplan, det utnyttjades dock inte eftersom Hitler prioriterade utveckling av bombversionen. Detta ledde till att leveransklara jaktflygplan skulle byggas om och projektansvaret flyttades från jakt- till bombflyget.

Ändringarna ledde till nya stora förseningar och jetplanets fördelar gentemot de propellerdrivna allierade jaktplanen förlorades. En fulltankad Sturmvogel (attackversionen av Me 262) med två 500-kilosbomber var svårflugen och blev lätt mål för allierad jakt som i början av 1944 uppträdde över större delen av Tyskland efterhand som P-51 Mustang kom i tjänst.

Bombanfall förstörde hundra Me 262

De amerikanska bombräderna i februari och april 1944 mot Messerschmittfabrikerna i Augsburg, Regensburg och Liepheim förstörde närmare hundra Me 262 som var under ombyggnad. Leveransförseningar av motorer medförde ytterligare problem samtidigt som jaktförare skulle omskolas till bombflygare och metoder för bombfällning och nya taktiska anvisningar skulle tas fram. Lämpliga bombsikten saknades och man fick nöja sig med en ytterst låg träffsannolikhet.

me 262 willy messerschmitt

Löjtnant Franz Schall i samtal med en mekaniker på Lechfeldbasen i Bayern i september 1944. Schall var pilot i Erprobungskommando 262 (senare Kommando Nowotny) som testade och utarbetade taktik för det nya jetflygplanet. Infälld: konstruktören Willy Messerschmitt.

© Bildagentur Preussischer Kulturbesitz

Detta innebar att ingen Me 262 i bombversion kom till insats vid det tillfälle då förutsättningarna kanske varit bäst för att uppnå verkan, nämligen vid invasionen av Normandie i juni 1944. Då hade man kunnat utnyttja fartöverlägsenheten efter bombfällning för att undgå allierad jakt och fältluftvärn samtidigt som måltätheten på invasionsstränderna kunnat kompensera för den låga träffsäkerheten.

Första jetplanet i strid

Den första skarpa stridsinsatsen med Me 262 skedde den 18 juli 1944, vilket också var den första skarpa insatsen med jetflygplan överhuvudtaget. Det var 3. divisionen ur Kampfgeschwader 51 som anföll mål i Frankrike men resultatet imponerade föga. I syfte att hemlighålla existensen av jetbombplan genomfördes insatsen som fällning i planflykt från fyratusen meter utan tillgång till bombsikte, något som knappast förbättrade träffresultatet.

Insatser i mindre förband genomfördes under hösten och vintern 1944 med försumbara resultat beroende på att modifieringarna av det som i grunden var ett jaktplan blev bristfälliga.

Samtidigt som insatser med bombversionen prioriterades fortsatte Kommando Thierfelder, som Erprobungskommando 262 också kallades, flygprovning av jaktversionen i skarpt läge. Tekniska fel och ovana vid de besvärliga motorerna under luftstrid och landning ledde till flera förluster.

Schreiber tog första segern

Men efterhand vann förbandet luftsegrar, den första togs av löjtnant Alfred Schreiber den 26 juli. Han räknas också som historiens första jetess med fem nedskjutningar. I slutet av sommaren 1944 tillträdde den 23-årige veteranen major Walter Nowotny med 255 luftsegrar som chef. Han ledde kommandot tills han själv störtade efter en luftstrid den 11 november 1944. Kort därefter upplöstes förbandet och piloterna överfördes till Jagdgeschwader (JG) 7.

Det var i rollen som jaktplan som Me 262 kom till sin rätt och en pilot från Jagdgeschwader 7 skildrar en strid den 18 mars 1945 på följande sätt:

Då bombförbanden närmade sig Berlins förstäder startade vi från Brandenburg-Briest samtidigt som 3. Gruppe startade från Oranienburg. Båda förbanden samlades cirka klockan 11.00 strax norr om Potsdam–Brandenburg för en samlad attack mot de amerikanska Flygande fästningarna. Vi dök ned igenom eskortjaktens formation och klockan 11.09 föll den första B-17 mot marken och en minut senare föll nästa. Båda sköts ned av Theodor Weissenberger. Klockan 11.14 sköts tre till ned av fanjunkare Lübking, löjtnant Rademacher och löjtnant Sturm samtidigt som löjtnant Schall sköt ned en P-51. Omkring klockan 11.17 fällde Theodor Weissenberger ytterligare en fyrmotorig bombare. Sju nedskjutningar på åtta minuter!

me 262 nattjakt messerschmitt andra varldskriget

I nosen hade nattjaktversionen en radar med 5 000 meters räckvidd.

© Bildagentur Preussischer Kulturbesitz

Hög fart och kort skjutavstånd

De tyska jaktpiloterna använde det nya flygplanets egenskaper bäst genom att från ett höjdöverläge utnyttja den höga farten för att överraskande dyka ned genom formationen av eskortjaktplan och anfalla bombplanen bakifrån. Kombinationen av den nästan dubbla farten jämfört med de allierade bombplanen samt automatkanonernas korta räckvidd innebar dock att piloten hade mycket kort tid på sig att sikta och skjuta om han inte ville offra fartöverläge för bättre träffsannolikhet – och då själv bli ett lättare mål för den koncentrerade kulspruteelden från bombplanen.

