Messerschmitt Bf 110: Anpassades till att förstöra

En ensam Messerschmitt Bf 110 gick in för landning på flygbasen Arnhem-Deelen. Det var på eftermiddagen den 29 april 1944 och major Hans-Joachim Jabs, chefen för Luftwaffes nattjakteskader NJG 1, hade just provflugit en ny Bf 110 G-4. Plötsligt – som från ingenstans – störtade sig ett halvdussin Spitfire av den senaste modellen, Spitfire IX, över den ensamma tysken. Britterna leddes av esset major Geoffrey Page, med 15 luftsegrar på sitt konto.

Provflygning slutade i luftstrid

Enligt den gängse schablonbilden av Bf 110:an skulle striden ha varit avgjord på förhand. Men major Jabs hade spakat en Bf 110 mot Spitfire många gånger tidigare, och han visste exakt vad han skulle göra. Han gjorde en snäv sväng som tvingade britterna att passera framför nosen på hans 110:a. En kort och välriktad salva var tillräcklig för att slita sönder fänrik Pullins Spitfire, som slog i marken i ett eldklot.

Några sekunder senare hade Jabs ännu en Spitfire i sitt sikte och sköt. Löjtnant John Caulton kraschade på samma flygfält som Jabs nu var tvungen att göra en snabb landning på. De övriga Spitfireplanen sköt sönder den landade Messerschmitten, men Jabs kom undan oskadd och kunde strax efteråt skaka hand med den besegrade Caulton.

Ett tvåmotorigt jaktflygplan

Kring Tysklands tvåmotoriga jaktplan av typ Messerschmitt Bf 110 har det vävts många myter. En ganska vanlig föreställning är att det inte dög som dagjaktplan och att det presterade undermåligt i strid. Detta är dock något som inte håller för en närmare granskning.

Sommaren 1934 lade ledningsstaben i det än så länge hemliga Luftwaffe fram en studie som föreslog något vid den tiden fullkomligt revolutionerande – ett tvåmotorigt jaktflygplan, kraftigt beväpnat med både automatkanoner och kulsprutor för att skydda de egna bombflygplanen

mot fientliga jaktanfall. Tanken var att dessa tvåmotoriga jaktflygplan skulle skickas ut på hög höjd över bombflygplanens tilltänkta målområde, för att rensa luften från fientliga jaktplan innan bombplanen anlände för att genomföra sitt anfall. Därmed var den jakteskortdoktrin född som de flesta flygvapen skulle komma att omfatta – även om det dröjde tio år innan de västallierade lärde sig dess fördelar.

Messerschmitt Bf 110 som "förstörare"

Den tyska flygindustrin fick i uppdrag att ta fram ett flygplan enligt den principen. Det nya flygplanet fick beteckningen Zerstörer (»förstörare»). Valet föll till slut på Bf 110. Den 12 maj 1936 provflög Rudolf Opitz den första Bf 110:an och kunde konstatera att den till och med var snabbare än vad riksluftförsvaret hade begärt, och snabbare än den dåtida Messerschmitt Bf 109 B-1. När andra världskriget bröt ut var Bf 110 det mest moderna jaktflygplanet i tjänst i hela världen.

Det brukar framhållas att Bf 110 inte kunde svänga lika snävt som de enmotoriga jaktplanen. God vändbarhet var förstås en betydelsefull faktor i andra världskrigets jaktstrider, men inte i lika hög grad som under första världskrigets så kallade »hundslagsmål» mellan långsamma biplan och triplan som länge kretsade runt inom samma område.

Andra världskrigets jaktstrider hade snarare karaktären av ett slags »Big Bang i miniformat»: När båda sidor drabbade samman, upplöstes formeringarna explosionsartat i och med att samtliga flygplan for iväg i hög hastighet åt olika håll. I en sådan strid var fart, stig- och dykprestanda minst lika betydelsefull som vändbarhet. Förmågan att vända snävt är i sig en defensiv egenskap – den gör det lättare att undgå att träffas av en förföljares eldgivning. Men offensivt har en jaktpilot större nytta av motorstyrka.

Byggd för att dyka

Hubert »Dizzy» Allen, som flög en Spitfire under slaget om Storbritannien, skrev: »Vi var bättre på kurvstrider än Luftwaffes jaktflygare, men det berodde bara på att både Spitfire och Hurricane var mer vändbara än Messerschmitt Bf 109 och 110. Faktum är att kurvstrider inte spelade så stor roll under kriget. Jaktanfall handlade om att slå till och försvinna. Antingen var det du som dök med solen i ryggen och överraskade din motståndare, eller så var det tvärtom.»

Bf 110 var byggd för att dyka på fiendeflygplan likt hökar som slår duvor. Med fart- och höjdöverläge kunde den anfalla effektivt, utan att låta sig dras in i »kurvstrider». I detta slags blixtattacker var Bf 110:ans beväpning vid den tiden oöverträffad: två 20-mm automatkanoner och fyra kulsprutor koncentrerade i nosen. Därtill hade detta flygplan förhållandevis gott om utrymme för ammunition. Till varje automatkanon kunde Messerschmitt Bf 110 bära med sig 180 granater, tre gånger fler än jaktplanet Bf 109, vilket gav en sammanlagd skjuttid på drygt tjugo sekunder.

Var snabbare än britternas Hurricane

I fråga om flyghastighet låg 1940 års Bf 110-modeller i nivå med både Bf 109 och Spitfire och var avsevärt snabbare än britternas Hurricane. Den kunde dyka ifrån vilket brittiskt jaktplan som helst och steg också bättre än Hurricane och nästan lika bra som Spitfire – såvida den inte attackerat britterna genom en snabb dykning ovanifrån; då gjorde den ackumulerade farten att det var omöjligt för vilket jaktflygplan som helst att följa efter när den sedan vände uppåt igen.

Eftersom 110:an var tvåsitsig, hade den också en akterkulspruta. Robert Stanford Tuck tjänstgjorde som löjtnant i det brittiska jaktflyget under slaget om Storbritannien och utvecklades till ett av RAF:s första riktigt stora jaktess. Han beskriver Bf 110 som »ett flygplan som var mycket otrevligt att möta, på grund av dess mycket kraftiga beväpning i nosen». Tuck fortsätter: »Regel nummer ett var: Se till så att du inte får en 110:a bakom dig. Om det hände, kunde man vara säker på att få en hel massa ammunition över sig, koncentrerat. Dessutom hade Messerschmitt Bf 110 en akterskytt, och dessa skyttar var både pricksäkra och beslutsamma.»

Bf 110 överlägsen Bf 109

Messerschmitt Bf 110 var överlägsen Bf 109 inte bara gällande beväpning, utan också i fråga om räckvidd – vilket var en betydelsefull faktor för Luftwaffes operationer över de brittiska öarna. Medan 109:orna var tvungna att vända när de nått en punkt strax norr om London, kunde 110:orna nå ända upp till Skottland.

Det är välkänt att Bf 110 presterade mycket väl under invasionerna av Polen och Frankrike 1940. Men enligt myten kom den till korta under slaget om Storbritannien sommaren och hösten 1940. I själva verket åstadkom Bf 110-förbanden med 1,5 nedskjutningar på varje egen förlust bättre resultat än något jaktflygplan på båda sidor under slaget om Storbritannien. Både Spitfire och Bf 109 låg på 1,4 mot 1 och Hurricane hade 1,2 mot 1. Utan tvekan innebar slaget om Storbritannien en svår åderlåtning av Bf 110-förbanden, men de drabbades inte värre än några andra tyska flygförband, och de brittiska jaktdivisionerna hade högre förlustkvot.

Framgångsrika nattjaktflygplan

Efter att ha utmärkt sig som 1940 års mest effektiva dagjaktflygplan, fick Bf 110 den hösten ett nytt område att bokstavligen pröva sina vingar på, som nattjaktplan. De brittiska nattbombningarna av Berlin i augusti 1940 gjorde Hitler utom sig av raseri, och han begärde att Luftwaffes bästa jaktplan skulle sättas in för att försvara huvudstaden. Detta blev således nästa uppgift för Bf 110.

Genom sin långa flygtid, sin höga fart och kraftiga beväpning blev Bf 110 redan från början också andra världskrigets mest framgångsrika nattjaktflygplan. Tack vare den rymliga kabinen kunde även en tredje besättningsmedlem, en radaroperatör, placeras i flygplanet. Med hjälp av radar ombord på flygplanet och ett sinnrikt jaktstridsledningssystem fångade 110:orna in de brittiska bombplanen i nattmörkret och åsamkade RAF:s bombflygare ett fruktansvärt blodbad. Statistiken är skrämmande: Över 8 000 flygplan i det brittiska bombkommandot gick förlorade mellan 1940 och 1945. Då bombkommandot hade en styrka på i genomsnitt 800 bombplan, innebär det att hela organisationen utplånades tio gånger om inom loppet av fem år! Bf 110:orna svarade för merparten av dessa förluster.