Eftersom elden inte kunde öppnas förrän på 500 meters håll hann piloten ofta bara skjuta en eller två skurar, i gengäld räckte det ofta med ett fåtal träffar med spränggranat för att fälla en stor fyrmotorig bombare. De fyra 30 mm-kanonerna innebar således en mycket stor eldkraft och därmed hög sannolikhet för verkan, vilket förbättrades ytterligare i mars 1945. Då utrustades planen med R4M jaktraketer med en räckvidd på drygt 800 meter och en mycket kraftig stridsdel som med lätthet klöv en fyrmotorig bombare i två delar.

Allierade satsade på start och landning

Svårigheterna för den allierade jakten att i luftstrid bekämpa tysk jetjakt tvingade dem att taktikanpassa och söka strid mot jetplanen vid start och landning då dessa var som känsligast. Den allierade överlägsenheten i antal tillät dem att ständigt patrullera över de tyska jetplanens baser och luftsegrar över tysk jetjakt vanns huvudsakligen på låg höjd i basernas närhet. Detta tvingade tyskarna att hålla en division propellerdriven jakt vid jetbaserna, den så kallade Platzschutzstaffeln, som var utrustad med Focke-Wulf Fw-190D.

I november 1944 startade full serieproduktion av Me 262 i jaktversion och på våren 1945 blev JG 7 världens första operativa jetjaktflottilj med tre divisioner baserade på baserna Brandenburg-Briest, Oranienburg och Parchim i norra Tyskland. Huvudinsatserna gjordes mot de amerikanska bombarmadorna som dagligen hamrade sönder Tysklands städer.

På grund av förlorade eller förstörda krigsdagböcker är det omöjligt att fastställa det exakta antalet nedskjutna allierade plan men källor hävdar att minst 318 och så mycket som 517 flygplan kan ha fallit offer för piloterna ur JG 7.

"Gallands cirkus"

Det andra jetjaktförbandet som kom till insats var Jagdverband 44 som opererade över södra Tyskland. Förbandet bestod av en förstärkt division om ett tjugotal Me 262 under ledning av Adolf Galland, som av Göring fått sparken som inspektör för jaktflyget.

Till ”Gallands cirkus” kom flera av de mest ryktbara och skickligaste jaktförarna, de fem främsta hade fler än tusen luftsegrar tillsammans i bagaget! JV 44 svarade under sin knappt två månader långa existens för drygt femtio nedskjutna allierade flygplan.

Ett mindre antal tvåsitsiga Me 262 i nattjaktversion utnyttjades för försvaret av Berlin, de fällde totalt omkring femtio bombplan, huvudsakligen fyrmotoriga Lancaster och Halifax under våren 1945. Löjtnant Kurt Welter från förbandet blev med tjugo bekräftade nedskjutningar den främste tyske jetjaktpiloten. Minst 28 tyska piloter sköt ned fem eller fler fiendeplan och blev därmed så kallade ess.

Hade Me 262 kunnat påverka krigets förlopp?

Hade luftkriget över Europa tagit en annan vändning om Messerschmitt Me 262 kommit i förbandstjänst redan under 1943?

Detta år hade Luftwaffe med sitt välutvecklade nät av radarjaktledare, mycket erfarna piloter och väl fungerande nattjakt tillfälligt stoppat de allierade bombarmadorna genom att tillfoga de allierade förluster på 5–10 procent av den totala flygplansstyrkan innan dessa ens hade nått målet.

Detta skulle i längden bli oacceptabelt och det amerikanska flygvapnet upphörde därför med räderna över själva Tyskland till dess att eskortjakt med tillräcklig räckvidd kunde följa bombplanen under hela företaget.

Det inträffade på våren 1944 då P-51 Mustang kom i tjänst. Om Luftwaffe redan då förfogat över jetjakt med tillräcklig utbildning och erfarenhet, tillgång till drivmedel samt utvecklad taktik hade dessa kunnat engagera den nya Mustangeskorten under bombplanens anflygning mot målet samtidigt som den propellerdrivna jakten hade kunnat koncentrera sig på bombplanen. Detta hade i sin tur allvarligt försvårat eller till och med förhindrat de allierade att bekämpa tysk industri och terrorbomba civila i städerna.

Det hade med stor sannolikhet också påverkat de allierades riskbedömningar inför invasionen av Normandie. Ett tyskt jaktförsvar bestående av fartöverlägsna jetjaktplan skulle allvarligt ha kunnat hota det allierade luftherravälde som i sig var en förutsättning för att överhuvudtaget påbörja det riskabla invasionsföretaget.

Pilvingarna fick efterföljare

Betydelsen av Messerschmitt 262 torde främst vara dess inflytande på efterkrigstidens jetplanskonstruktioner såsom amerikanska F-86 Sabre, sovjetiska Mig-15 och vår egen J-29 Flygande Tunnan som alla byggde på de tyska forskningsresultaten avseende pilformade vingar. Luftwaffes insteg i jetåldern kan bäst karaktäriseras som de bortslarvade möjligheternas historia.

Publicerad i Militär Historia 12/2012