Specialbyggd attackversion

När Hitler invaderade Sovjetunionen i juni 1941, hade Luftwaffe inget annat närunderstödsflygplan än en handfull gamla Henschel 123-biplan. Men detta uppvägdes av att man satte in Bf 110 som attackflygplan. I den rollen presterade maskinen minst lika väl som i rollen som jaktplan. Den specialbyggda attackversionen Bf 110 E tog två ton bomber – lika mycket som reguljära bombplan – och kunde på låg höjd flyga ifrån vilket sovjetiskt jaktplan som helst fram till 1943. Bf 110 gjorde på trädtoppshöjd 530 km/h, att jämföra med 526 km/h hos Jak-1 och 497 km/h hos Airacobra.

Under den sovjetiska motoffensiven vintern 1942–43 var Bf 110-attackplan många gånger det enda som stod till buds för att avvärja hotande katastrofer för tyskarna.

Fördröjde det tyska nederlaget

På östfronten användes Bf 110 också med stor framgång som spaningsflygplan. Ju mer initiativet i kriget gled över på den sovjetiska sidan, desto mer betydelsefull blev Luftwaffes flygspaning. Genom att hela tiden övervaka sovjetiska trupptransporter från luften kunde tyskarna ofta koncentrera sina alltmer begränsade styrkor till nyckelpunkter för att möta sovjetiska anfall. Här spelade de pilsnabba, kamerautrustade Bf 110:orna en mycket viktig roll. Utan tvekan bidrog Luftwaffes spaningsflygningar på östfronten till att fördröja det slutliga tyska nederlaget i kriget.

Hösten 1943, när kriget gick mot sitt slutskede, fick Bf 110:orna en sista viktig roll – att hjälpa till mot de amerikanska bombningarna av Tyskland.

I januari 1943 inledde det amerikanska flyget en offensiv mot industrimål i Tyskland. Amerikanernas fyrmotoriga Flygande fästningar, var och en beväpnad med 12 tunga kulsprutor, flög i stora, skickligt strukturerade formationer som sände en nästan oigenomtränglig mur av kulor åt alla håll. För de tyska jaktflygarna blev det rena självmordet att flyga in i en sådan formation. Resultaten blev också därefter.

I september 1943 var det tyska Riksluftförsvaret i kris. De amerikanska bombanfallen tilltog i intensitet och skadorna på bombmålen blev allt allvarligare. Anfall mot Messerschmitt-verken i
Regensburg hade bland annat fördröjt produktionen av jetflygplanet Messerschmitt Me 262 med flera månader.

Adolf Gallands plan

I det läget fick jaktflyggeneralen Adolf Galland en snilleblixt: Tvåmotoriga Messerschmitt 110:or och 410:or (en vidareutveckling av 110:an) skulle sättas in och skjuta raketprojektiler rakt in i de amerikanska formationerna för att få dessa att upplösas. Därefter skulle de enmotoriga tyska jaktplanen kunna »plocka» de enskilda bombplanen.

Detta koncept blev det verkliga »Columbi ägg». Under september 1943 blev i genomsnitt ett bombplan av trettiotre insatta nedskjutet. I oktober 1943 sattes de tvåmotoriga Messerschmittarna med raketer in, och resultatet bliv exakt det som Galland förväntat sig. På tre operationer förlorade amerikanerna mer än vart sjunde av de insatta flygplanen!

Det var en katastrof som tvingade dem att avbryta hela den strategiska bomboffensiven mot Tyskland. Den tyska industrin kunde andas ut och nådde snart rekordsiffror i krigsproduktionen. Det dröjde ända till februari 1944, när tillräckligt många Mustangjaktplan kommit i bruk för att eskortera bombplanen, som den amerikanska flygoffensiven kunde återupptas.

Egen taktik tog knäcken på Luftwaffe

Ironiskt nog var det genom att tillämpa den tyska Zerstörer-taktiken – den för vars skull Bf 110 hade utvecklats – som de överlägsna Mustangplanen till slut kunde ta knäcken på Luftwaffe.

I beaktande av Bf 110:ans stora framgångar på så många områden – som dagjaktplan, nattjaktplan, spaningsflygplan, attackflygplan och slutligen som »murbräcka» mot de Flygande fästningarna – måste Bf 110 betraktas som ett av andra världskrigets mest framgångsrika flygplan. Det är svårt att hitta något flygplan som var så mångsidigt och resultatrikt på så olika områden.

Publicerad i Militär Historia 5/2020